Budgetmanglingen inleds i Bryssel.

04 maj 2018

BRYSSEL: Det blev ytterligare ett nedslag i Bryssel innan det på denna resa är tid att vända hemåt igen.

Den stora frågan här i staden för ögonblicket är självfallet det förslag till nästa långtidsbudget – MFF med brysselspråk – som kommissionen presenterade i onsdags.

Lyssnar man på företrädare för parlamentet och kommissionen inriktar man sig nu på att få detta godkänt under detta år, för att ha dessa frågor ur världen före Brexit och före valet till Europaparlamentet nästa år. Man blickar energiskt på höstens österrikiska ordförandeskap.

Mer erfarna röster skakar misstrogna på huvudet inför detta.

De senaste MFF har varit rätt utdragna förhandlingar där de förslag som kommissionen lagt fram oftast omarbetats rätt rejält av regeringarna i ministerrådet, och där parlamentet därefter efter ett visst grymtande godkänt resultatet.

Det här kommer med all sannolikhet att ta sin tid, även om det snart kommer att börja att bli bråttom.

Vid nyåret 2021 skall den omfattande nya budgeten träda i kraft, och för att det skall vara möjligt anses det krävas att beslut är tagna på politisk nivå minst ett och ett halvt år dessförinnan. Budgeten löper sedan i sju år t o m 2027.

Mycket av den sannolikt inte alltför omfattande mediala uppmärksamheten i olika länder kring detta har fokuserats på om man kommer att få betala mer eller mindre tull EU kommande år enligt kommissionens förslag.

Från Tyskland, Nederländerna, Danmark och Sverige hörs mer eller mindre starka protester på detta tema. Som relativt sett rikare länder innebär förslaget att de får betala lite mer. De föreslås dessutom successivt bli av med de s k rabatter som de tidigare haft.

Men viktigt som detta är finns det ju också skäl att diskutera de politiska prioriteringar som förslaget till budget ju är ett uttryck för. Och utan att ha haft vare sig möjlighet eller anledning att gå in i alla detaljer förefaller det mig som om dessa ligger i huvudsak rätt.

Anslagen till jordbruksstöd och regional utveckling av olika slag minskas med 5-7%, anslagen till utrikes- och säkerhetspolitik liksom gränsskydd ökar påtagligt och satsningarna på forskning ökar starkt.

Det förefaller mig vara alldeles riktiga prioriteringar om man ser på de utmaningar vi gemensamt står inför under kommande år. Skulle jag ha någon synpunkt skulle det vara att man borde ha gett dessa prioriteringar än större genomslag i de konkreta siffrorna.

Men okontroversiella är prioriteringarna förvisso inte.Från Paris hörs redan protester mot förslaget att minska det älskade jordbruksstödet, och alldeles säkert komme vi att få höra mer av de som gynnats av de i och för sig viktiga s k strukturfonderna för utveckling av eftersatta regioner. I Rom har man redan anmält avvikande mening.

Kommissionen har också lagt in ett komplicerat förslag som innebär att stöd kan komma att minskas om rättssäkerheten i landet är äventyras. Ungern har på goda grunder känt sig träffat, och redan anmält protest.

Dock förefaller det mindre sannolikt att detta förslag kommer att gå igenom. Beslutet om MFF-budgeten fattas i ministerrådet med enhällighet, även om sedan parlamentet också skall vara med.

Inte heller tror jag att kommissionen skall räkna med någon stor framgång för sina förslag om olika former av ny beskattningsrätt. Detta är ett återkommande tema, även om jag har svårt att förstå att man inte bara håller sig till att justera de hyggligt väl fungerande system för bidragen till EU-budgeten som fungerat sedan länge.

Sedan skall man vara medveten om att EU-budgeten med alla sina miljarder dock är påtagligt liten i förhållande till storleken på den samlade ekonomin i EU-länderna. Det handlar i förslaget som lagts om 1,11% av den samlade ekonomin.

Ser vi på Sverige har vi ju offentliga utgifter på ca 50% av BNP, och dessa förökas sedan på EU, statlig och kommunal nivå. De bägge senare svarar då för ca 49% och den europeiska nivån för ca 1%.

I den statliga nivån ingår då också utgifter på den globala nivån till t ex FN, men dessa belopp är i dessa sammanhang relativt små.

Långsiktigt skulle jag tro att den fördelningen kommer att se lite annorlunda ut, med en högre andel av de samlade offentliga utgifterna för den europeiska nivån. Men där är vi inte ännu.

Lyssnar man på vad som rör sig i Bryssel handlar det också påfallande mycket om positioner och personer efter EU-valet på senvåren nästa år – dessvärre mindre om politiken under dessa kommande år.

Men till det kommer det att finnas anledning att återkomma.

Nu när det hem till Stockholm igen.


Dessa ständiga bråk om Brexit.

03 maj 2018

LONDON: Det blev ett trevligt dygn här för det 39:e mötet i serien av dessa informella transatlantiska dialogmöten med blandning av diplomater, tankesmedjor och oberoende personer av mer eller mindre säkerhetspolitisk tyngd.

London, Paris och Berlin är alltid väl representerade på såväl formell som informell nivå. Från Washington var det denna gång bara Pentagon-delen av administrationen som fanns med, men det saknade inte intresse,

Frapperande är hur synen på Ryssland under det senaste året blivit mer bekymrad och pessimistisk. Jag noterade ju detta nyligen också i Berlin.

I London har man kanske aldrig tillhört den blåögda skaran, men också här är utvecklingen tydlig när man lyssnar på de ledande personerna i frågor som dessa.

Men mest påfallande i vår dialog denna gång var kanske synen på den kinesiska utvecklingen och dess betydelse, och den både implicita och explicita frågan om vi över Atlanten kommer att förmå oss till en samsyn och ett gemensamt uppträdande under de kommande decennierna.

Det handlar inte bara om att balansera Kina – inte minst i militärt hänseende är det en fråga som sysselsätter tänkare i USA – utan om det kommer att gå att ha dem konstruktivt integrerade i ett globalt nätverk som inte förråder eller underminerar våra grundläggande västliga världen.

Och hur det i så fall skall kunna åstadkommas.

Den frågan är det tydligt att man kan angripa på lite olika sätt. Der var tydligt i våra diskussioner. Dialogen kommer att fortsätta.

Ett nedslag i London är alltid ett nedslag i Brexit-processen ständigt pågående drama.

I går eftermiddag blev premiärminister May uppenbarligen överkörd i regeringens särskilda Brexit-kommitté.

Den något egenartade lösning hon fört fram för att lösa problemet med cirkelns kvadratur när det gäller tullar, tullunionen och gränsen på Irland fick inte majoritet bland de elva kabinettsmedlemmar som ingår i denna kommitté, och hela frågan skickades nu tillbaka till skrivbordet.

Det illustrerar väl problemen i hela processen.

Den brittiska regeringen är splittrad och förvirrad i viktiga frågor. Och då skall sägas att även om premiärministern skulle ha fått stöd för sin linje i går var det ett förslag som jag starkt betvivlar hade överlevt den första förhandlingskontakten med Bryssel.

Tiden håller dessutom på att rinna ut.

Dessa frågor bör helst vars avklarade innan det viktiga EU-toppmötet i slutet av juni. Därefter går ju hela maskineriet i dvala till i början av september, och då börjar det verkligen brinna i knutarna.

Den sista mars nästa år lämnar ju Storbritannien EU, och det kommer ju att ta sin tid att också parlamentariskt såväl i Bryssel som i London godkänna det avtal om utträdet och övergångstiden som man förhoppningsvis kommit överens om.

I dag är det dessutom lokalval i England. Dessa brukar väl sällan kasta omkull de politiska kalkylerna i landet, men saknar självfallet inte betydelse. Kommer Labour att vinna mycket, eller kommer Labour att vinna lite mindre? Det förefaller att vara frågan.

Men nu blir det Eurostar-tåget under tunneln till Bryssel.

Och där blir det diskussioner och middag med ledningen för EPP-partiet i regi av dess tankesmedja Martens Center.


Netanyahus lilla show.

01 maj 2018

NEW YORK: Efter en strålande sommardag lämnar jag nu världsmetropolen vid Hudson River och återvänder genom natten till den gamla världen.

Dagen har bl a inneburit möte med det International Advisory Board som håller på att sättas upp för Indiens globala tankesmedja Observer Research Foundation och som också jag ombetts att hjälpa till med.

Det handlar om att bygga ett bättre globalt nätverk, att identifiera frågor för framtiden och att förbereda nästa stora Raisina Dialogues i New Delhi i januari nästa år.

Men dagarna här har också inneburit möjligheter att ta lite av temperaturen på arbetet i den lite speciella bubbla som FN och dess sekretariat här i New York utgör. Jag tillhör ju en liten grupp av externa rådgivare till presidenten i FN:s generalförsamling, men det har också blivit samtal med några vänner i kretsen av ambassadörer här.

Stämningen kan väl bäst beskrivas som bekymrad.

Säkerhetsrådet är en sak för sig.

USA:s engagemang är mycket begränsat, och motsättningarna kring främst Syrien är mycket djupgående. Och fler problem är med all sannolikhet på väg.

Generalsekreteraren Antonio Guterres har dragit igång ett ambitiöst arbete för att reformera sekretariatet, men hur det kommer att gå med det är fortfarande skrivet i stjärnorna.

Arbetet är viktig, och ambitionen är berömvärd, men han är inte den första som upptäcker att FN-strukturerna är bysantinskt sofistikerade i sin motståndskraft mot seriösa försök till reform.

Men låt oss hoppas att pessimismen denna gång visar sig vara felaktig. Reformer behövs. Det är viktigt att FN kan leverera.

Också annat har dock trängt sig på.

För någon timme sedan satt jag i CNN:s studio här och kommenterade för deras globala sändningar den välregisserade bredsida som Israels premiärminister Netanyahu i en TV-show i går levererade mot det nukleära avtalet med Iran.

Den israeliska underrättelsetjänsten har lyckats komma över en ansenlig mängd av arkivmaterial om det iranska nukleära programmet, vilket alldeles självklart inte saknar intresse.

Skalar man bort utanverken av upphetsad retorik bekräftade dock det som presenterades att det iranska kärnvapenprogrammet avslutades 2003. Att det kunde presenteras åtskilliga detaljer kring detta förändrade inte den alldeles avgörande slutsatsen.

Men på något sätt ville Netanyahu antyda att blotta förekomsten av detta arkiv, som f ö inte tycks ha varit särdeles väl bevakat i Teheran, var uppseendeväckande och antydde att någonting var fel med avtalet.

Men så är det självfallet inte.

Sverige har fortfarande kvar viktiga arkiv från det svenska kärnvapenprogrammet utan att någon tror att vi därför håller på att snickra ihop några bomber i hemlighet.

Så gott som alla seriösa bedömare jag sett uttala sig har konstaterar att det som presenterades snarast visade att kärnvapenprogrammet avslutats, att avtalet behövs och att avtalet fungerar.

Men Netanyahu blåser på med allt det han kan. Åtskilliga i går twittrade ut länkar till hur han på motsvarande sätt 2003 sade att det var alldeles säkert att Saddam Hussein snabbt var på väg mot kärnvapen. Det var effektivt framfört då också – men alldeles uppåt väggarna fel.

Hela showens avsikt nu var självfallet att i Vita Huset lägga moteld mot förra veckans europeiska ansträngningar att få USA att stå fast vid det avtal som så uppenbart borde ligga i allas intresse. Också Israels.

Om det var nödvändigt eller ej kan diskuteras.

Allt tyder på att Trump och det nya team som nu omger honom är på väg käpprakt åt fel håll i frågan. Den 12 maj eller strax dessförinnan skall besked komma i frågan.

Och därmed kommer vi att vara på väg mot ett än mer konfliktfyllt Mellersta Östern.

I morgon landar jag i London för de informella transatlantiska utrikespolitiska samtal som vi är en grupp som har två gånger om året.

Det blir ett snabbt nedslag med ECFR och sedan direkt till utrikesdepartementet FCO för diskussionerna där. Någon ambassad brukar därefter förse oss med måltid.

Och med all säkerhet blir det åtskilligt kring Iran i morgon i London också.


Stå upp för våra öppna samhällen!

01 maj 2018

NEW YORK: Dyker man ner i media här, besöker en bokhandel eller bläddrar i olika mer kvalitativt inriktade publikationer är det svårt att undgå intrycket av att vi kommit in i den västliga depressionens och pessimismens tid.

I förgår skrev David Runciman från Cambridge en lång sak i Wall Street Journal om hur tilltron till den västliga modellen av ett fritt samhälle nu utmanas av den kinesiska utvecklingen. Senaste numret av Foreign Affairs frågar på omslaget ”Is Democracy Dying?” och utvecklar pessimismen i ärendet i ett antal artiklar. På bokdiskarna varnar nya böcker av Madeleine Albright för fascism och av Timothy Snyder för tyranni. Liberalismens kris förefaller att vara ett genomgående tema.

Och jag skulle kunna fortsätta exemplen. Tidsandan är pessimistisk, gränsande till alarmistisk, när det gäller stämningarna i våra liberala samhällen.

Och det finns förvisso skäl till oro inte minst om man följer den politiska diskussionen här.

F d underrättelsechef Michael Hayden skrev i söndags i New York Times om farorna med ett samhälle där tilltron till fakta och sanning håller på att eroderas på det sätt som ju fenomenet Trump bidrar till, och kommer tydligen ut med en bok i ännet.

RAND, där jag sitter i styrelsen, har publicerat en mycket uppmärksammad studie av ”Thruth Decay” i den amerikanska samhällsdebatten.

Om respekten för fakta och sanning plötsligt försvinner öppnar sig betydande faror. Den demokratiska dialog som i den ideala världen formar våra samhällen försvinner, och i stället blir det politik baserat på känslor, fördomar och rädsla som riskerar att ta över.

Och det kan leda långt bort från de öppna och fria samhällen vi vill ha.

Förvisso ser vi en del av detta också i olika europeiska länder, om än mindre utpräglat. Men oroande är ju hur i delar av Centraleuropa den nationalistiska agendan tydligt fått övertaget över den liberala. De slutna kollektivens trygghet sätts tydlig före de öppna samhällens möjligheter.

Den aggressiva nationalismen breder ut sig, men också andra former av bedrövlig kollektivism.

I veckan kommer man i Trier i Tyskland att inviga en staty av Karl Marx med anledning av att det var för han föddes för 200 år sedan. Bysten är en officiell gåva av Kina, och en officiell delegation från det kinesiska kommunistpartiet kommer också att vara på plats.

Det kommer uppenbarligen också Jean-Claude Juncker, av skäl som är mindre uppenbara, att vara.

Marx var förvisso en produktiv social kritiker och författare, men i allt väsentligt kom han att få fel i sina förutsägelser, och hans politiska rekommendationer har dessutom visat sig vara vare sig mer eller mindre än katastrofala.

Han såg ju det privata ägandet som roten till allt ont, och dess avskaffande som vägen till allt gott, och få politiska tankar eller förslag har visat sig så både felaktiga och farliga som denna.

Sanningen är att rätten till privat ägande är förutsättningen för ett fritt samhälle, och dessutom fundamentet i den fria ekonomi som är en förutsättning för utveckling.

Den kinesiska utvecklingen motsäger på intet sätt detta. Tvärt om.

Förvisso är det ett kommunistiskt parti som hyllar Marx och Lenin som styr det stora landet, men den politik som under de senaste decennierna lett till en så stark utveckling har ju baserats på att erkänna den privata äganderätten och marknadens avgörande betydelse.

Paradoxalt nog är det liberala, och alls icke marxistiska idéer, som gett Kina dess framgång under senare decennier.

Den långsiktiga frågan förblir om det kommer att gå att förena en i avgörande avseenden fri ekonomi med ett i avgörande avseenden ofritt samhälle i övrigt. Kortsiktigt är det förvisso uppenbart att det fungerar, men långsiktigt är det enligt min mening högst tveksamt och snarare mindre sannolikt.

Och därmed tycker jag att delar av den pessimism som finns i den aktuella debatten är något överdriven. Förfallet i delar av den amerikanska politiska debatten är påfallande, och de faror detta innebär påtagliga, men världen i övrigt ger knappast underlag för den mer grundläggande pessimism.

Ekonomierna har hyggligt återhämtar sig från finanskrisen 2008, och i den mån ekonomer har svårt att förstå sammanhangen just nu kan det mycket väl ha sin grund i det stora teknologiska skifte som ju den globala ekonomin bara står i det inledande skedet av. Vetenskapen rusar framåt, och det kommer att fortsätta att ha omvälvande effekter.

Och det förblir fria samhällen som har de bästa möjligheterna att frigöra dessa krafter till allas nytta. Det kollektiva kan förvisso mobilisera människor i gemensam rädsla, men i detta ligger också ett förtryck av friheten som förr eller senare kommer att slå tillbaka.

Hitler mobiliserade sitt folk, och partidagarna i Nürnberg var imponerande skådespel, men de mest briljanta tvingades söka sig till andra sidans av Atlanten. Stalin kunde bygga både stålverk och förvisningsläget, och det marscherades och sjöngs på Röda Torget på 1 maj, men bygget rasade trots allt sönder och samman efter några decenniet.

Och dessa grundläggande förhållanden har knappast förändrats. De grundläggande villkoren för framgångsrika samhällen förblir desamma som de varit också i dessa mer utmanande och besvärliga tider.

Men otvetydigt är att det i många avseenden är svårare i dag i olika avseenden. Det brukar jag vara en av de första som påpekar.

Det gör det än viktigare att i dessa pessimismens tider stå upp för våra öppna samhällen, för friheten och för den liberala ordningens grundläggande principer.


Och nu först till New York.

29 april 2018

BRYSSEL: Det blev en utflykt till den belgiska huvudstaden för mer privata ärenden denna lördag, men det kändes lött plågsamt att i går lämna det fina vädret hemma.

Fredagens koreanska toppmöte i Pammunjon erbjöd mycket av positiv symbolism och en del också av positiv substans, men det allra viktigaste var självfallet att det satt igång en politisk och diplomatisk process med förhoppningar om betydande förändringar senare.

Några möjligheter till framsteg i ekonomiskt samarbete finns knappast så länge de hårda sanktionerna på Nordkorea gäller, och därför blev symboliken viktigare än substansen på detta möte.

När det gäller denuklearisering, som frasen lyder, upprepade slutdeklarationen formuleringar som funnits med i motsvarande dokument vid åtskilliga tillfällen under åren. Någon egentlig nyhet innebar dessa knappast.

Och det är ju här det kommande toppmötet mellan USA och Nordkorea blir då viktigt. Detaljerna kring detta hållet man av allt att döma på att diskutera just nu.

President Trump låter i sina uttalanden som att det är ett mer eller mindre omedelbart avskaffande av alla Nordkoreas kärnladdning som är hans mål för detta toppmöte. Att det skulle låta sig göras är väl mycket osannolikt.

Även här är det väl en process som för framåt som måste eftersökas. Men det blir nog inte enkelt att nå överenskommelse om en korrekt balanserad bana av konkret nedrustning, konkret inspektionsregim och konkret lyftande av de hårda sanktionerna.

I fredags var också Angela Merkel i Washington för att efter Emmanuels Macrons försöka se om det gick att lösa upp en del av de svåra frågorna.

Det sades vänliga saker även kring dessa möten, men det är väl i stort sett det enda som var positivt,

Trump upprepade och eskalerade sin aggressiva retorik mot Iran. Att han på ett eller annat sätt kommer att kliva ut avtalet är nu så gott som säkert, och den viktiga frågan är snarare hur EU kommer att agera och vilka som blir följderna internt när det gäller den iranska politiken.

Det finns de som vill att EU delvis skall följa med i den amerikanska politiken för att på något sätt försöka att mildra den.

Risken är bara att man säljer smöret och tappar pengarna med den uppläggningen. Den som lever får se.

Inte heller när det gäller handelsfrågorna noterades några framsteg. Det förefaller sannolikt att USA nästa vecka inför de tullar på stål och aluminium också mot Europa som ju tidigare sköts upp.

Och därmed är vi de facto i ett transatlantiskt handelskrig med allt vad det kan komma att innebära.

Det är allvarligt i sig. Än allvarligare är kanske att det innebär att möjligheterna för EU och USA att gemensamt ta sig an de påtagliga kinesiska utmaningarna på detta område reduceras påtagligt.

Noteras när det gäller viktiga möten är också att USA:s nytillträdde utrikesminister Pompeo som första åtgärd satte sig på planet och åkte hit till Bryssel för att delta i Nato:s utrikesministermöte.

Förberedelser för det kommande toppmötet var den dominerande frågan, men viktigt var nog snarare de första direkta kontakterna mellan Pompeo och olika europeiska kollegor.

Men sedan dess har han lämnat Bryssel och fortsatt på en snabb tur i Mellersta Östern innan han på allvar tar över arbetet i State Departements byggnad i Washington.

För min del lämnar jag alldeles strax Bryssel och flyger över Atlanten till New York för två dagar av olika möten där. Det blir främst samtal med en del vänner i FN-arbetet, och möten relaterade till Indien, innan jag på tisdag kväll återvänder till Europa.

Och då blir det först London och sedan åter Bryssel innan jag för möjlighet att återvända till Stockholm igen.


Macron i Vita Huset

25 april 2018

STOCKHOLM: Det är skönt med några dagar hemma som också ger möjlighet att komma ikapp med åtskilligt som måhända borde ha gjorts långt tidigare.

I Washington har president Macron i dag avslutat sitt storstilade statsbesök med att tala i den amerikanska kongressen, vilket ju är en alldeles speciell ära. Och atmosfären kring hela besöket förefaller att ha varit mycket god.

Hur det gått i de viktigare sakfrågorna är lite mer oklart.

I går hade jag möjlighet att ta del av en del av det som TV-sändes från och kring samtalen.

Frågan om avtalet med Iran var högt prioriterad från fransk utgångspunkt, men om det fanns så mycket hopp när Trump kallade detta ”dåraktigt” och ”fruktansvärt” är väl milt sagt osäkert.

Ändå gav sig Macron tämligen långt ut med tal om ett ”nytt avtal” som dessutom skulle innehålla frågor om de nukleära frågorna i ett längre perspektiv, Irans utveckling av ballistiska robotar och olika delar av den regionala utvecklingen, främst Syrien och Jemen.

Tanken var väl att Trump skulle se detta som tilltalande och då kunna svälja det nukleära avtalet som bara en bit av den större helheten.

Men åtminstone presskonferensen gav inte många tecken på att han svalt det betet.

Och till detta kommer att det ju inte är alldeles lätt att se hur detta ”nya avtal” skulle kunna åstadkommas. I dag har uttalanden från såväl Teheran som Moskva gjort klart att intresset från deras sida är obefintligt.

Irans viktiga nationella säkerhetsrådgivare har varit i Moskva de senaste dagarna, och president Rouhani sade i ett anförande under dagen att han inte trodde att ”fastighetshandlaren” Trump begrep så mycket av frågor som dessa.

Hur det än är med den saken verkade det knappast att finnas några öppningar för nya överenskommelser och avtal. Iran står fast vid och respekterar de överenskommelser som i gåtts – det var det klara budskapet.

Föga förvånande.

Vad gäller handelsfrågorna såg jag hur Trump vid kabinettsbordet i Vita Huset gjorde ett av sina numera rätt ordinära utfall mot EU och dess gemensamma handelspolitik. Den tycker han, försiktigt uttryckt, inte om.

Men på presskonferensen undvek Macron varje polemik kring detta. Någon antydan om att Frankrike var medlem i detta förhatliga EU kom knappast, utan i stället sade han att handeln mellan Frankrike och USA var balanserad, och fick då några vänliga ord tillbaka av Trump.

Så heroiskt var det knappast.

Och på sina håll ser jag att man frågar sig om denna s k Tony Blair-taktik – så mycket omfamningar som möjligt för att kunna påverka i alla fall i någon fråga – har förutsättningar att lyckas.

Juryn sitter fortfarande i den frågan, som det heter.

Och på fredag är det så Angela Merkels tur att träda in i Vita Huset. Då kommet sannolikt de också för Sverige mycket viktiga handelsfrågorna att vara än mer i centrum.


Toppmöten på rad.

22 april 2018

STOCKHOLM: Strålande sommardagar, och det är glädjande att det är den svenska våren när den är som bäst som mött också representanterna för länderna i FN:s säkerhetsråd när de har sina informella överläggningar på Dag Hammarskjölds Backåkra.

Katastrofen i Syrien lär vara den fråga de skall diskutera, men där förefaller positionerna för ögonblicket tämligen låsta.

Regimen och dess allierade, främst Moskva, är fast beslutna att fortsätta arbetet med att militärt återta kontrollen över landet. Och det är inte utan att de ser ut att lyckas med detta. Tidigare resolutioner i FN:s säkerhetsråd har ju snarast gett dem utrymme för att fortsätta detta.

I Washington råder starkt delade meningar om politiken. Presidenten vill av allt att döma att man skall dra sig ur så fort som möjligt, och tydligen diskuterar man nu att arabiska allierade skall ersätta de tämligen begränsade men politiskt betydelsefulla styrkor USA fortfarande har på syriskt territorium.

Rent tekniskt är det måhända möjligt, men politiskt skulle det innebära en betydande förändring. En liten arabisk styrka i de kurdiska områdena i norra Syrien är politiskt någonting helt annat än en liten amerikansk styrks.

I Bryssel samlar EU i veckan olika aktörer till en konferens om humanitär hjälp och återuppbyggnad, men hur det konkret skall gå till är mycket oklart.

Jag finner det svårt att se att EU skulle vilja bli bidragsgivare till regimen Assad, och jag finner det svårt att se att denna skulle tillåta genuint oberoende internationella insatser i landet.

Och till detta kommer ju de omfattande sanktioner EU har mot regimen med avsikt att bromsa den ekonomiska utv4cklkngen. Det är svårt att se att dessa skulle kunna lyftas i närtid.

Kanske skall mötet ses som främst ett sätt för EU att försöka att bibehålla en viss relevans i den syriska frågan.

Men vecka som kommer innebär andra möten av stor betydelse.

I morgon kommer Frankrikes president Macron till Washington på det första statsbesöket under president Trumps administration. Det blir säkert en mycket ståtlig tillställning, med bl a tal av Macron till kongressen på onsdag.

Och när detta är avklarat kommer Angela Merkel också till Washington för samtal i Vita Huset.

Två ämnen kommer med all sannolikhet att stå i centrum.

Dels framtiden för det nukleära avtalet med Iran.

Här ser Macron det som en viktig uppgift att försöka se om det finns någon transatlantisk kompromiss som fortfarande innebär att det viktiga avtalet ligger kvar. Åtskilliga rundor av samtal har redan avhållits kring detta.

Dels framtiden för de transatlantiska handelsförbindelserna.

Det undantag från de nya amerikanska stål- och aluminiumtullarna som EU fick löper ut den första maj, och jag skulle tro att Merkel nu vill sondera möjligheten av att börja tala om ett rätt smalt nytt handelsavtal mellan EU och USA som kunde reducera hotet av ett mer allvarligt sammanbrott.

Det blir således en viktig vecka både för de politiska och de ekonomiska förbindelsens över Atlanten.

På fredag är det så dags för det viktiga toppmötet mellan de nord- och sydkoreanska ledarna. De möts i det s k fredshuset just på den sydkoreanska sidan av demarkationslinjen i Pammunjon.

Och uppenbarligen blir det ett mycket annorlunda möte än de två tidigare koreanska toppmötena 2000 och 2007. Då var det tämligen slutna tillställningar i Pyongyang. Nu sägs det att det skall vara ett TV-sänt och öppet möte.

I mångt och mycket kommer detta möte att ses som en förberedelse till det toppmöte mellan Nordkorea och USA som man nu säger kommer att äga rum i slutet av maj eller början av juni.

I veckan som gick samlades ledningen för det s k förenade arbetarpartiet i Nordkorea för att ta del av den politiska inriktningen.

Och här sades att det arbete med att ta fram kärnvapen- och robotkapaciter som haft så hög prioritet nu nått de mål man satt upp, vilket gör det möjligt att såväl avstå från ytterligare prov som att stänga det s k nordliga provområdet för kärnvapen. I delar har detta sagts redan tidigare.

Gott och väl, men en bra bit från den ”avnuklearisering” som är kravet från det internationella samfundet.

Det sades också att prioriteten nu är att förbättra den ekonomiska utvecklingen, och det är mycket svårt att se hur detta kan ske utan också ett utvecklat ekonomiskt samarbete med främst Kina och Sydkorea.

Här kommer toppmötet på fredag med all sannolikhet att ge indikationer på vad man vill.

Toppmötet 2000 resulterade ju i den stora främst sydkoreanska industrizonen vid Kaesong strax norr om Pammunjon i Nordkorea. Den gav betydande valutaintäkter till regimen i Pyongyang, men är stängd sedan ett antal år tillbaks.

Så det är en politiskt tämligen laddad vecka som kommer.

Toppmötena står på rad.