Haag – och FN:s säkerhetsråd.

28 juni 2016

HAAG: Att stämningen var speciell vid mötet med European Council on Foreign Relations här i går och i dag säger sig självt.

Jag missade visserligen, p g a engagemang hemma i Stockholm, gårdagens olika panel som mer direkt diskuterade konsekvenserna av Brexit, men det säger sig självt att den frågan hängde också över dagens olika diskussioner om Europas olika utrikespolitiska utmaningar.

I Bryssel pågår nu det formella EU-toppmötet, där David Cameron på middagen skall redogöra för läget i sitt land, och i morgon fortsätter toppmötet mer informellt utan att Storbritannien är närvarande.

Ett andra sådant informellt 27-möte har redan utannonserats till Bratislava i september. Det är ju Slovakien som vid månadsskiftet tar över det roterande ordförandeskapet i EU.

Att konsekvenserna för EU som utrikespolitisk aktör kommer att bli betydande av att Storbritannien lämnar är dessvärre mycket uppenbart.

Landet är inte bara en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, utan också en ledande diplomatisk och militär makt i Europa med mer betydande resurser än något annat land, med Frankrike som stark med dock tvåa i detta sammanhang.

Och landet kommer självfallet att fortsätta att vara utrikespolitiskt aktivt, men då utanför den ram av koordinering som ju EU-samarbetet innebär, och som medför att de gemensamma ansträngningar får en styrka som de annars inte skulle ha haft.

Hur detta kommer att fungera i framtiden återstår att utreda, men att det kommer att bli en påtaglig ömsesidig försvagning råder det dessvärre knappast någon tvekan om.

En möjlig och långt ifrån osannolik utveckling är att samarbetet inom Nato kommer att öka i betydelse också när det gäller olika mer utrikespolitiska frågeställningar.

För USA kommer det nog att framstå som konstigt att när det gäller Europa koordinera och samarbeta såväl med EU som med Storbritannien, och från dess utgångspunkt blir det då sannolikt naturligt att sträva efter att lägga mer av detta i Nato.

Och om så sker är det ju någonting som minskar bl a Sveriges och Finlands möjligheter till inflytande också i frågor som ju är viktiga för oss.

Också detta kommer vi att ha anledning att reflektera över när det brittiska utträdet ur EU så småningom blir ett faktum.

När detta kommer att ske återstår att utreda, men min mer personliga bedömning just nu är att 1 januari 2019 eller möjligen marginellt senare kan vara en möjlig tidpunkt för detta.

Det utgår från att en ny brittisk regering mot slutet av detta år inleder förfarandet enligt Artikel 20 i de europeiska fördragen, och detta förväntas ju då avslutas inom två år.

Med all sannolikhet kommer man från brittisk sida att försöka att skjuta på detta och värja sig mot en fast tidtabell eftersom man anser att en sådan försämrar landets förhandlingsposition.

När Brexit-ledaren Boris Johnson lade ut texten i en artikel i The Telegraph i går om hur man vill samarbeta med och vara en del av Europa lät det knappt som om man hade lämnat EU alls. Plötsligt ville han vara med i det allra mesta.

Det kommer dock knappast att vara möjligt, och den gryende insikten om denna realitet kommer att leda till vad som riskerar att bli tämligen plågsamma förhandlingar.

På sina håll ser jag att man talar om en möjlighet som man kallar Norge Plus, men hur en sådan skulle se ut är oklart, och hur ens en ren Norge-lösning skulle vara förenlig med allt det som Brexit-sidan sade under kampanjen är inte lätt att se.

Efter diskussionerna här i går och i dag tar jag i kväll tåget till Bryssel.

Där har jag i morgon bl a en presentation i Europaparlamentet av rapporten om internet-frågor med de olika intressenter som finns i dessa frågor i Bryssel.

Och självfallet blir det en del andra samtal också för att fånga upp de olika stämningarna.

Hur länge det mer informella toppmötet utan Storbritannien kommer att pågå under förmiddagen är oklart, men reaktionerna efter detta kommer alldeles självklart också att bli av intresse.

En ny, besvärlig och plågsam fas i den moderna europeiska historien har inletts. Vi vet något om hur den börjar, men föga om hur den slutar.

I dag blev det klart att det blev Sverige som under de kommande två åren kommer att sitta på en av de två icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd som tillhör vår grupp. Om den andra platen kommer att berättas av Italien eller Nederländerna är i skrivande stund inte klart.

Det är självfallet utmärkt, och var ju också det resultat för vår del som jag skrivit om tidigare här.

Och naturligt blir ju med nära samarbete mellan två EU-länder. Under 2017 sitter dessutom Ukraina i säkerhetsrådet.

Vi kommer säkert att sköta detta väl. Det handlar om att hantera en löpande materia av frågor, där kanske mandaten för olika fredsoperationer tillhör de viktigaste och besvärligaste av de frågor som ligger på rådets bord.

Vårt inflytande skall inte överdrivas, men är ju heller inte obefintligt om vi är duktiga på att bygga koalitioner. Jag vet dock av mycket konkret erfarenhet hur arbete i rådet i mycket hög utsträckning domineras och närmast dikteras av de fem permanenta medlemmarna.

Dock skulle jag uttala förhoppningen att hanteringen av denna rådsplats inte leder till att vi försvagas i aktivitet och engagemang i de stora europeiska frågor som nu plötslig ligger på bordet, och som ju berör direkta och påtagliga svenska intressen.

Under kampanjperioden har det funnits en kanske ofrånkomlig tendens i den riktningen, men nu är vi inne i en annan fas i de flesta olika avseenden, och då är det viktigt att våra utrikespolitiska prioriteringar ligger rätt.


Tragiska dagar. I morgon till ECFR i Haag.

26 juni 2016

STOCKHOLM: Ja, det blev ju tragiskt nog som det blev i Storbritannien i torsdags. Ett äldre England röstade bort ett nytt och ungt Storbritanniens möjligheter till en europeisk framtid.

Jag satt på flygplatsen i Toronto och väntade på att det sista planet till London skulle ge sig iväg och kunde följa hur Lämna-majoriteten successivt växte under rösträkningen.

Och när jag landade på Heathrow-flygplatsen på morgonen var det historiska beslutet ett tragiskt faktum.

Pundet hade då redan gått ner närmare 10%, så för den hågade fanns det ju möjligheter till lite billigare inköp på flygplatsen. Jag tillhörde dock inte dem.

Sedan blev det till att snabbt skriva olika kommentarer. Dels för World Economic Forum och dess hemsida, och dels för Politico i Bryssel. Jag har tweetat länkar till bägge dessa, och tweet i övrigt fick dessutom påtagligt genomslag i olika media.

Och mer kommer det att bli. Min kolumn för Project Syndicate ligger nu uppe, och den brukar sedan återfinnas i olika tidningar runt om i världen.

Det kommer också en artikel för en mer svensk publik.

I dagens SvD skriver jag dock om digitaliseringens utmaningar och vikten av att Sverige inte halkar efter. Det sker naturligt nog med utgångspunkt i rapporten jag presenterade i Cancún i tisdags.

De närmaste dagarna kommer naturligt nog att handla mycket om konsekvenserna av den brittiska folkomröstningen.

I morgon och på tisdag har vi årskonferensen med European Council on Foreign Relations i Haag i Nederländerna, och delar av programmet läggs nu om för att möjliggöra mer diskussion om vägen framåt för Europa främst och för Storbritannien i viss utsträckning.

Här samlas ju lite av det bästa av tänkare och tyckare i utrikespolitiska frågor i Europa i dag, så diskussioner av högt intresse blir det med all säkerhet.

Att vara just i Haag har ju sitt speciella intresse. Landet går till val i mars nästa år, och just nu är det invandrings- och Europa-fientliga PPV som leder i opinionsundersökningar. Nederländerna är nog EU:s svagaste länk just nu.

Och från Haag fortsätter jag på tisdag kväll till Bryssel för möten där som var inplanerade sedan tidigare.

Resten av min vecka är i ljuset av allt som händer lite oklar. Helsingfors finns också på programmet. Och på söndag bär det av till Gotland och några dygn av sedvanliga diskussioner där.

Där blir det främst europeiska och baltiska frågor som kommer att vara i centrum för mig.

Nu på tisdag och onsdag är det EU-toppmöte i Bryssel, och vilken fråga som kommer att dominera där är det inte svårt att lista ut.

Det blir också ett informellt möte där de 27 länderna skall diskutera hur det brittiska utträdet skall hanteras. Premiärminister Cameron får finna sig i att inte vara med.

Men mycket får avvakta vad som händer i Storbritannien självt. Dess politiska landskap ligger ju i ruiner.

Det konservativa partiet måste välja en nu ledare, som då också blir premiärminister, och har att hantera den formella processen med utträdet. Det kan inte uteslutas att vederbörande innan dess också vill skaffa sig ett nytt mandat genom ett nyval.

Och Labour-partiet skakas av en revolt mot en partiledare som inte avgått men som riskerar att avsättas som en följd av vad som hänt.

Påtagligt är att de som skanderade högst om att landet omedelbart måste lämna EU nu är påtagligt lågmälda och alls inte vill skynda på processen. Och sant är att man ju innan folkomröstningen aldrig ville ge några klara besked om vad som skulle komma efter.

Men nu står man inför en bitter verklighet, och måste formulera en politik för att hantera denna.

På tisdag kväll i Bryssel kommer David Cameron sannolikt att säga att detta blir frågor för hans efterträdare att ta tag i. Det kommer att leda till åtskilligt missnöje, men är i grunden någonting som övriga EU-länder för dagen måste acceptera.

Men också andra viktiga frågor står på agendan denna vecka.

Den holländska regeringen förväntas på EU-toppmötet säga någonting om hur den skall hantera sitt nederlag i folkomröstningen om frihandelsavtalet med Ukraina i april. Ukrainas president Poroshenko är i Bryssel i morgon för att lägga fram sin syn på saken.

Och genomförandet av avtalet med Turkiet måste på ett eller annat sätt hanteras.

Den något emotionelle presidenten Erdogan har mitt i allt annat kaos hotat med att ordna en folkomröstning om sitt lands relation till EU om genomförandet av avtalet som ingåtts havererar.

Att relationerna med Turkiet gått in i en mer besvärlig fas är alldeles uppenbart, men ett sammanbrott även här just nu ligger sannerligen inte i Europas intresse.

Flyktingfrågan är ju knappast löst – möjligen kortsiktigt hanterad. Och det duger inte som långsiktig politik från EU-ländernas sida.

Tanken är också att nu presentera den European Global Strategy som Federica Mogherini tagit fram, och som ju är resultatet av ett svenskt initiativ för ett antal år sedan.

Det är ett viktigt dokument, om än risken för att det nu drunknar i krisen i övrigt är påtaglig, och det samtidigt är ett faktum att ett EU utan Storbritannien blir en svagare global aktör.


Oro för Storbritannien också här i Mexico.

22 juni 2016

CANCÚN: I går drog ministermötet med OECD:s 34 länder här igång på allvar, och nu strömmar personer av de mest skiftande slag in och ut i de olika byggnaderna på den stora semesteranläggningen Moon Palace med dess konferenscentrum.

Den andra dagen inleds nu, och jag tillhör dem som inbjudits att tala om den ekonomiska och sociala vikten och betydelsen av ett globalt, öppet och säkert internet.

Men utöver det blir det myriader av olika möten. En svensk lunch med också Ericsson och olika latinamerikanska företrädare skall också hinnas med under dagen.

Liksom ett möte med den amerikanska handelsministern Penny Pritzker och Europakommissionens Andrus Ansip.

Det var stort intresse för presskonferensen mitt på dagen i går med OECD:s generalsekreterare Angel Gurria och mig om rapporten från vår kommission.

Och Gurria sparade in på lovorden över den rapport vi nu producerat, och som det nu är vår uppgift att på olika sätt föra ut.

Men sanningen att säga var det nog trots allt risken för Brexit som dominerade denna presskonferens i avlägsna Latinamerika. Fråga efter fråga handlade om våra respektive åsikter och bedömningar i denna fråga.

Och de andades både en genuin oro och en uppenbar förvåning över vad det finns en risk för att britterna faktiskt tar sig till. Hur kan man komma på idén att lämna möjligheter till inflytande och samarbete?

Senare på eftermiddagen kunde jag inte låta bli att se på delar av BBC:s stora TV-debatt på Wembley Stadium i London.

Den gjorde mig oroad. Rena lögner basunerades ut från Brexit-sida. Och skrämselförsöken när det gällde invandringen var påfallande grova. Målet helgar uppenbarligen medlen.

Men samtidig föddes nog en politisk stjärna i det konservativ partiets i Skottland ordförande Ruth Davidson. Hon var nog kvällens enstaka mest effektiva och genuina debattör.

Men om det räcker återstår att se. Balansen mellan ekonomi och migration, som jag ju skrivit tidigare här om betydelsen av, var dessvärre oroande.

Möjligen har på den positiva sidan den stora debatten höjt deltagandet i morgondagens omröstning.

Mitt på dagen i morgon lämnar jag emellertid Cancún och tar mig tillbaka till den egna kontinenten.

Ett resultat av den brittiska folkomröstningen borde föreligga vid 5-tiden fredag morgon om det fungerar det skall.

Då befinner jag mig fortfarande någonstans över Atlanten.

När jag landar några minuter efter elva på förmiddagen på fredag, om tidtabellen hållet, når det historiska resultatet också mig.

Till det får vi, som jag brukar säga, anledning att återkomma.

Milt sagt.

Oerhört mycket står på spel.


Norges och Finlands säkerhets- och försvarspolitik.

21 juni 2016

CANCUN: Det var en tämligen så lång resa ända hit – flygningen från Frankfurt till Houston tog sina tio timmar, och sedan var det några timmar till innan jag kom hit och installerade mig på smått märkliga ”Moon Palace” i den lätt tropiska fuktigheten – så det var åtskilligt som hanns med.

Och mest var det alldeles självklart förberedelserna för diskussionerna här i anslutning till OECD:s stora ministermöte om den globala digitala ekonomin.

Men en del annat hann jag också med att ta mig igenom.

Till detta hörde dels den långtidsplan för det norska försvaret som presenterats i dagarna och dels den uppdaterade vitbok om utrikes- och försvarspolitik som regeringen i Helsingfors nu lagt fram.

De är bägge viktiga dokument i den samlade säkerhetspolitiska bilden i vår del av Europa.

Det säger sig självt att dokumenten till sin natur är mycket olika, men de inbjuder ändå till vissa jämförelser och kommentarer.

Bägge talar tydligt om en förändrad och mer utmanande säkerhetspolitisk miljö under de senaste åren, och det är alldeles tydligt det ryska agerandet och de påtagliga ryska militära förstärkningarna som lett till detta.

För Norges del sker nu en fortsatt ökning av anslagen till försvaret, samtidigt som ökade kostnader gör det nödvändigt med påtagliga prioriteringar.

Och det som nu tydligt prioriteras är anskaffningen av sådana strategiska resurser som har betydelse också i Nato-alliansens vidare ansträngningar.

”Regjeringen prioriterer anskaffelsen av strate-giske kapasiteter. Kapasiteter som ubåter, maritime overvåkingsfly og F-35 kampfly er viktige bidrag til Forsvarets avskrekkende evne og til NATOs kollektive forsvarsevne.”

Däremot är det tydligt att markförvaret sätts lite i väntläge. Dess närmare utformning skall utredas, men regeringens prioritering av luft- och sjöoperativa förmågor med inriktning på de nordligaste områdena är mycket tydlig. Om den norska armén får något modernt artilleri inom överskådlig tid förefaller osäkert.

Noterbart är att man nu på nytt talar om olika mer konkreta förberedelser för att så snabbt som möjligt kunna ta emot allierade förstärkningar. Det norska försvaret är ju uttryckligen inriktat på att endast klara av att hålla en angripare stången med egna resurser under en relativt begränsad tid.

Inte minst mot den bakgrunden har Norge vad man kallar en ”aktiv allianspolitik”.

”De sikkerhetspolitiske utviklingstrekkene og økt militær aktivitet i våre nærområder, gjør det viktigere å knytte NATO og nære allierte tettere til Norge og norske interesser både i det daglige, i kriser og i konflikt.”

Den finska vitboken är ett mer principiellt dokument, men som sådant av betydande intresse.

Jag har inte hunnit med att läsa parallellt med den senaste vitboken från 2012, men det förefaller mig som om alla skrivningar om Nato-samarbete och förberedelser för att i ett kritiskt läge kunna ta emot hjälp är betydligt starkare och tydligare.

EU beskrivs som en ”säkerhetsgemenskap” av stor betydelse för Finland, och uttryckligen säger man att man vill utveckla denna del av EU-samarbetet. Formuleringarna här går längre än vad vi är vana vid att på senare tid se i Sverige.

”Finland främjar utvecklingen av EU:s försvarssamarbete för att unionen och dess medlemsstater bättre ska kunna möta framtida säkerhetsbehov och utveckla sin kristålighet. Unionen har en roll att spela när det gäller att försvara medlemsländernas medborgare och territorium.”

Och man refererar utförligt till de olika solidaritetsklausulerna i EU-fördraget. Det är uppenbart att man ser dem som betydligt mer än bara ord på ett papper.

”Medlemsstaterna ska i dessa situationer bistå varandra med sina nationella resurser, inklusive med militära resurser på begäran. Klausulen om ömsesidigt bistånd har ur Finlands synvinkel en stark säkerhetspolitisk betydelse, både principiellt och i praktiken.”

Samarbetet med Nato ses som mycket betydelsefullt för landets försvarsförmåga.

”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium.”

Och man håller möjligheten att ansöka om medlemskap öppen.

Den dörr den nuvarande svenska regeringen vill ha synnerligen stängd vill Finlands regering uttrycklig ha öppen.

”Finland bibehåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetsmiljö.”

Och det sägs också, att ”enligt en bedömning som regeringen låtit göra om effekterna av Finlands eventuella Nato-medlemskap är Nato en stabiliserande faktor i Östersjöregionen.”

Till min läsning hörde också statsminister Löfvens anförande i Gullranda i Finland kring angränsande frågor

Om det skulle förvisso en del kunna sägas, men det finns det måhända anledning att återkomma till.

Just nu är jag i en annan del av världen med andra frågeställningar i främsta fokus.


Till Mexico för Internet-rapport och möten

19 juni 2016

TABIANO CASTELLO: En helg i norra Italiens sol skadar förvisso inte. Och det finns åtskilligt att förbereda inför de kommande veckorna.

Mycket tidigt i morgon bitti ger jag mig av härifrån med Cancan på Yucatan-halvön borta i Mexico som dagens destination.

Där samlas regeringsföreträdare från de 34 OECD-länderna till stort ministermöte för att diskutera den nya globala ekonomins olika utmaningar.

Det var 2008 i Seoul som man senast hade ett möte i denna storleksordning och med detta tema.

Då gavs inriktning för framtiden – och nu kommer man att ge inriktningen för att gå vidare i den digitala omvandling som blir allt tydligare.

I anslutning till det formella ministermötet är det också en rad andra möten och arrangemang med samma tema. De flesta som är någonting i den globala diskussionen kring dessa frågor kommer att vara på plats.

På tisdag där har jag så gemensam presskonferens med OECD:s geberalsekreterare Angel Gurría och presenterar resultatet av arbetet under de senaste två åren i Global Commission on Internet Governance.

Den kommer självfallet också att websändas för de intresserade som råkar att inte vara i Cancun just då. Jag skall se till att det kommer en tweet med detaljer om detta.

Och sedan blir det fortsatta diskussioner också på onsdagens kring dessa frågor med alla de olika förrträdare som samlats i Cancun.

Exakt hur vägen hem kommer att se ut återstår att se. Möjligen blir det ett stopp i New York på torsdagen, men det är ännu lite oklart.

När jag landar i Europa på fredag förmiddag kommer jag att mötas av resultatet av den folkomröstningen i Storbritannien om fortsatt medlemskap i eller utträde ur EU.

Ett beslut om utträde kommer att vara den viktigaste händelsen i Europa sedan Berlin-murens fall för mer än ett kvarts sekel sedan.

Det kommer att skrivas åtskilligt om konsekvenser i olika avseenden – också av mig – men hur omfattande de i olika avseenden kommer att bli kan ingen exakt veta.

Allt kommer att vara mycket osäkert. Men till allt det hoppas jag att jag slipper att återkomma.

Just nu pekar de flesta opinionsundersökningar fortsatt mot att det blir Brexit som vinner, även om det finns tecken på en viss försiktig återhämtning för Bremain.

Vilken betydelse som det djupt tragiska mordet på Jo Cox kommer att få är svårt att veta. Det står nu klart att det var ett politiskt mord medvetet utfört av en extrem nationalist med förankring i högerextremistiska miljöer.

Självfallet har de som argumenterar för Brexit inget ansvar för detta mord. Över alla skiljelinjer i övrigt är chocken och sorgen i Storbritannien alldeles säkert både djup och genuin.

Men de kan inte alldeles frikopplas från ansvaret för ett debattklimat som blivit allt råare, allt mer hänsynslöst och snudd på rasistiskt i ansträngningarna att bränna broar mellan Storbritannien och det övriga Europa.

Förhoppningsvis kommer de återstående dagarna att uppvisa ett mer sansat och sakligt debattklimat, och förhoppningsvis kommer det att leda till att det resultat som nu avtecknar sig kan undvikas.

Men osvuret är bäst.


Inte min dag i dag…

14 juni 2016

STOCKHOLM: Det var helt enkelt inte min dag i dag.

Större delen av dagen ägnade jag olika konsekvenser av den eländiga strejken av SAS’s svenska piloter.

Ombokningar. Alternativ. Och det också för de närmaste dagarna eftersom ju ingen då kunde veta hur länge eländet skulle pågå.

Och sedan iväg till Arlanda för att ta British Airways till London. Jag hade lyckats att säkra en biljett.

Det hade åtskilliga andra också gjort. Planet var påfallande överbokat. Och tydligen var det fullt på alla plan till London flera dygn framåt.

Och så meddelades det plötsligt att det uppstått något mekaniskt fel. Någon skulle ge besked om ett tag.

Det tog ett tag. Och sedan tog det ett tag till. Och ett till.

Under tiden en ström av tilltagande nervösa samtal från CNN-studion i utkanten av London. En direktsänd TV-debatt är som bekant direktsänd.

Vi började leta namn som kunde tänkas vara i London och som kunde tänkas rycka in om inte den där mekanikern kunde fixa till det hela.

Det ena namnet efter det andra. Ett skulle landa för sent. Ett var just på väg att lämna London. Ett gick inte att ragga upp i hastigheten.

Efter en bra bit mer än en timma utan andra besked från British Airways än att man väntade på besked från London var det inte annat än notera att beskedet var att jag inte skulle hinna i tid till TV-sändningen.

Lite av problemet med överbokningen kunde därmed måhända lösas. Till någons tröst.

Och jag fick återvända till Stockholm för lite oplanerad middag med en son. Han skulle ha flugit iväg med SAS. Jag skulle ha flugit iväg med British Airways.

Men solen lyste i alla fall.

Och i myriaden av telefonsamtal under eftermiddagens timmar blev jag än mer uppdaterad på läget i debatten inför folkomröstningen nästa torsdag.

Inte upplyftande.

Det heller.


Till CNN-debatt i London.

13 juni 2016

STOCKHOLM: Sommarsolen lyser över staden dessa dagar, och det märks på tempot att sommaren sakta börjar att närma sig.

Efter en arbetsdag här denna dag, och efter skolavslutning i morgon, bär det för min del iväg till London för en debatt i CNN tisdag kväll inför den brittiska folkomröstningen nästa torsdag.

Tillsammans med Labour-parlamentarikern Caroline Flint skall jag företräda den sida som vill att Storbritannien skall förbli i EU och som en av dess ledande nationer.

Och debatten kommer att handla om ekonomi, migration och säkerhet liksom de övriga frågor som kan tänkas komma upp.

För mig rör det sig självfallet om en inte alldeles okomliplicerad balansgång. Avgörandet är det brittiska folkets, och alltför mycket av pekpinnar från företrädare för andra länder brukar sällan uppskattas i sammanhang som dessa.

Men samtidigt kan jag kanske ge ett lite vidare perspektiv på EU-utvecklingen än de mycket begränsade och delvis snedvridna diton som ju verkar ha ett ganska så stort utrymme i den brittiska debatten just nu.

Intressant blir det i alla händelser. Och debatten sker med publik i studion och med deras medverkan.

Eftersom det är CNN är väl publiken i Storbritannien en bra bit mindre än om det skulle vara BBC, men tydligen ändå ganska betydande. Den internationella publiken är dock självfallet betydande när det gäller CNN och Christiane Amanpour som är den som leder debatten.

Om jag läser tidningarna rätt sker det nu intensifierade försök att få dels Labour-väljare och dels unga väljare att verkligen gå till valurnorna och rösta Remain.

Labour-ledaren Jeremy Corbyn har hitintills var t o m svagare än vad man väntat, och nu är det f d premiärministern Gordon Brown som med viss kraft går in i debatten på den sidan. Hans insatser anses ju ha varit av stor betydelse i den skotska folkomröstningen om självständighet.

På den konservativa sidan är det uppenbart att inbördeskriget blivit allt bittrare under de senaste veckorna, vilket leder också till frågor om hur det kommer att vara möjligt att lagas ihop detta efter omröstningen, och det oavsett dess utgång.

Det är inte svårt att se påtagligt besvärliga scenarier också i dessa avseenden efter kommande torsdag.

Men efter TV-debatten i morgon kväll kommer jag säkert att ha anledning att återkomma med ytterligare reflektioner kring detta.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 729 andra följare