TALLINN: Solen har lyst klar och varm över Finska Viken dessa dagar, men huvuddelen av tiden har jag spenderar inomhus i olika diskussioner.

I fredags samlade på svenska ambassaden en del av oss som på olika sätt var aktiva under den s k midsommarkrisen om Narva 1993 för att med ett visst historiskt perspektiv gå igenom vad som hände då.

Ofta diskuterar vi det som i internationellt agerande misslyckats, och tenderar att glömma bort det som faktiskt kom att lyckas. Och Narva-krisen 1993 tillhör alldeles tydligt den senare kategorin.

Det blev en fascinerande resa genom en tid som nu känns mycket avlägsen. Ett Estland som kämpade med sina egna motsättningar, och ett Ryssland där utgången av striden mellan demokrater i Kreml och rödbrun delvis väpnad revanchism inte alls var given.

Det var i denna situation som krafter i den totalt ryskdominerade nordöstra delen av Estland plötsligt krävde autonomi och utlyste en s k folkomröstning i frågan, och fick kraftigt stöd från krafter i Ryssland självt som hade ett tydligt intresse av att riva isär det nyligen självständiga och stapplande Estland.

Vi hade sett utvecklingen i Moldavien året innan, där en motiverande utveckling året innan lett till etablerandet av en enklav Transnistrien som ju fortfarande är där och på en lång rad olika sätt blockerar landet.

Hade vi fått en motsvarande utveckling i Estland är det nog inte säkert att landet hade kunnat bli medlem i vare sig EU eller Nato, och säkerhetsläget i vår del av Europa kunde ha varit betydligt osäkrare.

Men så blev det inte. Ett inte okomplicerat politiskt spel där också vi i Stockholm kom att spela en viss roll medförde att krisen kunde avvecklas.

Vi hade goda relationer med Kreml – jag hade varit på besök hos president Jeltsin några månader tidigare – liksom alldeles självklart med den estniska ledningen. Men också europeiska institutioner kom att bli betydelsefulla.

Trevlig och intressant var inte minst att träffa dåvarande premiärministern Mart Laar, som tillsammans med president Lennart Meri, som ju tyvärr gick bort för ett antal år sedan, var avgörande för frågans lösning.

I dag är Narva fortfarande en ryskdominerade stad, men med en klar majoritet som är fulla medborgare i Estland, och de frågor som hotade att driva fram en allvarlig kris 1993 finns knappt längre.

Och vad som inträffade med Krim och Donbas 2014 förefaller snarare att ha förstärkt den utvecklingen. Ryssland är förvisso fortfarande nära, och St Petersburg är den stora och glittrande staden, men Estlands rättsordning, demokrati och europeiska öppenhet förefaller att vara alldeles avgörande för de av rysk nationalitet som ju fortfarande dominerar nordöstra Estland.

Diskussionerna på Lennart Meri-konferensen har dock dominerats av helt andra frågor.

Själv deltog jag i panelen om utvecklingen i och relationerna med Ryssland, men trots allt de problem som ligger i detta är nog slutsatsen av de olika diskussionerna att relationerna med USA just nu är ett kanske ännu större problem.

Men nu bär det hem till Stockholm igen.

Lite tur och retur blir det, för redan i morgon eftermiddag landar jag ett stenkast rör så härifrån, nämligen i Helsingfors på andra sidan Finska Viken.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: