Obama, handel och brittiskt vägval.

22 april 2016

STOCKHOLM: I dag var det arbetsdag hemma i ett väder som hade alla aprilvädrets mest karakteristiska drag – sol, kyla, värma, regn – i en snabb blandning.

På den utrikespolitiska fronten har president Obama nu anlänt till London, och inledde tydligt med en tidningskolumn som klart och entydigt rekommenderade britterna att rösta ja till fortsatt medlemsskap i EU den 23 juni.

Och det budskapet kommer han med all säkerhet upprepa när han möter ungdomar på ett möte i London under morgondagen. 

Opinionsundersökningar visar tydligt att yngre är markant mer positivt inställda till EU-medlemsskap än äldre, men samtidigt är de inte lika aktiva när det gäller att faktiskt gå till valurnorna.

Från London fortsätter han så till Hannover i Tyskland för att träffa Angela Merkel, och där kommer också förutsättningarna för TTIP-förhandlingarna att tillhöra agendan. 

Så vitt jag förstår kommer också Cecila Malmström och hennes amerikanska motsvarighet att vara på plats – en avgörande omgång av förhandlingarna inleds sedan i New York på måndag.

Det är förvisso bekymmersamt att tonen i de amerikanska primärvalskampanjerna blivit tilltagande negativ mot just fri handel och handelsavtal som liberaliserar, och i viktiga länder i Europa ser vi också en tydligt negativ attityd till TTIP-förhandlingarna.

I EU handlar det just nu också mycket om handelsrelationerna med Kina, med frågor kring den kinesiska exporten av stål till den europeiska marknaden i tydligt fokus. 

Och alldeles speciellt frågan om huruvida EU mot slutet av året skall bekräfta Kinas status som marknadsekonomi har alla förutsättningar att bli påtagligt kontroversiell.

För Storbritannien är utrikeshandeln självfallet viktigt, och det handlar såväl om det verkliga förhållandet som om landets bild av sig själv.

Åtskilligt av debatten om alternativ till EU har därför också kommit att handla om detta. 

Lämnar man EU så lämnar man ju också alla de frihandelsavtal som EU slutit med länder och regioner runt om i världen, och måste på ett eller annat sätt skaffa sig egna.

President Obama hällde en del kallt vatten på förhoppningarna i det avseendet när han sade att USA:s prioritet är ett TTIP-avtal med USA, och att Storbritannien om man lämnade skulle få ställa sig ”sist i kön”.

Till detta kommer ju att Storbritanniens utrikes handel till stor del handlar om tjänster, inte minst finansiella sådana, och åtskilliga mindre avancerad handelsavtal handlar inte om sådana utan inriktas främst på varor.

Och att detta skulle kosta pengar och välfärd på sikt råder det ingen tvekan om.

Men sedan återstår självfallet att se vilka effekter dessa fakta har på debatten. Undersökningar tyder på att de som vill stanna faktiskt tänker på ekonomin, medan de som vill lämna främst är oroade för invandring och öppnare gränser.

Nu blir det helg hemma i Stockholm, vilket känns skönt. 

Nästa vecka blir det aktuellt med lite europeiska resor igen – också för att ta temperaturen lite i just dessa frågor.


Vad jag sade i KU i dag.

21 april 2016

STOCKHOLM: I dag var jag så på det hemliga förhöret i riksdagens konstitutionsutskott om det s k värdlandsavtalet med Nato. 

Och att det gjordes hemligt var beklagligt inte minst mot bakgrunden av behovet att ge korrekt information om och motverka en del av de felaktigheter som mer eller mindre medveten sprids om detta.

Allt har sade på utskottet var sådant som är offentligt.

Grunden var ju en diskussion kring regeringsformens bestämmelse om att regeringen ”före avgörande av utrikes ärende av större vikt” och i den mån så är möjligt skall höra utrikesnämnden.

Så skedde inte i detta fall, och bakgrunden var ju att detta är ett mer tekniskt avtal som är av stor praktisk men föga politisk betydelse.

Det underlättar högst väsentligt den praktiska hanteringen i samband med olika samövningar på svenskt territorium, men ändrar ingenting alls i hur dessa beslutas eller utformas. 

Allt det som är möjligt med detta avtal är möjligt redan innan detta avtal. Och inget blir möjligt med detta avtal som inte är möjligt i dag. 

Det enda är att den praktiska hanteringen blir enklare i och med att det finns en ram som kan användas.

Att samövningar av olika slag har ju blivit mer frekventa och viktigare för det svenska förvaret har inte minst olika försvarsberedningar uttalat sig om och ställt sig bakom. 

I bredare mening säger ju dessutom den säkerhetspolitiska doktrin som har bred förankring i riksdagen, och som ju upprepats i utrikesdeklarationen av såväl denna som tidigare regering, att vi skall kunna både ge och kunna ta emot militär hjälp.

Då är det också viktigt att detta kan övas och förberedas. Och detta avtal förenklar de rent praktiska förutsättningarna för detta. Vare sig mer eller mindre. 

Det är därför jag sade att detta är ett avtal av stor praktisk men föga politisk betydelse.

Vi accelererade arbetet med avtalet det våren 2014 inte minst därför att vi ville gå fram med det parallellt med Finland. Det har ju varit en strävan att våra länder så långt möjligt skulle gå parallellt i samarbetet med Nato. Och Finland hade då hunnit lite längre än vad vi hade. Vi ville inte komma på efterkälken.

Någon som helst anledning att gå till utrikesnämnden fanns inte. Och inte från något håll fördes heller fram tanken att detta var ett ärende av den naturen.

Däremot informerade jag självfallet det då ledande oppositionspartiets ledande utrikes- och försvarspolitiska företrädare om såväl detta som andra frågor i anslutning till Nato:s toppmöte på det sätt som är rutin i olika frågor.

En helt annan sak är ju att det långt senare från olika håll förts fram olika i allt väsentlig grundlösa kampanjer mot detta avtal, och då främst från de politiska krafter som är mot varje del av vårt samarbete med Nato och i vissa fall det allra mesta av vår säkerhets- och försvarspolitik i stort.

Och där tycker jag att det tidigare borde gjorts mer för att bemöta dessa försök till misstänkliggörande av vår säkerhetspolitik.

På utskottets möte i dag kom vi också att föra mera allmänna resonemang om olika ärenden som på olika sätt tas upp på utrikesnämnden, och om hur regeringen håller nämndens ledamöter informerade olika utrikespolitiska förhållanden. 

Men var i allt väsentligt bra och relevanta frågor som utskottets olika ledamöter hade, och jag satte värde på möjligheten att svara på och resonera kring dem.

Beklagligt bara att media och offentligheten av något missriktat skäl hölls utanför det hela.
 


Öppet i KU i stället för hemligt.

20 april 2016

STOCKHOLM: Det skadar inte alls med lite dagar av arbete hemma i Stockholm, och det i all synnerhet i dessa dagar när det finns en möjlighet att våren verkligen börjar att bita sig fast.

Strax skall jag iväg på födelsedagsmottagning för Beatrice Ask, och därefter till middag på Norges ambassad där jag också förväntas säga någonting i anslutning till det innovationsseminarium man haft tidigare under dagen.

I morgon förmiddag skall jag så inför riksdagens konstitutionsutskott för att svara på frågan om huruvida frågan om det s k värdlandsavtalet med Nato togs upp på utrikesnämnden eller inte. 

Det är vänsterpartiet som, sannolikt i tron att avtalet innebär någon säkerhetspolitisk förändring, anmält saken. Men frågan är förvisso legitim och, i motsats till åtskilliga andra, väl inom ramen för sådant som KU-granskning bör ägna sig åt.

Obegripligt är däremot att KU vill att denna utfrågning skall vara hemlig, och det trots att jag uttryckligen sagt att det inte finns något som helst skäl till detta.

Det finns inget i detta avtal, eller i handläggningen av det, som är det minsta hemligt. 

Och det kan ju inte rimligen anses hemligt att frågan inte var uppe i utrikesnämnden. Skälen till de är ganska enkla, och alls inte hemliga de heller.

Så det är för mig felaktigt med ett hemligt förhör. Och det finns ju dessutom en risk för att detta leder till en bild av att det finns ett smusslande i denna fråga och att man vill undandrar offentligheten någon insyn.

Till det vill jag inte bidra. 

Allt jag säger till utskottet kommer jag därför att redovisa offentligt för de som är intresserade. 
Kanske vill utskottet att någon fråga skall vara hemlig – men svar från min sida kommer i alla fall inte att vara det.


Globsec i Bratislava.

17 april 2016

WIEN – STOCKHOLM: Efter lite mer än ett dygn på den stora säkerhetskonferensen i Bratislava – i pr sammantaget nästan tusen personer – sitter jag nu på planet hem från Wien.

Till Bratislava kom jag i går morse från Washington tillsammans med f d utrikesministern Madeleine Albright, som också förärades i samband med galamiddagen i Bratislava i har.

Och vi hade en del att tala om – gamla insatser på Balkan och nya utmaningar i det östliga Europa. 

Diskussionerna på Globsec detta år dominerades rätt mycket av upptakten till Nato:s toppmöte i Warszawa i början av juli. 

För de centraleuropeiska och baltiska staterna – alla väl företrädda på konferensen – är det avgörande att detta leder till konkreta förstärkningar när det gäller alliansens insatser för deras säkerhet.

Och med det menas i praktiken USA:s insatser. I förhållandet till det revisionistiska Ryssland är det där förmågan till avskräckning ligger.

Men det gavs möjlighet att diskutera också gamla och nya utmaningar i sydosteuropa. 

Moldavien står fortfarande mitt uppe i kris, och Makedonien är alldeles uppenbart på väg in i en ny och allvarlig sådan. 

I bägge fallen ställs krav på ett tydlig agerande från EU:s sida.

Trevligt och nyttigt var att sitta ner med Bosniens utrikesminister Ivan Crnadak och lite mer i detalj gå igenom läget i landet.

Vi träffades första gången när jag omedelbart efter krigsslutet gjorde ett av mina allra första besök i Banja Luka. Det var spända och svåra tider – hur man än ser på landets situation är det oerhört mycket bättre i dag.

Bosnien har lämnat in sin ansökan om medlemskap i EU till det nu pågående holländska ordförandeskapet, och enligt proceduren skall ordförandeskapet sedan skicka den vidare till kommissionen för att denna skall kunna inleda det rätt omfattande arbetet med att komma med ett utlåtande.

Men det är nog mycket osannolikt att det holländska ordförandeskapet kommer att göra detta, och det steget blir det därför med all sannolikhet det kommande slovakiska ordförandeskapet som kommer att ta.

Flyktingfrågan fanns självfallet med i våra diskussioner i Bratislava, men är knappast lika explosiv nu som vid mitt besök tidigare i år.

Det förefaller den dock forfarande att vara i Österrike, där man just befinner sig i sluttampen på valrörelsen inför den första omgången i presidentvalet. 

Regeringen i Wien förefaller att vara rädd för att flyktingar nu kommer att komma från Italien via Brennerpasset, och överväger nu att stänga detta för dem genom omfattande kontroller.

Men det är en i hög grad känslig fråga. 

Förvisso i Rom, och därifrån kommer starka signaler. Men också i italienska men tyskspråkiga Sydtyrolen, och förvisso i München för vilket Brenner är vägen till solen och Medelhavet.

Till det som diskuterades i korridorer och runt bord i Bratislava hörde också höstens val av ny generalsekreterare i FN.

Det anses ju att denna bör komma från östliga Europa, och på plats fanns flera av dem som kastat in sin hatt i denna ring, och som också deltagit i veckans offentliga utfrågning i New York.

Det är dock mitt rimligt initierade tips att vi ännu inte sett hela startfältet i denna fråga.

Och även om det pratas mycket om och kring denna fråga nu så är det först i början av hösten som avgörandet kommer att ske.

Först genom olika omröstningar i säkerhetsrådet, där då också de icke permanenta medlemmarna har betydelse.

Sedan genom ett beslut där som de facto – som det brukar vara där – avgörs av de fem permanenta medlemmarna. Och sedan en mer formell konfirmering i generalförsamlingen.

Men även om avgörandet ligger ett antal månader framåt var det intressant att diskutera de olika idéer om att reformera FN som en del av kandidaterna nu valt att föra fram.

För min del inleds nu en vecka som jag hoppas kommer att innebära att jag i huvudsak kan vara hemma i Stockholm. 

Men det finns mycket att hålla ögonen öppna på.

Kampanjen för den brittiska folkomröstningen den 23 juni har nu officiellt inletts, och hitintills har jag ett intryck av att tendensen i debatten snarare går fel håll.

Och det oroar. I Stockholm kommer jag under veckan att träffas såväl den brittiske f d EU-kommissionären Peter Mandelsohn som den nuvarande brittiske EU-ministern David Liddington.

På tisdag är det i USA dags för de viktiga primärvalen i New York. Inte minst siffrorna för Hillary Clinton blir viktiga.

En delegation av EU-kommissionärer med Federica Mogherini i centrum har varit i Iran för diskussioner om samarbete över en bred front, inklusive en dialog om mänskliga rättigheter.

I Kiev har en ny regering nu kommit på plats, men det finns frågetecken om dess politik främst vad gäller de avgörande ekonomiska reformer som, trots att mycket gjorts, återstår. Den nytillträdde finansministerns reformrenomé kan knappast betecknas som imponerande.

Och i Genève har fredsförhandlingarna om Syrien återupptagits samtidigt som mycket tyder på att vapenvilan riskera att brytas mer och mer inte minst kring Aleppo. 

Rapporter talar om nya flyktingströmmar, och på torsdag besöker bl a Tysklands Angela Merkel den turkisk-syriska gränsen vid Gaziantep.


Den stora osäkerhetens tid.

15 april 2016

WASHINGTON: Ännu en solig dag gryr här vid Potomac, men senare denna dag sätter jag mig på ett plan tillbaka över Atlanten efter mina dagar här.

Och min närmaste destination är den stora säkerhetskonferensen Globsec i Bratislava där jag skall delta i diskussioner om riskerna för ett splittrat Europa just nu.

Här är det just nu de allt bittrare bataljonerna i de bägge partierna som dominerar.

Jag minns att jag skrev i början av året att det var sannolikt att vi senast i början av mars efter de olika primärvalen intill dess skulle veta vilka presidentvalets skulle bli.

Men det var fel.

Och nu ser det tilltagande ut som om utgången av det republikanska konventet i Cleveland i mitten av juli kommer att bli öppet och som om det inte är säkert att Hillary Clinton kommer att kunna säkra omedelbar seger på det demokratiska konventet i Philadeplhia strax därefter.

På den republikanska sidan har Ted Cruz utmanat Donald Trump med viss effektivitet, samtidigt som det finns en djup motvilja mot bägge dessa kandidater och tilltagande spekulationer om att ett låst läge kan leda till att en helt annan kandidat avgår med segern.

Så vi har nog anledning att se fram mot ett drama i det republikanska partiet av historiska dimensioner.

Och det är endast marginellt mindre dramatiskt i det demokratiska partiet.

Tongångarna var delvis hårda i gårdagens TV-duell mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders, och den förras marginal i opinionsundersökningarna inför nästa veckans viktiga primärval i New York har successivt minskat.

Med med alla rimliga mått borde hon vinna det klart – allt annars skulle vara tämligen katastrofalt för hennes kampanj.

Därmed är det fortfarande övervägande sannolikt att det blir Hillary Clinton som blir det demokratiska partiets kandidat.

Och även om det därefter fortfarande är sannolikt att hon därefter kommer att vinna valet i november, och den 20 januari nästa år svära in eden som USA:s första kvinnliga president, har sannolikheten för detta dock successivt minskat.

Osäkerheten har tveklöst ökat.

Under mina dygn här säger det sig självt att det har diskuterats åtskilligt om detta, och inte så få har lite oroligt frågat mig hur omvärlden ser på detta spektakel.

Men det skall sägas att inte så få med oro i rösten också frågat mig om hur det egentligen står till i Europa, med den brittiska folkomröstningen i centrum för oron.

Om de allra senaste åren varit år av allt allvarligare utmaningar i omvärlden är detta alldeles uppenbart året när vi har allt allvarligare utmaningar i våra egna politiska system.

I USA en upptakt till presidevalet som ställt de flesta föreställningar på huvudet, och där så gott som alla de mer eller mindre professionella politiska bedömare som befolkar bl a denna stad fått finna sig i att gå fel.

Och i Europa först en folkomröstning i Nederländerna som visade på den förbittrade minoritetens politiska kraft och nu en dito i Storbritannien som närmast är att likna vid rysk roulette med framtiden för hela det europeiska samarbetet.

Hur den västliga världen och dess samarbeten – så viktiga i snart sagt varje avseende man kan tänka sig – när vi kommer in i 2017 är dessvärre synnerligen osäkert.

Och detta skifte i fokus innebär förvisso inte att de yttre utmaningarna försvunnit. På intet sätt. De fortsätter att växa i kraft.

Delar av detta tillhör de olika ämnen som står på dagordningen för det fortsatta styrelsesammanträdet med RAND Corporation här.

I går handlade det bl a om den ekonomiska utvecklingen i den kurdiska regionen i Irak, finansieringsmodeller för USA:s sjukvårdssystem liksom om mycket akuta utmaningar när det gäller cybersäkerhet i USA.

I dag på förmiddagen träffar vi ledningen för det amerikanska flygvapnet, diskuterar nya studier när det gäller produktiviteten i olika västliga ekonomier och ser på arbete med reform av säkerhetsstrukturerna i Ukraina.

Men därefter är det för min del dags att ge mig iväg till flygplatsen och börja resan till Bratislava och morgondagens diskussioner där.


Landat i Waahington.

12 april 2016

WASHINGTON: En bit ut över Atlanten tätnande molnen denna dag, och det var inte förrän en bit söder om Boston sex timmar senare som det började att öppna upp sig i det bastanta molntäcket.

Men lättade gjorde det, och jag landade här i ett Washington i strålande sol och angenäm vårvärme.

Här handlar det mesta alldeles självklart om det inrikespolitiska dramat, och för dagen skall jag hålla mig borta från kommentarer kring det. Innan jag lyfter härifrån på fredag lovar jag i alla fall att återkomma till frågan.

Men här äger just nu också rum Världsbankens och IMF:s årliga s k vårmöten med bekymrade finansmän och -ministrar i mängder myllrande runt. 

Den årliga bedömning av den globala ekonomin som IMF sedvanligt publicerade i anslutning till dessa reviderade något ner utsikterna för tillväxten och reviderade därmed något upp oron för de kommande åren. 

Man räknar nu med en global tillväxt på 3,2% i år men konstaterar samtidigt att, som det heter, det finns risker på nedsidan. 

Och därmed bekräftas bilden av att den globala ekonomin inte återkommit till situationen före den globala finanskrisen 2008-2009, och heller knappast kommer att göra det inom överskådlig framtid.

Delvis handlar detta om olika strukturella förskjutningar, men delvis alldeles självklart om såväl den markanta inbromsningen av tillväxten i Kina som av den europeiska ekonomins svårigheter att få igång rejäl tillväxt.

Men till bilden hör ju också en ökad geopolitik osäkerhet. Att detta nämns av IMF som en av faktorerna tycker jag nog är värt att notera speciellt. 

Innan mötet med styrelsen i RAND inleds här onsdag kväll har jag olika samtal och möten där det väl till stor del kommer att vara dessa frågor som är i centrum.

På middagen i kväll blir det Ryssland och Ukraina som står i centrum med några av nyckelpersonerna i politiken kring dessa frågor här i staden runt bordet. 

Och efter frukost med några europeiska ambassadörer blir det en del mer av den varan också i morgon.

Men då kommer jag också att ha anledning att diskutera Mellersta Östern i samband med besök på några av de viktiga tankesmedjorna i staden. 

De säkerhetspolitiska utmaningarna i vår del av Europa kommer jag nog denna gång att hoppa över. 

Det var ju bara några månader sedan jag var här mer utförligt kring dessa frågor, och en rapport med vissa slutsatser kring dessa frågor författad av Center for New American Security presenteras just dessa dagar i Bryssel, Riga och Vilnius.

En länk för den som är intresserad finns från min Twitter.

Norden kommer dock att vara på dagordningen här när president Obama bjudit de nordiska statsministrarna på stirstilat möte i Vita Huset den 13 maj.

Och det är ju alldeles utomordentligt. 

Det handlar om en uppföljning av den middag som ägde rum i denna krets när president Obama var i Stockholm i september 2013 – ett besök som han själv vid flera tillfällen återkommit till som ett av de besök han gjorts.

Och bortsett från allt annat skadar det sannerligen i tider som dessa inte med sådant som för de nordiska länderna närmare varandra.

Säkert kommer det här att komma åtskilliga frågor om det politiska läget i Europa, och jag får göra mitt bästa för att lugna den oro som annars verkar vara rätt påtaglig kring detta.

Om bara någon vecka lyfter ju president Obama i riktning Europa.

Först till London, där han med eller utan diplomatisk finess kommer att redovisa den amerikanska bedömningen av frågan om Storbritannien inne i eller ute ur EU.

Förhoppningvis kan det komma att ha viss inverkan på en brittisk debatt som annars på ett oroväckande sätt verkar driva iväg i en farlig riktning.

Och därefter far presidenten till Hannover i Tyskland för att där med Angela Merkel på den stora mässan diskutera digitaliseringens stora utmaningar och de transatlantiska förbindelserna i detta avseende.

Just nu sitter Cecilia Malmström utanför London med USA:s handelsförhandlare Michael Froman och försöker klara ut om det är realistiskt att sikta på att klara av TTIP-förhandlingarna till slutet av detta år eller inte.

Och alldeles säkert kommer säkert såväl president Obama som förbundskansler Merkel att vilja uttala sig i den frågan när de ses.

Enkel är frågan knappast. 

Hela den i mångt och mycket stolliga debatten på denna sida Atlanten glider ju just nu åt motstånd mot alla handelsavtal, även om det är TPP-avtalet med delar av Asien som står i centrum.

Och klaras inte TTIP av under president Obama kan det ta ett bra tag innan det blir möjligt. 

Det kommer även under de bästa av omständigheter att ta tid för en ny administration under 2017 att komma i ordning, och därtill kommer viktiga val i såväl Frankrike som Tyskland. 

Om TPP hinner ratificeras i år – och det är alls inte säkert – finns det ju då en risk för att det blir ett avtal över Stilla Havet men inget över Atlanten under betydande tid framöver. 

Inte bra, för att uttrycka sig försiktigt. Men för att undvika detta är det möjligt att EU tvingas att något sänka ambitionsnivån i TTIP – eller att inrikta sig på att nå den högre ambitionen i flera steg under en längre tid.

Så det finns, som vanligt, mycket att diskutera när man är på besök här.


Helg med krisernas mångfald.

10 april 2016

ANTWERPEN – SCHIPHOL: En strålande vårdag, och snabbtåget rusar fram över slättlandet i det som med rätta heter just Nederländerna. Historiskt omfattar detta begrepp ju också det Flandern som nu ligger i Belgien.

Två dagar av styrelsemöte i International Crisis Group handlar inte bara om organisationens utveckling, utan kanske än mer om de olika kriser och utmaningar runt om i världen där ICG med analyser och rekommendationer försöker att bidraga till en lösning.

Denna gång stod, som jag skrivit om tidigare, utmaningen i den fjärde vågen av jihadism i centrum för många av våra diskussioner, liksom den flyktingsituationen som ju är alarmerande i betydande delar av världen.

En central och viktig slutsats i våra studier är att det inte är jihadismen som orsakar kriserna utan snarar kriserna som orsakar jihadismen. Såväl Afghanistan lite längre tillbaka i tiden som nu Irak och Syrien är goda illustrationer av detta.

Och den slutsatsen har självklart politiska konsekvenser. Det handlar om hur politiken skall prioriteras och inriktas. Och krislösning blir därmed än mer centralt.

Gårdagen ägnade vi till betydande del åt diskussioner kring just detta. Att besegra Daesh militärt är förvisso möjligt, men avgörande är ju vad som kommer därefter.

Västliga militära insatser har redan besegrar jihadister i t ex Anbar-provinsen i Irak och Helmand-provinsen i Afghanistan, men i och med att man senare misslyckats med att få ett legitimt och accepterat styre där har jiihadisterna återkommit.

Och det är ju viktigt att vi i ansträngningarna för att möta den fjärde vågen inte lägger grunden för en än mer potent femte våg. Vi har anledning att lära av de gågna årens misslyckanden i stället för att bara rabbla robusta formler.

Men den som är intresserad av just dessa frågeställningar rekommenderas varmt att läsa just den omfattande ICG-rapport som handlar om just detta. Den läses just nu med stort intresse på åtskilliga ställen av betydelse runt om i världen.

Och det är just genom analyser och rekommendationer som dessa som ICG gör ett viktigt arbete.

När organisationen sattes upp för 20 år sedan uppfattades kriser av typ Balkan som marginella restföreteelser i en värld som gick mot allt mer av samarbete och stabilitet.

Men nu har kriser gått från att vara marginella i till att bli centrala för det internationella systemet, och det finns en betydand risk för att politisk överbelastning i de olika maskinerierna leder till felaktig eller missriktad politik.

Och därför behöva insatser som de som ICG gör mer än någonsin. 

I styrelsen sitter också ett antal f d utrikesministrar och andra med erfarenhet av politikens och krishanteringens konkreta praktik som kan bära vittnesbörd om detta.
Gemensamt försöker vi att inrikta arbetet så att det blir så relevant som möjligt.

I dag på förmiddagen fortsatta gårdagskvällens diskussioner om de politiska och humanitära utmaningarna i flyktingkrisen, och innan jag tvingades att lämna hann vi också med en genomgång av olika utmaningar och insatser i Latinamerika.

I pauser och måltider blir det också åtskilliga samtal om olika utmaningar inom FN-systemet. Att detta i många avseenden befinner sig i kris med serier av besvikelser bakom sig råder det ingen tvekan om.

 Den stora frågan nu är dock självfallet utseendet av en ny generalsekreterare efter Ban KI-moln, och så småningom börjar ju fältet av kandidater att klarna.

Men nu bär det hemåt för en en seneftermiddag, kväll och måndag hemma i Stockholm.

Sedan bär det för min del iväg till Washington för att tillbringa några dagar där.

Först för mer allmänna samtal och sedan för styrelsemöte i RAND Corporation. Vi har normalt ett vårmöte i Santa Monica och ett höstmöte i Washington för att diskutera inriktningen av arbetet.

Och det brukar alltid vara mycket intressant diskussioner.

Men det kan ju också ha sitt värde att lite närmare känna av den politiska temperaturen. Trump är plötsligt utmanad på den republikanska sidan av Cruz, och något triumftåg för Clinton på den demokratiska är det svårt att tala om.

Det blir också diskussioner om den politiska utvecklingen i Europa i olika delar. Jag vet att det finns en tilltagande oro för vart utvecklingen i olika avseenden kan föra på väg.

Och från Washington flyger jag till kommande helg till Bratislava för den årliga Globsec-konferensen om säkerhetsfrågor där.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 709 andra följare