Inför veckan som kommer.

STOCKHOLM: Det stora skiftet i USA ligger nu några dygn bakom oss, och efter alla ceremonierna har Biden-administrationen börjat sitt arbete.

Men det kommer att ta sitt tag innan vi mer konkret ser det.

Viktigt framför allt för hans möjligheter i inrikespolitiken, som i sin tur är avgörande för hur demokraterns klarar mellanvalen 2022, är möjligheterna att manövrerar förslag genom kongressen, och det kommer nog att ta sitt tag innan man kan bedöma det.

Hitintills förefaller åtskilligt låst i senaten vad gäller att komma överens om arbetet framöver.

Biden’s stora ekonomiska paket möts av skepsis hos republikanerna, men frågan är om han kan få det igenom utan dem eller om han väljer en kompromiss för att markerar det samarbete som han ju talade så mycket om i sitt installationsanförande.

Och vilka som blir effekterna av riksrättsförfarande mot Trump återstår att se. Det kommer hur som helst att ta upp dyrbar tid, och jag skulle tro att sannolikheten för att han blir friad alls inte skall underskattas.

Utrikesminister Blinken kommer alldeles säkert att godkännas, och det är nog rimligt att räkna med det under de allra närmaste dagarna. Försvarsministern och underrättelsesamnordnaren har redan getts grönt ljus, men det kommer att ta betydande tid innan alla andra ens inom dessa domäner kommer att kunna gå in på sina tjänsterum och börja arbeta.

Just nu är dock våra blickar kanske mer vända mot Ryssland och utvecklingen där. Protesterna i går efter arresteringen av Navalny och den spektakulära video om korruptionen kring Putin hans grupp släppte var påtagligt omfattande, och det inte minst när det gäller den geografiska utbredningen.

När jag först lade ut en twitter om videon noterade jag att den då haft en bit över miljonen besökare, och betraktade det som signifikant. När jag kontrollerar nu har den närmare 82 miljoner besökare vilket torde slå många rekord.

Även om vi utgår från att många runt om i världen nu sett den är det nog inte orimligt att anta att den nått kanske en tredjedel av Rysslands befolkning på ca 140 miljoner människor.

För de flesta kommer det säkert inte som en nyhet att det finns en omfattande korruption kring makteliten – det har de nog i grunden vetat om länge – men det blir i alla fall mer konkret när det presenteras en djupdykning i detaljer på detta sätt.

Och det är en anmärkningsvärd dokumentation.

Det är inte den ryska staten som byggt palats åt sin president – sådant händer i olika länder – utan det är en sammanhållen klick som går tillbaka till StPetersburg i början av 1990-talet som getts positioner med väldiga ekonomiska möjligheter och som nu i en kompliceras konstruktion uttrycker sin tacksamhet.

Officiellt sägs det nu från Kreml att det inte alls är sant att Putin äger något palats. Och det är sant. Ägandet är långt mera komplicerat också för att det skall vara svårt att direkt härleda till Putin.

Videons dokumentation är så detaljerad att jag knappast tror att Navalnys skickliga team kunnat få fram allra utan medverkan från personer betydligt närmare dessa strukturer. Och kanske är detta det allra mest intressanta – kanske finns det tecken på att delar av strukturerna börjar att vittra inifrån.

Det är i så fallet betydelsefullt än vad som händer på gatorna runt om i Ryssland.

Tydligt är nu i alla fall att regimerna i såväl Moskva som Minsk befinner sig under ett visst tryck. Det finns all anledning att försöka att följa de bägge utvecklingarna. Och alldeles säkert förstärker de dessutom varandra – i bägge riktningar.

I morgon möts EU:s utrikesministrar i Bryssel, och det skall bli intressant att se vad de har att säga om saken och vilka slutsatser det leder till.

Och för Sverige tillkommer ju dessutom att vi när det gäller OSCE – där vi har ordförandeskapet detta år – alltid har slagit vakt om dess s k tredje korg om mänskliga rättigheter och demokrati.

Men det händer mer i morgon.

Grekland och Turkiet sätter sig ner och återupptar samtal, även om de har delade meningar om vad samtalen skall handla om. Athen vill bara tala maritima avgränsningszoner, medan Ankara insisterar på en bredare agenda.

Och detta skall också ses i ljuset av samtal som förs om möjligheten av framsteg i relationen mellan EU och Turkiet. En rätt omfattande agenda har lagts på det bordet, men mycket är också beroende av den inrikespolitiska utvecklingen i Turkiet.

Förutom fortsatt samarbete i migrationsfrågor, där Turkiet behöver stöd liksom andra länder med mycket stor börda, är en modernisering av den gemensamma tullunionen någonting som möjligen kan uppnås.

Morgondagen bjuder också på att Kinas ledare Xi Jinping inleder den digitala versionen av årets Davos-möte med ett anförande. Han kommer alldeles säkert att sträcka ut händer till samarbete i olika riktningar i syfte att kanske få en i alla fall marginellt mindre konfrontatorisk relation till Biden-administrationen.

Denna har ju instämt med vad Trump-administrationen sade under sina sista dagar, nämligen att det pågår ett ”folkmord” i Xinjiang, och det är hårda ord som måste få konsekvenser om det tas på allvar. Nu används begreppet ”folkmord” lite mer frikostigt i USA än vad som brukar vara faller i Europa, men det hindrar inte att de rimligen bör dra vissa konsekvenser av det.

I morgon skall också CDU:s nyvalde ordförande Armin Laschet framträda i Berlin och säga någonting mer politiskt, vilket han ju knappast gjorde på den digitala partikongress där han blev vald. Kommer han att säga någonting om Ryssland och Navalny?

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: