Uppåt i flera avseenden.

STOCKHOLM: Det har sannerligen noterats denna helg att vintern är i antågande. Bilder visar ett Kiruna vackert täckt i snö.

Runt om i Europa ser vi nu kurvorna för COVID åter peka mer eller mindre brant uppåt, och i t ex Frankrike och Storbritannien är det nu nya restriktioner som gäller.

Och gradvis ställer vi in oss på att detta nog kommer att ta betydligt längre tid än vad vi hade hoppats. Experter vill inte tala om en andra våg, men de kurvor jag ser skulle i alla fall jag nog inte tveka att beteckna som en sådan.

Kanske kan vi hoppas att det börjar att ljusna framåt våren. Men dit är det som bekant ett bra tag. Dessvärre.

Den gången veckan presenterade IMF sin uppdatering av sina bedömningar av läget i den globala ekonomin.

Bilden var aningen ljusare, men inte mycket. Världsekonomin kommer detta år att minska med mer än 4%, vilket är unikt mycket.

Men de regionala skillnaderna är viktiga.

I grova drag tror man att USA minskar med ca 4% och Europa med ca 8% medan Kina förväntas öka med ca 2%. Sedan IMF :s senaste prognos i juni handlar det framför allt om en rejäl uppvärdering av den amerikanska ekonomin, och en liten sådan av den kinesiska.

Den ekonomiska nedhänger är fortfarande djup i många avseenden, men det är påfallande hur många företag som nu efter vidtagna förändringar går bättre än väntat.

Och jag hörde i dagarna att containertrafiken mellan Asien och Europa nu är i full gång igen. Allt tal om att värdekedjor raserats eller kommer att omvärderas får man nog ta sig en ny titt på vart det lider.

Den gångna veckan passerades så änne av dessa tidpunkter då det här med Brexit skulle vara avgjort. Men då blev det inte, och i morgon kommer EU:s chefsförhandlare Barnier till London för att se om det finns några öppningar.

Efter EU-toppmötet i torsdags kväll, som inte signalerade några öppningar, blev tonen från London än hårdare. Logiken borde fortfarande tala för en uppgörelse, men det blir knappast lättare av allt det som sägs.

Svårast är sannolikt nu fiskefrågor. I mångt och mycket förefaller det från EU just nu handla om fiskarna vid den franska kusten längs den Engelska Kanalen. De vill inte förlora sina fiskevatten.

Förståeligt, även om man kan undra hur stor vikt just den frågan skall ha i det större sammanhanget.

Under veckan var dock EU påtagligt tydliga när man lade sanktioner på ett antal nyckelpersoner i president Putins omedelbara närhet för nervgasattacken mot Alexej Navalny. Att det är där ansvaret ligger hyste man tydligen ingen tvekan om.

Och omedelbart anslöt sig Storbritannien till dessa sanktioner. Men från Washington hörs fortfarande ingenting i frågan, vilket är vare sig mer eller mindre än skamligt.

Där har man uppenbarligen hoppats på en uppgörelse med Moskva om förlängningen av avtalet om strategiska rustningsbegränsningar. Efter att under något år ha tjatat om att det bara möjligt om också Kina var med har man nu klokt nog släppt det, men dock lagt till några andra krav som Moskva nu inte kan acceptera.

Det rimliga är att rakt av förlänga det nu gällande avtalet i fem år, och sedan använda den tiden för nya förhandlingar om nya frågeställningar.

Men det är Joe Bidens linje, och det gör det möjligen lite svårare för Donald Trump. Dumt nog.

På närmare håll har nu två vapenvilor brutits i striderna mellan Azerbajdzjan och Armenien, och allt talar nu för att Azerbaijan kommer att försöka nå så stora vinster som möjligt innan vintern kommer.

Och då kommer Armenien att bli allt mer trängt. Formellt berör ju inte kriget dess territorium, men inflödet av flyktingar och den hjälp man ger till Nagorno Karabach medför ju dramatiskt ökade bördor på en redan svag ekonomi.

Till saken hör också att Turkiet mycket tydligt ger Azerbaijan sitt stöd. länderna har stått varandra mycket nära sedan länge, och därtill kommer ju de sedan lång tid av främst historiska skäl dåliga relationerna mellan Turkiet och Armenien.

Hitintills har ansträngningarna från Ryssland, Frankrike och USA att få till stånd en mer varaktig vapenvila misslyckats, och någon politisk process ser vi inte heller. Utsikterna är just nu tämligen mörka.

Turkiet spelar ett allt högre spel i en rad frågor just nu. Delvis kan det handla om att president Erdogan vet att hans ställning inför kommande val är svag, och försöker att kompensera detta genom att spela på nationalistiska känslor.

Alldeles utan framgång är det dessvärre inte, men samtidigt borde det finnas gränser för hur högt man kan spela ett sådant spel.

Situationen i östra Medelhavet är ju också allt mer spänd.

Turkiet och Grekland har bägge maximalistiska positioner om avgränsning av kontinentalsockel och ekonomisk zon, och tillslut måste det avgöras med förhandling.

Men Cypern kommer nog att bli ett tilltagande problem.

Presidentvalet på öns norra del i dag ledde till seger för en mer naturalistisk kandidat, och det kommer med all sannolikhet att försvåra de tankar som FN:s generalsekreterare har om att försöka att åter få igång samtal för att övervinna öns delning.

Och detta kan i sin tur leda till ytterligare upptrappad spänning.

Nu nalkas en ny vecka, och i allt högre grad riktas världens uppmärksamhet självfallet på det amerikanska valet.

På torsdag skall Donald Trump och Joe Biden mötas för den sista debatten emellan dem, men om den verkligen kommer att bli av är i skrivande stund inte klart.

Och även om opinionsundersökningarna pekat allt tydligare till Bidens favör under den senaste veckan är valet förvisso inte avgjort. Ett komplicerat sätt att välja president kan dessutom öppna för mycket svåröverskådliga förlopp även efter valdagen.

Men till det för vi återkomma.

För min del blir det ännu en vecka med Zoom hemma i Stockholm – nej, mot slutet av veckan kan det möjligen bli en utflykt till Köpenhamn.

Det är ju utomlands det också.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: