Om Belarus, Nagorno Karabach och lite mera.

STOCKHOLM: Runt om i Europa ser vi nu nya restriktioner av olika slag eftersom det är alldeles uppenbart att vi kommit in i en stark andra våg av COVID-19.

Jag ser någon som säger att det inte är en andra våg – men det verkar vara samma som i det längsta försökte säga att det knappt fanns en första våg.

I slutet av veckan som gick var jag dock i Köpenhamn för olika samtal. Och kom hem strax innan man i Danmark på nytt varnade för resor till bl a Stockholm.

På Kastrup var det förvisso mer liv och rörelse än när jag passerade igenom i juni och upplevde platsen som tagen ur en dystopisk framtidsfilm. Flygplatsen är med normalt ca 25.000 anställda faktiskt Danmarks största arbetsplats, men nu var det bara en bit över hälften så många.

Och medan flygtrafik sakta börjat att öka efter sommaren är det nu tydligt att denna utveckling nu stannar av eller börjar att förbytas i sin motsats. Att det har ekonomiska konsekvenser är dessvärre uppenbart. Inte bara för de redan hårt drabbade flygbolagen.

Denna söndag finns det all anledning att uppmärksamma protesternas i Minsk och i andra delar av Belarus. Det talas om över 100.000 personer på gatorna i Minsk, och att det t o m skulle vara den största protesten sedan det förfuskade valet 9 augusti.

Men det verkligt intressanta blir i morgon.

Om inte Lukashenko avgår senast vid midnatt – vilket förefaller mindre sannolikt – vill oppositionen utlysa en generalstrejk med början i morgon. Och det blir självfallet höggradigt intressant att de i hur hög utsträckning man i olika delar av landet kommer att hörsamma detta.

Landets ekonomi är redan i en prekär situation, och en omfattande strejk ovanpå detta gör sannerligen inte saken bättre. Förr eller senare måste det komma till någon typ av lösning som innebär en normalisering och förhoppningsvis också demokratisering av landet.

Dagen var imponerande – morgondagen i Belarus kommer att bli än viktigare.

Längre bort i det post-sovjetiska området fortsätter striderna kring Nagorno-Karabach utan några tecken på att de vapenvilor som utlysts har haft någon nämnvärt dämpande effekt.

De bägge stridande ländernas utrikesministrar har efter omgångar av satsa i Moskva nu varit i Washington i samma syfte, men i huvudsak förefaller det ha varit för att få stöd för den egna positionen.

Att Armenien efterlyser en vapenvila är uppenbart.

Jag skulle tro att kriget blir svårt att klara om det fortsätter alltför länge. Det mobiliseras självfallet i Armenien självt liksom i den omfattande diasporan runt om i världen för att klara både striderna i och kring Nagorno-Karabach och den snabbt växande humanitära påfrestningen, men bördan blir självfallet allt tyngre.

Azerbadjan har satt som mål att återerövra området i dess helhet, och har för detta ett uttalat stöd från främst Turkiet. Det finns också tecken på att viktiga israeliska leveranser till landet fortsatt efter det att det azeriska anfallet inleddes.

För Ankara handlar det om att komma med i den förhandlingsprocess som förr eller senare blir en nödvändighet, och i Baku säger man att detta är en förutsättning.

Men i Moskva torde entusiasmen över detta vara mycket begränsad. Mer avlägsna USA och Frankrike som medordföranden i de s k Minsk-gruppen fungerar, men ett Turkiet som gör sig till en med Ryssland konkurrerande makt i södra Kaukasus vill man med betydande sannolikhet inte se.

Möjligen – men allt är spekulation – har Moskva inte alltför mycket mot att det nya styret i Yerevan får sig en läxa i maktpolitikens realiteter innan man är beredd att försöka rycka in på allvar för att få ett slut på stridigheterna. Om Armeniens territorium skulle hotas kommer man säkert att bidra till dess försvar, men allt tyder på att Azerbadjan nogsamt kommer att undvika det.

Iran försöker upprätthålla strikt neutralitet, men en betydande del av striderna har skett omedelbart vid dess gräns, och nu förefaller man att ha flyttat militära förband till området för säkerhets skull. Azerbadjan har hävdat att man nu erövrat hela området längs gränsen till Iran, och jag skulle gissa att förtjusningen över detta i Teheran är begränsad.

Men också här finns inrikespolitik. Ca en tredjedel av den iranska befolkningen har azerisk bakgrund. Balansgången är inte lätt – strikt neutralitet förefaller rationellt.

Men för såväl Moskva som Ankara och Teheran är det mycket som står på spel.

I övrigt domineras media i dessa dagar så gott som fullständigt av det amerikanska presidentval som nu ligger bara nio dygn bort. Världen väntar.

Till Washington Post skrev jag en krönika om vem som olika ledare runt om i världen sannolikt hållet tummarna för. Den har gett en del genljud. Senast såg jag den publicerad också i Kyiv Post.

För Project Syndicate skrev jag i dagarna min månadskrönika kring frågan om samarbete eller strid i Arktis i samband med att Ryssland i maj nästa år tar över ordförandeskapet i Arktiska Rådet. Den såg jag dyka upp i bl a Korea Times.

Men nu randas en vecka i Stockholm. Det blir nog åtskilliga sådana framöver. Jag kommer att blicka tillbaka på min middag i Köpenhamn.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: