EU-toppmötet och fortsatta strider om N-K.

OBROV: Konflikten i södra Kaukasus om Nagorno-Kharabach har sedan jag skrev om den senast bara fortsatt och förvärrats. Risken för att den trappas upp ytterligare är nu påtaglig.

Min bedömning, grundad inte minst på offentliga uttalanden av president Aliyev i Azerbajdzjan, var ju att striderna inleddes av dem i förhoppningen att snabba militära framgångar skulle leda till att de armenska positionerna pressades tillbaka och möjliggjorde att man kunde återvinna större delen av sina territorier.

Att många långa år av förhandlingar inte lett till någonting alls hade tydligen gjort att frustrationen tog över.

För några år sedan såg det dock ut som om det fanns bättre möjligheter.

Då var det president Putin som i Kazan i juni 2011 samlade Armeniens och Azerbajdzjans ledare, och man kom mycket nära någonting som kunde ha lett till en överenskommelse.

Några år dessförinnan var det i Zürich i oktober 2009 som efter delvis hemliga förhandlingar under schweizisk ledning med medverkan också av EU och USA man var utomordentligt nära en överenskommelse mellan Armenien och Turkiet.

Men i bägge dessa fall stupade ansträngningarna på målsnöret. Hade man lyckats fullt ut i först Zürich och sedan Kazan hade mycket i denna volatila region i dag sett mycket bättre ut.

Men vi är där vi är.

Det är inte lätt att via media få en klar bild av vad som händer, men det ser knappast ut som om de azeriska stridskrafterna fått det stora genombrott i det inledande skedet som de rimligen måste ha planerat. Kartor man publicerat hävdar dock att man gjort vissa framsteg i de mindre kuperade områden som omger kärnan i den omstridda regionen.

Men nu hårdnar med all sannolikhet motståndet, och vill man undvika antingen ett utdraget ställningskriget eller en internationellt påtvingad vapenvila finns det nog en risk för att man eskalerar striderna ytterligare.

Då kan det handla om angrepp på betydelsefullare städer eller kritisk infrastruktur. Redan talas ömsesidigt om angrepp på städer.

Från Armeniens huvudstad Yerevan säger man nu att man är beredd att diskutera en vapenvila och en återgång till de arrangemang i området som rått tidigare, men i Azerbajdzjans huvudstad Baku är intresset för detta mycket begränsat, och man har uttalat stöd från Turkiet för den inställningen.

Moskva, Washington och Paris – som ju har ett gemensamt ordförandeskap i den s k Minsk-gruppen inom OSCE – har gemensamt vädjat om vapenvila, men hitintills har det diplomatiska engagemanget för att sätta press på framför allt Baku varit påtagligt begränsat.

Mot slutet av detta år övertar Sverige efter Albanien ordförandeskapet i OSCE, och det såg redan före detta utbrott ut att bli ett tämligen krävande uppdrag.

Nu kommer även denna konflikt i åtminstone delar att hamna på OSCE:s bord, och frågan kommer att bli om det kommer att vara möjligt att ange ramar som gör en mer realistisk politisk process för att i alla fall hantera konflikten möjlig.

Viktigt – kanske t o m avgörande – blir hur Moskva kommer att agera.

Men de senaste dagarnas ledande begivenhet har dock varit EU-toppmötet i torsdags kväll och fredags.

Cypern hade ju under veckor blockerat alla sanktioner mot Belarus om det inte blev sanktioner också mot Turkiet.

Men efter vad som måste ha varit rätt kylslagna diskussioner fick man inse att den vägen inte var framkomlig. Det blev äntligen beslut om sanktioner mot Belarus, men vad gäller Turkiet var det snarast ansträngningarna till dialog som sattes i centrum.

Och i detta läge tror jag det var klokt.

Nu ligger bollen i Ankara.

EU har ställt i utsikt också att modernisera tullunionen med Turkiet, vilket länge varit blockerat, liksom att gå vidare med hjälp också vad gäller flyktingar. Men allt förutsätter att man inte återupptar de provborrningar som man försökt att göra i Cyperns ekonomiska zon.

Så vi får se. Det är ett påtagligt omfattande erbjudande till Turkiet, men om situationen återgår till konfrontation är det ofrånkomligt att frågan om någon form av sanktioner åter kommer på bordet.

Sakfrågorna om avgränsning av kontinentalsockeln och de ekonomisk zonerna är långt ifrån enkla, men de måste lösas antingen vid förhandlingsbordet eller i en internationell juridisk process.

Och EU-toppmötet uttalade också en förhoppning om en ny FN-process för att försöka att lösa frågan om Cyperns delning. Sedan 1964 har ju FN-trupper varit stationerade på ön för att hantera motsättningarna. Men först skall det hållas presidentval i den turkkontrollerade delen av Cypern.

Toppmötet handlade också om annat, men till dess tankar om den digitala utvecklingen tänkte jag återkomma. Det finns åtskilligt att säga.

Dagarna framöver kommer säkert blickarna att vara riktade mot militärsjukhuset Walter Reed i Washington och den nya dramatiken när det är mindre än en månad kvar till presidentvalet.

På onsdag i den kommande veckan blir det i alla fall TV-debatt mellan de två vicepresidentskandidaterna.

Kanske kan man hoppas på en mer civiliserad tillställning än vad Donald Trump levererade i TV-debatten med Joe Biden i Cleveland.