Ingen Euro-kris – en grekisk kris.

15 augusti 2015

VID MEDELHAVET: Sakta men säkert går semestern mot sitt slut, men än återstår några dagar här.

I nyheterna talas det åter om Grekland och den mer detaljerade uppgörelse om Euro-ländernas nya stödpaket. 

Efter visst tumult har det grekiska parlamentet gett sitt godkännande, och på onsdag är det dags för även förbundsdagen i Tyskland att ge sitt.

Jag har tidigare avstått från att kommentera detaljerna kring detta drama, och tänker fortsätta med den linjen.

Men en sak bör dock sägas också mot bakgrund av olika rubriker i media: detta är ingen eurokris – detta är en grekisk kris.

För några år sedan gick det möjligen att tala om en eurokris, men det vi ser nu är en grekiska kris och knappast någonting annat. Jag vet ingen som på allvar tror att den på något sätt hotar den gemensamma valutan.

Opinionsundersökningar i alla de länder där den gemensamma valutan används visar att den har ett starkt stöd från dessa länders medborgare. Och det är självfallet viktigt.

Att ha en fast eller gemensam valuta innebär självfallet betydande fördelar, men ställer självfallet tydligare krav på den ekonomiska politiken eftersom det till synes bekväma instrumentet att försöka devalvera sig ur olika problem inte längre står till förfogande.

Jag tillhör dem som i grunden ser detta som en fördel. 

Sveriges period av medvetna devalveringar på 1970- och 1980-talen var ingen framgång. Och om detta rådde det en betydande konsensus bland landets ekonomiska bedömare.

I Grekland förefaller man att ha trott att den gemensamma valutan medförde att man kunde låta den ekonomiska politiken segla vind för våg och blåsa på med utgifter, lån och underskott som om de sista dagarna var nära.

Sådant går aldrig – euro eller inte euro.

På ett eller annat sätt kommer en kris, och på ett eller annat sätt måste man försöka att ta sig ur denna.

Ofta plågsamt. Alltid besvärligt. Men oundvikligt. Och blir aldrig bättre av att man drar ut på det hela, tvekar och mest försöker att skylla på andra.

Och det är i grunden detta som den grekiska krisen handlar om. 
Euron klarar sig bra. På sikt förhoppningsvis Grekland också.


En kärnvapenfri värld?

07 augusti 2015

VID MEDELHAVET: I går var det 70 år sedan den första atombomben – så brukade de kallas förr – fälldes över Hiroshima. Och några dagar skulle en andra följa över Nagasaki.

Effekterna var förödande, och sedan dess har debatten rasat om huruvida det var rätt eller fel.

Moralen i denna typ av krigföring är minst sagt diskutabel. 

Det handlar ju om urskiljningslöst dödande av oskyldiga människor. 

Men i detta grundläggande avseende var Hiroshima dessvärre inte annorlunda än eldstormarna över Hamburg och Dresden, eller för den delen Hitlers bomber över London.

Försvaret ligger självfallet i att slutet av kriget påskyndades.

Hiroshima och Nagasaki besparade både Japan och USA alla de offer som en fullskalig invasion av de japanska öarna skulle ha lett till. Kapitulationen kom snabbt.

Samma sak kan inte sägas om bombningarna av Hamburg och Dresden, för att nu ta dessa som exempel. 

Hitler-regimens motståndsvilja bröts inte – studier efter kriget visade att bombningarna i detta mycket grundläggande avseende snarast var kontraproduktiva.

Sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki har världen upplevt 70 år utan att kärnvapen någonsin använts. 

Det var ytterligt nära inte minst under Cuba-krisen 1962, men tack och lov har de återhållande faktorerna främst i form av insikten om den ömsesidigt förgörande kraften i dessa vapens användning förhindrat att knapparna tryckts in.

Om det kommer att förbli så eller inte är självfallet en av vår tids fortsatt avgörande frågor.

De senaste decennierna har medfört att de tidigare enorma först amerikanska och sedan än större sovjetiska arsenalerna mycket kraftigt skurits ned. Och denna utveckling födde förhoppningar om en fortsättning.

Men nu förefaller vi att vara i en situation där läget vad gäller fortsatta avgörande neddragningar är påfallande låst.

President Obama i sitt tal i Prag i april 2009 lade fram ett ambitiöst program för ytterligare ömsesidiga reduktioner med det uttalade målet av en värld utan kärnvapen. 

Men av detta har det dessvärre inte blivit mycket. Moskva var inte villig att gå vidare på denna väg, också på grund av skepsis not USA:s olika tankar på robotförsvar.

Och under senare år är det ju tydligt att man på rysk sida ser kärnvapen som en nyckelfaktor i landets påstådda styrka. Vi ser det i retoriken, och vi ser det också i de konkreta programmen.

Själv har jag svårt att rationellt förstå de mycket stora satsningar som sker på dessa system. 

Om man bortser från det politiska symbolvärde som olika länder tydligt ser i innehavet av dessa vapen handlar det ju om system som bara är användbara i de yttersta och minst sannolika av konfliktscenarier.

I USA har det ju kommit att bli något av ett problem att dessas system inte längre ses som så relevanta och viktiga. Tidigare ytterligt höga krav vid handhavandet har vid ett antal tillfällen negligerats.

Här sker i stället satsningarna på olika typer av mycket träffsäkra och effektiva konventionella vapensystem, och det är nog en rädsla för att inte fullt ut kunna hänga med i denna utveckling som driver i alla fall delar av den ryska tydliga satsningen på kärnvapen.

Om det för något år sedan fanns förhoppningar om att det skulle vara möjligt att få till stånd en avgörande reduktion av s k taktiska kärnvapen i Europa ter detta sig nu dessvärre som betydligt svårare.

Tanken var att man inom Nato ensidigt skulle besluta att dra tillbaka det relativt begränsade antalet sådana vapen man har i fem europeiska länder i förhoppningen att detta skulle kunna leda till någon form av motsvarande rysk utveckling.

När jag i olika sammanhang talades med olika amerikanska militära befälhavare i Europa var deras entydiga uppfattning att dessa vapen saknade militärt värde. De sågs snarare, från denna utgångspunkt, som en belastning.

Men det var före Krim och Donbass och ny rysk kärnvapenretorik.

I dag ses det nog i åtskilliga Nato-länder som politiskt nödvändigt att bibehålla dessa vapen. 

Att de nu dessutom kommer att moderniseras som en del av den övergripande amerikanska moderniseringen av just denna bomb – den enda flygplanfällda bomb som finns kvar i den amerikanska kärnvapenarsenaler – kommer nog att leda till en del komplicerade frågeställningar längre fram.

I Europa skall vi inte glömma att vi dessutom har såväl franska som brittiska kärnvapenarsenaler. 

I bägge fallen har de reducerats både i antal och i typen av vapensystem, men konsumerar fortfarande betydande resurser.

I Storbritannien kommer man nu till mycket dryga kostnader att besluta att utveckla och bygga nya atomubåtar för dessa system. 

Jag har ännu inte träffat någon som kunna ge mig ett sammanhängande och trovärdigt svar på frågan om det inte vore långt bättre att satsa dessa pengar på moderna konventionella system.

Och samma sak gäller alldeles självklart de franska styrkorna. Här är den nationella prestigefaktorn än starkare än i diskussionen om de brittiska systemen.

Varje diskussion kring dessa frågor brukar sluta med att dessa vapen kanske är vad som är kvar av en tidigare stormaktsstatus – och att de måhända är den yttersta garantin för att man fortfarande sitter som permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

Lite bisarrt, men så ser världen stundtals ut.

Den nation i världen som i dag har det aktivaste kärnvapenprogrammet är Pakistan. 

Från mer strategiska system utvecklar man nu sådana med också mer taktisk inriktning. Det handlar, från deras utgångspunkt, om att balansera vad man ser som ett övermäktigt Indien.

Trots alla de uppenbara faror som ligger i att såväl Indien som Pakistan har kärnvapen, och den eskalation vi ser i det pakistanska programmet, måste dock konstateras att de sannolikt spelat en viss roll när det gällt att begränsa de konventionella konflikterna mellan länderna.

I Mellersta Östern är Israel den enda och därmed tydligt dominerande kärnvapenmakten. 

Allmänna bedömningar talar om att man inte bara har robotar med betydande räckvidd och precision, utan dessutom möjlighet att leverera insatser från flygplan och med robotar som skjuts från ubåt.

Även här finns det starka skäl att ifrågasätta om dessa vapen verkligen behövs. Israels konventionella överlägsenhet gentemot varje rimlig arabisk motståndare är betydande, och i bakgrund finns ju dessutom en icke formell men nog reell amerikansk säkerhetsgaranti.

Men vapnen skall nog snarast ses mot bakgrunden av Israels speciella historia.

Dock skulle en israelisk beredskap att diskutera att göra hela regionen fördragsmässigt fri från kärnvapen utan tvekan vara ett viktigt steg framåt. Där är vi dock inte i dag.

Faran för att kärnvapen skulle komma till användning inom den tid som i dag kan överskådas är nog störst vad gäller den regim som har de minsta arsenalerna. 

Jag tänker på den i Pyongyang.

I ett läge där den ser sin existens hotad – kanske av en intern kollaps som med nödvändighet drar in andra aktörer – är det långt ifrån uteslutet att man tar till sitt yttersta vapen. 

Att detta bara skulle göra katastrofen än större är då sannolikt ingenting man tar hänsyn till.

Tydligt är att försök att ytterligare begränsa dagens kärnvapenarsenaler, och minska sannolikheten för att dessa vapen kommer till användning, är intimt sammankopplade med ansträngningarna att lösa existerande politiska problem. 

Det är inte i arsenalernas storlek i sig som den avgörande risken för användning ligger – det är i de avgörande spänningarna mellan olika nationer. 

Men självfallet är en minskning av arsenalerna av stor betydelse inte minst som symbol för att dessa vapen får allt mindre betydelse. Och kan därmed möjligen minska incitamenten för andra länder att anskaffa kärnvapen. 

På sina håll tror man att det vore en framkomlig väg att söka ett internationellt förbud mot kärnvapen. Men det blir ju bara möjligt om de stater som har kärnvapen går med på att nationellt avskaffa den.

Så den debatten måste först vinnas i Paris och Pyongyang. 

För dagen – låt oss vara realistiska – ter sig dock utsikterna inte speciellt ljusa vare sig för detta eller för fortsatta större överenskommelser om minskning av de olika arsenalerna.

Den senaste översynskonferensen om icke-spridningsfördraget slutade för några månader sedan i ingeting alls. 

Inte ens ett slutdokument kunde man enas kring.
Den enda ljuspunkten på horisonten – och den är betydande – är avtalet med Iran.


Europas opinion förändras.

06 augusti 2015

VID MEDELHAVET: Här nere fortsätter värmen att hålla i sig, och moln tillhör de sällsamheter som nog skulle väcka viss uppmärksamhet om de noterades.

Och Europa har nu tagit semester på allvar. 

Just dessa veckor i början på augusti är ju de då alla de olika semestertraditionerna i Europas olika delar förenas.

Så mycket av politiken ligger nere.

Men sakta förändras saker och ting.

Nyligen publicerades resultaten av den stora opinionsundersökning Eurobarometer som EU-kommissionen gör två gånger om året.

Och de förändringar man ser i den saknar förvisso inte intresse.

Medan arbetslöshet och ekonomin under ett antal år, och av lätt insedda skäl, varit den fråga som oroat Europas medborgare mest, och det i så gott som alla länder, är det nu inte längre fallet.

Delvis beror detta på att det finns en försiktigt gryende optimism om den ekonomiska utvecklingen.

Men framför allt är det en kraftig uppgång för oron förknippad med inströmningen av flyktingar till Europa. 

Flyktingfrågan är i dag den dominerande politiska frågan i så gott som alla av EU:s medlemsländer.

Medan flykingfrågan gått upp från 24% förra hösten till 38% nu, har oron för den ekonomiska situationen gått ner från 33% till 27%.

Och det är en betydande förändring – därtill en med betydande och delvis bekymmersamma politiska implikationer.

Det är bara i Spanien, Portugal, Irland, Finland, Grekland, Kroatien och Cypern som ekonomin fortfarande ligger i topp – även om trenderna är desamma i dessa länder.

I Sverige är det inte mindre än 48% som sätter flyktingfrågan som den viktigaste frågan för EU just nu.

Noterbart i undersökningen är också att tilltron till EU och dess institutioner fortsätter att successivt öka. 

Den minskade påtagligt under euro-krisens mer akuta år, men nu finns det en känsla av att dessa klarades av, och den grekiska krisen ses nog som grekisk snarare än europeisk. 

De övriga f d krisekonomierna – Spanien, Portugal, Irland – beginner sig ju nu mycket tydligt i ett uppåtgående skede. 

När nu tilltron till EU:s institutioner försiktigt ökar, samtidigt som oron för flyktingsituationen påtagligt ökar, innebär ju detta att det finns en förväntan på gemensamt europeiskt agerande för att klara den kris vi upplever.

Hur det gått med detta kan man ha olika meningar om, men att frågan står i centrum kan det ju inte råda någon tvekan om.

Den maritima operation i Medelhavet som lanserats har förvisso räddat många individer, men samtidigt har trenderna ändrats, och nu kommer 2/3-delar av flyktingströmmen till EU via Grekland och länderna på Balkan. 

Bördan på länder som Serbien och Ungern är i dag betydande.

Och vid Calais utspelas ny dramatik när flyktingar försöker att ta sig från Schengen-området till Storbritannien på det ena eller det andra sättet. 

De brittiska och franska regeringarna efterlyser gemensamt starkare insatser från EU och övriga länder.

Samtidigt som vi ser dessa siffror och denna utveckling skall situationen inte göras mer dramatisk än vad den är. 

Med en halv miljard medborgare och nu en bättre ekonomi har EU-länderna förvisso möjligheter att ta emot flyktingar i den omfattning vi ser, även om det är rimligt och nödvändigt med en jämnare fördelning mellan de olika länderna.
Men siffrorna från Eurobarometern ger förvisso en tydlig indikation på vad som kommer att dominera politiken runt om i Europa när dessa veckor av djup semester gått till ända för denna gång.


Sol och sommar – men världen står inte still.

30 juli 2015

VID MEDELHAVET: Frekvensen på mina inlägg här har, som säkert noterats, gått ner rätt avsevärt under de senaste veckorna, och jag kan nog inte utlova någon avgörande förbättring under den närmaste tiden.

Förklaringen är ett fenomen som kallas semester.

Och denna sommar är för min del frekvensen av telefonkonferenser och utryckningar i olika frågor väsentligt mycket mer begränsad.

Samtidigt lyser solen intensivt och vackert över i alla fall denna del av Europa. Och även det har sin inverkan på frekvensen av inlägg.

Men världen står förvisso inte still.

I går lade Ryssland i FN:s säkerhetsråd in sitt veto mot förslaget från en rad länder om att upprätta en internationell tribunal för att utreda nedskjutningen av MH17 och ställa de ansvariga till svars.

Ställningstagandet är måhända inte förvånande – men säger åtskilligt om sakläget i denna fråga.

Den ryska propagandan mal samtidigt på med diverse teorier om hur i stor sett alla tänkbara – med självklart undantag för Ryssland – bär ansvaret för nedskjutningen.

Men en oberoende internationell utredning vill man till varje pris undvika. Jag har inte svårt att förstå motiven för det.

Annars ligger fokus i uppmärksamheten just nu mycket på den vidare regionen av Mellersta Östern.

Svallvågorna efter avtalet med Iran, och kanske än mer den uppslitande inrikespolitiska debatten om det i USA, kommer inte att lägga sig på länge.

Det handlar ju om en tämligen avgörande förändring i de strategiska förhållandena i världens mest volatila region.

Hur den iranska politiken kommer att utvecklas framöver blir självfallet av mycket stor betydelse. Jag ser att utrikesminister Zarif nu lägger tid på olika besök i regionen för att sannolikt möta den misstro mot landets avsikter som finns där.

Inte minst blir det intressant att se hur Saudiarabiens politik kommer att utvecklas.

Det yemenitiska äventyret kommer knappast att få ett lyckligt slut, även om man nu tydligen lyckats att återta kontrollen över hamnstaden Aden i de sydliga delarna av landet.

Men minst lika intressant är att se landets övriga positionsförflyttningar.

Nyligen togs ledningen för palestinska Hamas emot på högsta nivå i Riyadh, och det är tydligt att inställningen till det Muslimska Brödraskapet också håller på att genomgå en uppmjukning.

I bägge fallen handlar det om förändringar med uppenbara regionala konsekvenser.

Turkiet befinner sig mitt uppe i försök att bilda en koalitionsregering, och har nu inte bara gått till militär offensiv från luften mot Daesh, utan också gjort samman sak gentemot baserna för den militära grenen av PKK i bergen i nordligaste Irak.

Bakgrunden till detta förefaller mångfasetterad.

Den fredsprocess som initierades 2013, och vars betydelse för Turkiets långsiktiga utveckling knappast kan underskattas, har alldeles uppenbart drabbats av betydande problem de senaste månaderna.

Och orsakerna till detta striderna man nu om i den turkiska debatten.

Från kurdisk sida läggs all skuld på president Erdogan, medan det från regeringens sida påpekas hur PKK efter Daesh terrorattack inne i Turkiet faktiskt vände sina vapen mot den turkiska staten och dess företrädare.

Och det är detta som motiverar att man nu i rätt omfattande skala går till luftangrepp mot PKK:s militära infrastruktur i Kandil-bergen.

Att utvecklingen är mycket olycklig behöver knappast understrykas särskilt, och det har också sänts många signaler av den innebörden till Ankara under de senaste dagarna.

Målet måste vara att på ett eller annat sätt finna en väg tillbaka till en trovärdig fredsprocess, även om det möjligen måste avvakta att det nås klarhet i hur Turkiet kommer att regeras under de kommande åren.

Från allmänna europeiska utgångspunkter vore det sannolikt en fördel om det nu kunde bildas en stabil koalitionsregering mellan regerande AKP och största oppositionspartiet CHP.

Men dessvärre kan det nog inte uteslutas att utvecklingen i stället går mot ett nyval, och då dessutom ett sådant som bli tämligen polariserande.

Att USA och Turkiet nu närmare samordnar sitt agerande mot Daesh måste självklart välkomnad, även om man nog inte skall ha förväntningar om att amerikanskt utnyttjande av basen i Incirlik och turkiska flyg- och attilleriattacker över gränsen kommer att ha någon avgörande betydelse.

Avgörande blir hur Daesh klarar av uppgiften att bygga strukturerna för sitt s k kalifat, och det kommer i som tur i mångt och mycket att vara en funktion av hur man lyckas att rekrytera anhängare och stöd runt om i den islamska världen.

Och där tror jag att det är mycket farligt att underskatta den attraktionskraft som man har. Bredden i de arresteringar som skett under de senaste veckorna i Saudiarabien talar sitt tydliga språk i det avseendet.

Dock finns i allt detta också vissa försiktiga ljuspunkter i utvecklingen.

Att vara optimistisk om utvecklingen i Libyen är inte enkelt, men FN-sändebudet Bernardino Leons ansträngningar går dock framåt.

Och på Cypern finns det nu grundad anledning att hoppas på ett fredsavtal som skulle kunna underställas folkomröstningar i landets bägge delar kanske nästa vår. Här är stödet från Ankara för fredsprocessen tydligt.

Närmare fäderneslandet såg jag att president Putin åkte till Baltisk i Kaliningrad-enklaven i samband med den ryska flottans dag.

Den nationalistiska retoriken flödade, vilket inte är alldeles ovanligt i sammanhang som dessa.

Intressantare är kanske att Kaliningrad är en region där stödet för Putins maktparti har minskat dramatiskt under den senaste tiden, och att han säkert hade ett behov av att stärka upp det.


Vilka konsekvenser för EU får det grekiska dramat?

23 juli 2015

VID MEDELHAVET: Avsiktligt har jag hitintills avhållit mig från mer utförliga kommentarer till det grekiska dramat efter det att det nu gått in i sin nya fas.

Hur denna fas kommer att utvecklas återstår att se.

Premiärminister Tsipras accepterade ett paket av åtgärder mer omfattande än det han sett till att en folkomröstning sagt nej till, och sade sedan i samband med att han fick det grekiska parlamentet att godkänna viktiga beståndsdelar i detta att han inte trodde på det.

Den grekiska politiken arbetar alldeles uppenbart med en logik inte alldeles lik den som vi är mer vana vid.

Hur detta kommer att utfalla politiskt och ekonomiskt återstår att se.

Själv har jag svårt att se annat än att landet går mot en regeringskris och möjligen dessutom ett nyval. Om ett sådant kommer att lösa så mycket är däremot tveksamt – oppositionen befinner sig för närvarande i ett splittrat och svagt tillstånd.

Ekonomiskt har de senaste månadernas manövrerande av regeringen allvarligt försvårat landets läge, och det innebär att vägen tillbaka är blir längre och svårare.

För ett år sedan talades realistiskt om att Grekland var på väg ut ur krisen och kunde återvända till de internationella kapitalmarknaderna på samma sätt som en rad andra krigsländer gjort.

Men vänsterregeringen har spolierat den möjligheten för en betydande tid.

Grekland förblir dock i eurozonen, även om det nog finns frågetecken för om man kommer att klara av det.

Under den akuta krisen efter folkomröstningen förbereddes såväl i Bryssel som i Berlin och i Athen scenarier för ett utträde ut eurozonen. Men problemet var att ett sådant ju snarast skulle ha gjort situationen för landet ännu värre – alldeles säkert på kort sikt.

För oss är det självfallet en viktig fråga vilka långsiktiga konsekvenser utvecklingen kan komma att få på EU-samarbetet och Sveriges plats i detta.

Frankrikes president Hollande har nu sagt att han vill se ett stort steg mot en mer centraliserad ekonomisk politik i eurozonen, och hans premiärminister har kompletterat med att man med detta avser de sex ursprungliga EU-länderna.

Realismen i detta förslag kan man ha delade meningar om. Det skall inte glömmas bort att det var i Frankrike som en folkomröstning gav tummen ner för det mer omfattande integrationsförslag som föregick det som senare blev nu gällande Lissabon-fördraget.

Men avsikten med det man presenterat är tydligen att kasta loss inte bara från Grekland, utan också från euroländerna i Nordeuropa och från de länder i Centraleuropa som längre fram kan tänkas ansluta sig.

Och därmed syftar förslaget alldeles uppenbart att komma tillbaka till en geografiskt mer begränsad kärna i dagens EU. Frankrike tillhör ju de länder som nog aldrig känt sig alldeles bekväma med unionens gradvisa utvidgning under de senare decennierna.

Om det finns frågetecken kring den inrikespolitiska realismen i dessa tankar i Frankrike finns det nog ännu större frågetecken för möjligheten att få Tyskland med på förslaget. 

För Tyskland har ju utvidgningen inneburit att alla landets grannländer nu är medlemmar i EU, och det är osannolikt för att man skulle vilka stänga dörren för t ex Polens framtida möjligheter i unionen. 

Men även om president Hollandes tankar således torde ha begränsad realism är det ju tydligt att euroländerna som grupp snarare svetsas samman av den kontinuerliga krishantering man bedriver, och förr eller senare kan det också leda till att man tar nya och egna steg av integration.

Sverige är sedan resultatet av folkomröstningen 2003 som bekant inte med i euron, och en realistisk politisk bedömning måste leda till slutsatsen att vi heller inte kommer att bli det under de närmaste åren.

Att vi rent ekonomiskt sannolikt skulle vinna på det är en annan sak.

Men detta innebär utan tvekan risker för en successiv marginalisering av oss i det europeiska samarbetet. Tendenser finns där redan.

Jag tror att det vore klokt av Sverige att försöka att i någon mån balansera detta med att försöka att vara pådrivande på andra områden av den europeiska integrationen.

Vi har länge setts som pådrivande när det gäller det utrikespolitiska samarbetet, och det är självfallet viktigt från en rad utgångspunkter att så fortsatt blir fallet. 

Också när det gäller fördjupningen och utvidgningen av den inre marknaden borde vi nog kunna vara än mer pådrivande. Vi har ju ett uppenbart starkt intresse av arbetet nu med en gemensam digital inre marknad.

Här har vi ett starkt intresse i brittiska tankarna om någon form av säkerhet i att beslut om den inre marknaden fattas gemensamt av de 28 medlemsländerna, och inte på ett eller annat sätt glider in i någon typ av euro-arrangemang.

Det skadar nog inte heller om vi då och då uttalar att också vi har ett starkt intresse av eurons utveckling. 

Den typ av europeisk valutaturbulens som vi såg i början av 1990-talet ligger alldeles definitivt inte i Sverige intresse, och här har eurons införande inneburit en tydlig förbättring också för Sverige.
Olika länder kommer säkert från sina utgångspunkter diskutera slutsatser som kan komma ur det grekiska dramat, och hur dessa diskussioner sedan flyter samman till gemensam politik kommer nog att bli mer betydelsefullt än vad som händer i Grekland självt.

 


Bra att KU kan klargöra.

19 juli 2015

VID MEDELHAVET: Hemma ser jag att diskussionen nu handlar om frågan om vice statsminister. Och att den nu också anmälts till riksdagens konstitutionsutskott.

Det tycker jag är bra.

Inte för att nödvändigtvis ”pricka” och plocka politiska poäng, utan för att få besked om och lägga fast vad som bör vara konstitionell praxis. 

Begreppet ”vice statsminister” finns inte i vår regeringsform, utan där talas i stället om möjligheten att utse ett statsråd som ersätter statsministern när det finns skäl till detta.

Men begreppet har detta till trots etablerat sig under de senaste decennierna. 

I de borgerliga regeringar som jag har erfarenhet av – och det är sedan 1976 – var det självklart att det begreppet användes för det statsråd som också formellt gavs funktionen att träda in i statsministerns ställe.

Hur det var i de socialdemokratiska regeringar innan dess som använde titeln vet jag inte, men jag skulle vara förvånad om inte samma sak gällde då.

Och därmed skulle man – även om saken inte är formellt reglerad i RF – med skäl kunna tala om en tämligen väl etablerad konstitutionell praxis i frågan. 

Någon journalist skrev i kommentar till att saken nu kommer upp i KU att vederbörande hade svårt att se att det skulle finnas något förbud i RF att göra som regeringen Löfven nu gjort.

Så är det säkert.

I formell mening finns det ju ingenting som hindrar att man skickar ut ett pressmeddelande och säger att ett visst statsråd skall kallas ”utbildningsminister” trots att det är något annat statsråd som är chef för utbildningsdepartementet och föredragande i regeringen för de frågor som bereds i detta.

Men det skulle förvisso uppfattas som mycket märkligt – så märkligt att jag betvivlar att någon ens skulle komma på tanken att göra det.

I det nu diskuterade fallet förhåller det sig likartat.

Strikt formellt går det sannolikt att göra som man gjort, men det överensstämmer näppeligen med den konstitutionella praxis som utvecklats under ett antal decennier, och därtill kommer att det ju lätt uppfattas som politiskt vilseledande.

Mot denna bakgrund är det bra att KU kan dokumentera hur denna fråga hanterats sedan begreppet ”vice statsminister” först användes och sedan på ett auktoritativt sätt kodifiera den konstitutionella praxis som man anser bör gälla.
Detta för att undvika den typ av förvirrade situationer som saken hamnat i just nu.


Ett år efter MH17.

17 juli 2015

VID MEDELHAVET: I dag är det ett år sedan det civila passagerarplanet MH17 sköts ner över östligaste Ukraine och 298 oskyldiga människor från 11 olika länder förlorade livet.

Själv var jag här också den dagen, och rätt snart efter det att rapportera kommit uttalade jag att det med all sannolikhet var de rysk-stödda separatisterna som hade skjutit ner planet.

På sina håll tyckte man att det var lite väl snabbt, men för den som följde noga med utvecklingen, inte minst med alla de möjligheter som sociala media gav, var slutsatsen inte svår att dra.

Hela konflikten i Donbass hade ju initierats av Kreml i mitten av april genom operationen i Slovyansk, och planen då var uppenbarligen att inom en tidsram av några månader sätta upp ett ”Novorossyia” som sträckte sig hela vägen till och inkluderade Odessa.

Övertagandet av Krim hade gått lättare än vad man nog hade varit rädd för, och man intalade sig själv att ett övertagande av betydande delar av södra Ukraina skulle vara en process man kunde klara av på nästan samma sätt.

Självfallet var den direkta ryska rollen i detta avgörande, men det var nog fortfarande så att man ville undvika mer massiv inblandning av större reguljära ryska militära förband. Det skulle man senare tvingas att förändra.

Fokus låg på s k frivilliga, olika typer av specialförband och ett tillflöde av olika typer av vapen – och en massiv politisk och propagandaoperation. 

Innan nedskjutningen av MH17 hade vi sett tydliga tecken på att man tillförde allt mer avancerade vapen. Skälet till detta var att det började gå dåligt. De inte alltför imponerande ukrainska operationer som dragits ingång höll på att vinna terräng.

I dessa försök att stå emot ingick alldeles uppenbart att föra in avancerade luftvärnssystem för att med dessa bekämpa inte bara det ukrainska flygvapnet utan också Ukrainas möjligheter till flygtransporter i området.

Det s k Buk-system som vi i dag vet sköt ner MH17 fördes in från den 53:e ryska luftvärnsbrigaden vid Kursk, och det är övervägande sannolikt att de som opererade systemet den aktuella dagen också kom från detta förband.

Avsikten var knappast att skjuta ner MH17, och omedelbart efter nedskjutningen meddelades från separatisternas sida också att man skjutit ner ett ukrainskt transportflygplan. 

Med all sannolikhet var det detta man trodde att man hade gjort – och när sanningen gick upp för dem började man med stor frenesi att sopa igen alla spår. Då var det för sent – spåren är och förblir mycket tydliga.

Och successivt kommer de olika utredningar som holländska myndigheter har huvudansvaret för också att visa detta.

Fortsättningen kommer att bli viktig.

Omedelbart efter det inträffade sade EU:s utrikesministrar att de som direkt eller indirekt bar ansvaret borde ställas inför rätta för detta.

Det är nu också vad Nederländerna, Australien, Malaysia, Belgien och Ukraina kräver i ett utkast till resolution i FN:s säkerhetsråd om att upprätta någon form av internationell tribunal.

Från rysk sida har man lagt ner stor energi på att marknadsföra snart sagt varje annan tänkbar teori om vad som hände och var ansvaret ligger. 

Bara dagar efter hade den ryska generalstaben en famös presskonferens där man hävdade att det var ett ukrainskt flygplan som ansvarade för nedskjutningen. Självfallet visste man att det var lögn.
Och olika ryska propagandamedia har sedan dess pumpat ut den ena versionen mer bisarr än den andra.
Nu motsätter sig Ryssland i FN:s säkerhetsråd förslaget om en internationell process för att ställa de ansvariga till svars. Det är inte alltför svårt att se de verkliga motiven bakom denna ståndpunkt.

Men kravet kommer att drivas. I ett uttalande i dag upprepar EU:s Federica Mogherini kravet på att de indirekt eller direkt ansvariga ställs till svars. 

Och det är bra att hon gör det.

Brottet den 17 juli 2014 får inte glömmas.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 654 andra följare