Det mesta ser värre ut

17 februari 2015

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma också denna dag, och det kan sannerligen behövas lite då och då.

Inbjudningar som måste hanteras. En och annan artikel som måste skrivas. Samtal man skjutit på alldeles för länge.

Också lite ren administration. Att vara sig själv kräver ju lite mer inte minst i det avseendet.

Gårdagen handlade mycket om att med olika företrädare för svenskt och nordiskt näringsliv diskutera globaliseringens möjligheter och geopolitikens faror. Och balansen dem emellan.

På eftermiddagen var det en diskussion som fördes mot bakgrund av inte minst diskussionerna i Davos för några veckor sedan.

Och till den kom bl a Finlands f d statsminister Esko Aho och USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright. Den förre har jag dessvärre inte träffat på ett tag, men med den senare umgicks jag ju i München för någon helg sedan.

Det säger sig självt att även detta blev en diskussion som kom att föras mycket i ljuset av Ryssland och dess aggression mot Ukraina.

Vad kommer detta långsiktigt att betyda?

Självfallet fanns det de som hoppades på att det senaste avtalet i Minsk skulle innebära att konflikten nu kunde falna bort. Andra – och till dem hörde såväl Madeleine Albright som jag själv – var nog dessvärre lite mindre hoppfulla på den punkten.

I dag förefaller den fortsatta ryska offensiven mot den ukrainska staden Debaltseve ha intensifierats med en allt svårare situation för försvararna i den nog delvis avskurna fickan.

Någon vapenvila har det sannerligen inte varit.

Under förhandlingarna i Minsk lyckades president Putin skjuta upp vapenvilan ett antal dygn i förhoppningen att hans styrkor intill dess skulle lyckas inta Debaltseve.

Det lyckades inte, och nu ser vi att den militära avsikten att erövria knutpunkten är viktigare än den politiska respekten för den överenskomna vapenvilan.

Det säger sig självt att detta är ett illavarslande, om än inte alldeles överraskande, tecken.

Bortom utmaningarna i östra Europa finns det all anledning att också följa utvecklingen i vårt södra grannskap med tilltagande oro.

Situationen i Yemen spetsas till allt mer, och en diskussion i FN:s säkerhetsråd i söndags försökte uppmana till en återgång till den överenskomna ordning som den politiska processen under ledning av Gulf-staterna ledde fram till i november.

Men utsikterna för detta förefaller för dagen små. Jag föreställer mig att oron i den nya ledningen i Riyadh är mycket stor, och att det där övervägs olika optioner med anledning av utvecklingen.

Situationen i Libyen har också, trots FN:s pågående fredsansträngningar, spetsats till ordentligt. Som sista västland stängde Italien sin ambassad och evakuerade sina medborgare från landet.

Den bestialiska avrättningen av 21 egyptiska kopter av en fundamentalistisk grupp ledde så i går till att Egypten slog till med flyganfall mot mål associerade med ISIL i staden Derna, och att man i dag begärt att FN:s säkerhetsråd ger ett mandat för militära operationer mot landet.

Säkerhetsrådet kommer att mötas i morgon för att diskutera situationen i landet.

Något mandat för väpnad insats blir det dock sannolikt ingenting så länge det finns minsta hopp om att de pågående fredansträngningarna skall ha någon utsikt till framgång, men hur situationen utvecklas om så inte skulle bedömas vara fallet är möjligen en annan fråga.

För Egypten utvecklas nu Libyen till ytterligare ett säkerhetshot – regimen i Kairo har ju också varit duktig på att skapa inhemska sådana. Och det kommer att få konsekvenser.

ISIL har ju redan förkunnat ”regioner” av sitt kalifat såväl i delar av Libyen som på Sinai-halvön.

Så dessvärre innebär också de senaste dygnens utveckling en bekräftelse på att vi lever i en farligare tid.

Och då är det självfallet viktigt att också vår säkerhetspolitik sköts med en styrka och skärpa som inte riskerar att ge upphov till missförstånd eller skapa oklarheter.


Förtroendet för det globala nätet

15 februari 2015

LONDON-STOCKHOLM: Ute på den engelska vackra landsbygden har vi nu under helgen haft möte med den globala internet-kommissionen.

Och tyngdpunkten i våra diskussioner denna gång har legat på den förtroendekris som olika diskussioner om övervakning och ingrep i kryptering och anonymitet lett till.

Diskussionen kring dessa frågor svänger förvisso fram och tillbaka.

Efter attackerna i Paris – och nu den hemska upprepningen i Köpenhamn – talas det åter om övervakning och kontroll på ett sätt som är annorlunda än när ordet Snowdon dominerade samtalen.

Men det är viktigt att återvinna förtroendet för det globala nätet och dess användning, såväl vad gäller skydd av privatlivet som skydd av samhället mot bild och övergrepp.

Vi hade konstruktiva och intressanta diskussioner om detta, och kommer att redovisa våra närmare slutsatser inför den stora internationella cyberkonferens som äger rum i Haag i mitten av april.

Och vår nästa sammanträde med kommissionen äger rum just i Haag dagarna omedelbart före denna.

Frågor om cybersäkerhet har ju också fått en ny aktualitet under den senaste tiden.

Vi ägnade en del tid åt olika aspekter på den nordkoreanska attacken mot Sony, liksom vad som hände därefter, och de olika konsekvenser denna utveckling kan komma att få.

Och samtidigt hade ju president Obama ett stort möte om cybersäkerhetsfrågorna på Stanford-universitetet i Californien. Självfallet diskuterade vi också de förslag som kom fram där.

Också de diskussionerna kommer vi att fortsätta i Haag, och då också se närmare på vad som kan göras för att minska riskerna för olika cyberkonflikter eller t o m cyberkrig.

Vi ser ju en revolution i ökat beroende av de allt mer integrerade globala nätverken, men samtidigt som detta ju skapar enorma ekonomiska och sociala möjligheter blir vi självfallet också mer utsatta för olika typer av risker och attacker.

Mötet i England gav också möjlighet till spännande redovisningar på olika områden. Vi ägnade t ex betydande tid åt de utmaningar som ligger i det som kallas ”deep Web” och dessutom ”dark Web.”

Här finns inte bara dissidenter som vill skydda sig mot auktoritära regimer försök till avlyssning och kontroll, utan också mycket som har helt andra anledningar att undvika ljus och öppenhet.

Efter mötet i Haag fortsätter vårt arbete under året med inplanerade möten i Afrika, Indien och Brasilien.

Arbetet kommer sedan att avslutas och redovisas kommande vår.

Nu blir det för mig en vecka hemma i Stockholm, vilket kommer att bli skönt efter de senaste veckornas rätt intensiva resande i olika sammanhang.

Och det blir arbete såväl med fortsättningen av dessa nätfrågor som med mycket annat.

I kväll är jag t ex med i Agenda i SVT för att kommentera utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina efter det s k Minsk 2-avtalet.

Och säkert kommer det också att handla om hur denna konflikt kommer att fortsätta att utvecklas – och vad det betyder också för oss.


Frågetecknen efter mötet i Minsk

13 februari 2015

LONDON: Efter en dag hemma är jag nu här i London för att i dag och i morgon ha möte med den globala kommissionen för internet.

Och av kommer att återkomma till de frågorna.

Men först är det nödvändigt att kommentera gårdagens händelser om och kring Ukraina.

Den goda nyheten var självklart överenskommelsen mellan den ukrainska regeringen och IMF om ett omfattande både reform- och stödprogram för den ukrainska ekonomin för de kommande åren.

Omedelbart handlar det om ca 15 miljarder dollar, men IMF-chefen Lagarde talade om att det kunde komma att röra sig om närmare 40 miljarder dollar.

Självfallet är riskerna i den situation Ukraina befinner sig i betydande, och det underströks också i samband med att avtalet presenterades.

Men i Kiev sitter i dag en regering mycket tydligt inriktad på att genomföra de olika reformer som är en förutsättning för att ett program som detta skall fungera.

Påpekas bör att denna överenskommelse också måste godkännas av staterna i IMF:s styrelse, och att till denna krets självfallet hör också Ryssland. Som det i dag ser ut är det dock inte sannolikt att de kommer at försöka att motsätta sig överenskommelsen.

Om detta var den goda nyheten måste bedömningen av det som kom ut efter 16 timmar av överläggningar i Minsk med nödvändighet bli något annorlunda.

Från Ukrainas sida var man först och främst intresserad av en omedelbar vapenvila – det ryska militära trycket är hårt – medan jag utgår från att Tyskland och Frankrike insisterade på ett genomförande av det ursprungliga Minsk-avtalet från september förra året.

Från rysk sida var rimligen intresset nu att konsolidera sin mini-stat och att fortsätta att destabilisera Ukraina genom att också försvåra dess europeiska vägval.

Någon omedelbar vapenvila blev det inte, utan denna sköts på till natten mellan lördag och söndag.

Anledningen är att Ryssland intill dess vill fullborda sin militära offensiv kring Debaltseve, och totalt inringa och besegra de ukrainska trupper som finns där.

Och man kommer, med all sannolikhet, att satsa de militära resurser som krävs för att uppnå detta. Det är viktigt inte minst för konsolideringen av den samlade enklaven, och skapar dessutom ett klart bättre utgångsläge för fortsatta offensiva operationer längre fram.

Hur detta kommer att utfalla i detalj återstår att se.

Möjligen kommer man att erbjuda inneslutna ukrainska trupper en ”korridor” för att ta sig ut, men försök i den riktningen i samband med den ryska storoffensiven i augusti slutade med en bokstavlig massaker.

Och de politiska effekterna i Kiev av en sådan utveckling är sannolikt betydande.

Om vapnen verkligen kommer tystna vid midnatt i morgon förblir dock en öppen fråga. Erfarenheten av situationer som denna – och jag har dessvärre en del sådan – är inte alldeles uppmuntrande.

Vid sidan av åtagandet att dra bort artilleri och raketartilleri återstår så de mer politiska och ekonomiska delarna av avtalet.

Från EU:s sida har grundläggande krav hela tiden varit att Ukraina återfår kontrollen över sin statsgräns, och att alla ryska trupper och enheter dras bort från landet.

Dessa grundläggande krav har nu devalverats åtskilligt.

I teorin skall det senare gälla från det kommande årsskiftet, men endast under förutsättning att en lång rad andra saker skett, och att de skett på ett sätt som separatisterna och därmed Moskva godkänt.

Därmed har man lagt beslutet om genomförandet av detta grundläggande krav i händerna på de som hela tiden motsatt sig det, och därmed måste nog bedömningen av om huruvida det kommer att genomföras eller ej bli påtagligt dyster.

Kremls huvudintresse är nu nog närmast att konsolidera sin enklav i Ukraina, och för detta ger avtalet nu betydligt bättre förutsättningar.

Lokala val skall hållas, vilket i princip självfallet är bra, men så mycket kring dessa är så oklart att det finns anledning att ha ett betydande frågetecken inför vad de kommer att innebära.

För ett rimligt val krävs vissa rimliga förutsättningar.

En överenskommelse om en röstlängd är tämligen grundläggande, och redan här är det lätt att se problem. I dag finns det sannolikt fler medborgare från dessa områden utanför dem än i dem, och hur kommer dessa möjligheter att rösta att hanteras.

En annan förutsättning är ett mer eller mindre fritt mediaklimatet.

Nu har man i avtalet gått med på att återställa vissa finansiella funktioner och betalningar från Kievs sida i dessa områden, vilket utan tvekan hjälper till med konsolidering av enklaven, men avtalet innehåller ingenting om att återställa t ex ukrainsk eller annan TV i området. Just nu är det bara häftigt propagandistiska ryska kanaler

Till bilden skall så läggas att avtalet legitimerar enklaverna att upprätta sin egen ordningsmakt. Man använder ordet ”folkmilis”. Och de ges också makten över den samlade rättsapparaten.

Att detta blir en starkt ryskt styrd säkerhetsfunktion behöver man nog inte tvivla på, och att det kommer att ha sin inverkan är tämligen uppenbart.

Enklaven är ju i dag ett rättslöst område styrt närmast som ett gangstervälde. Risken är ju nu att detta genom avtalets formuleringar legitimeras.

Klassiskt maktövertagande sker ofta genom att skaffa sig kontroll över dels media och dels rätts- och polisväsende. Den som helt och fullt har dessa i sina händer har i allmänhet den totala makten.

Och vad som inte står respektive vad som står i avtalet går nu tydligt i denna riktning.

Överläggningar om lokalvalen skall inledas inom ett par veckor, och det stipuleras att de skall ske under övervakning av OSCE:s valövervakningsorgsnisation ODHIR. Det är, mitt i det hela, dock positivt.

Bestämmelserna om en ny konstitution för Ukraina är både tydliga och vaga. En helt ny konstitution? Till slutet av detta år? Så går knappast en seriös författningsprocess till i något land, och bör för övrigt inte göra det heller.

Och det ges intrycket att denna nya konstitution måste tillkomma i någon form av överenskommelse med de icke närmare definierade företrädarna för den rysk-kontrollerade enklaven. Här ges Moskva i så fall en massiv möjlighet till inflytande.

Oklarheterna i överenskommelsen är således många, och rör dessutom tämligen avgörande punkter.

Att inte minst förbundskansler Angela Merkels kommentarer kring den var påtagligt nedtonade är inte förvånande.

Och jag såg nu på morgonen att Finlands statsminister Alexander Stubb hade blivit mer oroad för fortsättningen efter att på EU-toppmötet hört från förhandlarna själva.

Därmed är avtalet – om det någonsin hade varit möjligt – knappast någon lösning på konflikten. Möjligen kan det sägas att det ger vissa ramar för konfliktens fortsatta förlopp.

Noteras bör också att det handlar om två dokument.

Ett mycket allmänt med de olika presidenterna som bl a återkommer till konstiga ryska föreställningar syftande till att sabotera frihandels- och adsocieringsavtalet mellan EU och Ukraina.

Och sedan det i alla fall något mer detaljerade, men fortfarande mycket ofullkomliga dokument som undertecknats på lägre nivå och ty följande inte har riktigt samma kraft och betydelse.


En dag av minnen och avsked i Berlin.

11 februari 2015

BERLIN-STOCKHOLM: I dag blev det en resa till Berlin för ett vara med och representera Sverige när Tyskland tog sitt farväl av f d presidenten Richard von Weizsäcker.

Och det gjorde jag gärna.

Han var en imponerande och historisk gestalt, och det speglades väl i de olika talen som hölls i den stora domen i Berlin.

Först en kyrklig gudstjänst. Von Weizsäcker var djupt engagerad i den evangeliska, d v s protestantiska, tyska kyrkliga traditionen.

Sedan omedelbart en statsceremoni med officiell talarstol bredvid domens högaltare. Först presidenten Gauck och sedan företrädare för så gott som alla politiska riktningar i förbundsrepublikens liv.

Och till sist stor militär ceremonin utanför i det avspärrade centrala Berlin.

Och allt vad som tänkas kunde av Tyskland var alldeles självklart där.

Den som trodde att Angela Merkel skulle sitta i förhandlingar i Minsk med Vladimir Putin hade fel – att vara med om varje del av detta var hennes första prioritet denna dag.

Det var tal fyllda av Tysklands historia.

President Gauck påminde om att von Weizsäcker fötts i ett Tyskland som sträckt sig från Aachen till Königsberg, blivit president i ett som inte ens omfattade Wittenberg och den Wilhelmsstrasse i Berlin där hans far arbetat, men sedan blivit det återförenade Tysklands första president.

Och alldeles självklart fanns kriget med.

Den unge von Weizsäcker var soldat i det polska fälttåget från världskrigets första dag. Och hans bror stupade alldeles nära honom på dess andra.

Han kom från en aristokratisk tysk tradition. Och i kretsen av hans vänner fanns de som kom att avrättas för delaktighet i det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juni 1944. Den årliga ceremonin till deras minne var han varje år en del av.

Efter kriget försvarade han sin far vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Denne hade ju varit kabinettssekreterare i det Tredje Rikets utrikesministerium. Han frikändes.

Sin politiska karriär gjorde han inom CDU. Hans roll där var inte alltid okontroversiell. Försoningen med länderna och människorna i det östliga Europa var alltid viktig för honom, och han blev trots kritik från andra håll ett stöd för Willy Brandts östpolitik.

Men i talen i dag var det många som återkom till Die Rede – Talet med stor bokstav – som han höll som president inför den tyska förbundsförsamlingen 1985 på dagen 40 år efter Hitlertysklands ovillkorliga kapitulation.

Och det var verkligen ett stort tal. Jag minns det väl, och lyssnade åter en på det härom veckan.

Nu återkom centrala delar av det gång på gång i dagens ceremonier.

Om hur den för många tyskar rent mänskligt plågsamma kapitulationen trots allt hade varit en befrielse från barbariet. Om de tyska mödrarnas och kvinnornas lidande.

Det sades att Die Rede och Willy Brandts knäfall i ghettot i Warszawa var de starka händelser som försonade Tyskland med sin historia, och som kanske också fullt ut försonade det övriga Europa med Tyskland.

Och mycket annat passerade också i dessa tal.

Hur han rest till och talat till människorna i Luthers Wittenberg under DDR-diktaturen. Hur han talade till många tusen i och utanför Gedächtniskirche i dåvarande Västberlin två dagar efter murens fall. Hur han försökte hela nationen också efter de djupa trauman som RAF:s mord och terrorattentat ledde till.

Några av mina tyska vänner från ungdomspolitikens dagar var hans medarbetare under presidenttiden, och självfallet träffades vi åter denna dag.

Men jag lärde känna Richard von Weizsäcker mer senare efter det att han lämnat den aktiva politiken.

Han var t ex en mycket engagerad del av bl a den oberoende Balkan-kommission som för mer än ett decennium sedan försökte skissera nya vägar för den europeiska politiken i detta konfliktfyllda område.

Det var med honom ett Tyskland som försvann. Han hann med att bli 95 år gammal.

I dag finns inte längre någon med den historiska spännvidd och såväl intellektuella som moraliska djup som han representerade.

Han var en del av formandet av det moderna Tyskland, men hade sin egen bakgrund snarast i det Tyskland som försvann i och med det första världskrigets katastrof.

Nu bär det åter hem till Stockholm.

Där har det varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Och mer eller mindre sedvanlig utrikespolitisk deklaration.

Men viktigare än inhemskt moraliserande över avtal med Saudiarabien är nu att utrikespolitiskt följa med vad som kan komma ut ur de viktiga samtalen borta i Minsk.

Det kommer också att prägla diskussionerna på mötet med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel. Och dit har nu också Ukrainas president Poroshenko bjudits för att redovisa sin syn.

Ett utomordentligt initiativ.


Mellanlandning och diskussion i Bryssel.

09 februari 2015

BRYSSEL-STOCKHOLM: Nu sitter jag på sista planet hem från Bryssel efter denna dag som ju började med lite mer avspänd frukost i München efter de laddade dagarna där.

Mitt huvudsakliga ärende i Bryssel var att medverka vid en diskussion om den europeiska utrikespolitiken under det gångna året.

Utgångspunkten var, som jag skrivit om tidigare, ECFR:s s k Scorecard som ju åter rankar Sverige som ett av de länder som lyckats bäst när det gäller att ha inflytande i Bryssel på den samlade europeiska politiken.

Man kan alltid diskutera hur rättvist detta i sina enskildheter är, men självfallet har vi anledning att vara nöjda med att detta är den bedömning som görs.

Och förvisso var det så att vi i alliansregeringen under våra år såg det som viktigt att göra ett tydligt avtryck i diskussionerna i Bryssel.

Vi ville spela i en lite högre division än vad bara väg storlek skulle berättiga oss till.

Bakgrunden var ju också att vi bedömde det som viktigt att EU tog ett större ansvar för fred och stabilitet i vår del av världen och skaffade sig en tydligare röst i världen i olika frågor.

På sina håll tyckte man att vi i stället skulle ha satsat på arbete i FN.

Men för det första förskjuter inte det ena det andra och för det andra är det nog så att vi nog aldrig kan räkna med att styra utvecklingen i FN:s säkerhetsråd.

Där bokstavligen dikteras besluten – eller frånvaron av sådana – av de fem permanenta medlemmarna.

Nu blev det en intressant diskussion under någon timma tillsammans med bl a Polens och Danmarks utrikesministrar Grzegorz Schetyna och Martin Lidegaard och en hel del andra som arbetar med dessa frågor i Bryssel.

Och vi var alla eniga om att 2014 varit ett år när avgörande nya utmaningar tornat upp sig för oss. Att EU hade klarat det hyggligt innebar inte att vi inte kunde ha gjort det bättre.

Vi borde tidigare och tydligare ha fokuserat på att hjälpa och stödja Ukraina, och vi måste fortfarande satsa mer på att möta det ryska propaganda- och desinformationskriget.

Och vi måste utforma en långsiktig politik för Ryssland som utgår från det Ryssland som faktiskt finns snarare än det Ryssland vi skulle önska fanns.

Skillnaden mellan dem håller ju dessvärre på att bli allt större.

Viktigt är ju att också i övrigt forma en mer långsiktig och strategiskt driven politik.

När Federica Mogherini talade i München i går lyfte hon fram det arbete med att först ta fram en strategisk utvärdering och sedan en global strategi som Europeiska Rådet i december gav henne mandat till.

Och det gick ju tillbaka till ett av de initiativ som Sverige drev under de senaste åren, och som Italien när Federica var utrikesminister där också anslöt sig till.

Det blir ett viktigt, men säkert inte alldeles enkelt, arbete. Fortfarande finns det nog de som hellre talar om det Ryssland vi önskar än om det Ryssland vi har.

Och ser vi söder och sydost om EU är ju utmaningarna också ökande.

Jag ser t ex att mötet med EU:s utrikesministrar i dag också diskuterade utvecklingen i Libyen, och enades om slutsatser som självfallet var förnuftiga, men där måhända läsekretsen i landet självt kan komma att vara lite för begränsad.

I FN:s regi pågår nu förhandlingar i syfte att försöka hitta en politisk väg framåt innan landet fullständigt faller samman.

Kommer det till någon form av avtal måste EU självfallet vara berett att med all den kraft man har försöka säkra dess genomförande.

Dagens blickar har dock till stor del varit riktade mot Washington och samtalen där.

Och jag hoppas att man också i Moskva lyssnade när president Obama sade att han ”ännu inte” hade fattat något beslut i den inte minst i München i helgen diskuterade frågan om försvarsmateriel till Ukraina.

Det är en klok linje i detta läge.

Skulle Moskva få intrycket att regeringen i Athen kommer att blockera alla möjliga beslut om sanktioner och andra regeringar blockera varje stöd med försvarsmateriel till Ukraina skulle självfallet möjligheterna för en rimlig lösning vid det möjliga mötet i Minsk på onsdag försvagas.

Och därmed skulle sannolikheten för en militär lösning av konflikten öka.

Medan olika EU-ledare hela tiden upprepar att det inte finns någon sådan fruktar jag att det finns de i Moskva som faktiskt har en annan uppfattning.

Att blockera den optionen för dem är en viktig förutsättning för den politiska lösning vi alldeles självklart eftersträvar.

Nu har jag några dagar av arbete i Stockholm framför mig. Det kommer att behövas.

Och inriktar mig lite mer på det globala nätets allt viktigare frågor inför diskussioner i London under den kommande helgen.


Dygn av diskussion och diplomati i München.

08 februari 2015

MÜNCHEN: Den stora säkerhetskonferensen här har nu avslutats, även om det för min del återstår en middag i lite mindre krets här innan det bär vidare i morgon.

Och det var med all säkerhet den mest dramatiska och laddade av dessa konferenser under det halva sekel de organiserats.

I centrum stod Ryssland och Ukraina, även om många av de övriga utmaningar vi står inför också diskuterats.

Förbundskansler kommer hit mer eller mindre direkt från överläggningar med president Putin i Moskva, men var osäker på om dessa skulle kunna föra till den återgång till respekt för Minsk-avtalet som är en förutsättning för att konflikten inte skall förvärras ytterligare.

Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov gjorde ett framträdande som förvisso kommer att kommas ihåg.

Utan att yttra ett enda ord på engelska – han behärskar det språket närmast till fulländning – levererade han på ryska den ena bredsidan efter den andra mot USA och EU.

Och det var med argument och s k fakta mer förvridna och förvanskade än vad som brukar vara fallet. Det gällde förvisso när han diskuterade Ukraina, men när han gav sig in på Tysklands situation brast tålamodet hos delar av publiken och man började öppet skratta åt honom.

Det var knappast passande i ett sammanhang som dessa, men visade tydligt att om hans avsikt hade varit att vinna någon förståelse för ryska synpunkter i alla fall i tysk opinion så misslyckades detta totalt.

I en efterföljande panel tog Polens nuvarande talman Radek Sikorski lugnt på punkt efter punkt upp och dementerade de påståenden som Sergey Lavrov kom med om vad som hände i Kiev för snart ett år sedan.

Lavrov talade om en ”kupp” och att då regeringsbyggnader stormats och att människor dödats.

Men så var det inte.

President Yanukovich flydde från sin post och övergav den överenskommelse som just hade ingåtts. Och i lugn och konstitutionell ordning tillsattes en ny regering och förbereddes ett nytt presidentval.

President Poroshenko gjorde senare ett viktigt framträdande som fokuserade på vad man gjort för att genomföra Minsk-avtalet och kraven på ett omedelbart och ömsesidigt slut på alla strider.

Men detta accepterar inte de s k separatisterna.

De vill med militär makt utvidga det territorium de på ett eller annat sätt kontrollerar. Och medan Moskva kontrollerar dem gör de uppenbarligen ingenting för att stoppa dem.

I dag har det per telefon skett överläggningar mellan Kiev, Moskva, Berlin och Paris.

Och de resulterade i beslutet att Petro Porosjenko, Vladimir Putin, Angela Merkel och Francois Hollande kommer att träffas i Minsk på onsdag gör att försöka att överbrygga de djupa klyftor som fortfarande finns.

Det blir därmed en vecka av diplomati som kommer att även fortsatt domineras av denna kris.

I morgon måndag befinner sig Angela Merkel i Washington för att direkt med president Obama diskutera den fortsatta politiken, och det är också med den bakgrunden hon på onsdag beger sig till Minsk.

Därefter åker såväl hon som andra EU-ledare på torsdag och fredag till ett informellt toppmöte som i ljuset av den utveckling vi kommer att se under de närmaste dagarna mycket väl kan komma att domineras av kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Lite Athen och dess avsteg för nödvändig reformpolitik kommer det dock säkert också att bli.

I mer informella samanhang här i München är det självfallet så att det diskuterades åtskilligt om vart Ryssland är på väg och vilka konsekvenser detta kommer att få på vår politik.

Och de allra flesta var av den uppfattningen att det handlar om en förändring som vi kommer att få leva med under betydande tid framöver. Att detta får konsekvenser för vår politik säger sig självt.

Men åtskilligt annat har också diskuterats.

Själv har jag varit aktiv i olika diskussioner om globala nätfrågor och cybersäkerhet. De växer hela tiden i betydelse.

Kommande helg är det dessutom möte i London med den Global Commission on Internet Governance som jag leder, och det finns ett betydande intresse för vårt arbete.

Denna dag vidgades agendan för mötet en hel del. Irans utrikesminister Zarif, som suttit i frekventa överläggningar med USA:s John Kerry här under de senaste dygnen, talade om sina förväntningar inför ett möjligt avtal i de nukleära frågorna.
Lyfter
Än är man dock inte där – och i tämligen breda kretsar såväl i Teheran som i Washington är mission mot den andra sidan och vad ett avtal skulle kunna komma att innebära fortfarande massiv.

Om detta går att övervinna är forfarande en öppen fråga.

Som sista punkt på det officiella programme hade vi så Afghanistans nye president Ashraf Ghani, som med sedvanlig stringent presenterade delar av detta program.

Och samtalet med honom fortsatte så på en informell lunch i betydligt mindre krets. Detta år blir utomordentligt viktigt för landets möjligheter att stå på egna ben.

Mycket annat skulle kunna sägas – och på Twitter har jag mer löpande försökt att ge en bild av delar av det som tilldragit sig under denna laddade helg här.

Viktigt att säga är att jag dessvärre tror att alla de som deltagit i denna helg nu återvänder till sina olika delar av Europa och världen betydligt mer bekymrade över den globala politiska situationen.

Så har det knappast varit under tidigare år.

Och några av oss frågade varandra hur situationen kommer att vara när vi ses här igen om ett år. På den frågan finns det inget bra svar.

I morgon åker jag vidare till Bryssel för att vara med i en paneldiskussion där i samband med att European Council on Foreign Relations presenterar sin årliga utvärderingar av EU:s och olika EU-länders utrikespolitik.

Men sent i morgon kväll hoppas jag i alla fall vara hemma i Stockholm igen.


Kan defensiva vapen till Ukraina stärka diplomatin?

06 februari 2015

MÜNCHEN: Den 51:a stora säkerhetskonferensen här domineras till stor del av diskussioner om hur Ryssland och dess agerande gentemot Ukraina skall hanteras.

Och den sker ju i alla fall i dag parallellt med ansträngningar på högsta nivå i Moskva.

Men självfallet är det många andra frågor som kommer att förbi.

När jag skriver detta diskuterar t ex Nato:s överbefälhavare möjligheterna att hantera vad som kallas hybridkrig i Europa men samtidigt pågår några trappor upp överläggningar mellan USA:s och Irans utrikesministrar.

På många håll upprepas, och det med rätta, att vi måste söka en diplomatisk lösning på konflikten i Ukraina. Men problemet just nu är att den ryska taktiken uppenbarligen opererar med en annan syn på detta.

I september uppnåddes avtalet i Minsk efter det att interventionen med reguljära ryska trupper i augusti de facto hade besegrat de ryska ansträngningarna.

Men nu är det uppenbart att man på rysk sida vill åstadkomma mera än vad som fanns i det Minsk-avtal som man i alla fall inte respekterar.

Och därmed har frågan uppkommit i främst den anerika ska debatten om det inte är lämpligt att förse Ukraina med vissa strikt defensiva vapen.

Det talas t ex om pansarvärnsvapen för att kunna försvara de positioner som Ukraina har.

Själv har jag tidigare varit skeptisk till detta, men nu är vi i ett läge där jag tror att i alla fall diskussionen om detta snarare stärker de diplomatiska ansträngningarna.

Mycket avgörs självfallet av vad som kommer ut ut samtalen i dag i Moskva. Håller planerna kommer förbundskansler Merkel att komma hit i morgon, och då får vi en klarare bild av hur läget är.

Men skulle det bli ett totalt sammanbrott är det nog sannolikt att diskussionen kommer att röra sig i riktning mot att vissa länder börjar att leverera mer potent försvarsmateriel till Ukraina.

Det sägs i debatten att Ryssland hur som helst kommer att ha den militära styrkan att besegra Ukraina. Och det är korrekt.

Men med starkare defensiv förmåga skulle det kräva betydligt större militära insatser från rysk sida, och den eventuella aggressionen skulle då bli mycket tydligare med uppenbara konsekvenser för de övriga motåtgärder som skulle bli aktuella.

Och därmed skulle möjligen förutsättningarna att begränsa en möjlig rysk fortsatt offensiv vara bättre.

Därmed stärks ju faktiskt också förutsättningarna för de diplomatiska ansträngningarna – svaghet på den ukrainska sidan försvagar ju dessa.

I dagens Frankfurter Allgemeine Zeitung har jag intervjuats om detta och andra aspekter på säkerhetsläget, och det har blivit en hel del intervjuer i övrigt med främst tyska media.

Men under kvällen fortsätter diskussionerna. Och morgondagen kommer med all säkerhet att bli än intressantare – då kommer vi att veta lite mer om samtalen i Moskva just nu.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 588 andra följare