En osäker värld har blivit än mer osäker.

WASHINGTON: Så håller det otänkbara dock på att bli den verklighet vi kommer att tvingas att leva med: den 20 januari tillträder med all sannolikhet Donald Trump som USA:s 45:e president.

Så ser det ut när jag skriver detta strax efter halv tolv på kvällen. Och siffrorna blir allt tydligare.

Det handlar om en mindre revolution. Ett politiskt system där allt det som många trodde att de förstod brutalt välts över ända.

Och det kommer att ta tid att smälta.

Under denna valrörelse har jag skrivit åtskilligt – här liksom i mina kolumner i Washington Post och Project Syndicate – om mina främst utrikespolitiska farhågor vad gäller en Trump-administration.

Och ett och annat tämligen spetsigt tweet har det förvisso också hunnit att bli.

Intet av detta finns det anledning att ta tillbaka. Tvärt om förtjänar det dessvärre att läsas igen.

Det finns all anledning att känna oro för vart vi är på väg.

Men samtidigt är detta ju ny realitet som vi måste leva med, försöka förstå och i mån av möjlighet också försöka att påverka.

Den europeiska utrikespolitiken står inför mycket krävande månader och år.

Efter en trots lite störningar då och då i allt väsentligt harmonisk och konstruktiv relation under Obama-administrationens åtta år är det nu en påtagligt förändrad situation.

En amerikansk president som kommer att mötas av massiv misstro i Europa – med Ryssland som det notabla och oroande undantaget.

Och som vad gäller värderingar står för någonting tydligt annorlunda än vad vi gör och vad USA hitintills gjort.

Att det är i Moskva och Damaskus som man nog främst känner diskret glädje över detta resultat säger dessvärre åtskilligt om situationen.

Mer än två månader återstår till det formella skiftet, och man kan bara hoppas att Donald Trump kommer att utnyttja tiden för att försöka att mildra de farhågor som finns.

Det handlar om viktiga besked om viktiga positioner inom administrationen. Utrikesminister, försvarsminister, nationell säkerhetsrådgivare – för att nu bara nämna de allra mest uppenbara.

Och det handlar ju om att även i övrigt rekrytera medarbetare och rådgivare som uppvisar i alla fall en viss erfarenhet.

Att Trump förklarar att han ser sig själv som sin allra bästa utrikespolitiska rådgivare har ju, försiktigt uttryckt, inte känts alldeles betryggande.

Hur det skall gå till att rekrytera en administration – det handlar ju om många hundra personer – återstår att se.

Jag tror mig nog känna en mycket betydande del av vad som skulle kunna beskrivas som det republikanska utrikes- och säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington och runt om i USA.

Men jag känner ingen som stått upp för Donald Trump, eller ens antytt villighet att göra det.

Säkert kommer detta nu delvis att förändras. Om inte annat handlar det ju om att rädda vad som räddas kan.

Nu blir det för min del några timmars sömn innan det i morgon bitti bär vidare över den amerikanska kontinenten till Los Angeles och Santa Monica.

Vid Stilla Havets strand börjar där vid lunchtid vårt styrelsemöte vid RAND Corporation.

Men det informella samtalsämnet är givet, och för min del kommer det att bli en del fortsatta kommentarer som kommer att göras därifrån.

Svallvågorna av denna valrörelse och detta valresultat kommer helt säkert att gå mycket höga under åtskillig tid framöver.

En redan osäker värld har nog dessvärre blivit än osäkrare.