Trumps kollaps i USA och EU-genombrott med Kina.

STOCKHOLM: Så har nu det nya året tagit sin början riktigt på allvar.

En del skrivande blir det alltid i anslutning till årsskiftet.

I Dagens Industri skrev jag en del om utmaningarna inför det nya året, men också om de möjligheter som ligger i det kommande skiftet i Washington. I centrum kommer att stå frågorna kring makten över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Geoteknologin blir en allt viktigare del av geopolitiken.

På Project Syndicate skrev jag om situationen tio år efter den s k arabiska våren med alla de förväntningar som vi då hade. Men snart fick vi den arabiska kontrarevolutionen med allt vad detta kom att innebära. De grundläggande problem som utlöste utvecklingen för ett decennium sedan finns dock kvar – och har i vissa avseenden t o m fördjupats.

Länkar till dessa artiklar finns i sedvanlig ordning på mitt svenska respektive engelska twitter-konto.

Men annars har det alldeles självklart varit dramatiken i Washington som varit i fokus. Det blev ett dygn i olika TV-studios för min del för att försöka att bidra med kommentarer.

Onsdagen blev en mörk dag i USA:s historia.

Landets president uppviglade mot dess demokrati genom ett militant ifrågasättande av dess demokratiska val och genom att de fakto hetsa sina anhängare till marschen mot Capitolium.

Och därefter bröt sig en militant och målmedveten grupp av extrema huliganer in i kongressen, stoppade dess arbete och började plundra.

Till det mörka hör självfallet också det massiva misslyckandet att stoppa detta. Kongressens polisstyrka klarade inte av det, och det tog timmar innan försörjningar värda namnet anlände.

Men trots detta oerhörda kunde kongressen återuppta sitt arbete, och mitt i natten till torsdagen bekräfta valet av Joe Biden till ny president.

Bilden av USA som demokratins fyrbåk i världen har självklart solkats rätt påtagligt av det som inträffat. Det blir svårare för USA att ge andra länder pekpinnar när det gäller demokrati och politisk anständighet.

Men samtidigt skall sägas att den amerikanska konstitutionens konstruktion av olika balanserande institutioner bestod det allvarligaste prov som den utsatts för sedan inbördeskriget. Med en president som öppet föraktade demokratins metoder och principer, och dessutom är utrustad med mycket betydande makt, kunde det ha gått mycket illa.

Men i slutändan bestod institutionerna provet. Den 20 januari kommer Joe Biden att installeras som ny president.

Tills dess återstår dock tolv dygn.

I natt har Donald Trump påtagligt tvingats hala flaggan. De huliganer som han den mörka dagen sade att han ”älskade” har han nu tvingats att ta avstånd från. Och nu säger han att han accepterar skiffer vid makten.

Osvuret är dock bäst när det gäller denne man.

Oroande är att hans administration nu faller sönder. Det sker ett lämmeltåg ut från nationella säkerhetsrådet, även om dess chef tydligen övertygats om att stanna kvar de återstående dagarna. Det är bra. Världens ledande makt kan inte vara alldeles roderlöst under dessa dagar.

I dramatiken den mörka dagen noterades knappt att demokratins vann de två senatsplatserna i Georgien. Och därmed förlorade republikanerna majoriteten i senaten och den betydelsefulla maktposition denna skulle ha inneburit.

I en analys i Wall Street Journal är den republikanske valstrategen tydlig med att lägga ansvaret för det misslyckandet på Donald Trump. Denne startade ett inbördeskrig i det republikanske partiet i Georgia som var kunde ge detta resultat.

Hur den framtida utvecklingen i det republikanske partier kommer att bli återstår att utreda.

Donald Trump framstod under den mörka dagen mest som en klanledare för ett gäng huliganer. Men frågan är om han kommer att på lite längre sikt kunna bibehålla sitt grepp över det republikanska partiet och dess representanter.

Det blir av stor betydelse för utvecklingen i USA under kommande år.

I vår del av världen skiftar nu ordförandeskapet i EU från Berlin till Lissabon.

Ett nytt s k socialt toppmöte liksom ett toppmöte mellan EU och Indien tillhör det som står på det portugisiska ordförandeskapets program för det kommande halvåret.

Under de sista skälvande dagarna av det tyska ordförandeskapet åstadkoms inte bara det minimalistiska avtalet med Storbritannien utan också ett avslut i de sedan sju år tillbaka pågående förhandlingarna med Kina om ett s k investeringsavtal.

En politisk överenskommelse om det ingicks, och nu vidtar alla de processer som sedvanlig är förknippade med att sätta avtal som detta i kraft. Målet förefaller att vara att avsluta dessa under det franska ordförandeskapet 2022.

Okontroversiellt är avtalet inte.

Det innebär betydande framsteg när det gäller att komma till rätta med alla de begränsningar för europeiska företag i Kina som det klagats över sedan mycket lång tid tillbaka, och öppnar nu upp också nya sektorer av den kinesiska ekonomin för EU-företag. När det gäller finansiella tjänster handlar det t ex om att EU-företag nu får samma möjligheter som USA:s företag redan har.

Och Kina åtar sig nya förpliktelser när det gäller att ansluta sig till olika internationella överenskommelser.

Invändningarna mot avtalet från bl a delar av Europaparlamentet är i huvudsak två.

Dels att man borde ha väntat och koordinerat med Biden-administrationen i USA. Dels att detta avtal sannolikt inte innebär någon förbättring vad gäller t ex situationen med tvångsarbete i Xinjiang eller den nya säkerhetslagen i Hong Kong.

Förhandlingen har som bekant pågått i sju år, och det har länge sagts att målet var att komma till ett avslut detta år. När så Kina plötsligt och i ett sent stadium gjorde högst väsentliga eftergifter, som EU försökt få dem till sedan år tillbaka, hade det knappast varit möjligt att springa från förhandlingsbordet.

En gemensam förhandling med USA hade knappast heller varit möjlig. Hade USA nödvändigtvis varit intresserat av att pressa på för att ge EU-företag rättigheter som de redan har? Och fanns det inte en risk för att dessa fördelar för EU skulle bromsas för lång tid framöver på grund av helt andra frågor? En gemensam handelsförhandling av det slaget har aldrig skett.

Det som däremot måste ske är ju gemensamma förhandlingar om att stärka regelverket i WTO. Här har det funnits skillnader i synsätt mellan USA, EU och Japan, men dessa borde det vara fullt möjligt att överbrygga och sedan få en global förhandling kring detta.

Här skulle det komma att handla t ex om viktiga bestämmelser om statsstöd, dumping, skydd för intellektuella rättigheter och mycket annat. På punkter som dessa krävs det starka multilaterala regelverk.

Och det förtjänar ju noteras att investeringsavtalet ingenting förändrar vad gäller de olika skyddsmekanismer som EU-länder nu sätter upp när det gäller kinesiska investeringar.

Den andra invändningen är ju korrekt i den meningen att avtal som dessa inte förändrar grunderna i landets politiska system, och Kina är ju nu inne i en påtagligt mer auktoritär fas av sin utveckling. Något mandat att göra så gavs aldrig för dessa förhandlingar, och det hade knappast varit möjligt heller.

Dessa frågor får drivas på annat sätt.

Att USA nu åter kommer med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter ökar påtagligt förutsättningarna för att sätta press på Kina där. Och en rad andra mer eller mindre viktiga instrument finns ju dessutom.

Här finns det all anledning att försöka forma en gemensam strategi över Atlanten.

En tredje möjlig invändning som finns i debatten är att man inte vet om Kina fullt ut kommer att respektera avtalet. Så är det självfallet, det gäller alltid, men då innehåller avtalet bestämmelser för att hantera den saken, och det finns också andra åtgärder som EU i ett sådant läge kan ta till.

Men i grunden har EU självfallet ett starkt intresse för att förbättra villkoren för handeln med vad som råkar vara världens snabbast växande större ekonomi.

De ansträngningarna har pågått under många år, och nu lett till viktiga framgångar.

Men debatten om detta kommer med all sannolikhet att fortsätta.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: