Perspektiv från Finland.

HELSINGFORS: I går var det försvarsmaktens s k flaggdag i Finland, tillika Marskalk Mannerheims födelsedag, och dessutom firandet av hundra år sedan Finlands försvarsmakt grundades.

Försvarsmaktens kommendör Jarmo Lindberg gav stor mottagning för det finska samhällslivets alla toppar och förtjänta i anrika ständerhuset. Alla var där.

Och när president Sauli Niinistö gjorde entré började orkestern omedelbart, som sig bör, spela Björneborgarnas Marsch.

En gammal vän sade att försvarsmaktens insatser för Finland förvisso var någonting att fira. Hade de inte gjort vad de gjort hade jag nog fått tillbringa mitt liv i Sibirien, noterade han utan minsta antydan till dramatik i formuleringen.

Nere på Senatstorget blickade Tsar Alexander II ut över utställningen av försvarsmaktens olika vapensystem. Tyska stridsvagnar, svenska och ryska pansarfordon, imponerande artilleripjäser och mycket annat blandades med strömmen av förvånade japanska turister.

För mig var det ett kort besök. Mottagningen, med möjligheter att träffa de flesta, andra samtal, ett angörande och ett besök på svenska ambassaden innan det nu är dags att styra hem igen.

Men jag är snart tillbaka här.

President Niinistö har tagit ett tydligt kommando över utrikespolitiken inte minst genom de s k Gullranda-samtal som han ordnar varje försommar för att summera världen och dra upp de stora linjerna i utrikespolitiken.

Och jag tillhör dem från omvärlden som inbjudits detta år för att ge min syn. Så det blir en snar återkomst till Finland.

På den vidare scenen förbereds nu G7-toppmötet i Canada, men hur det kommer att utvecklas återstår att se.

Det var värt att notera att man i Canada var både tydlig och skarp i förra veckan i sin reaktion på Trumps tullar. Tydligt sade man att det blir mottullar ”dollar för dollar” och att det inte kunde komma ifråga att acceptera avgörande krav som Trump har i de fortfarande pågående förhandlingarna om NAFTA.

EU genom Cecilia Malmström har också varit tydliga, men jag noterar en viss nervositet i både Berlin och London i frågan. Och visst finns det risker med att trappa upp – men enligt min mening är de långsiktigt mindre än om man i stället skulle lägga sig platt.

Säkert kommer man på G7-mötet också att ha anledning att diskutera hur den iranska fortsatt skall hanteras. Israels premiärminister Netanyahu åker just nu runt i Europa med budskap som åtminstone delvis saknar så gott som varje verklighetsförankring i sin fientlighet mot Iran.

Och i Teheran är det tydligt att de mer militanta krafterna uppfattar signalerna från omvärlden och börjar att agera därefter. Vi var i en långsamt positiv cirkel, men nu är vi tydligt på väg in i en ond cirkel i regionen.

Från europeisk utgångspunkt påtagligt bekymmersamt, men från viss amerikansk och viss israelisk kanske någonting man i själva verket strävar efter.

Om en vecka är det nu åter sannolikt att toppmötet mellan Trump och Kim kommer att äga rum i Singapore.

Och frågan är om det leder till vad som med en av dessa förkortningar som den internationella debatten ofta drabbas av kallas CVID – Complete Verifiable Irreversible Denuclearisation. Det är ju detta som Trump själv har varit tydlig med att han eftersträvar.

På den stora säkerhetskonferensen i Singapore under helgen – jag var dock i Tallinn – var det Japan som talade alla tydligast om CVID, medan det var uppenbart att Sydkorea ser utvecklingen i ett betydligt längre tidsperspektiv. Här finns en uppenbar spänning.

Men om hur detta kommer att utveckla sig vet vi i dag föga. Och sannolikheten för att man i Washington eller Pyongyang vet så värst mycket mer är nog inte hög. Osäkerheten är genuin.

Nu lyfter planet strax tillbaka till Stockholm.