Intryck från Davos 2016.

23 januari 2016

DAVOS/KLOSTERS: Efter lite mer än tre dygn här lämnar jag nu det stora WEF-mötet. Och försöker att samla intrycken.

Och det är inte alldeles lätt. Men ett försök måste dock göras.

Påtaglig var den mer politiska oron för Europa.

Ekonomiskt fanns det en viss tillförsikt. 

Inte för att den ekonomiska utvecklingen är spektakulär, men det var ändå påtagligt att de olika företrädarna för näringslivet kände en viss tillförsikt elle t o m lätt optimism inför den ekonomiska utvecklingen. 

Och det gjorde man trots att året på de globala finansmarknaderna ju börjar påtagligt negativt.

Orosmoln finns förvisso där också. 

Den enda enighet man kunde upptäcka i bedömningen av utvecklingen i Kina var att man inte kunde lita på de officiella siffrorna.

En del sade att inbromsningen tyder på att omställningen av den kinesiska ekonomin till mer konsumtionshets tillväxt fungerar väl. Andra sade att skuldberg och osäkerheter mycket väl kunde leda till att den går in i ett mer japanskt scenario.

Den som lever får se. Sanningen i denna fråga är väl att det ännu inte finns någon sanning.

Om Kina var den ena osäkerheten var oljepriserna den andra. Men här var alla de olika samtalens sammanfattning att priserna sannolikt kommer att gå ännu lägre, och att de kan komma att stanna på relativt låga nivåer relativt länge, och det trots att konsumtionen nu stiger rätt påtagligt.

Mötets tema var, som jag skrivit om tidigare, den s k fjärde industriella revolutionen, och åtskilligt handlade om teknikutvecklingens möjligheter och konsekvenser.

Och här kommer mycket att hända.

Själv var jag, av lätt insedda skäl, inblandad i åtskilliga diskussioner om detta.

Här finns också betydande orosmoln. De globala värdekedjorna som kommer att driva den kommande ekonomiska utvecklingen är beroende av det fria flödet av data mellan företag, länder och regioner, och här tornar nu molnen framför allt i Europa upp sig.

Att EU-domstolen torpederat det s k Safe Harbour-avtalet oroar påtagligt, och faran för att förhandlingarna mellan Bryssel och Washington inte tillräcklig snabbt skall få fram en fungerande ersättning oroar än mer.

EU-kommissionens vice ordförande Ansip och USA:s handelsminister Pritzler ägnade betydande tid åt den frågan här.

Och parallellt talade Cecilia Malmström och USA:s handelsförhandlare Mike Froman om hur man tar de s k TTIP-förhandlingarna vidare.

Men över allt detta fanns så oron för den politiska utvecklingen.

Främst kanske detta gällde Mellersta Östern. De ökade spänningarna mellan Iran och Saudiarabien påverkar regionen i dess helhet, och gör nu att det redan svåra arbetet att föra Syrien närmare en fred blir än svårare.

Irans utrikesminister Zarif fanns på plats, liksom självklart USA:s John Kerry. När den senare skulle träffa Rysslands Sergey Lavrov fick det dock ske i Zürich.

Konflikten mellan Ryssland och Ukraina fanns nu mer i bakgrunden. Intensiv diplomati under den senaste veckan förstärker intrycket av att Kreml kanske söker en paus i dispyten om Donbass, även om destabilisering i övrigt, nu också genom cyberattacker, fortsätter.

Ukrainas Pero Poroshenko var självklart där, och det var som alltid intressant att tala med honom. Den ryska närvaron var mer begränsad, men det är alltid av intresse att utbyta bedömningar med de ryska företagsledare som fortfarande ser öppningar mot världen.

Men vad gäller Europa var oron tydlig.

I torsdags presenterade den grupp jag leder inom WEF en rapport om de utmaningar EU står inför under detta och det kommande året. 

Det skedde på ett lunchmöte där jag tror att vi till sist hade 12 av EU-kommissionens kommissionärer närvarande.

Och länk till rapporten finns via mitt engelska Twitter.

Omedelbart handlar det om riskerna för Schengen-systemet och riskerna som ligger i den brittiska folkomröstningen. Och sammantaget är det en mycket påtaglig riskbild det handlar om.

Skulle nationell desperation över flyktingströmmar leda till att land efter land sätter upp gränser igen kommer såväl de ekonomiska som politiska konsekvenserna att bli mycket betydande.

På den ekonomiska sidan börjar oron nu bli tydligare. Gränser mitt i en integrerad ekonomi riskerar att bli kostsamt kortsiktigt och ännu mera kostsamt långsiktigt.

Öresunds-regionen är bara ett exempel på detta. Jag är nu på väg till Bratislava, vars flygplats ju är Wien, och där ekonomierna mellan de två huvudstäderna integreras allt mer.

Och till detta kommer så den brittiska folkomröstningen. Skulle Storbritannien besluta sig för att lämna EU går Europa i dess helhet in i ett nytt utvecklingsskede med omfattande konsekvenser för lång tid framöver.

Inte minst från amerikansk sida dolde man inte den oro man har för ett Europa som riskerar att försvagas i en värld som blir allt mer krävande.

Men även européer kände en viss politisk oro för USA.

På en informell lunch i går med också USA:s utrikes-, försvars- och handelsministrar sade plötsligt en av USA:s mest namnkunniga inrikespolitiska bedömare att det inte alls var osannolikt att Donald Trump skulle bli republikansk presidentkandidat och att det inte ens kunde uteslutas att han skulle besegra Hillary Clinton.

Det var åtskilliga som kippade efter andan efter det. 

Och en icke mindre namnkunnig brittisk kommentator fyllde på med ett scenario där Storbritannien går ur EU, Schengen-systemet rasar samman och Trump blir amerikansk president.

Nå, så illa skall det inte behöva gå, men att det finns mycket påtagliga politiska risker i en situation där ekonomierna har börjar att gå bättre är nog någonting som alla de som från Davos nu återvänder till världens olika hörn bär mer sig.

Dock skall också regeras en likaledes namnkunnig asiatisk röst som på en informell diskussion lätt protesterade mot detta och sade att för de 85% av världens befolkning som finns utför Europa och Nordamerika föreföll dessa olika orosmoln mindre relevanta.

Måhända. Men för oss som lever här i Europa är de dock högst relevanta.

Nu bär det vidare till Bratislava för traditionellt möte och middag där i kväll, och i morgon så vidare tillbaka till Stockholm. 


Och vad kommer Davos att handla om?

19 januari 2016

DAVOS: Det tog sin lilla tid att ta sig hit under dagen.

På planet från Stockholm till Zürich på förmiddagen fanns en hygglig blandning av näringslivspersoner, fackliga ledare och media som alla hade samma slutdestination.

Efter det blev det ett par trevliga timmar på de välskötta schweiziska järnvägarna där vi till slut slingrade oss upp mot Klosters och Davos.

För mig började sedan det hela med en mottagning för några av dem som varit med längst här, och jag ligger nu med mer än 20 Davos bakom mig väl på den listan.

Det var vid mitten av 1980-talet som jag tror jag var här första gången – men det har dock inte varit varje år sedan dess. 

Men det blir åtskilliga återseenden när de lite större mötena började, men också de oväntade och intressanta möten som oftast är det intressantaste här.

En professor i neurobiologi från Stanford. En ung entreprenör från New York som startat en firma för att söka data och händelser på Twitter. En f d chef för ett stort delvis svenskt företag i Canada.

Och så kommer det att fortsätta.

Min morgondag kommer främst att handla om geopolitiska utmaningar, internets utveckling och flyktingfrågan med fokus på Syrien. 

Och därutöver ett antal möten som delvis redan är inprickade och delvis kommer att bli det. Schweizisk radio och BBC. I bägge fallen om flyktingfrågan i Europa.

Temat för årets möte är vad som här kallas den fjärde industriella revolutionen, och betydelsen av den utvecklingen är jag den siste att nedvärdera.

På tåget tidigare i dag stötte vi dock på ett välkänt namn bland framträdande ekonomer som cyniskt noterade att det som varit hyllat på Davos ett år normalt hamnar i en kris därefter.

Så tror jag dock inte det blir i detta fall, men därmed inte sagt att det blir denna fråga som dominerar de mer informella samtalen.

Själv ha jag ramlat in i ett antal samtal om sannolikheten av fortsatt fallande oljepriser liksom om utvecklingen i Kina i olika delar. Och bägge ämnena kan väl ses som ett utryck för en viss nervositet om den globala ekonomiska utvecklarna.

Men också geopolitiken blir viktig här.

Förra årets Davos var ju geopolitiken som utmanade globaliseringen, men i år har de geopolitiska frågeställningarna integrerats tydligt i programmet i dess helhet.

Och det är med dem jag inleder min morgondag när i Alperna.


Inför vecka i Davos.

17 januari 2016

STOCKHOLM: En synnerlig vacker vinterdag här i huvudstaden, och sent i går blev det “implementation day” för det viktiga nukleära avtalet med Iran.

IAEA i Wien rapporterade att Iran till punkt och pricka gjort vad de skulle göra när det gäller att göra sig av med sitt innehav av låganrikrat uran och försegla och förändra olika anläggningar, och EU beslutade som en följd av detta att upphäva alla sanktioner mot Iran förknippade med den nukleära frågan.

I denna tid av olika gryende och växande konflikter är det självfallet av alla största betydelse att genomförandet av detta viktiga och komplicerade avtal flyter smärtfritt.

Intrycket är också att de mer moderata elementen i den iranska ledningen nu lyckats att stävja den offensiv som det var tydligt att de mer konservativa elementen gick till omedelbart efter det att detta avtal hade ingåtts.

De gick för långt i och med att de tolererade eller uppmuntrade attacken mot den saudiska ambassaden i Teheran, och det gav en möjlighet för president Rouhani att återställa ordningen.

Gårdagen här i Stockholm hade vi diskussioner med Stockholm China Forum, och det fanns förvisso mycket att diskutera. Den intresserade kan se en del av vad som sades – om än inte vem som sade det – på twitterflödet från mötet.

Det var ett av de öppnaste och intressantaste möten vi haft i denna krets, och utvecklingen i Kina har ju också globalt blivit en allt viktigare fråga och faktor.

Min kommande veckan domineras så gott som helt av det traditionella mötet i Davos uppe i de schweiziska alperna. 

Redan tisdag förmiddag styr jag dit, och förblir där sedan till lördag då det bär av för ett arrangemang på kvällen i Bratislava i Slovakien.

Där deltar jag i olika diskussioner om dels den europeiska utvecklingen och dels de globala nätfrågorna. Hela mötet går ju under temat den fjärde industriella revolutionen, och där är det ju nätet som är nyckeln.

Men sedan blir det alldeles självklart också en rad andra möten. 

Innan all uppmärksamhet riktas mot alpdalen kommer det säkert att vara ett visst intresse kring den nye polske presidenten Andrzej Dudas besök i Bryssel i morgon. 

Och det kommer att följas av ett besök också av den nya polska premiärministern Beata Szydło för diskussion också med Europaparlamentet.


Snö i år på Snow Meeting.

14 januari 2016

TRAKAI: Här en bit utanför Vilnius är det traditionellt s k Snow Meeting för diskussioner om framför allt den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av världen.

Och jag tror att jag har varit med sedan dessa möten först drogs igång för ett decennium sedan eller så.

Ett halvdussin utrikesministrar och ett dussin övriga personer av möjlig relevans samlas för informella diskussioner om vad vi kan förvänta oss när vi tittar framåt.

För många av dem är det mycket tydligt förberedelser för Nato-toppmötet i Warsawa i början av juli som är i fokus. 

Man hoppas på ytterligare konkreta steg för att stärka alliansens samlade försvarsförmåga i randregionen mellan Finska Viken och Svarta Havet.

En viss förhandslagring av tyngre amerikansk militär materiel har redan inletts, bl a här i Litauen. Och Nato etablerar vissa stabselement i de olika länderna. Men samtidigt som dessa steg välkomnas finns det åtskilliga i diskussionerna här som ser dem som alltför begränsade.

Innan jag steg på planet till Vilnius hade jag en serie av intressanta samtal i vårt vintervackra huvudstad.

Från Moskva kom en av Jeltsin-erans absoluta nyckelpersoner på besök, och det blev någon timme av spännande tankeutbyte om de globala relationerna men självfallet framför allt om utvecklingen i hans Ryssland.

Det är ofta de pessimistiska perspektiven som dominerar. Regimen Putin framstår som allt mer låst och instängd i sin politik. 

Samtidigt tornar utmaningarna upp sig. 

Den militära makten stärks och den militaristiska retoriken trappas upp, men med tilltagande ekonomisk stagnation kommer samtidigt de sociala och politiska spänningarna ofrånkomligen att öka.

Och vilka konvulsioner denna kombination kommer att leda till kan vi dessvärre bara spekulera om. Ryssland har, dessvärre, blivit allt mer oberäkneligt.

Men bortom detta Ryssland, och det var vi alldeles eniga om, måste vi hålla hoppet levande om ett annat och bättre Ryssland. Att man förmår att återknyta till de positiva dragen i utvecklingen under den förvisso komplicerade inledande post-sovjetiska epoken.

Kan Ukraina visa en väg framåt? Kanske, kanske inte. Men framgången för Ukraina är hur som helst mycket viktig för den ryska framtiden. 

Från det samtalet hastade jag till en timme eller så med Ian Bremmer från New York, en god vän spm etablerar sig väl som internationell analytiker.

Men det blev ett samtal där olika aspekter på den europeiska utvecklingen stod i centrum. 

Vad händer i Tyskland? Hur kommer Turkiet att utvecklas? Tar man för lätt på riskerna med den brittiska EU-omröstningen? Kommer flyktingvågen att fortsätta eller t o m förstärkas? Finns det nya risker i Polen?

Förvisso betydligt fler frågor än svar. Men vi kommer att fortsätta samtalet när vi träffas igen i Davos i början på nästa vecka. Helgen tänkte han vara hemma i New York.

Men nu har jag landat här i ett mer välmående och stabilt Litauen. 

Förra året inleddes med att landet fick euron som valuta och avslutades med att den stora elkraftsledningen under Östersjön från Sverigr äntligen blev klar.

Och bägge dessa utvecklingar har utan tvekan stabiliserat landets position. Ekonomin utvecklas rimligt väl, och opinionsundersökningar tyder på att tämligen tillfredsställt land.

Ryssland finns självfallet där, men inte riktigt med samma närvaro som tidigare. Det minskade energiberoendet är en del av detta. 

Att exporten till Ryssland, som förr var mycket viktig, under förra året minskade med nästan 50% är i allt väsentligt en produkt av krisen i Ryssland, men bidrar till den allmänna bilden.

Den 13 december gick det sista direktåget från Vilnius till Moskva. Vikande efterfrågan efter många decennier.

Och försvarsutgifterna har man på några år ökat med 50%. Värnplikten har tillfället återinförts. Nato-flyg patrullerar från basen i Šiauliai. Ukraina ligger nära.

2016 är valår i Litauen. 

Vi får se hur det går, men i motsats till vad som ibland förr var fallet är det en bild av rätt påtaglig stabilitet som man får här i dag.

Och det finns det all anledning att välkomna.


Året börjar…

12 januari 2016

STOCKHOLM: Så är de det nya året igång på riktigt, och jag blickar ut över ett vintrigt Stockholm från mitt nya arbetsrum i stadens mera centrala delar.

Nyheterna just nu domineras av terrorattacken i Istanbul. Uppenbarligen en självmordsbombare, vilket för tankarna i riktning mot Daesh, även om det är för tidigt att dra någon bestämd slutsats.

Hitintills har ju Daeshs attentat i Turkiet riktat sig mot kurdiska mål eller mål med kurdisk anknytning. Denna gång förefaller målet att ha varit turister mitt i den historiska kärnan av staden.

Media talar om norska medborgare bland de drabbade. Norges utrikesminister Börge Brende befinner sig i dag i Ankara för politiska överläggningar.

Och attentatet i Istanbul fäster åter uppmärksamheten på den utmaning för alla våra samhällen som ligger i utvecklingen i Mellersta Östern och terrorismen.

Säkert kommer detta också att kommenteras när president Obama i natt inför kongressen i Washington sitt sista s k State of the Union-anförande. 

Om ett år är det USA:s 45:e president som håller det talet – marginellt troligast att det är Hillary Clinton, men osvuret är bäst.

Sannolikt kommer president Obama att understryka vad han uppnått internationellt såväl som nationellt. 

Den amerikanska ekonomin har nu tydligt vänt uppåt, men även om han med rätta kan tala om framgångar som avtalet med Iran är den globala bilden mer komplicerad.

Och det gäller såväl i Mellersta Östern som i Ostasien, där ju det nya nordkoreanska kärnvapenprovet åter visat på riskerna för stabilitet och säkerhet.

Efter mitt besök i Oslo i lördags är det Vilnius som står på min dagordning nu på torsdag.

Det är traditionellt s k Snow Summit i vackra Trakai en bit utanför den litauiska huvudstaden, och där blir det diskussion om de europeiska säkerhetsutmaningarna med bl a de tre baltiska utrikesministrarna liksom USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor.

På onsdag är det 25 år sedan sovjetiska stridsvagnar dödade 13 unga litauer vid TV-tornet i Vilnius i samband med att Sovjetunionen försökte att militärt återta kontrollen över utvecklingen i de tre baltiska republikerna.

Det misslyckades, inte minst därför att den starka internationella reaktionen fick president Gorbatjov att backa tillbaka. Och därmed kom de tre baltiska länderna att fortsätta på sin väg mot självständighet.

Sedan dess har de ju hunnit att bli medlemmar i såväl EU som Nato, och inte minst i dessa dagar finns det anledning att vara mycket tacksam för det.

I en rätt anmärkningsvärd intervju i tyska Bild-Zeitung säger nu president Putin att de övriga Nato-länderna helt enkelt skulle ha sagt nej till de nya demokratiernas önskan att bli medlemmar, och åberopar samtal med den tyske politikern Egon Bahr till stöd för att säga att Nato därmed bröt vad man lovat Moskva.

Vad Egon Bahr sagt eller inte sagt i Moskva är en separat fråga, men vid dessa tidpunkter representerade han vare sig Nato eller den tyska regeringen.

Om man då hade stängt dörren till bl a Polen och de tre baltiska staterna är det långt ifrån osannolikt att det vi nu ser utspelas mot Ukraina hade kommit att utspelas mot dem med alla de än värre risker som detta hade medfört.

Men nu är dessa länder tydligt integrerade i det europeiska och atlantiska säkerhetssystemet, och det är självklart av stor betydelse också för vår säkerhet.

Och hur framtiden kommer att gestalta sig kommer vi att diskutera vidare utanför Vilnius på torsdag.

Men till helgen är jag tillbaka här för diskussioner om den kinesiska utvecklingen på Stockholm China Forum. Frågetecknen kring Kinas utveckling har ju inte direkt blivit mindre under den senaste tiden, och det blir en bra uppföljning på mina två besök i Kina under den gångna hösten.

Och sedan blir det dags att blicka mot den kommande veckan, som för min del helt kommer att domineras av World Economic Forums stora möte nere i Davos.

Där kommer jag att medverka i diskussioner framför allt om den europeiska utvecklingen, men också om de globala nätfrågorna. 

Frågan om den s k fjärde industriella revolutionen är det tema som förväntas dominera årets mer ekonomiska diskussioner i Davos.


Norge, Europa och vi.

09 januari 2016

TUR OCH RETUR OSLO: Så är det så mer definitivt slut på helgerna, och det nya året tar på allvar sin början.

Och för min del började det i dessa avseenden med en tur till Oslo för att tala om Europas olika utmaningar för Höyre och för att träffa olika norska vänner för diskussioner.

I Norge just nu handlar mycket, av lätt insedda skäl, om oljepriset och dess kommande utveckling. 

Med ett pris som ligger under 35 dollar per fat finns det ju ett och annat som ser lite annorlunda ut i den norska ekonomin.

På sina håll leder detta till bekymmer, men inte på alla. 

Industrin gläds åt en svagare valuta, och samma gör självfallet turistnäringen. Det talas om en nysatsning på industri.

Och omedelbart noterar man förvisso att den svenska kronan dessa dagar är marginellt högre än den norska. Det var nog ett bra tag sedan det senast var på det sättet.

Norge är som bekant inte med i EU, och även om de flesta ledande norska politiken jag känner beklagar utgången av folkomröstningen 1994 är förutsättningarna för att ändra på detta i närtid så gott som obefintliga.

Men det hindrar inte att EU är en betydelsefull del också av Norges politik.

Man är med i det i dessa dagar viktiga Schengen-samarbetet, är en integrerad del av den inre marknaden och betalar därmed en avgift till EU som inte ligger så värst mycket efter avgiften för ett medlemsskap. 

Däremot har man ju ett betydande demokratiskt underskott eftersom man saknar reellt inflytande över alla de den gemensamma inre marknadens regler som EU-länderna beslutar om och som därmed bör gälla i Norge också.

På konferensen där också jag talade noterades att varje dag det norska stortinget sammanträder måste man i snitt godkänna att fem nya EU-lagar eller bestämmelser skall gälla också i Norge.

Också på det utrikespolitiska området är det ett tätt samarbete. 

Norge ansluter sig som regel till de olika utrikespolitiska positioner som EU intar. Men det finns områden där man har en speciell position – relationen mellan Israel och Palestina är en sådan, och de arktiska frågorna är en annan.

Där man tydligt står utanför är den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken. Man ser på dessa områden med starka regionalpolitiska ögon – det skall finnas i landet i dess helhet.

Och en mycket tydlig konsekvens av detta är betydligt högre livsmedelspriser i Norge än i Sverige. 

Till skillnad från Sverige efter regeringsskiftet förra hösten har den norska regeringen en EU-minister med uppgift att hålla kontakt med bredden av det europeiska samarbetet. 

Och här har nyligen Vidar Helgesen efterträtts av Elisabeth Aspaker.

Man anser det viktigt för att tidigare, tydligare och tyngre kunna vara med att försöka att påverka också i Bryssel.

Hur samarbetet med Sverige fungerar hoppar jag nog i detta sammanhang över. 

Jag noterar dock på sina håll en lätt leende över att Stefan Löfven försöker säga att Sverige nu har världens första feministiska regering.

Den äran anser man nog tillkommer Gro Harlem Brundtlands kvinno-dominerade regering 1981, och med Erna Solberg är ju landet nu inne på sin andra kvinnliga statsminister.

Dit har inte Sverige kommit än – men förutsättningarna för det har ju dock tydligt förbättrats.

Till skillnad från Sverige är ju Norge medlem i Nato, och med under senare år allt tydligare satsningar på sitt försvar. 

Medan i absoluta siffror de svenska försvarsutgifterna för ett decennium sedan var högre än de norska är det i dag tvärt om.

Det innebär inte att det saknas betydande utmaningar.

Anskaffningen av de amerikanska F35-flygplan som skall ersätta dagens allt äldre F16 blir en dyr historia som inte kommer att kunna finansieras inom ramen för ordinarie försvarsbudget.

När Norge beslutade sig för att köpa F35 snarare än vår E-version av Gripen fanns det operativa skäl för det beslutet, men det är ett allt djupare mysterium hur man kunde motivera det beslutet också med att F35 skulle bli billigare.

Norsk matematik – minns jag att jag då kommenterade den saken med.

Men det var då det. Nu är det viktigt för oss alla att man klarar av att finansiera anskaffningen av F35 och moderniseringen i övrigt av det norska försvaret.

Och jag tillhör ju dem som anser att vi borde diskutera en väsentligt djupare samverkan i dessa frågor. 

Viktiga steg har förvisso tagits, samtidigt som vi har stött på en del hinder på vägen. Men det är viktigt för bägge länderna att fortsatt driva på denna utveckling.

Lite av det momentum som fanns i dessa frågor har nog dessvärre försvunnit under det senaste året. Det är beklagligt.

Norge står inför en viktigt långtidsbudget om sitt försvar i vår, och det blir viktigt hur det utformas. Den norska försvarschefen har varit tydlig med att det krävs betydande tillskott för att inte försvarsförmågan skall reduceras framöver.

Så det fanns åtskilligt att diskutera under mitt snabba besök i Oslo.

Anförande och diskussion på Höyres Europa-konferens och därefter lunch med gamla kollegor och vänner. 
Och åtskilligt intresse också från media för vad vi hade att säga.


Gråzonspolitik blir osäkerhetspolitik.

07 januari 2016

STOCKHOLM: Under den debattartikel som i dagens DN argumenterar för att Sverige skall söka medlemsskap i Nato står ett betydande antal av våra under senare decennier mest kompetenta och erfarna diplomater, och det om inte annat borde ge artikeln en betydande tyngd.

Saknas gör huvuddelen av våra tidigare ambassadörer i Moskva – men de har ju redan tidigare uttalat sig i samma riktning.

Ingen av dessa ambassadörer är nu i aktiv tjänst inom UD, och det är så det skall vara. En i tjänst varande ambassadör skall inte offentligt argumentera för annan politik än den som den sittande regeringen företräder.

Men att så många av de allra tyngsta namn som just lämnat aktiv tjänst nu offentligt förordar Nato-medlemskap antyder nog att det finns icke så få som fortfarande är i tjänst som gör samma sak.

Med detta blir det påtagligt mycket svårare för socialdemokraterna att fortsätta att hävda att ett svenskt Nato-medlemskap skulle få negativa internationella effekter. De personer som nu träder fram har ju spenderat ett yrkesverksamt liv med att bedöma just dessa saker.

Och tar man del av den offentliga debatten är det ju tydligt att de argument som framförs av Nato-motståndarna är allt ihåligare och allt tydligare bygger på en kombination av gamla fördomar och genuin okunskap.

De som fortfarande minns de decennier då det som då kallades neutralitetspolitiken var en väl utmejslad och förankrad doktrin erinrar sig säkert de varningsord som då uttalades för en säkerhetspolitisk linje som just den som Sverige nu verkar ha, d v s en oklar gråzon mellan tydlig neutralitetssträvan och tydlig allianspolitik.

En sådan gråzonspolitik förenar alla nackdelar med de bägge alternativen utan att nå någon av dess fördelar. I ett mer spänt läge riskerar den att påtagligt försämra landets säkerhet.

I Moskva torde man i ett spänt läge utgå från att t ex försvarsminister Hultqvists olika uttalanden om förbindelserna med USA kommer att leda till konkreta militära åtgärder, och det skulle ju dessutom vara helt i linje med den officiella linjen om vår vilja att ge och ta hjälp.

Och sannolikt skulle man agera därefter.

Men i Washington eller annorstädes skulle i ett sådant läge icke finnas någon skyldighet att ens pröva möjligheten till den hjälp som vi kanske skulle efterfråga. 

Att man i ett visst läge skulle agera i sitt eget eller Nato-allierades intresse är en annan sak, liksom att detta också skulle komma att beröra oss.

Vår nuvarande gråzonspolitik riskerar att bli en osäkerhetspolitik såväl för oss som för regionen i övrigt. 

Därmed förvisso inte sagt att ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på allt. I grunden måste finnas ett efter våra förhållanden starkt nationellt försvar.

Men det torde vara uppenbart att vi saknar förmåga att upprätthålla ett tillräckligt starkt eget försvar över hela spektrat. 

Sedan decennier tillbaka har vi t ex avstått från egna kärnvapen och i den delen såväl officiellt som inofficiellt förlitat oss på den avskräckning som ligger i främst USA:s potential på området.

Och i delar av vårt underrättelsesystem har vi ju under decennier varit beroende av ett mycket omfattande samarbete.

Detta kommer att gälla på område efter område, och det ställer krav på samarbete, förberedelser och planering redan innan den möjliga krisen är ett faktum – och är ju faktiskt en viktig del av ansträngningarna för att förhindra att en sådan kommer att inträffa.

Och det är här ett Nato-medlemskap tydligt skulle innebära betydande fördelar utöver det viktiga faktum att det tar bort den osäkerhetsrisk som den nuvarande gråzonspolitiken ju innebär.

Alldeles säkert kommer diskussionen i denna viktiga fråga att fortsätta under en betydande tid innan det börjar att bli dags för mer konkreta ställningstaganden.

Och det tror jag bara är bra. 
Stora steg som detta kräver rejäl förankring. 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 682 andra följare