Alltid spännande på Lennart Meri.

14 maj 2017

TALLINN: Det är alltid en stimulerande och intressant samling av olika tänkare och aktörer på det utrikes- och säkerhetspolitiska området som brukar samlas till den årliga Lennart Meri-konferensen här.

Och så var det också detta år. Med dessutom ett Tallinn som i sol visande sig från sin allra bästa sida.

Hit söker sig också åtskilliga från den i alla fall något mer öppna delen av de som i Moskva tänker på dessa frågor, vilket har sitt speciella intresse, och så också i år.

Och blandas med det mesta från chefen för den amerikanska armén i Europa till Turkiets biträdande premiärminister och ett hyggligt antal av de som i Washington har ett intresse för vår del av världen.

Till årets talare hörde också Finlands president Sauli Niinistö. För honom var det ett rätt kort hopp över Finska Viken.

Årets mest engagerande diskussion handlade, föga förvånande, om hur man skal bedöma utvecklingen i USA. Här bröts sannerligen uppfattningarna mot varandra.

Estlands president Kersti Kaljulaid, som deltog aktivt i konferensen i dess helhet, redogjorde för de i grunden konstruktiva kontakter som hon och andra baltiska företrädare haft med företrädare för den nya administrationen.

Och att detta är viktigt för dem säger sig självt.

Andra presenterade starkt kritiska perspektiv utifrån vad president Trump sagt under sin valrörelse liksom sedan han tillträtt sitt ämbete, och gjorde det med betydande kraft.

Mot detta stod de som sade att man kanske skall lyssna mindre på vad som sagts och sägs och mer se på vad som faktiskt gjorts och görs.

Och där möttes de olika debattörerna i omdömet att det finns också positiva tecken.

Utvecklingen i det stora grannlandet i öster tilldrog sig faktiskt mindre uppmärksamhet detta år än vad som brukar vara fallet.

Själv lyssnade jag uppmärksamt på diskussioner om utvecklingen i inte minst Ukraina och Vitryssland. Inte minst det senare landet förtjänar mer uppmärksamhet.

En företrädare för en central tankesmedja i Moskva förklarade frankt att konflikten med Ukraina inte alls handlade om Donbas utan om att man helt enkelt inte kunde acceptera utvecklingen i landet i dess helhet.

Ukrainas utveckling kan bara tolereras inom de ramar som sätts i Moskva – det var det osedvanligt tydligt framförda budskapet.

Och det bäddar i så fall för en långvarig konflikt.

En lösning i Donbas är svår men inte omöjlig. Om det handlar om någon form av kontroll över landet i dess helhet handlar det om en helt annan konflikt.

Också EU:s Federica Mogherini fanns på plats och gav bred översikt över unionens olika utrikespolitiska utmankngar, dock utan att bli särskilt specifik om hur de kan hanteras.

Lite mer konkret blev diskussionen om hur försvarsdimensionen av EU skulle kunna utvecklas. Här finns ju nu en påtaglig rörelse.

Nato förblir grundläggande för det territoriella försvaret i Europa. Om det var alla ense.

Men inte minst Finlands president Niinistö underströk att också EU tydligare måste utvecklas till en ”säkerhetsgemenskap” genom att ge också genensam försvarspolitik större tyngd i samarbetet.

Konkreta steg på den vägen diskuteras ju nu också.

Men nu återvänder jag den korta vägen till Stockholm.

Och ser fram mot en vecka då jag i allt väsentligt faktiskt kommer att förbli där.

Nåja, en utflykt till Bryssel blir det väl. Men inte mer än så.

Och det känns faktiskt skönt.


Mauno Koivisto

13 maj 2017

TALLINN: Sent i går kväll kom budet att Finlands f d president Mauno Koivisto gått bort i den aktningsvärda åldern av 93 år.

Jag skrev på Twitter att han var en modig soldat, en övertygad demokrat och en viktig nordisk statsman.

Mycket kommer alldeles säkert att skrivas om hans gärning.

Jag kom att ha kontakt med honom huvudsakligen under min tid som statsminister, även om han hade haft vänligheten att ta emot mig i presidentpalatset i Helsingfors redan några år dessförinnan.

Detta var viktiga år.

Sovjetunionens sönderfall. Hoppet om ett demokratiskt Ryssland. De baktiska staternas självständighet och deras första stapplande år. Och Sveriges och Finlands gemensamma väg in i den Europeiska Unionen.

Det var av yttersta vikt att ha nära och förtroendefulla relationer mellan också Stockholm och Helsingfors.

Våra perspektiv var av såväl geografiska som historiska skäl inte identiska, men det gjorde kontakterna ännu viktigare.

Och det kom också att fungera väl under dessa viktiga år.

Mauno Koivisto var en nordisk demokrat och realpolitiker. Ett och annat i Sveriges utrikespolitiska DNA hade han nog ibland lite svårt att förstå.

En morgon i Stockholm vaknade jag med att någon medieredaktion hade avslöjat, och gjorde stor sak av, att FRA opererade en station på den svenska ambassaden i Helsingfors.

Och denna station låg närmast vägg i vägg med president Koivisto residens. Det var upplagt för missförstånd.

Så jag lyfte på telefonen och ringde Finlands president.

Mauno Koivisto var närmast förvånad över att denna information ledde till någon som helst upphetsning i Sverige.

Att stationens uppgift hade varit att uppfånga signaler från det sovjetiska Estland på andra sidan Finska Viken var någonting jag knappast behövde förklara för honom.

Det var lika självklart för honom som det var självklart att detta var någonting som det närmast var en skyldighet för Sverige att försöka göra.

Han satte nog värde på att jag ringde, men tyckte nog att det var närmast onödigt, och vittnade om att svenskarna ibland hade lite svårt med säkerhetspolitikens realiteter i det ryska närområde som våra bägge länder ju, på sina olika sätt, var en del av.

En av de allra sista saker jag gjorde innan jag efter valet 1994 avgick som statsminister var att åka över till Helsingfors och på vår ambassad ge en middag för president Koivisto för att uttrycka min uppskattning för det samarbete vi haft under dessa viktiga år.

Och jag vet att det uppskattades.

I det bredare perspektivet var hans insats inte minst att fortsätta att förankra Finland som en nordisk demokrati i kretsen av de andra nordiska demokratierna.

Det gemensamma försöket – Koivisto var ststsminister i Finland, Palme var statsminister i Sverige – att sätta upp en nordisk tullunion Nordek kom att haverera.

Det var den nordiska vägens sista försök. Därefter fanns det bara nordiska vägar inom den gemensamma europeiska ramen.

Och det var det som kom att bli möjligt mer än ett decennium senare när Mauno Koivisto var president och jag råkade vara statsminister.

Han kommer att kommas ihåg som inte bara en finsk, utan också en nordisk statsman.


Blandat vid Potomac i dessa dagar.

10 maj 2017

WASHINGTON: Så bär det då åter tillbaka till Stockholm efter ytterligare några intensiva dagar här.

Intycken är, som vanlig, något blandade.

En administration som kanske steg för steg börjar att komma på plats, ta intryck av verkligheten, besätta positioner, etablera kontakter i världen och skala bort de lite skarpare kanterna på delar av sin politik.

Men samtidigt en administration där det plötsligt överraskar, det oväntade inträffar, motsättningarna är tydliga, återfallen inträffar och den öppna krisen plötsligt kan vara mycket nära.

Över allt hänger just nu på något sätt olika frågor med anknytning till Ryssland.

Kongressförhör om den ryska inblandningen i valrörelsen med kraftiga både anklagelser och misstankar fram och tillbaka.

Så plötsligt och under former som säkert kommer att diskuteras under lång tid framåt avskedandet av chefen för FBI.

Och mitt i allt detta dyker ryske utrikesministern Lavrov upp för samtal med president Trump.

Det saknas inte drama vid Potomac i dessa dagar.

Som vanligt var det mycket folk i staden. Världen flyter samman. Jag räknade till inte mindre än sju utrikesminister från Europa på middagen med MSC-konferensen i Library of Congress i går kväll.

Finlands, Norges och Lettlands bland dem från vårt eget allra närmaste grannskap.

Där mötte jag dessutom åtskilliga kollegor och vänner från förr.

Bland dem Israels f d utrikesminister Tzipni Livni, som genuint arbetade för försoning med Palestina, och Rysslands f d utrikesminister Andrej Kozyrev, med vilken jag hade ett synnerligen nära och konstruktivt samarbete i början av 1990-talet.

Vi har inte sett på länge, och hade åtskilligt att tala om.

Men det blev samtal också med företrädare för den nya administrationen, inklusive en runda också i staben i Vita Huset.

Åtskilligt kom också att handla om ekonomisk utveckling och handelsrelationer. Här finns det ju betydande frågetecken om den amerikanska politiken efter presidentens olika anförande.

Vad händer med NAFTA-avtalet med Mexico och Canada? Finns det någon framtid för ett TTIP-avtal mellan USA och EU?

Svaren är ännu långt ifrån klara, men samtidigt är det värt att notera att politiken gradvis utvecklas i något mindre oförutsägbar riktning.

Och det har självklart sin betydelse.

Men också säkerhetsfrågor. Kan Ryssland fås att acceptera Ukrainas territoriella integritet?

Också Ukrainas utrikesminister är här dessa dagar.

Detta år har jag faktiskt varit här i Washington varje månad. Och det dröjer inte många veckor förrän jag kommer att vara tillbaka här igen.

Skälet är rätt enkelt.

Den liberala världsordningens framtid hänger i hög grad på vad som kommer att komma ut ur denna stad under de närmaste åren.

Och vår svenska och europeiska framtid hänger i betydande grad på hur den framtiden kommer att se ut.

Så just nu har det sin relevans att dyka upp här tämligen så ofta.

Och intressanta dagar har det förvisso varit.


Bättre i Frankrike – men utmaningarna stora.

07 maj 2017

STOCKHOLM: Så blev då utgången i det franska presidentvalet denna söndag den som de flesta, trots alla osäkerheter in i det sista, hade förväntat sig.

Men värt att notera är att Matine Le Pen gjorde ett sämre resultat än vad nog de flesta hade väntat. Förväntningarna låg kring 40%, men resultat blev nu kring 35%.

Om några dagar är det således Emmanuel Macron som stiger in i Elysée-palatset och tar över den franska makt som i så hög grad koncentreras där.

Entusiasmen i Kreml och Vita Huset är säkert begränsad, men så gott som överallt annars är lättnaden över utgången av detta avgörande val högst påtaglig.

Framför honom ligger nu fem år som alldeles säkert kommer att bjuda på betydande utmaningar.

Och dessa börjar alldeles självklart med valen av de 577 ledamöterna i nationalförsamlingen i två omgångar den 11 och 28 juni.

Utgången av dem avgör i hög grad vilka möjligheter Macrom kommer att ha att genomföra de olika reformer han i vaga ordalag indikerat.

Ordalagen har, som sagt, varit tämligen vaga än så länge.

Och det har funnits ett visst fog för den kritik som riktats mot honom på denna punkt.

Nu har han att först, som president, formulera ett mer konkret program och sedan att försöka att få en parlamentarisk möjlighet att genomföra detta.

Erfarenheten säger att det är den första tiden som ofta är den avgörande.

Ekonomin är hans avgörande utmaning.

Den franska modellen fungerar inte längre.

Offentliga utgifter och skatter är högre än i Sverige, ungdomsarbetslösheten närmar sig 25%, arbetsmarknaden är löjligt reglerad, budgetunderskotten förblir högre än EU-kraven och senast tillväxten kröp över 3% var för 17 år sedan.

Att ta tag i detta blir hans avgörande utmaning. Och då räcker det inte med allmänna fraser.

Han kommer nu också att göra entré på den vidare europeiska och globala scenen, med Nato-toppmötet i Bryssel 25 maj och G7-toppmötet i Taormina på Sicilien omedelbart därefter som sannolikt första anhalter.

Men det skall nog inte uteslutas att det blir ett möte med Angela Merkel även dessförinnan.

Med London successivt ute ur bilden blir länken mellan Paris och Berlin åter betydligt viktigare.

För Angela Merkel var dagens val i Schleswig-Holstein också av betydelse.

CDU gjorde påtagligt bra ifrån sig, och SPD dåligt. Och det pekar på att CDU:s möjligheter inför förbundsdagsvalet i september förbättrats samtidigt som Schultz-effekten för SPD förefaller att ha svalnat av.

Men till september är det betydande tid, och mycket kan förvisso hända.

Valet nästa helg i Nordrhein-Westfalen-Westphalen väger självfallet en bra bit tyngre.

Veckan därpå – när vi är inne på temat val – är det viktigt presidentval i Iran.

Förvisso ingen demokrati, men dock ett system med viss pluralism och inom dess tydliga ramarna ett val av betydelse.

I morgon är jag åter på väg till Washington – det har blivit åtskilligt av den varan på senare tid – för några dagar med både ekonomi och politik i centrum.

Kongressen är denna vecka hemförlovad, men i övrigt ser det ut att vara trångt i staden.

Jag ser att åtminstone fem europeiska utrikesministrar kommer att vara där, och då också på samma möte med Munich Security Conference Core Group där jag i alla fall delvis också kommer att vara.

Det är uppenbarligen många som känner ett behov av viss närkontakt med den stapplande utvecklingen i den amerikanska huvudstaden.

Men därtill är jag med på andra möten där fokus mer ligger på ekonomisk politik och handelsrelationer. Inte minst i det senare avseendet är ju osäkerheten om den kommande politiken betydande.

Torsdag planerar jag i alla fall att vara tillbaka här i Stockholm igen, men sedan bär det av över Östersjön till Tallinn och den årliga säkerhetskonferens där som bär f d presidenten Lennart Meri:s namn.


Breakup efter Brexit?

06 maj 2017

LONDON: Soligt och angenämt i går, men lite molnigare och aningen tråkigare väder här i dag. Men för min del bär det alldeles strax tillbaka hem till Stockholm igen efter ett kort besök här.

All uppmärksamhet riktas nu mot Frankrike och avgörandet i presidentvalet i morgon.

Och dagens nyhet därifrån handlar om ett dataintrång riktat mot Emmanual Macrons kampanj med ursprung, sägs det, från samma ryska grupper som bröt sig in i Clinton-kampanjen i USA.

Om detta stämmer – och det finns det i och för sig ingen anledning att betvivla – är det ju ett utmärkt sätt av Ryssland att solka ner sitt anseende i ett EU-land som annars har en tendens att vara något överseende gentemot dess agerande.

Alldeles säkert kommer vi att få höra mera om vad som ligger bakom detta.

Här i London är det valrörelse inför parlamentsvalet den 8 juni, men just nu många kommentarer till resultatet av lokalvalen de senaste dagarna.

De resultaten visar ju på de politiska trenderna just nu.

De konservativa går tydligt framåt, och då inte minst i Skottland, där de ju tidigare var närmast utrotningshotade.

Labour går från katastrof efter katastrof med en ledning som ju är en samling mossiga övervintrare från det sena 1960-talets vänstervåg.

UKIP utrotas eftersom det enda de var för – Brexit – nu kommer att ske.

Liberaldemokraterna, som skulle ha kunnat vinna stort på att vara ett parti tydligt för EU, snubblar under en mindre imponerande ledning.

Och i Skottland klarar sig SNP väl, om än med ett nytt hot från de konservativa under uppsegling.

Och allt tyder på att det är ungefär så här som resultatet kommer att se ut efter parlamentsvalet också.

Så mycket av valdebatt i sak finns det ännu knappast. Theresa May talar om att Brexit skall bli en framgång, och sedan är det inte så mycket mer med den saken.

Att de konservativa under ett antal decennier var ett parti som, trots intern opposition, var tydligt med att Storbritannien skulle vara med i EU finns det i dag inte många spår av.

Kvarvarande Europa-vänner grymtar över verkligheten och hoppas att en rejäl seger för Theresa May skall göra någon typ av rimlig kompromiss om en rimlig framtida EU-relation möjlig.

Och det har vi förvisso alla anledning att hoppas på.

Tecknen är dock inte alldeles hoppingivande.

Stämningen har dessutom förgiftats av att det från Bryssel läckts ut detaljer om en middag i London härom veckan med Theresa May och Jean-Claude Juncker.

Avsikten med läckaget var sannolikt att få May att framstå i dålig dager, men resultatet har nog snarare blivit det motsatta.

Att Juncker och/eller hans omgivning behandlar en viktig relation på detta sätt är självfallet inte ansvarsfullt.

Men tydligen är det svårt att hålla känslorna i styr.

Juncker fortsatte i dagarna med att i Florens säga att engelskan är ett språk som håller på att förlora i betydelse.

Man undrar lite i vilken värld han egentligen befinner sig.

Den moderna digitala generationen i Europa förefaller han inte att ha närkontakt med.

Allt detta till trots kommer nu steg för steg skilsmässoförhandlingarna att dras igång. Och med utgången av mars 2019 kommer Storbritannien att lämna EU.

Ett avtal om den nya relationen kommer dock att ta betydligt längre tid.

Men måhända blir det möjligt att ha det i allt väsentligt klart innan ett nytt parlamentsval blir nödvändigt i början av 2022.

Och måhända är avståndet till den olycksaliga folkomröstningen i juni 2016 då sådant att det blir möjligt att bygga en påtagligt nära relation på ömsesidigt viktiga områden.

Lätt blir det knappast, och fallgroparna på vägen dit är påtagliga, men det hindrar inte att det är viktigt.

Vart det lider kommer sannolikt oclså andra frågor att komma in i den brittiska valrörelsen. I mitten av månaden kommer partierna att presentera sina olika valmanifest, och då breddas sannolikt debatten.

Man märker en viss oro för att de konservativa är på väg bort från den mer liberala och moderna inriktning som partiet ju under det senaste decenniet haft. Det finns antydningar om en mer statsinterventionistisk och nationalistisk inriktning.

Sakta blir de nationella frågorna dessutom allt viktigare, med frågan om Skottlands framtida ställning som den mest påträngande.

Förr eller senare måste en regering i London sannolikt gå med på den nya folkomröstning om självständighet som SNP i Edinburgh nu vill ha.

Och jag möter allt fler som talar om en långsam men tydlig förskjutning i attityder som riskerar att leda till att Storbritannien bryts upp, Skottland blir självständigt och de sex nordliga grevskap som utgör Nordirland förenas med republiken i övrigt.

En skotsk nationalism finns förvissso, men dey handlar om en djupare utveckling än så.

Det kan ju hävdas att det var en engelsk nationalism som gav kraft åt kravet att lämna EU, medan de brittiska öarnas övriga nationer skulle ha velat vara kvar.

Så det är långt ifrån otänkbart att dessa tendenser på sikt leder till en splittring.

Att de ekonomiska argumenten mot en råden utveckling är tunga är obestridligt. Den skotska ekonomin är i dagsläget föga imponerande.

Men omröstningen om EU visade samtidigt att det inte alltid är dessa argument som är de avgörande. Många röstade för ett utträde ur EU trots att de visste att det fanns ett ekonomiskt pris att betala för det beslutet.

Och det kan alls inte uteslutas att samma tendens kan finnas i en kommande folkomröstning om ett självständigt Skottland.

Men än är dessa frågor alls icke akuta.

Först skall Brexit på ett eller annat sätt klaras ut.

Därefter kommer frågan om ett möjligt Breakup sannolikt på agendan.


Från Skåne till London.

04 maj 2017

STOCKHOLM: Efter lite flygstrul lyckades jag i alla fall ta mig tillbaka till huvudstaden från Malmö i dag på förmiddagen.

I går kväll hade jag dessvärre inte möjlighet att se TV-debatten inför det franska valet, men att döma av reaktioner i media och vad som speglas i olika opinionsundersökningar ledde det i alla fall inte till några förskjutningar till förmån för Marine Le Pen.

Och det är ju för ögonblicket det viktigaste.

Nere i Skåne var det påtaglig tillfredsställelse att de eländiga ID-kontrollerna på tågen över Öresund nu äntligen avskaffas.

Enligt min mening borde detta ha skett långt tidigare.

I dag finns det, av olika skäl, knappt något flyktingtryck alls, och riskerna för att ett hösten 2015 skulle komma tillbaka tror jag just nu är närmast försumbara.

Samtidigt har olägenheten för den region runt Öresund som gradvis håller på att integreras allt mer varit påtaglig och ökande.

Nu talas det om ytterligare skärpta gränskontroller i stället. Vad som mer exakt avses med det vet jag inte, men jag tror nog att det finns skäl till försiktighet med att binda upp alltför mycket av polisresurser vid just detta.

Det finns ju, som bekant, också andra uppgifter som är angelägna för polismakten här i landet.

Här hemma i Stockholm avlade jag i dag ett av mina numera rätt ovanliga besök på UD. Trapporna kändes bekanta.

Det handlade huvudsakligen om globala handelsfrågor, vilket i dessa dagar är nog så viktigt. Sverige har stora intressen.

Och det är viktigt att vi på alla upptänkliga sätt försöker att främja dessa.

I morgon bär det så av för middag i London med situationen mellan Storbritannien och det övriga EU i fokus.

Att frågan blivit infekterad i den brittiska valrörelsen är måhända inte alldeles förvånande, men det finns kanske dessutom tecken på en mindre finkänslig hantering av dessa frågor på sina håll i Bryssel på den senaste tiden.

På bägge sidor har vi ju faktiskt ett intresse av att denna i sig plågsamma process går då smidigt som möjligt.

Storbritannien kommer ju att bli EU:s i många viktiga avseenden viktigaste partner i framtiden – och relationen till EU av utomordentlig stor betydelse för Storbritannien.

Men på lördag är jag tillbaka hemma igen.


Hos hundraårigen.

03 maj 2017

HELSINGFORS: Efter imponerande ombyggnad kommer det svensk-finska centret på Hanaholmen – i skärgårdsmiljö nära stadscentrum – i Helsingfors att återinvigas av de nordiska statscheferna den 1 juni.

Det blir alldeles säkert fint på många sätt.

Men i går var det faktiskt start av verksamheten här efter år av ombyggnad när f d utrikesministern Erkki Tuomioja och jag samtalade om utmaningar förr och i framtiden.

Och både Erkki och jag – från olika politiska utgångspunkter – har ju varit med i ett antal decennier, och är fortsatt förenade i en övertygelse om betydelsen av den nordiska dimensionen av det mesta vi har för oss.

Det satte också sin prägel på vår diskussion.

Vart vi än vände oss i världen kom vi tillbaka till behovet av ett starkare både nordiskt-baltiskt och europeiskt samarbete.

Finland och Sverige tog ju tillsammans det historiska steget in i EU 1995, men vår politik sedan dess har väl inte alltid varit helt parallell.

Dåvarande statsministern Paavo Lipponen tog Finland rakt in i euron, medan dåvarande statsministern Göran Persson ju hela tiden sådde tvivel kring tanken, och sedan misslyckades vi i folkomröstningen 2003.

Om det var bra eller dåligt råder det som bekant delade meningar om.

Jag tillhör dem som i grunden tror att det för djupt integrerade ekonomier är en betydande fördel att också ha en gemensam valuta, och att detta tydligt gäller våra nordeuropeiska ekonomier.

Och att den finska ekonomin under de senaste åren haft mer besvärliga tider än vår svenska har i allt väsentligt andra grunder.

I Finland har säkerhetspolitiken alltid tagits på större allvar än i Sverige. Historien har lämnat sina klara lärdomar i det avseendet.

Men också det finska försvaret kämpar med kostnader och behov av modernisering. Fyra nya avancerade fartyg till flottan skall nu införskaffas, och därtill så småningom ett helt nytt stridsflygplansystem.

Detta år är dock först och främst det stora år när Finland firar 100 år av sin självständighet.

Och det säger sig självt att detta är av stor betydelse också för oss i Sverige.

Det blir stort firande i Kungsan i Stockholm i augusti – även jag kommer självfallet att vara där – men här kulminerar firandet vid självständighetsdagen i december.

Till den är inga utländska gäster alls inbjudna. Och skälet till det är att man inte vill ha någon gäst från det stora grannlandet i öster.

Den nordiska uppvaktningen sker då i stället i samband med den mer officiella invigningen av Hanaholmen 1 juni.

Självständigheten är en inte okomplicerad historia som ju bottnar i den inte okomplicerade historien om det ryska tsaristiska väldets sammanbrott, den bolsjevistiska revolutionen och det följande inbördeskriget.

Det var i denna historiska omvälvning som också Finland lyckades etablera sin statliga självständighet.

Sedan separationen från Sverige 1809 hade man ju varit ett storfurstendöme i det ryska imperiet, och med undantag av de sista decennierna hade den situationen inte varit alltför dålig.

Men även de som tidigare måhända hade sett Finlands framtid främst i detta större imperium såg nödvändigheten av frigörelsen från bolsjevismens kaos och kommunismens förtryck.

Och så blev det, dock inte utan frihets- och inbördeskrig, denna utveckling. Till historiskt gagn för oss alla.

Men nu lämnar jag staden vid Finska viken. Om lite mer än en vecka är jag tillbaka på dess andra strand.

Först blir det några timmar vid Mälaren, och sedan kvällen nere vid Öresund med blicken mot Danmark.