Avgörande nära i USA – också avgörande nära om Cypern.

TABIANO CASTELLO: Hösten har nu kommit också till norra Italien, om än i betydligt mildare form ön den kyla hemma som jag lite senare i dag kommer att återvända till.

Media världen över är nu så gott som helt fokuserade på dramat med det amerikanska valet på tisdag. Italien är på intet sätt ett undantag i det avseendet – och Sverige förvisso inte.

Två dygn återstår när jag skriver detta.

Ytterligare överraskningar kan aldrig uteslutas, men i så fall blir det till Clintons nackdel. Inte ens ett avslöjande om medverkan i massmord torde i detta läge på något avgörande sätt kunna rubba Trumps siffror.

Föregående fredags meddelande från FBI vände dramatiskt valrörelsen, och sedan dess har Clinton försökt begränsa förluster medan Trump försökt att hålla sig lugn och inte producera nya rubriker. Den senare förefaller att ha lyckats något bättre än den förra.

Den konventionella visheten säger fortfarande att Hillary Clinton, om än med ringa marginal, kommer art stå som vinnare tisdag kväll. Men dessvärre är det så att vi under senare tid fått lära oss att denna vishet inte sällan har fel när det gäller att förutse val.

Så jag fruktar att det är 50/50 med kanske t o m en liten fördel för Trump. Att Clinton haft ett negativt momentum under huvuddelen av den föregående veckan är det som lett fram till denna situation.

Nu återvänder jag dock till Stockholm för ett dygn, men på tisdag eftermiddag landar jag i Washington för att vara med om valkvällen på plats där. Huvudsakligen, men inte enbart, på fina House of Sweden där.

Jag är på väg till ett styrelsesammanträde med RAND Corporation i Los Angeles, som börjar onsdag mitt på dagen, och passar på att göra en halt i huvudstaden denna dramatiska kväll.

Och stannar sedan i Santa Monica till lördag, dels för styrelsesammanträdet, dels för ett större arrangemang RAND har för att se på olika utmaningar för USA under de kommande åren i ljuset av det valresultat som då förhoppningsvis föreligger.

Så det kommer att bli åtskilliga anledningar att kommentera den amerikanska utvecklingen.

Men också annat händer, förvånansvärt nog, i världen.

I morgon börjar i Mont Pelerin i Schweiz ett intensivskede för att försöka att föra samtalen om det delade Cypern till ett faktiskt avtal.

Mycket har redan åstadkommits i samtalen mellan de grek- och turkcypriotiska ledarna, men viktiga och svåra frågor återstår, och det är dessa som nu står i centrum för slutförsöken.

Dels handlar det om territorium, och därmed också egendom, och dels handlar det om de s k garantibestämmelserna från 1960.

I dag kontrollerar den turkcypriotiska administrationen en större del av ön än vad de kommer att få i ett fredsavtal, och det säger sig självt att frågan om flyttning av delningslinjen är mycket känslig.

Därtill kommer så den rätt som garantimakterna Grekland, Turkiet och Storbritannien har enligt avtalet från 1960 i samband med att Cypern fick sin självständighet.

I grova drag kan man säga att turkcyprioterna kräver garantier mot en upprepning av 1963, när den grekcypriotiska majoriteten satte överenskommelser om maktdelning åt sidan och bl a Nicosia brutalt delades, medan grekcyprioterna kräver garantier mot en upprepning av 1974, när en grekisk kupp ledde till turkisk invasion av betydande delar av ön.

Här handlar det också om Turkiets rätt att ha militära styrkor på ön. Den rätten har i dag såväl Grekland som Turkiet, men de turkiska styrkor som kom i och med invasionen 1974 var vida större, och nu handlar det mycket om avsevärda reduktioner av dem.

De två s k suveräna brittiska områdena på ön berörs dock knappast.

För att en överenskommelse skall bli möjlig krävs tydligt grönt ljus från Ankara. Och här kommer den bekymmersamma politiska utvecklingen i Turkiet tydligt in i bilden.

Hitintills har signalerna från Ankara varit tydligt gröna, och det är bara att hopppas att detta håller i sig i en politisk atmosfär där som blir allt mer konfrontatorisk och svårförutsägbar.

Positivt är möjligen att Cypern inte längre än den stora fråga från turkisk horisont som den förr var. I dag är det, i utrikespolitiskt hänseende, striderna kring och om Mosul och Aleppo spm helt och hållet dominerar.

För att nu inte tala om den inrikespolitiska scenen.

En möjlig överenskommelse under de närmaste veckorna skall sedan följas av folkomröstningar i landets bägge delar t ex mot slutet av våren innan freden och föreningen äntligen kan bli ett faktum.

Förra gången – det var den s k Annan-planen 2004 – resulterade de folkomröstningarna i att den turkcypriotiska delen sade ja, medan den grekcypriotiska, efter en hysteriskt nationalistisk kampanj av dåvarande presidenten, sade nej.

Men blir det ett dubbelt positivt resultat denna gång har vi att se fram mot en avgörande förbättring av hela den politiska situationen i det östra Medelhavsområdet.

Skulle däremot förhandlingarna misslyckas finns risken för det motsatta.

Så det är mycket som ligger på bordet i Mont Pelerin i morgon.

Från FN:s sida leds ansträngningarna av Norges f d försvarsminister Espen Bart Eide. Det finns all anledning att önska honom lycka till.

Men avgörande är viljan till genuin kompromiss från de bägge parternas sida. Och med viss kännedom skulle jag nog våga mig på att vara försiktigt optimistisk.

Det är dessvärre inte så vanligt med situationer man kan göra den bedömningen om i dessa dagar.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: