Trots allt lyser i alla fall solen.

SANTA MONICA: Solen verkar ständigt lysa över södra Californien, och dagarna här har när att varit svensk sommar samtidigt som rapporter hemifrån talat om snö och kaos och vinter.

För min del har det varit styrelsesammanträde i RAND från det att jag anlände hit vid lunchtid i onsdags till nu fredag eftermiddag.

Och som vanligt ägnar vi också tid åt en del av de forskningsprojekt som RAND utför antingen för olika kunder eller på eget initiativ.

Det har handlat om finansiella effekter av det som kallas Affordable Care Act – populärt talat Obamacare, vattenförsörjningsproblem i södra Californien, alternativ för att förbättra försvaret av de baltiska staterna, olika vapenkontrollagars möjliga effekter och åtskilligt annat.

RAND:s verksamhet spänner över mycket vida fält. Och över olika delar av världen dessutom.

Och i kväll går vi så över till en lite bredare och öppnare konferens med inriktning på en del av de stora utmaningar USA står inför under de kommande fyra åren.

Hela den hinner jag dessvärre inte vara med om.

I morgon vid lunchtid hastar jag iväg till Los Angeles flygplats inte så långt härifrån och styr kosan hem till snön.

Men alldeles självklart är valet av Donald Trump som USA:s 45:e president som dominerar så gott som alla samtal här.

Det som inträffade var det som jag skrev om för några månader sedan att jag fruktade – att Hillary Clinton skulle förlora snarare än att Donald Trump skulle vinna.

Ser man på röstsiffror i ett längre perspektiv gjorde Donald Trump inget imponerande republikanskt val, men Hillary Clinton gjorde ett ännu sämre demokratiskt val.

Deras förtrondesiffror var unikt låga.

I undersökningar på valdagen sade 33% att de betraktade Trump som ärlig och förtroendeingivande, och Clinton noterade på samma fråga föga imponerande 36%.

Avgörande var att 66% ansåg att USA på ett eller annat sätt var på väg åt del håll, och att det behövdes förändring.

Och av de som ansåg detta röstade 69% på Trump och 25% på Clinton.

Och så blev det som det blev.

Under valnatten i Washington frågade en svensk journalist mig vad jag tyckte om att republikanerna nu skulle förlora igen och demokraterna dominera allt.

Så blev det, försiktigt uttryckt, inte.

Tvärt om. Republikanerna får nu en dominans som är sällsynt stark. Vita Huset, representhuset, senaten och efter nya utnämningar dessutom den i USA så viktiga Högsta Domstolen.

För det demokratiska partiet är situationen nu allvarlig. De gatuprotester som vi sett under de senaste dygnen riktas ytligt mot Trump men djupare mot ett demokratiskt parti som inte förmådde bättre och därmed de facto beredde marken för Trump.

Och i detta ligger betydande risker för det demokratiska partiet.

Epoken Clinton är definitivt över, men det kan ju inte uteslutas att man i den allmänna förvirringen får sin egen Corbyn med allt vad detta på sikt kan innebära.

Men en alldeles avgörande fråga är självfallet hur landets politik kommer att se ut när president Trump och hans administration om 70 dygn tar över ledningen.

Efter den inledande chocken har de finansiella marknaderna reagerat mer rationellt.

Börsen går upp i förväntningar om ökade offentliga utgifter i förening med olika avregleringar, samtidigt som långa räntor smyger uppåt i förväntan om ökade offentliga underskott och ökad inflation.

Men mycket är beroende av hur administrationen Trumps ekonomiska politik verkligen kommer att se ut. Och här blir det med all säkerhet också betydande spänningar inom det republikanska lägret.

Och samma sak gäller än tydligare på utrikes- och säkerhetspolitikens område.

Det har blivit åtskilliga intervjuer och en del skrivande för min del kring detta.

Är det något jag skulle rekommendera speciellt är det den långa diskussionen i BBC Newshour Extra som enkelt kan laddas ner som podd också.

Min artikel för Project Syndicate har också dykt upp i åtskilliga tidningar runt om i världen.

Och mer skrivande kommer det att bli under de kommande veckan.

Viktiga blir de olika utnämningar som bör börja komma relativt snart. Traditionellt brukar det börja med den person som skall bli nationellt säkerhetsrådgivare i Vita Huset.

Det är viktigt att sända signaler till omvärlden – och börja etablera kontakter.

Först att ringa Trump var av allt att döma Sydkoreas president Park. Att hans uttalande skapat osäkerhet i Korea var alldeles uppenbart, men att döma av det som sändes ut från presidentpalatset i Seoul efter samtalet var beskeden hitintills lugnande.

Och Japans premiärminister Abe har lagt om sitt program och kommer till New York på torsdag för att träffa Trump. Också här har uttalanden skapat oro.

Att sätta upp den samlade administrationen kommer att ta sin tid. Det handlar om över 4.000 personer som presidenten skall utse på olika nivåer, och ca 1.200 av dessa kräver konfirmering av senaten.

Och i samtal här – åtskilliga framträdande f d politiker från bägge partier sitter runt bordet i RAND – sägs att med en del av de namn som nämns kan det nog bli besvärligt.

Att Trump har bestämda attityder och reflexer när det gäller utrikespolitiken är tydligt. Jag skall återkomma till detta mer i detalj.

Men mycket kommer att bero på den omgivning han ger sig själv. Och här blir det en kamp mellan mer traditionell republikansk inriktning och den mer nynationalistiska som han ju tydligt företräder.

För Europa är det mycket som står på spel, och de reaktioner jag sett har ju haft svårt att dölja en viss nervositet.

Europeiska Rådets ordförande Tusk har inbjudit Trump när han väl tillträtt till ett extra toppmöte med EU. Hur det blir med det vet nog ingen i dag, men Trump själv har tidigare sagt att han vill kalla till ett extra toppmöte med Nato.

Och det kommer i så fall att handla om att européerna själva måste satsa mer på sitt försvar – en f ö inte alldeles orimlig ståndpunkt med stark förankring över det amerikanska politiska spektrat.

Hur relationerna med Ryssland kommer att gestalta sig oroar, på goda grunder, åtskilliga.

Det finns en oro för att han vill göra uppgörelser med motståndare över huvudet på och på bekostnad av både vänner och allierade. Ukraina står här alldeles självklart i centrum.

Men bilden är mångfacetterad.

Blir det en tydlig förstärkning av USA:s försvarsbudget, på det sätt Trump talat om, skapar det påtagliga nya problem för Kreml. Och ökar USA på sin olje- och gasproduktion, på det sätt Trump talat om, innebär det press neråt de priser Kreml ju är så beroende av.

Ytterligt oroande är självfallet signalerna när det gäller klimatpolitiken. Han vill närmast skrota den inhemska amerikanska miljöpolitiken, och han säger att han vill riva upp eller lämna det viktiga Paris-avtalet.

Detta tillsammans med de också oroande signalerna om handelspolitiken – där det dock i första hand är Mexico och Kina som är i skottgluggen – gör ju att ett toppmöte med EU knappast blir någon särskilt harmonisk affär – detta då bortsett från allting annat.

Men nu får vi avvakta och se vad som händer i första hand vad gäller utnämningarna.

Jag hör spekulationerna om namn som vore närmast katastrofala, men också om namn som ligger väl inom det rationellas ramar.

Snart vet vi vad som åtminstone inledningsvis kommer att gälla.

Men att en redan osäker värld blivit ett snäpp mer osäker råder det nog dessvärre ingen tvekan om.

Och det trots att solen lyser i södra Californien.

2 kommentarer till Trots allt lyser i alla fall solen.

  1. slaszlos skriver:

    Presidenten Donald Trumps och Republikanernas seger är en politisk revolution över Demokraterna i vilket rus segraren tar allt för makten för att återskapa den fria världens storhet och respekt . Ur politiska synvinkeln är kapitalismens frihetsideal seger mot socialismens ideologiäventyr. Det är en ny värld med många utmaningar både inrikes och utrikes synpunkter i vilket den största målet är friheten…Gud välsigne Förenta Staterna med alla folkgrupper som älskar freden och säkerheten …För de nyfödda är allt är nytt , men finns inte något nytt under solen…Ad perpetuam rei memoriam !

  2. stig2entreprenoren skriver:

    Sjukvård, vattenförsörjning och försvar av små demokratier verkar inte vara någon ny rocket science.
    Världsbra Utrikespolitiker typ Henry Kissinger växer inte på trän i USA. Här behöver herr Trump överraska för att kunna klara resten av skivan. Han behöver en god man eller kvinna som moderator.
    Om så kan energin konverteras till framgångsrika projekt.

%d bloggare gillar detta: