Har vindarna vänt i Vita Huset?

12 april 2017

WASHINGTON: Efter trettiogradig värme här i går lovar det i alla fall att bli lite svalare här denna dag. Men uppenbart är att sommaren kommit till Potomac lite i förtid.

När jag var här för ett par veckor sedan var det inrikespolitiskt tumult kring Trumps spektakulära magblask när det gällde att bli av med hatade Obamacare som dominerade alla diskussioner.

Men när jag nu återvänder är det försiktiga lovord kring en möjlig utrikespolitisk vändning som förefaller att dominera det mesta.

Anfallet mot flygbasen i Syrien efter Assads sncöbdnkng av giftgas. Den försiktiga tonen vid toppmötet med Kinas Xi Jinping. Och nu Tillersons bestämda ord till Ryssland i samband med att han nu besöker Moskva.

Inte alls uppmärksammat, men förvisso av betydelse, är att Tillerson på G7-mötet i Lucca var med på en kommuniké som sade att det nukleära avtalet med Iran ligger fast.

Till detta skall så läggas att staden är fylld av rykten om att Vita Husets onda genius Steve Bannon möjligen har råkat i onåd hos det Ovala Rummets härskare.

Och i dag går undertecknades det slutiltiga beslutet om Montenegros medlemskap i Nato. Senare i dag har president Trump emot Nato:s Jens Stoltenberg och det aviseras genensam presskonferens.

Den allmänna tolkningen är att det i det ideologiska inbördeskriget i Vita Huset just nu är ett klart övertag för de pragmatiska realisterna – i vissa media talas om globalisterna – i förhållande till de militanta nationalisterna.

So far so good, är väl den passande kommentaren till detta.

Men vart det bär vidare återstår att se.

Det var i Syrien som det möjligen möjligen fanns en möjlighet för Trump och Putin att finna en gemensam väg framåt, och i grunden hade detta i och för sig, lite beroende av innehåll, inte behövt vara dåligt.

Ett slut på kriget där är mycket värt.

Men det förefaller nu betydligt mer avlägset.

Det amerikanska anfallet – begränsat, tydligt i sitt syfte och enligt min mening försvarbart – har lett till starka reaktioner i Kreml. Putin antyder att uppgifterna om gasanfall är fabricerade, och jämför med invasionen i Irak 2003.

Och samtidigt är USA efter en utflykt i helt annan inriktning tillbaka till Obama-administrationens grundkrav att Assad måste försvinna.

I dag i Moskva försöker Tillerson övertyga Lavrov om att detta ligger också i Rysslands intresse.

Problemet är bara att Lavrov hört denna predikan många gånger förr, och att den ryska uppfattningen förblir att en alltför dramatisk förändring i Damaskus riskerar kollaps för regimen och öppning för olika terrorgrupper att bre ut sig.

Så det förefaller som om vi är tillbaka till nollpunkten vad gäller diplomatin om Syrien.

Föga uppmuntrande, men förhoppningsvis har Assad i alla fall lärt sig att fortsatt användning av kemiska vapen inte kommer att gå ostraffat. Möjligen något.

I skuggan av detta trappas allt upp kring den koreanska halvön. Och det är här som de största farorna nu ligger.

Trump vill pressa Peking till att pressa Pyongyang till någonting som i alla fall publikt inte närmare definierats. Och det är hur detta definieras som avgör vilka möjligheter till framgång som finns längs denna väg.

Han lägger till att om Peking är hjälpsamt med detta kommer han att vara snällare i handelsfrågor. Men om de inte gör det kommer han att fixa saken skälet. För att understryka detta flyttas nu en hangarfartygsgrupp till området.

Varje amerikansk administration under senare decennier har studerar vilka militära optioner man har mot Nordkorea, och alla har kommit fram till att några acceptabla sådana inte finns.

I dag skulle jag tro att de militära analyserna är ännu klarare i sina slutsatser, och att Vita Huset därmed skulle gå denna väg förefaller osannolikt.

Retoriken är till för att skrämma.

Och det gör den säkert. Osäkert är dock vad detta leder till för slutsatser i Pyongyang.

Att man där nås av mycket bestämda kinesiska signaler råder det nog ingen tvekan om.

Hur som helst är det just nu utrikespolitiken som dominerar samtalen här nu.

Att kongressen har lite vårpaus bidrar säkert också till att diskussionen om den möjliga skattereformen, sjukförsäkringsfrågan, immigrationsregleringen och satsningarna på infrastruktur tagit en liten paus.

Hur som helst är det ju inte mycket som rör sig framåt i dessa frågor just nu. Det är världen som är i fokus.

Efter en dag av samtal med kring ekonomiska frågor har jag i dag en dag av samtal med lite bredare fokus här.

Tankesmedjor. Cyberfrågor. Washington Post. IMF. Och sedan självfallet RAND.


Och nu iväg över Atlanten igen.

09 april 2017

STOCKHOLM: Här är det fortfarande lastbilsattacken i fredags eftermiddag som dominerar, och så kommer det med säkerhet att förbli en tid.

Sakta får vi reda på mer och mer om den möjliga bakgrunden, men det kommer att ta sin tid innan bilden blir tillräckligt klar för att det skall vara möjligt att börja att dra mer bestämda slutsatser.

Och kanske har vi det laget medias och samhällets intresse förskjutits till någonting annat.

Söndagen innebar också en promenad ner till Drottninggatan. Blommor i det ena gathörnet efter det andra. Och många som kom med en blomma eller två att lägga till de ständigt växande högarna.

Veckan som kommer börjar för min del med att i morgon flyga till Washington för ett antal dagar där i lite olika ärenden innan jag till påsk dyker ner i Italien.

Min huvudanledning för att åter resa till Washington är styrelsemöte i RAND Corporation från onsdag kväll och framåt. Och vi har en tämligen diger agenda. Det händer ju en del saker i den amerikanska politiken.

Men innan dess blir det två dagar av andra möten och samtal med början med middag måndag kväll.

Det är bara att hoppas att köerna vid immigrationen inte är alltför långa.

Ser jag på media på andra sidan Atlanten är det nu Syrien, det amerikanska tillslaget och relationerna till Ryssland som dominerar.

Utrikesminister Tillperson planeras ju besöka Moskva i veckan. Mötet med president Putin har i alla fall preliminärt strukits från hans agenda.

I fredags lyssnade jag på diskussionen i FN:s säkerhetsråd om den amerikanska attacken, och det saknade förvisso inte intresse.

Det ryska anförandet var synnerligen fränt i sin kritik. Det talades om aggression, uppenbart brott mot folkrätten och att USA faktiskt gynnade terrorismen i Syrien. Tonläget kunde knappast ha varit så mycket högre.

Andra valde att i sina inlägg helt gå förbi frågan.

Att Kina inte nämnde den amerikanska attacken med ett enda ord var värt att notera, men samma gällde också Egypten och Kazakhstan.

Den ryska kritiken fick tydligast stöd av Bolivia.

Från EU-håll var det fullt stöd från Storbritannien och Frankrike, förståelse från Italien och en lätt frågande inställning från Sverige.

Särskilt samlat var EU knappast. Och det är alltid illa.

Den amerikanska relevanta debatten handlar nu om vad som blir nästa steg – finns det en strategi för Syrien? – och den debatten kommer jag med all säkerhet att få höra åtskilligt mer om under de närmaste dagarna.

Mitt i allt detta hade så Donald Trump sitt viktiga toppmöte med Kinas Xi Jinping.

Rent socialt förefaller detta att ha utfallit väl, vilket inte alldeles saknar betydelse.

De viktiga tvistefrågorna om handel har man skjutit till senare, och om hur diskussionerna om Nordkorea utföll vet vi så gott som ingenting alls.

Man satte i alla fall upp nya högnivåmekanismer för dialog mellan Washington och Peking såväl om dessa som om andra frågor.

Så det kommer att finnas åtskilligt att tala om under de närmaste dagarna på andra sidan av Atlanten.


Det hemska också här.

08 april 2017

STOCKHOLM: De senaste dygnens dominerande händelse skulle ha varit mötet mellan USA:s Donald Trump och Kinas Xi Jiping nere i soliga Florida.

Om det kommer att ses så i historiens ljus vet vi självfallet inte.

Men omedelbart blev det inte så.

Först överskuggades allt av den amerikanska robotattacken mot det flygfält i Syrien från vilket den horrible attacken med giftgas hade startat och reaktionerna på denna.

Och sedan – framför allt för vår del – överskuggades allt av terrorattacken med lastbilen längs Drottninggatan mitt inne i centrala Stockholm.

För min del har det blivit många samtal med reflektioner om det inträffade. Och en rad olika framträdande i såväl inhemska som internationella media.

Mitt i allt det hemska måste konstateras att en serie av omständigheter gjorde att den skyldige kunde gripas vid liv mycket snabbt.

Polisen lyckades snabbt från en övervakningskamera få fram en bild på en person man hade anledning att misstänka.

Och bara någon timme efter dådet nådde denna bild via mobilnäten och sociala media så gott som samtliga som rörde sig i den vidare Stockholms-regionen.

Den misstänkte kändes igen, polisen larmades och han kunde snabbt gripas.

Mobilnäten var förvisso ansträngda i Stockholm i går eftermiddag, men fungerade och spelade en nyckelroll inte bara när det gällde att finns den skyldiga utan också när det att tränga ut med information och fakta.

Liksom den möjlighet de gav för alla att kontakta sina nära och lära i en kritisk situation.

Till detta kommer nu en annan betydelse.

Jag utgår från att det första polisen sökt tag på är den misstänktes mobiltelefon, och med denna kan sedan modern ”digital forensics” rulla upp mycket som har betydelse när det gäller att kartlägga olika nätverk, kontakter och annat av intresse.

Det moderna öppna samhället är förvisso sårbart i många avseenden, men i går visade moderna teknologier också sin betydelse när det gäller att skydda och att lugna oss.

Så småningom kommer vi att få veta mera om bakgrunden till det som hände.

Mönstret från andra liknande dåd är att det oftast handlar om på ett eller annat sätt sjuka individer som kommit på sned i samhället.

Om de sedan fångats in i det ena eller andra nätverket, eller fångats av någon idé eller föreställning, hör det alldeles självklart också till bilden.

Ingenting jag sett hitintills tyder på att det vi drabbades av i går var resultatet av planering av något terroristisk nätverk.

Då brukar det handla om betydligt mer omfattande och sofistikerade attacker. Det såg vi i Paris och Bryssel – men det vi sett i Nice, Berlin och London är i allt väsentligt någonting annat.

Vi kommer, och bör, få en ny diskussion om hur vi än bättre värnar och vårdar vårt öppna samhälle inför dåd och hot som dessa.

Sannolikt blir det fler betongpålar på våra gågator. Och säkert kommer också andra lärdomar att dras.

När vi vet mer om bakgrunden till det hemska som hände kommer vi också att veta mer om vad som behöver göras.

Intill dess är det viktigt att dela sorgen med de som drabbats, och att låta vårt samhälle tillsammans visa den styrka som har varit så tydlig i Stockholm under det senaste dygnet.

Till de andra frågorna blir det tids nog möjlighet att återvända.


Begynnande valrörelse i Norge.

05 april 2017

OSLO: I dag var jag så inkallad till att tala om världen och framtiden inför den årliga stora konferensen med ledande kommunala politiker från hela Norge.

Kompetens på dessa frågor saknas dock knappast i Norge, men nuvarande utrikesministern Börge Brende är upptagen med Syrien-konferensen i Bryssel och f d utrikesministern Jonas Gahr Störe fyller ju funktionen att vara oppositionsledare.

Imponerande var hur uppgiften att integrera flyktingar var i centrum för diskussionen och överläggningarna.

Det handlar om pakistanier och eritreaner, som är grupper som är större här än i Sverige, men också om åtskilliga andra.

Detta till skillnad från de många från Sverige och Polen som under åren sökt sig till en ekonomi som kunde surfa på höga energipriser.

Men det är lite annorlunda nu. Jag hör att många svenska ungdomar flyttar hem. Den norska kronan har gått ner lite i värde. Och det är svårare att rekrytera.

Men de många svenska ungdomar som genom åren arbetat här har dock skapat nya och viktiga framtidsband mellan våra bägge länder.

Och det är viktigt.

På konferensen efter mig talade först statsminister Erna Solberg och därefter oppositionsledaren Jonas Gahr Störe. Och sedan satte de sig ner i ett gemensamt samtal.

Det var lite mer jordnära från Erna, även om hon är på väg till stort besök i Kina nästa vecka. Och det var lite mer världen från Jonas, även om han hade svårt att hålla den begynnande valrörelsen borta.

Således ungefär som man kunde vänta sig.

Det är val till Stortinget i september. Arbeiderpartiet ligger just nu bäst till att bilda regering enligt opinionsmätningarna, men Höyre och dess regering ligger bättre till än vad regeringar i Norge normalt gör så här före ett val.

Det som flämtade förbi av valrörelse i diskussionerna i dag kändes för mig lite konventionellt.

Norges avgörande framtidsutmaning är att gradvis ställa om sin ekonomi, med dess mycket höga kostnadsläge, till en framtid bortom de fossila rikedomarnas.

Och att klara den uppgiften är ju avgörande för att kunna upprätthålla höga också offentliga ambitioner, till vilka f ö ett förstärkt försvar hör enligt vad alla uttalar.

Förutsättningarna är inte nödvändigtvis dåliga. Man har funderar den fossila erans rikedomar på ett sätt som bäddat väl för framtiden.

Men det är trots detta svårt att undvika intrycket av att Norge ligger lite efter det övriga Norden i innovationer, nyskapande och den nya digitala ekonomin.

Olika internationella jämförelser pekar i alla fall på det.

Det är, enligt min mening, här som stötkraften i den norska politiken under kommande år borde ligga. Att det låter mer som Höyre än som Arbeiderpartiet är kanske inte förvånande.

Innan jag lämnade för att åka it till Gardemoen knäppte jag en nyutkommen bok med Thorvald Stoltenberg – försvars- och utrikesminister under många år och liksom jag en gång engagerad i fredsarbetet i det f d Jugoslavien.

Thorvald pläderar där starkt för ett fördjupat nordiskt samarbete också om utrikes- och försvarspolitiken, och det är tydligt att han tycker att det varit för mycket av bara läpparnas bekännelser i dessa frågor hitintills.

Och jag håller gärna med den erfarne statsmannen Thorvald om detta. Förhoppningsvis kommer det att bli möjligt med mer av stötkraft också på dessa områden under de kommande åren.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm igen för några dagar hemma, innan Washington i början av nästa vecka åter är min destination.


Inför veckan som kommer.

02 april 2017

STOCKHOLM: Hemma igen, och dags att titta lite på veckan som kommer.

I morgon flyger jag över Östersjön till Riga för att delta i en diskussion som Lettlands parlament ordnar med anledning av att det är 60 år sedan Rom-fördraget.

Det är alltid viktigt att hålla nära kontakt med våra grannländer på andra sidan Östersjön.

Utvecklingen i Lettland är viktig i många avseende. Och det är alltid nyttigt att lyssna på perspektiven från Riga.

På onsdag flyger jag så åt andra hållet – till Oslo för att tala på en stor kommunkonferens tillsammans med såväl statsminister Erna Solberg som oppositionsledaren Jonas Gahr Störe.

Det förestår val till Stortinget efter sommaren, och det har självfallet redan börjat påverka den politiska atmosfären i detta vårt viktiga västliga grannland.

På den lite vidare fronten kan noteras att USA:s utrikesminister Rex Tillerson varit i Ankara på ett möte som inte kan ha varit helt enkelt, och att han närvarade vid Nato:s utrikesministermöte i Bryssel med klara formuleringar om Rysslands aggression mot Ukraina.

Upptakten till Nato-toppmötet i slutet av maj kan dock komma att bli besvärlig. Washington kräver klara åtaganden från alla Nato-länder om tydligt ökade försvarssatsningar.

I Washington har president Trump i torsdags haft besök av Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmusen, och i morgon kommer Egyptens president Sisi på ett besök som nog inte är utan betydelse.

Än mer uppmärksamhet blir det med all säkerhet när Kinas president Xi Jiping kommer till herr Trumps anläggning i södra Florida för möte på torsdag och fredag.

Om det blir golf återstår väl att se.

Men om Japans premiärminister begav sig ut på golfbanan kommer Kinas president säkert att försöka göra samma sak.

Optik har sin betydelse.

Men innan Xi Jiping dimper ner i Florida kommer han på onsdag att besöka också Finland. Självfallet viktigt.

Han passerar därefter genom svenskt luftrum, får man förmoda.

Arabstaterna har nyss haft toppmöte i Jordanien, och det pågår en liten dans kring Trump-administrationens politik och möjligheten av någon typ av nytt regionalt initiativ relaterat också till en möjlig fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Själv har jag dock lite svårt att se att det skulle kunna lyfta.

I Bryssel är det utrikesministermöte i morgon och på tisdag stor konferens om Syrien.

Så mycket med möjlig fred har den dock knappast att göra – den processen trampar fortfarande vatten, och EU är tämligen marginalerat – utan fokus ligger i stället på humanitära hjälpinsatser, vilket är nog så angeläget.

Också Libyen står – i sedvanlig ordning, frestas man säga – på dagordningen i Bryssel i morgon.

Rimligt vore att det pratades också om den allvarliga situationen i Makedonien.

EU-presidenten Donald Tusk är samtidigt i Skopje och träffar president Ivanov, och utgången av de santalen är självfallet av betydelse.

Hitintills finns knappast några tecken på ljusning.

I dag har det varit första omgången av presidentvalet i Serbien liksom parlamentsval i Armenien.

I Serbien är frågan som vi får svar på under kvällen om premiärminister Vucic kommer att kamma hem segern redan nu med mer än 50% av rösterna eller om det blir en andra omgång.

Så det finns åtskilligt att hålla ögonen på också under den kommande veckan.


Världen från Valetta.

02 april 2017

VALETTA: Gatorna i den vackra gamla staden här pryds av maltesiska och EU-flaggor som symbol både för den stolthet det lilla landet har i sitt medlemsskap som det faktum att man detta halvår innehar det roterande EU-ordförandeskapet.

Och det innebär att ministermötena avlöser varandra här. Liksom toppmötena. Och andra arrangemang, som t ex EPP-kongressen.

Med sin situation mitt i Medelhavet har Malta varit mitt i den europeiska historiens stormbyar sedan århundraden, ja, årtusenden tillbaka.

Här finns de äldsta tempel som världen känner med rötter ca 7.000 år tillbaka i tiden. Då var, med all sannolikhet, Malta in en grupp av öar, utan en del av en landbrygga mellan Afrika och Europa.

Sedan dess har imperier, riken och härskare passerat förbi. Och kontrollen av ön och dess fantastiska hamn har alltid varit viktig.

1565 slog de riddare som då styrde och ställde här – korsriddare som ursprungligen kastats ut från Jerusalem – tillbaka det osmanska rikets mäktiga flotta.

Och under andra världskriget stod ön mot Hitlers och Mussolinis samlade försök att erövra denna nyckel till förbindelser mellan Europa och Afrika.

Då hade britterna styrt här sedan Napoleon-krigen, och byggt Malta till bastion för sin flottmakt i Medelhavet på den viktiga vägen till Suez och till Indien.

Men 1964 fick landet sin självständighet, och 2004 blev man därtill en del av den Europeiska Unionen.

Länge var landet djupt splittrat om sin väg framåt. Och lite av spår av detta finns fortfarande.

Nationalistpartiet firar självständigheten 1964, medan Labour-partiet mer firar att den sista brittiska militära basen stängdes 1979.

Och det var de förra som under decennier drev EU-frågan under bittert och envetet motstånd från de förra.

Men det var då det.

Nu är tilltron till EU liksom valutan Euron hög, EU-mötena avlöser varandra och regerande Labour funderar på nyval för att kunna surfa på glansen från landets ordförandeskap i EU.

Tiderna har förändrats. Och Malta med dem.

Det finns inga siffror, men uppskattningen är att det bor 8-9.000 svenskar här i detta land av ca 430.000 invånare.

Spel- och IT-industrierna har förmånliga villkor här, och det är tydligt att det är åtskilliga tusen som är anställda i svenska företag här inom dessa branscher.

Och det är en del i ansträngningarna att utveckla ekonomin.

Det var bara några decennier sedan de brittiska baserna var basen för landets ekonomi. Men nu etableras åtskilligt av intresse här på Malta.

Finanssektor. Betydande frihamn. Och självfallet turism.

När jag som utrikesminister gjorde det första besöket någonsin av en svensk utrikesminister här var det framför allt för att lyssna till de bedömningar man gjorde här av Libyen.

Och det är så EU fungerar.

Vart och ett av dess medlemsländer, med sin historia och geografi, besitter sin unika kunskap och kompetens, och det oavsett storlek.

Och när det gällde kunskap och kompetens om just Libyen var och är Malta en av de verkliga stormakterna inom EU. Man gr klokt i att lyssna på Valetta.

Nu tog jag tillfället i akt att, f ö tillsammans med Cathy Ashton, som också är här, att sitta ner med och lyssna på den expertis som man har här i frågan.

Det är något av en självklart, men det förtjänar att upprepas att det måste till en libysk politisk lösning på den libyska krisen.

Den FN-förhandlade uppgörelse som ledde fram till den nuvarande regeringen i Tripoli måste alldeles uppenbart modifieras och vidgas för att få in de starka krafter som nu kontrollerar Cyrenaika, d v s landets östliga delar.

Här finns generalen Haftar, som nu tydligt spelar med såväl Egypten som Ryssland, och som på ett eller annat sätt måste ges en roll i en ny överenskommelse.

FN har en nyckelroll när det gäller att underlätta allt detta, och det behövs en ny FN-representant med högt förtroende för att få igång en ny process.

Antonio Guterres föreslog den f d palestinske premiärministern Salam Fayyad, vilket var ett utmärkt val, men blockerades av USA.

Om han kan återkomma med det namnet, eller tar fram ett nytt, vet jag inte, men en ny FN-representant måste alldeles uppenbart till.

Men nu bär det för min del hem med SAS som faktiskt flyger direkt mellan Stockholm och Valetta.

Och hemma får jag ta itu med förberedelserna för den vecka som kommer.


EPP blickar framåt.

30 mars 2017

VALETTA: För några timmar sedan avslutades EPP:s stora kongress här, och flygplatsen började fyllas med alla partidelegationer som återvänder till Europas alla hörn efter diskussionerna här.

EPP är Europas särklassigt största och starkaste partifamilj om än, i dessa fragmenteringens tider, måhända inte fullt lika stark som för några år sedan.

Och på kongresserna samlas man för att dels manifestera enighet men också för diskussioner om olika frågor på den gemensamma vägen framåt.

EPP skapades genom att olika politiska traditioner i olika delar av Europa – kristdemokrater, konservativa, moderata, liberala – fann att det var mer som förenade än som skiljde dem, och att det låg ett betydande värde i att sätta upp strukturer för samarbete.

Självfallet är detta samarbete starkast i de europeiska institutionerna. I Europaparlamentet är EPP-gruppen t ex den särklassigt största och opererar också som en sammanhållen grupp.

Det säger sig självt att det finns skillnader i politiska traditioner och kultur i Europas olika delar. Men det viktigaste är att det är mer som förenar än som skiljer.

Själv har jag inte varit på en EPP-kongress sedan början av 1990-talet, men var nu inbjudan för att tala kort om framtidsfrågor på ett sidoevemang kallat #EPPTalks som försökte att något vidga perspektiven.

Och det gav mig självfallet möjlighet att träffa många gamla vänner från Europas olika hörn. Och att lyssna på hur det låter just nu också i länder som jag mer sällan besöker.

Kongressens tydliga stjärna, och avslutande talare, var Angela Merkel. Och det var slående hur hon hade tydliga strategiska perspektiv i sitt anförande.

Där fanns ett europeiskt ledarskap som inte bara repeterade vad som uppnåtts – viktigt nog! – utan som utan omsvep tog upp vad som nu måste göras.

Det motsatta politiska perspektivet representerades av den ungerska ledaren Victor Orban. Han har en annan vision som är tydlig, och som självklart kräver ett svar.

För honom hotas Europa av någon typ av muslimsk invasion – ordet användes – och den avgörande gemensamma uppgiften är att försvara oss mot denna.

Men så är det knappast.

Angela Merkel var tydlig med att 2015 inte bör upprepas, men också med att vi har humanitära skyldigheter när det gäller att hjälpa människor, också de som söker sig till våra länder.

Och det var hon som fick de särklassigt starkaste applåden på kongressen.

Hon representerar mycket tydligt den politiska tyngdpunkten i EPP-familjen – samtidigt som det också finns andra strömningar.

Peronligen hade jag svårt att undvika att notera hur framtidsperspektiven i den digitala omvandlingen var – med undantag för vårt #EPPTalks – tämligen frånvarande i de olika anföranden som avlöste varandra.

Att olika val uppmärksammades var självklart. Framgångar under de senaste veckorna i Nederländerna och Bulgarien. Den kommande kraftmätningen i Tyskland.

Men knappt ett ord om de nära förestående valen i Frankrike.

En kongress som denna är också viktig för länder som mer eller mindre framgångsrikt söker sig mot det europeiska samarbetet.

Jag lyssnade på röster från Moldavien och Vitryssland, och utbytte synpunkter med Ukrainas president Pero Poroshenko liksom Bosniens presidentskapsmedlem Mladen Ivanic.

Och Balkan i övrigt var också starkt närvarande. Mycket skulle kunna sägas om detta.

Men nu är EPP-kongressen slut. Anna Kinberg Batra och andra har redan landat hemma i Stockholm.

Och jag har bytt över till de närmaste dagarnas överläggningar här i solen i Valetta med Global Leadership Foundation.