Om också Europas framtidsdebatt.

05 mars 2017

STOCKHOLM: Så är man då hemkommen efter en vecka med andra aktiviteter i de franska alperna.

På hemvägen passade jag på att i sedvanlig ordning läsa igenom ett sortiment av söndagstidningar från de mer centrala delarna av vårt Europa.

Mycket handlade, föga förvånande, om den pågående dramatiken inför det franska presidentvalet.

Om Francois Fillon kommer att klara sig kvar avgörs med stor sannolikhet under det närmaste dygnet, men oavsett hur det blir med den frågan är det i dagsläget svårt att se annat än att Emanual Macron är favorit att flytta in i Elysee-palatset efter de mindre imponerande Hollande-åren.

En ledande artikel över halva förstasidan i Neue Züricher Zeitung – som tveklöst tillhör Europas bättre dagstidningar – andades dock betydande misstro mot de olika kandidaternas förmåga att verkligen ta itu med Frankrikes mer långsiktiga ekonomiska problem.

Det program som Macron publicerade i veckan talar visserligen om att minska staten med ca 100.000 anställda och att sänka bolagsskatten från dagens 33 till 25%, men är i övrigt rätt tunt på mer genomgripande strukturella reformer.

Och NZZ påpekar syrligt att sagde Macron ju var president Hollandes ekonomiska rådgivare under den inledande period av dennes presidentskap då det kanske hade funnits möjligheter att göra något positivt.

I stället beslutades om åtgärder på främst skatteområdet som förde utvecklingen åt fel håll. Frankrike har ju numera offentliga utgifter på 57% av BNP – faktiskt en bra bit över Sveriges nivå.

Men avgörande är trots allt att Macron har en möjlighet att pressa tillbaka såväl högerpopulismen under Le Pen som den vänsterpopulism som ju erövrat Socialistpartiet och sannolikt kommer att förpassa detta till den politiska marginalen.

Och i den politiska situationen i Europa just nu måste detta trots allt ses som det viktigaste. Sedan kan man bara hoppas att det kommer en reformorienterad ekonomisk politik ur detta också.

Ett ekonomiskt successivt allt svagare Frankrike är en långsiktig fara för Europa i dess helhet.

Den kommande veckan blir för min del en vecka hemma i Stockholm, och det är inte förrän inför den kommande helgen som jag ger mig iväg med destination Mellersta Östern.

Veckan blir en vecka med viktiga möten för EU.

I morgon möts utrikesministrarna med Balkan på dagordningen för första gången på länge. Det är hög tid – utvecklingen i olika delar av regionen inger i alla fall mig bekymmer.

Federica Mogherini har tillbringat några dagar i regionen.

Försökt vara barsk i Skopje. Ingjuta mod i Sarajevo. Motverka ryskt tryck i Belgrad. Och inviga den renoverade bron i Mitrovica i norra Kosovo.

Det behövs ett betydligt starkare EU-engagemang i regionen för att motverka de andra krafter som annars håller på att växa sig starkare.

Vi får se vilka signaler i detta hänseende som kommer ut ur morgondagens möte.

På torsdag är det så EU-toppmöte, och det följs på fredag av ett möte med stats- och regeringscheferna i 27-kretsen på det sätt som kommer att vara mönster intill det formella brittiska utträdet våren 2019.

Den polska regeringen har ställt till viss dramatik genom att försöka förvägra den f d polske premiärministern Donald Tusk förnyat mandat som det Europeiska Rådets ordförande.

Man har nominerat en i och för sig gedigen ledamot av Europaparlamentet, men som president för denna församling är det självfallet en non-starter.

Mötet i slutet av veckan är också lite av upptakt till det speciella toppmötet i Rom i samband med att man kommer att högtidlighålla att det är 60 år sedan Rom-fördraget om att etablera det som då kallades EEC undertecknades där.

Och där kommer man också att ge startskottet till den prövning av unionens framtida uppgifter som man vill skall leda till beslut mot slutet av året.

Den vitbok kommissionens ordförande Juncker presenterade i veckan, med en skiss av ett antal framtidsalternativ, finns det anledning att återkomma till, och den kommer under de närmaste månaderna att kompletteras med tankepapper i olika konkreta frågor.

Jag kan bara hoppas att denna europeiska framtidsdiskussion kommer att få sin återspegling också i den interna svenska debatten.

Annars finns det ju en risk att vi isolerar oss från de europeiska framtidsavgörandena.


Haltande och ibland fel om Afghanistan-insats.

03 mars 2017

HAUTE-SAVOIE: I går presenterades den utvärdering av de svenska insatserna i Afghanistan som nu skett, och vars syfte är att dra slutsatser inför framtida fredsinsatser av denna karaktär.

Och när jag skummar igenom utredningen hittar jag förvisso åtskilligt jag håller med om.

Inte minst problemet med för korta tjänstgöringstider, vilket drev upp kostnader och minskade kompetens, är viktigt att man tar upp.

Om detta sedan kommer att kunna åtgärdas i t ex den pågående insatsen i Mali är en fråga för regeringen att ta tag i.

Men om detaljer är bra tycker jag att helheten är påtagligt haltande, och ibland direkt missvisande.

Ekot, som i bästa Trump-stil basunerade ut det hela som ”en bredsida mot det politiska etablissementet” fokuserade på utredningens formulering om att den svenska insatsen t ex inte uppnått målet att minska fattigdomen i landet.

Nå, det är väl ett långsiktigt mål som sattes för de samlade och långsiktiga biståndsinsatserna i landet, och som inte är alldeles lätt att nå i en situation där det förefaller som om landets befolkning närmast fördubblades under den tid som utvärderingen omfattade.

Men att betydande utveckling skett i landet under denna period är uppenbart.

Nivåer på både utbildning och grundläggande hälsovård har höjts dramatiskt, och kvinnor har fått klart bättre möjligheter. Sverige gav sitt bidrag till detta.

Fortfarande är dock Afghanistan ett av Asiens allra fattigaste länder, och fortfarande pågår konflikten med talibanerna.

Mer relevant är då kanske att ”utredningen bedömer att måluppfyllnaden när det gäller säkerhet och stabilitet är dålig” och att detta också gäller det område i norra Afghanistan som Sverige hade ett mer direkt ansvar för.

Sant är att frid och fred inte i alla delar råder i dessa regioner, men lika sant är att så knappast någonsin varit fallet i dessa gränstrakter mellan Centralasien och Hindu Kush.

Även Alexander den Store hade sina utmaningar här.

Men sant är också att ISAF-insatserna i dessa delar av norra Afghanistan bidrog till en relativ stabilitet som gjorde att den öppna väpnade konflikten söder om Hindu Kush aldrig nådde dit.

Mazar-e Sharif är landets tredje största stad och ekonomiskt relativt blomstrande. Ett och annat spektakulärt terrordåd, men knappast pågående konflikt. Handeln med övriga Centralasien viktig.

Jag ser att det numera finns reguljära flyg från staden till omvärlden. Det hade varit otänkbart för några år sedan.

Hade detta varit möjligt utan den ISAF-insats som det svenska förbandet var en del av? Det vet vi självfallet inte, men min bedömning är nog att det som allra minst skulle ha varit svårare.

Och därmed anser jag att utredningen i denna viktiga del hamnat i galen tunna.

Detaljobservationer kring olika mer eller mindre relevanta frågeställningar finns det åtskilligt av i utredningen, men väldigt lite av de större politiska perspektiven.

Var det rätt av det internationella samfundet – beslut av FN:s säkerhetsråd – att med kraft engagera sig i Afghanistan efter 11 september?

Hade landet, regionen och världen varit bättre om man inte gjort det?

Var det rätt av också Sverige att bli en del av dessa ansträngningar?

Eller hade det varit bättre för Sverige, Afghanistan och världen om vi hade ställt oss utanför?

För mig är svaren på dessa frågor klara.

Men utredningen går alldeles förbi dem, och ägnar sig i stället åt svepande formuleringar som tillsammans skapar bilden av att allt var och blev fel.

Det innebär förvisso inte att det inte finns stora frågor att diskutera.

Var den ”light footprint” som vägledde den inledande internationella insatsen rätt eller fel?

Här går det att hitta mycket olika bedömningar i den internationella debatten. Om Sveriges dåvarande regering tyckte någonting i den frågan eller inte vet jag inte, och inte heller utredningen av allt att döma.

Och sedan brottades insatserna förvisso med den sedvanliga frågan om samordningen mellan civila och militära insatser.

Här skriver utredningen att ”det behövs en tydlig rågång mellan militära bidrag och civila utvecklingsinsatser i komplicerade länder med komplexa konflikter.”

Men det tycker jag är alldeles fel.

Det som behövs i situationer som denna är i stället integrerade politiska-ekonomiska-militära insatser, och det brukar också vara en linje som Sverige verkar för.

I Afghanistan blev det dock inte så.

Här sattes upp s k Provisional Reconstruction Teams i akt och mening att åstadkomma just integrerade insatser av denna typ.

Paradoxalt nog blev dock det PRT som Sverige ansvarade för så gott som helt militärt, vilket f ö ledde till vissa slitningar med det lokala afhanska samhälle som väntade på mer integrerade insatser.

Successivt försökte vi råda bot på detta, men relationerna mellan Sida och försvarsmakten blev aldrig alldeles idealiska. Jag såg hur såväl turkar som amerikaner här lyckades betydligt bättre än vad vi gjorde.

Här hade det varit viktigt med en belysning från utredningen och kanske en jämförelse av hur olika också nordiska länder agerade.

I stället hamnar man också här i galen tunna och säger att militära och civila i satser skall vara helt separerade.

Våra mer politiska insatser i de samlade internationella ansträngningarna går utredningen mycket hastigt förbi. Det tycker jag är synd, för här finns åtskilligt att lära.

De var rätt intensiva under skeden då det fanns en risk för att utvecklingen i landet skulle gå alldeles snett, framför allt det kritiska skedet kring presidentvalet 2009.

Utredningen skriver att man inte finner att dessa insatser varit ”avgörande” för utvecklingen i landet. Det är säkert sant. Sedan Poltava är det väl få internationella situationer där svenska insatser varit ”avgörande”.

Men att för den skull bara vifta bort dem är att vifta bort stora delar av svensk utrikespolitik som irrelevant och meningslös.

Vi har, om vi sköter korten rätt, med kompetens, kunnande och kontakter, möjlighet att i samverkan med andra, och ibland mer än på marginalen, påverka olika situationer.

Men, för att sluta lite mer positivt, om utredningen leder till en bredare diskussion om dessa frågor har den i alla fall tjänat ett syfte.


Inåt- och bakåtvänt hos Trump i natt.

01 mars 2017

HAUTE-SAVOIE: Så här på förmiddagen – mitt i snöfallet – har jag inte kunnat motstå frestelsen att läsa president Trumps programanförande inför den amerikanska kongressen.

Och i eftermiddag blir det till att ta del av presentationen i Bryssel av Europskommissionens vitbok om unionens utveckling.

Men nu först Donald Trump.

Det var ett i en mening mycket klassiskt amerikanskt presidentanförande. Hög retorik, svävande formuleringar, gränslös optimism. Det var tydligt att han skaffat sig en bättre talskrivare än den som högg ihop hans installationstal.

Han talade dessutom – annars brukar det ju vara ett pågående rytande när han är i talarstolen. Han försökte, och lyckades också, vara mer ”presidentiell”.

Men i sak var det samma politik som presenterades. Defensiv och inåtvänd. Rädd för världen. Baklänges in i framtiden.

Deb formulering som slog mig mest var när han sade att ”döende industrier kommer att komma tillbaka med kraft”.

Men historiens lärdom är ju tydlig: döende industrier bör dö för att de nya skall kunna växa fram och ge kraft åt ekonomin och samhället i dess helhet.

Om industrier på nedgång skall skyddas genom protektionism, subventioner och regleringar kommer kostnaden för samhället i dess helhet att bli hög.

Och förr eller senare kommer det hela i alla fall att misslyckas.

En gång hade Malmö en imponerande varvsindustri, och när den internationella konkurrensen slog till lades miljard efter miljard på stt bevara varvet.

Till slut gick det inte, och varvet lades ner. Sedan några år tillbaka finns inte längre den en gång så imponerande traverskranen.

Men på det område som en gång var varvets sysselsätts i dag fler människor än då i nya företag och nya verksamheter. Utan subventioner – och bidrar till samhällsekonomin.

Och exemplet kunde mångfaldigas.

Timmerhuggare och flottare var förr viktiga i Norrland. I dag finns de inte längre, men vem sörjer över det? Skogen och dess råvaror är fortfarande en av vårt lands viktigaste tillgångar.

För president Trump handlar det ofta om att bevara den förvisso döende kolindustrin i USA. Varför just arbete i kolgruvor skall ses som framtidens melodi är för mig något förbryllande.

Men än viktigare är att notera att det i dag sysselsätts fler i företag med solenergi i USA än vad det gör i dessa gamla kolgruvor.

Men om det nya talar Trump sällan. Mest om det gamla.

För president Obama var det nyföretagandet i Silicon Valley som var i fokus. För president Trump verkar det vara kolgruvorna i West Virginia.

Jämförelsen är lite hårddragen, det medges, men ändå i huvudsak korrekt.

Av utrikespolitik fanns inte så mycket i detta anförande. Och i grunden är ju Donald Trump en person med ett inrikes fokus. Världenbär mest ett problem och ett hot.

Försvarsbudgeten skall stärkas, även om de belopp som nämns inte är markant högre än vad vi sett vid tidigare tillfällen. Delar av detta behövs sannolikt.

Och Nato fick ett positivt omnämnande.

Illa är, även om detta inte sades i talet, om diplomatin skall skäras ner radikalt. Det är faktiskt illa inte bara för USA, utan också för global stabilitet.

Amerikansk diplomati kan stundtals vara lite simplistisk och burdus – det är en typisk europeisk ståndpunkt – men om den försvinner helt blir världen en än mindre stabil och än mer osäker plats.

Vi får hoppas att så inte sker.

Ser vi tilllbaka har amerikanska presidenter ofta tagit på sig någon typ av global ledartröja.

Men president Trump abdikerar explicit från sådana ambitioner. Jag representerar inte världen, säger han, utan jag representerar USA. Självfallet korrekt, men med ett tydligt budskap.

Dock noterar han att en värld med färre konflikter är bättre för USA än motsatsen. Alltid något, men man noterar att perspektivet på världen är långt mer inskränkt än vad vi är vana vid.

För oss blir Europa sannerligen inte mindre viktigt i denna nya globala situation.

Och jag återkommer till den vitbok som kommer att presenteras i eftermiddag.

Nu är det snön och backarna som gäller några timmar framåt.


Mest Frankrike och Trump och det vanliga.

26 februari 2017

HAUTE-SAVOIE: Sedan något dygn är jag utlokaliserad till denna del av Alperna för en vecka av lite klassiskt sportlov.

Och till råga på allt blir det lite mer av närkontakt med kampanjerna inför det vikiga franska presidentvalet i slutet av april och början på maj.

Som det ser ut just nu kommer det att bli en avgörande andra omgång mellan Emmanuel Macron och Marin Le Pen, och den kommer med viss marginal att vinnas av den förra.

Men det är så som det ser ut just nu. Det har varit åtskilliga överraskningar i kampanjen hitintills, och fler kommer det alldeles säkert att bli.

Macron har hamnat i en diskussion om de franska kolonialkrigen i Algeriet, och Le Pen har försökt att framstå som respektabel utrikespolitiker genom att åka till Libanon och träffa olika personligheter där.

Och nu har Frankrike också fått sina problem med den talträngde men faktafattige amerikanske presidenten.

I ett annat av sina anförande där han vill utmåla länder i omvärlden som på gränsen till sammanbrott under en orkan av terror och kriminalitet, på ett eller annat sätt orsakad av muslimska invandrare eller flyktingar, har också Frankrike kommit i fokus.

Presidenten förklarade att en nära vän till honom inte längre vill åka till Paris eftersom ”Paris är inte längre Paris”.

Att detta lett till skarpa reaktioner från alltifrån Paris borgmästare till Frankrikes president säger sig självt.

Säkert kommer Donald Trump att fortsätta – ibland Frankrike, ibland Sverige, ibland något annat land.

Det handlar om att driva en tes som i grunden handlar om att förändra och stänga USA och att bygga murar mot såväl Mexico som den muslimska världen.

I ett längre historiskt perspektiv är detta en mycket oamerikansk hållning.

Det kan hävdas att invandring i större skala är en relativ nyhet för ett land som Sverige, men för USA är den ju – vid sidan av slaveriet – själva grunden i det amerikanska statsbyggande.

Kristina från Duvemåla är bara en av de många fattiga och fördrivna som faktiskt byggde USA.

Men också i USA har perioder med större öppenhet varierar med mer stänga perioder. Och den amerikanska drömmen har aldrig varit helt öppen för alla.

Notabelt är hur viktiga personer från andra länder varit också i den framgångssaga som är Silicon Valley.

Steve Jobs hade sina rötter i Syrien, och Googles grundare kom från Ryssland. Och personer från Indien ser man i snart sagt alla de kända företag därifrån som håller på att omskapa vår värld.

Själv försökte jag ge den pågående kontroversen – där president Trump kastat sig över också Sverige – lite perspektiv genom en artikel i Washington Post som gick tillbaka till de skarpa motsättningarna om flyktingpolitiken när vågorna av flyende från Balkan-krigen nådde oss i början av 1990-talet.

Mycket av det som sades då känns igen i debatten i dag. Men tveklöst är det så att den vågen av flyktingar – ofta muslimer, faktiskt – integrerats anmärkningsvärt väl.

De som då larmade och skrek om nationens undergång, och de var inte så få, fick faktiskt fel.

Självfallet fanns och finns det problem och utmaningar. Ingen nationell grupp består enbart av helgon. Det gäller för övrigt också oss svenskar.

Och fortfarande är det så att strukturerna i vårt samhälle gör att integrationen tar på tok för lång tid. Gapet i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är större i Sverige än i de allra flesta länder.

Här är det tydligt att vi lyckas sämre än andra länder – och här är det uppenbart att vi måste lyckas bättre under kommande år.

Och det är detta debatten bör handla om. Få samhällsutmaningar är större.

Vi har blivit ett rikare och mer kreativt samhälle under de senaste decennierna, och individer från andra länder är en viktig del av förklaringen till det.

Jag vet inget framgångsrikt svenskt företag där man kan gå in utan att se individer från andra länder och kulturer. Och detsamma gäller för övrigt den som besöker t ex något våra sjukhus.

Just nu ligger inströmningen av flyktingar på en nivå betydligt lägre än vad som varit fallet under senare år.

Och kanske behövs det lite av en andhämtning och en kalibrering av våra olika strukturer efter den stora vågen främst under 2015.

Det ger dessutom viktigt utrymme för de nödvändiga förändringarna.

Tyvärr ser jag fick inte mycket i den vägen från vår nuvarande regering. Den har också varit påtaglig lågmäld inför salvorna från andra sidan Atlanten.

Den kommande veckan innebär för min del således en fortsatt utgångspunkt i Frankrikes Alper för att betrakta vår värld.

Men förhoppningsvis också lite tid för sådant som dessa trakter är mer kända för.


Klarhet i München?

19 februari 2017

MÜNCHEN: Efter några intensiva dygn av diskussioner här är jag redo att återvända hem till Stockholm senare denna söndagkväll.

Konferensen här har expanderat åtskilligt under senare år.

Ursprungligen var dess fokus säkerhet med tydlig militär tyngdpunkt och helt centrerat kring den transatlantiska och i synnerhet tysk-amerikanska relationen.

Fortfarande är den transatlantiska relationen i fokus, men säkerhet har nu blivit ett betydligt vidare begrepp, och olika globala frågeställningar och utmaningar trängt sig på.

I år samlade Munich Security Conference ca 600 deltagare och följdes av ca 1.000 mediarepresentanter.

Och även om det detta år var några av de första framträdandena i Europa av företrädare för Trump-administrationen som naturligt nog stod i fokus var diskussionen betydligt bredare än så.

Hit kom nu fler stats- och regeringschefer, för att inte tala om utrikes- och försvarsministrar, än till det i övrigt betydligt större WEF-mötet i Davos.

Förutom själva konferensens olika diskussioner organiserades ca 150 sidoarrangemang av olika intressenter – för många, var vi eniga om när vi summerade upp erfarenheter från året i konferensens rådgivande råd tidigare i dag.

Det intressantaste talet hölls kanske av Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen när allt öppnades i fredags.

Hon höll på mycket europeiskt tal, och genom det lyste tanken att Europa under trycket av Putin åt ena hållet och med osäkerheten av Trump åt det andra måste kunna ta också ett ökat ansvar för sin säkerhet.

Och detta kommer vi att få höra åtskillig mer om under de kommande månaderna och åren.

Men besvikelse fanns självfallet också.

Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson framträdde som en karikatyr av sig själv, och Rysslands Sergey Lavrov antydde förvisso inga ryska öppningar om någonting.

Den senare förkunnade att Ryssland strävar efter en ”post-Västlig världsordning”, och det var ett uttalande som nogsamt noterades.

De amerikanska företrädarna med vicepresidenten Pence främst gav goda budskap om kontinuitet i alla avgörande frågor, med Nato och säkerhetsfrågorna i centrum, och detta noterades självfallet med tillfredsställelse.

Men hur mycket detta tog bort den osäkerhet som finns kring utvecklingen i Vita Huset är en annan sak.

Det pågår nu något av ett ideologiskt inbördeskrig i Washington just nu, med Vita Huset som fokus och till betydande del också slagfält.

Här finns alldeles tydligt en grupp med en mycket bestämd och till delar tydligt illavarslande ideologisk agenda, medan övriga delar av administrationen mer domineras av ett mer klassiskt realpolitiskt synsätt.

Och var presidenten själv hamnar kan mycket väl komma att avgöras från fråga till fråga. Det säger sig självt att detta också skapar en icke obetydlig osäkerhet.

Vi fick ju se ett exempel på detta genom presidentens plötsliga påhopp på Sverige i ett kampanjanförande i Florida i går.

Han påstod ju att det hänt något fruktansvärt i Sverige i går – de flesta gavs bilden av att det hade skett ett terrorangrepp.

Han vill ju skapa en bild av ständiga terrorangrepp överallt, och knyta dessa till antingen flyktingar i allmänhet eller muslimska individer i synnerhet.

Det var dessvärre inte första gången, och dessvärre förmodligen inte sista heller.

Men det är viktigt att säga ifrån när det sprids falska uppgifter, oavsett om det är USA:s eller Rysslands president eller någon annan som är ansvarig.

München gav i sedvanlig ordning möjlighet till många möten och samtal i marginalerna. Gamla och nya vänner träffades.

Här lanserades och inleddes också arbetet med den Global Commission on the Stability of Cyberspace som delvis fortsätter arbetet från den globala kommission jag ledde.

Och vi är också ett antal personer från min kommission som fortsätter arbetet i denna – nu under ledning av Estlands f d utrikesminister Marina Kaljurand.

Det planeras möten i USA, Singapore och Indien under året, även om jag nog dessvärre inte kommer att ha möjlighet att medverka i dem alla.

Att betydelsen av dessa frågor är i starkt stigande borde alla vid det här laget veta.

Men nu blir det några dagar hemma innan det blir sportlov.

I morgon deltar jag i spännande diskussion på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm om utrikespolitik och historia.

Det är ett initiativ av Finlands f d utrikesminister Erkki Tuomioja, men den offentliga diskussionen blir med den canadendiska historikern Margret Macmillan och mig.

Timothy Garton Ash finns också på plats för att ge sina synpunkter.

Det blir spännande.


Och i morgon blir det München.

16 februari 2017

STOCKHOLM: Efter några dagar hemma, och efter middag i kväll på Norges ambassad, bär det i morgon av till den stora årliga säkerhetskonferensen i München.

Men den transatlantiska diplomatin går redan på högvarv.

Nato:s försvarsministrar har mötts i Bryssel, och där möts också i dag länderna i den internationella koalitionen mot Daesh för en uppdatering.

Och senare i dag inleds G20-ländernas utrikesmöte i Bonn med en bred agenda.

Till den ser jag att också Norge med utrikesministrar Börge Brende har blivit inbjuden.

Och en nordisk röst där är självfallet alldeles utmärkt.

Fokus där kommer dock med all sannolikhet att ligga på mötet mellan USA:s Tillerson och Rysslands Lavrov.

Det blir det första mer officiella mötet mellan Ryssland och den nya amerikanska administrationen, även om det ju som bekant funnits mer inofficiella kontakter.

Men i morgon eftermiddag drar så mötet igång i München, och där är det USA:s vicepresident Pence som förväntas skapa klarhet om den amerikanska kommande politiken.

Värt att notera att han på måndag också kommer att träffa de olika EU-institutionerna i Bryssel. Det är en välkommen markering. Uttalandena om EU från teamet kring Trump har ju annars närmast gränsat till det fientliga.

I sedvanlig ordning blir mina dagar på konferensen i München fyllda av olika möten.

Jag inleder i morgon vid lunchtid med en diskussion om utvecklingen i EU:s närområde med bl a kommissionens Frans Timmermans.

Det blir Östliga Partnerskapet, Balkan och Turkiet i fokus för den diskussionen.

Senare detta år blir det ju under Estlands EU-ordförandeskap ett nytt toppmöte med det Östliga Partnerskapet, och det är viktigt att försöka ge impulser till arbetet inför detta.

Och det blir också andra möten med fokus på inte minst Ukraina under dagarna där. President Poroshenko tillhör dem som alldeles självklart är på plats.

Men sedan blir det för min del åtskilligt kring olika aspekter på cyberutvecklingen.

På lördag kommer den holländske utrikesministern Bert Koenders där att presentera den nya globala kommission om stabilitet i cybervärlden som i viss utsträckning tar över från den globala kommission som jag ju ledde och som presenterade sin rapport förra sommaren.

Och i denna kommission har de bett också mig att vara med, vilket jag accepterat. Inte minst för att säkra en viss kontinuitet – vi är dock åtskilliga som överlappar mellan de bägge kommissionerna.

Det är självfallet mycket viktigt att dessa frågor förs vidare – nu med sikte inte minst på den globala konferensen kring dessa frågor i Hyderabad i Indien i november.

I år är det kring 150 olika möten i marginalen av konferensen, vilket jag dessvärre tror kommer att medföra en viss splittring. Men kanske kan man se detta som ett av många uttryck för att de globala säkerhetsfrågorna har blivit allt viktigare.

För den intresserade kommer det att vara möjligt att följa med diskussionerna i konferensens huvudsal på nätet, och olika twitterkonton kommer också att ge rika möjligheter.

Även jag skall försöka att ge mitt bidrag till detta.’


Efter tre veckor Trump i denna oroligare tid.

12 februari 2017

STOCKHOLM: En vacker söndag, och jag är hemma i Sverige även denna helg, vilket det inte finns någon anledning att klaga över.

Trump-administrationen i USA har nu klarat av sin tredje vecka, det har varit en tämligen tumultartad resa, men möjligen håller man nu steg för steg på att komma in marginellt lugnare banor.

Dock kom, föga förvånande, det första verkliga provet för den nya administrationen genom det nordkoreanska robotskottet i natt.

Här handlar det entydigt om ett brott mot säkerhetsrådets resolutioner, och det med stor sannolikhet ingen tillfällighet att det skedde samtidigt som Japans premiärminister Abe är tillsammans med president Trump i Florida – de hade planerat en omgång golf under dagen.

Så vi får se vad som händer nu.

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att tala med och till åtskilliga här hemma som, på goda grunder, är oroade över utvecklingen.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken tror jag vi går mot en viss stabilisering i och med att såväl utrikesminister Tillerson som försvarsminister Mattis är på plats.

Den senare har redan varit i Ostasien och levererat mer betryggande budskap i såväl Seoul som Tokyo, vilket höggradigt var av nöden.

Och nästa vecka kommer såväl vicepresidenten Pence som utrikesminister Tillerson och försvarsminister Mattis till Europa för att försöka att bringa lite klarhet i politiken. EU:s Federica Mogherini har dessutom just avslutat ett tvådagarsbesök i Washington med olika samtal.

Men nu blir det försvarsministermöte med Nato i Bryssel onsdag-torsdag, utrikesministermöte med G20 i Bonn torsdag-fredag och sedan som kulmen på veckan den stora säkerhetskonferensen i München med de flesta i sedvanlig ordning på plats under fredag-söndag.

Och alldeles säkert kommer de olika företrädarna för den nya administrationen att försöka att gjuta lite olja på de oroade vågorna. I vilken utsträckning de kommer att , lyckas kommer jag att ha anledning att återkomma till.

Om det på dessa viktiga poster handlar om stabila personer med en inriktning som inger viss tillförsikt, och det därför finnas anledning att hoppas att de kan moderera en del av instinkterna från Vita Huset, är det dessvärre annorlunda med de som satts med ansvar för handelspolitiken.

Här handlar det till större delen om personer som delar presidentens närmast protektionistiska och merkantilistiska agenda med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är den ekonomiska delen av den liberala världsordningen som nu sannolikt befinner sig i den mest utsatta positionen.

Uppenbart är att de vill skrota alla multilaterala handelsavtal man kan, och sedan möjligen ersätta dem med bilaterala sådana skräddarsydda för att uppnå någon form av balans i handeln. Och därmed är siktet primärt riktat mot länder som har mer eller mindre betydande överskott i sin handel med USA.

Allra främst är det självfallet Kina. Men i EU har länder som Irland, Tyskland och Sverige betydande överskott i handeln med USA. Vi exportera för ca 90 miljarder kr och importerar för ca 30 med kr.

TPP-avtalet med Stilla Havs-området har skrotas, NAFTA-avtalet med Canada och Mexico vill man omförhandla eller slopa, och TTIP-förhandlingarna med EU har lagts på is.

Att det i detta ligger betydande faror för världshandeln i stort är uppenbart. För vår del är det faktum att vi i dessa avseenden är helt integrerade i EU – dess tullunion och dess inre marknad – i detta läget ett viktigt skydd mot en bilateral utpressning det annars kunde finnas en risk för.

En annan sak är att EU, med Cecilia Malmström i ledningen, får en besvärlig resa i främst relationen över Atlanten. Något TTIP blir det med all sannolikhet inte, vilket innebär förlorade möjligheter för såväl EU som USA.

Och om det finns några möjligheter till mer avgränsade avtal är i hög grad skrivet i stjärnorna.

Desto viktigare är andra avtal.

På onsdag väntas Europaparlamentet rösta om att godkänna det viktiga CEFTA-avtalet med Canada. Och det rapporteras ett förnyat intresse också från andra för att i detta läge sluta handelsavtal med just EU.

För min del blir den kommande veckan en vecka i allt väsentligt i Stockholm, men på fredag bär det självfallet till München och den stora säkerhetskonferensen där.

Och där blir det intensiva dagar intill dess att jag antingen sent kommande söndag eller tidigt morgonen därpå återvänder hem igen.