Raden av toppmöten, mer krävs av G7-länderna, positivt från Tyskland och ett regeringsskifte i Israel.

07 juni 2021

MÜNCHEN: Efter en några dagars utflykt till södra Europa är jag nu på väg tillbaka till fäderneslandet och en tämligen laddad vecka där.

Mycket av politiken åtminstone i denna del av världen domineras nu av upptakten till den serie av toppmöten som inleds på fredag, och som ju också innebär att president Biden är på denna sida av Atlanten under ett antal dagar.

Jag har ju tidigare noterat att hans närmaste medarbetares inledande resor liksom de första gäster han tagit emot i Vita Huset visat den prioritet man där ger relationen med Asien och inte minst konkurrensen med Kina.

Men nu kommer han på sin första utlandsresa till Europa, och som första Europe tas Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg i dag emot i Vita huset. Från fredag blir det så toppmöte med G7-länderna, liksom den lite bredare skara som värdlandet Storbritannien inbjudit, toppmöte med Nato, toppmöte med EU och till slut toppmöte med Rysslands president Putin.

Till de senare av dessa möten kommer det att finnas anledning att återkomma, och då inte minst toppmötet med EU i början av nästa vecka.

På G7-mötet kommer självklart kampen mot pandemin att vara en av de viktigaste frågorna, och min viktigaste uppgift under de närmaste dagarna blir att på olika sätt informera om de olika åtgärder som detta kräver, och då inte minst i form av finansiell resurser, men också i form av delning av vaccindoser.

Om behovet av finansiella resurser skrev jag förra veckan, och sedan dess har budskapet från WHO, IMF, Världsbanken och WTO harmoniserats och förstärkts ytterligare om de behov som föreligger.

Sedan återser det att se om detta leder till de finansiella åtaganden som faktiskt nu krävs.

Men viktigt är nu också att arbetet med att dela med sig av vacciner nu skjuter fart. USA och Europa har ju upphandlar mångdubbelt mer än vad man behöver, medan stora delar av världen i övrigt i många fall knappt mött någon tilldelning alls.

Det finns fortfarande länder som inte fått en enda dos vaccin.

EU lovade vid G20:s globala hälsotoppmöte att före årsskiftet dela med sig 100 miljoner doser, och president Biden meddelade i torsdags att man i närtid kommer att dela med sig av 25 miljoner doser med mer senare under året. Totalt talas det om ca 80 miljoner doser från USA.

Detta är självfallet välkommet. Möjligheterna att vaccinera t ex hälsovårdspersonal i Afrika ökar, vilket är viktigt inför de utmaningar som man kommit där. Jag nåd av rapporter om att det nu finns tendenser till brist på syrgas i delar av Afrika på samma sätt som vi ju sett inte minst i Indien.

Samtidigt pågår självklart ansträngningarna att öka vaccinproduktionen runt om i världen. Än tydligare besked om att ta bort återstående handelshinder och exportrestriktioner skulle vara utomordentligt välkomna.

På den europeiska politiska fronten finns det anledning att notera utgången av delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i Tyskland i går.

För CDU hade det varit ett mycket stort bakslag om högernationalistiska AfD hade blivit största parti, och kring det har det spekulerats åtskilligt.

Men nu blev det i stället en mycket tydlig och stark framgång för CDU, med 37% av de avgivna rösterna, och ett bakslag för AfD liksom för vänsterpopulistiska Die Linke, vilket plötsligt förbättrar förutsättningarna för en ny CDU-ledd regering i Berlin efter höstens val.

Och för den nye CDU-ordföranden Armin Laschet innebär det tveklöst en betydande framgång som stabiliserar hans ställning högst avsevärt.

Lite längre bort ser det nu ut att gå mot ett regeringsskifte i Israel, även om det kanske återstår några brutala turer kring den politiska kraftmätningen där. Israels politiska kultur är påtagligt konfliktfylld, och detta dramatiska skede när eran Netanyahu kan gå mot sitt slut är förvisso inget undantag.

Vad det kommer att innebära i sak är en annan fråga. De högernationalistiska krafterna har successivt stärkts i Israel, och den koalition som kan komma att tillträda är knappast särskilt politiskt homogen.

Viktigt är – i den delen av världen – att samtalen i Wien på torsdag fortsätter med en sjätte runda mellan främst Iran och USA om en återgång på ett eller annat sätt till det nukleära avtalet fortsätter och med försiktigt positiva signaler från de med insyn i de känsliga samtalen.

Och det må ju noteras att också med svenska insatser försöken att få till stånd en fred i Jemen fortsätter, även om det faktum att den erkänt skicklige FN-medlaren Martin Griffiths nu väljer att lämna sin post visar frågans svårighetsgrad.


Om kuppen i kuppen i Mali, nya sanktioner mot Belarus och nya utmaningar med pandemin.

30 maj 2021

TABIANO CASTELLO: Ett par dagars utlokalisering till ett norra Italien i full försommarprakt skadar inte i tider som dessa, och så har det nu blivit för min del med respekt för alla de restriktioner som fortfarande gäller för resande och annat.

De senaste dagarna har vi sett en militärkupp inom kuppen i Mali som dessvärre leder till allvarliga frågetecken kring den fortsatta. Klottra insatsen i landet och delvis i regionen.

Jag ser att president Macron explicit sagt att utan en demokratiskt trovärdig regering i Mali kan de franska styrkorna komma att dras tillbaka. Och utsikterna för att snabbt få till stånd en demokratiskt trovärdig regering i landet tror jag nog inte skall överskattas.

I dag har det varit toppmöte i den regionala ECOWAS-organisationen för att diskutera situationen, och jag antar att FN:s säkerhetsråd därefter också måste diskutera situationen.

Sverige deltar ju såväl i den franska militära insatsen, i FN-insatsen MINUSMA och i EU:s insats för att utbilda Malis armé så detta berör självfallet oss också. Sammantaget rör det sig om storleksordningen 500 svenskar i dessa tre olika insatser.

Det är förvisso en betydande utmaning att försöka skapa stabilitet i ett land där styret befinner sig i pågående kris och kupp. Den ursprungliga utmaningen låg ju i det stora landets nordliga delar, där ett nu sex år gammalt fredsavtal skall genomföras, men under senare år har osäkerheten spritt sig även till andra delar.

En militär insats behövs förvisso, men i grunden ligger lösningen på landets problem i genomförandet av fredsavtalet eller i någon form av utvecklingen av detta. Men hur det skall kunna gå till med ständiga kupper i huvudstaden Bamako är lindrigt talat något av en utmaning.

Något omedelbart franskt tillbakadragande tror jag knappast att det blir, men president Macrons uttalande kan i alla fall ses som ett uttryck för en fullt förståelig frustration över en situation som kräver allt större insatser och som förefaller att komma allt längre från en lösning.

Och för Sverige handlar det ju om vår numera särklassigt största fredsinsats av detta slag.

På närmare håll återstår det att se hur situationen med och kring Belarus utvecklas.

Lukasjenka har varit på besök hos president Putin i Sochi för att utverka tydligare stöd, men sannolikt har han begärt mer än vad Moskva i alla fall nu är berett att leverera.

USA har nu bidragit med lite svagare åtgärder när det gäller flyg än vad EU fattade beslut om, men i gengäld sanktioner riktade mot ett antal av de stora statsägda företagen i landet. Och jag skulle tro att EU kommer att gå samma väg när det mot slutet av juni är dags för nya beslut i ärendet.

Några omedelbara effekter tror jag dessvärre inte vi kan vänta oss, men långsiktigt försvagas självfallet regimens situation av dessa åtgärder, och på sikt måhända också Moskvas vilja att hålla den bångstyrig och lätt desperat diktator under armarna.

De skulle säkert fördra en något stabilare och mer beräknelig, men fortfarande självfallet lojal man vid makten i Minsk.

Pandemin fortsätter självfallet att ta mycket av min tid i anspråk genom uppdraget för WHO med ACT-A.

I veckan som gick har vi harmoniserat analyser mellan ACT-A och IMF när det gäller ekonomiska effekter av pandemin, liksom storleksordningen av de olika insatser som behövs, och självfallet har IMF:s duktiga ekonomer varit viktiga i det arbetet.

Deras beräkningar säger att ytterligare insatser av storleksordningen 50 miljarder dollar kan ge en positiv effekt på den globala ekonomin i storleksordningen 19 biljoner dollar, och detta skulle då generera ökade skatteintäkter för de rikare länderna i storleksordningen en biljon dollar.

Bortsett från allt annat vore det en mycket god investering.

Sedan finns det självfallet hinder i vägen. Det är t ex fortfarande starkt frustrerande att höra hur olika handelshinder innebär att produktionen vaccin inte kan öka så snabbt som det annars hade varit möjligt.

Till bilden hör självfallet de bekymmer som finns med nya varianter. Den brittiska diton spreds ju snabbt över hela Europa, och nu ser vi hur den betydligt smittsammare indiska diton kommit till Storbritannien med påtagligt ökad smittspridning i olika områden.

Och därmed skulle jag tro att den indiska varianten snart kommer att finnas i större delen av Europa.

I media rapporteras om en ny variant i Vietnam, men om denna har jag ännu inte hört någonting. Det blir alldeles säkert samtal om den under veckan, även om klara besked brukar dröja ett tag.

Men utvecklingen är dessvärre på intet sätt under kontroll.


EU röt till mot Minsk, Blinken i Mellersta Östern och lite mindre spänning med Moskva.

25 maj 2021

STOCKHOLM: EU visade igår kväll att man kan om man vill. Det blev ett första kraftfullt svar på diktatorn i Minsk piratverksamhet.

Att Belarus nu isoleras från flygförbindelser med EU kommer tveklöst att ha negativa effekter för dess ekonomi, och dessutom har det statliga flygföretaget Belavia byggt upp en betydande transitverksamhet.

Att också Ukraina stoppar Belavias flygningar är betydelsefullt i det avseendet.

Jag hoppas att det som nu sker är att man diskret men direkt kommunicerar till Minsk att man är beredd till rejäla sanktioner om inte vissa bestämda krav uppfylls inom en viss tidsram. I detta skall självfallet också ligga en möjlighet att lyfta de beslut som fattades i går.

Om detta leder till någon förändring är nog dessvärre tveksamt. Lukasjenka har tydligen en i huvudsak lojal säkerhetsapparat, men det hindrar inte att det långsiktigt är viktigt att visa alla på olika nivåer i de olika strukturerna i landet att kostnaden för att fortsätta att tolerera honom kommer att bli successivt allt högre.

Förr eller senare kommer en förändring.

I Moskva skulle jag tro att man är mindre förtjust över vad Lukasjenka hittat på denna gång, men man har egentligen inte så mycket av val. Man kommer, men utan större entusiasm, att fortsätta att ge honom stöd.

Till det som beslutades i Bryssel i går kväll hörde också att ta fram en rapport om EU:s relationer till Ryssland som sedan skall diskuteras vid toppmötet mot slutet av juni.

Och i dag brottas EU-ledarna med inte minst hur man skall klara de klimatambitioner man har till 2030. Det finns betydande spänningar i den diskussionen.

Tidigt i dag landade USA:s utrikesminister Tony Blinken i Israel för att se om han kan plocka upp spillrorna efter den senaste konfrontationen mellan Israel och Hamas.

De grundläggande frågorna förändrades knappast av den. Möjligen fick Hamas en starkare ställning i den palestinska opinionen, och dess mål var ju sannolikt också att tydligare göra Jerusalem-frågan till sin.

Och det komplicerar. Alla har talat om vikten av att äntligen få till stånd fria val till den palestinska myndigheten. De senaste president- och parlamentsvalen var ju 2005 och 2006.

Men just nu tyder det mesta på att de valen tydligt skulle vinnas av Hamas, och det innebar nog att entusiasmen på sina håll är begränsad. 2005 och 2006 var Israel heller inte entusiastisk inför valen, men det var internationella krav från också USA som ledde till att de hölls.

Också frågan om Gaza måste man nu enligt min mening ta i mer rejält. Annars bäddar man bara för nya konflikter.

I en artikel för Project Syndicate som publicerats på en hel del håll runt om i världen skisserar jag en mer långsiktig plan i fem punkter för hur man skulle kunna tömmas börja arbeta för en lösning för Gaza.

Men är USA och EU betett att sätta kraft bakom ansträngningar i den riktningen? Osäkert, skulle jag säga.

Och då har vi bara att vänta på nästa konflikt. Det var ju anmärkningsvärt att Hamas hade förmågan att trots över tusentalet artilleri- och flygattacker skjuta mer än 4.000 raketer mot Israel.

Den israeliska militära för,plan vad gäller både underrättelser och precisionsattacker är nog bäst i världen, men trots detta lyckas Hamas tydligen bygga en infrastruktur för produktion, lagring av avfyring av tusentals raketer. Det var inte alldeles väntat.

Denna konflikt förefaller att ha lett till en viss förskjutning i amerikansk opinion i frågan, men om detta kommer att påverka politiken återstår att se. Tony Blinken kommer nu att ha samtal i Jerusalem, Ramallah, Kairo och sannolikt också Amman, och vi får se vad som kommer ut ur det.

Men i grunden tror jag att det i Washington finns en tendens att försöka att undvika att bli alltför neddragen i Mellersta Österns problem.

Dock är det lättare sagt än gjort.

Till det som bör noteras i dessa dagar är att Washington efter en del inledande retorik förefaller inriktad på en lite lugnare relation med Moskva.

Mötet mellan Blinken och Lavrov i Reykjavik förefaller att ha skett i ett normalt tonläge, och snart kommer säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till Europa för att möta sin ryska motsvarighet och planera ett toppmöte Julian Putin och Biden senare under året.

Och att man de facto lindrade de amerikanska sanktionerna mot det kontroversiella Nordstream 2-projektet finns det förvisso anledning att notera. Det finns nu ingen anledning att tro att detta inte kommer att slutföras.


EU måste tala maktens språk mot banditen.

24 maj 2021

STOCKHOLM: När EU-ledarna samlas i Bryssel i kväll står de inför uppgiften att avgöra om EU kommer att ses som en stark eller svag internationell aktör under kommande år.

President Lukasjenkos beslut att i går tvinga ner ett flygplan mellan Athen och Vilnius for att kunna gripa en av sina kritiker är självfallet en allvarlig utmaning mot främst EU men i grunden hela det internationella regelverket på detta område.

Det finns förvisso skäl att omedelbart inkalla relevanta organ i den internationella luftfartsorganisationen ICAO för att se vad som kan göras där, en i en situation som detta krävs det dessutom ett mer tydligt agerande från EU självt.

Det handlar om ett så uppenbart fall av röveri och banditbeteende att det måste behandlas som sådant.

Och då är det inte bara frågan om starka uttalanden. Det krävs konkreta beslut om konkreta åtgärder.

EU-länderna har alla möjligheter att i varje detalj fastställa vad som hände. Det behöver knappast utredas mer än så. Information från myndigheterna i Belarus kommer per definition att vara lögnaktig.

Men vad skall man göra?

Inledningsvis bör man rekommendera flygbolag att undvika att utnyttja Belarus luftrum. Det är uppenbart osäkert. Jag ser nu på morgonen att Air Baltic i sina flygningar gör det.

Om inte Minsk återlämnar den passagerare de kidnappade från planet inom en bestämd tidsrymd – vilket jag tyvärr inte tror att de kommer att göra – bör mer konkreta åtgärder vidtas.

Förbud mot det belarusiska statliga flygbolaget Belavia att utnyttja luftrummet i EU förefaller naturligt.

Men jag skulle inte utesluta direkta ekonomiska sanktioner mot de stora statsföretag som bär upp landets ekonomi. Det har jag tidigare varit skeptisk mot av olika skäl, men nu har en gräns passerats, och det krävs mycket starka markeringar.

Skälet till detta är två.

Dels att vi annars kommer att se fortsatt agerande av detta slag. Det är en bandit som har makten i Minsk. Det är viktigt att sätta ner foten ordentligt.

Dels därför att det handlar om hela EU:s trovärdighet.

Skulle det sluta med ett uttalande och ett krav på internationell undersökning av något slag så kommer slutsatsen runt om i världen att bli att EU saknar kraften att i kritiska lägen hävda sina intressen.

Joseph Borell har sagt att EU måste lära sig att också tala maktens språk för att vara en trovärdig global aktör.

Nu är tiden att leva upp till det.

Till övriga frågor denna vecka återkommer jag. Just nu är detta tveklöst det viktigaste.


Om Jerusalem och Gaza, Grönland och Arktiska Rådet, Blinken och Lavrov och det globala hälsotoppmötet.

16 maj 2021

STOCKHOLM: Så blev det plötsligt en ny allvarlig urladdning i konflikten mellan Israel och Palestina, och med allvarliga konsekvenser. När detta skrivs sammanträder FN:s säkerhetsråd i frågan, men om det kommer att leda till något bestämt resultat är högst osäkert.

Det började med konfrontationen kring försöken att vräka palestinier från ett område i östra Jerusalem.

Officiellt beskrevs det hela som en ”rättstvist”, och det är ju korrekt i den meningen att judiska företrädare hävdar att de har rätten till dessa bostäder eftersom de var i deras ägo före 1948. Och enligt israelisk lag kan de då göra anspråk på dem.

Men lagen gäller inte lika för alla. Palestinier har inga som helst möjligheter att göra anspråk på egendom de hade före 1948 i vare sig Jerusalem eller Israel i övrigt. Att ge den rätten skulle ju riskera långt gående konsekvenser.

Men konfrontationen kring dessa försök till vräkningar trappades snabbt upp, och när bilder visades av hur israelisk polis slog till inne i Al Aqsa-mosken uppe på tempelberget i Jerusalem var det inte svårt att se att det snart skulle bli än värre.

Till bakgrunden hör säkert också ilskan hos vissa över att de palestinska valen hade ställts in, liksom försöken i Israel att bilda en ny regering efter det fjärde valet på kort tid. Kalkyler kring dessa två processer påverkade säkert olika aktörers agerande.

Det förefaller inte som om man i Tel Aviv hade räknat med att Hamas i Gaza skulle reagera inför det som hände i Jerusalem. Under de senaste åren har det ju förhandlats fram ett arrangemang mellan Hamas och Israel, med bl a ekonomiskt stöd från Qatar till administrationen i Gaza, som bägge parter föreföll kunna leva med.

Men plötsligt beslutade Hamas-ledningen i Gaza att göra konfrontationen i Jerusalem till sin, ställde krav på Israel och när dessa inte infriades inledde man en omfattande beskjutning av raketer mot olika städer i Israel.

Sannolikt handlade detta inte minst om att ta initiativet från den palestinska ledningen i Ramallah och att efter de inställda valen säkra en starkare position för Hamas också på Västbanken.

Mönstret från tidigare konflikter kring Gaza är dessvärre tämligen bekant. Hamas skjuter raketer, och Israel svarar med främst mer eller mindre precisa flyganfall mot olika mål inne i Gaza. Så också denna gång, även om det nu handlade om ett betydligt större antal raketer än tidigare, och även om det israeliska försvarssystemet Iron Dome kunde skjuta ner de flesta av detta kom åtskilliga dock att komma fram och orsaka skada.

Flygtrafiken på Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv, vilket är en mycket känslig punkt för Israel, har t ex störts kraftigt.

Men det verkligt nya i denna urladdning år att det kommit till konfrontationer mellan arabiska och judiska grupper i olika städer i Israel där det finns blandad befolkning. Israels president varnade t o m för inbördeskrig, och det talades om att sätta in armén för att upprätthålla ordning.

Jag kan inte påminna mig att detta förekommit i samband med de tidigare krig kring Gaza som vi sett. Och det är tveklöst en oroande utveckling.

För premiärminister Netanyahu kom denna urladdning inte nödvändigtvis olägligt. Ansträngningarna att bilda en regering utan honom kollapsade, och han kunde åter ta det politiska initiativet. Mycket talar nu för att Israel kan gå mot sitt femte val i ett försök att lösa upp sina inrikespolitisk låsningar.

För Biden-administrationen i Washington kom allt detta påtagligt olämpligt, och man var heller inte särskilt snabb i sina reaktioner. Lite överraskande var att man intill i dag motsatte sig ett möte med FN:s säkerhetsråd, och det föreföll som om man ville ge Netanyahu tid för det han ville göra.

Sannolikt blir det någon form av vapenvila under de närmaste dygnen. Egypten och Qatar med respektive kontakter driver ett intensivt diplomatiskt arbete. Men frågan är om det därefter kan bli någon rörelse mot en stabilare politisk situation i regionen. E

Efter tidigare urladdningar kring Gaza har detta i allt väsentligt dessvärre misslyckats. Jag minns väl tidigare försök som jag själv hade en viss marginell roll i och där EU gick i spetsen för ansträngningarna.

Men nu är ju situationen dessutom den att det inte bara handlar om Gaza. Det började ju med situationen i östra Jerusalem, och där kvarstår de grundläggande problemen. Och såväl konfrontationerna inne i själva Israel som på den ockuperade Västbanken med åtskilliga döda visar ju hur besvärlig situationen är.

På tisdag skall EU:s utrikesministrar ha ett videomöte i frågan, men annars har EU ju också haft en tämligen låg profil.

I morgon landar USA:s utrikesminister Tony Blinken i Köpenhamn för ett bilateralt besök i Danmark som sedan går vidare med ett besök i Nuuk på Grönland och därefter med ministermöte med Arktiska Rådet i Reykjavik på torsdag och andra möten i anslutning till det.

Grönland har ju kommit mer i fokus under de senaste åren, icke minst med olika farhågor för kinesiska intressen i olika gruvprojektet där. Men det skall inte glömmas att USA ju har sin betydelsefulla Thule-bas uppe i devalvera nordligaste delarna av Grönland.

I Reykjavik kommer Ryssland att överta ordförandeskapet i Arktiska Rådet för de kommande två åren, och det förefaller som om inridningen trots alla motsättningar i övrigt är på ett konstruktivt samarbete mellan alla de sju medlemmarna i rådet.

I samband med det mötet blir det också det första bilaterala mötet mellan den nya amerikanska administrationen och Ryssland. Herrar Blinken och Lavrov har med all säkerhet en diger agenda, men på den står också frågan om ett möte senare i år mellan presidenterna Biden och Putin.

Från Reykjavik förskjuts fokus på fredag mot Rom, även om det globala hälsotoppmöte som Italien i egenskap av ordförande i G20 står värd för tillsammans med EU-kommissionen kommer att ske virtuellt.

Tanken när det utlystes var nog att pandemin skulle vara i sin slutfas när det ägde rum, men där är vi förvisso inte. Ser vi på den bekymmersamma globala bilden, med risken för också nya variationer, har vi dessvärre nog inte ens kommit halvvägs.

Förra veckan publicerades slutsatserna från den oberoende globala panel som WHO tillsatte för att dra slutsatser av pandemin hitintills, och dess såväl observationer som rekommendationer kommer säkert att spela en viktig roll i mötets diskussioner och slutsatser.

Också ACTA-A kommer självfallet att finnas med i detta sammanhang.

Så det lovar att bli en tämligen laddad vecka.


Lite om Europakonferensen, Indien, vaccinproduktion, Skottland, Jerusalem och Balkan.

09 maj 2021

STOCKHOLM: I samband med Europadagen i dag inleddes med lite ceremoniel i Strasbourg den s k konferensen om Europas framtid.

Det har varit mycket fram och tillbaka om hur denna skulle utformas, med en påtaglig dragkamp mellan EU:s olika institutioner, men till slut har man nått en komplicerad kompromiss och nu har det hela dragits igång.

Tanken att man med olika s k paneler och debatter, där främst unga människor skall engageras, skall få em genuin debatt om det europeiska samarbetets framtid. Och enligt plan skall slutsatserna av allt detta redovisas om ca ett år.

Detta var ursprungligen ett franskt initiativ, president Macron talade i Strasbourg i dag och slutsatserna skall presenteras när Frankrike har ordförandeskapet i EU. Det råkar också vara när det är presidentval i Frankrike – och där vill Macron säkert göra Europa till en stor fråga.

Ambitionen är lovvärd, och jag kan bara hoppas att också Sverige engagerar sig rejält i denna process, och då inte bara genom att säga nej till åtskilligt alltför vidlyftigt, utan också genom att säga ja till sådant som vi har all anledning att driva på.

Alldeles säkert kommer det att finnas skäl att säga nej till vidlyftiga institutionella förändringar av olika slag, eller sådant som kräver omfattande förändringar i de existerande fördragen. Att kasta EU ut i osäkerheten med nya folkomröstningar i olika länder förefaller knappast särskilt klokt.

I veckan som gick hade EU toppmöte i Porto i norra Portugal med de sociala frågorna i fokus. Men det är typexempel på den typ av frågor som den gamla hederliga s k subsidiaritetsprincipen borde tillämpas på – en fråga skall avgöras på en så låg nivå som möjligt, och på en så hög nivå som är nödvändigt.

Och socialpolitik och motsvarande saker bör nog i allt väsentligt förbli nationell.

På andra områden är det tydligt att det europeiska samarbetet behöver förstärkas. Ofta handlar det inte om nya vidlyftiga ambitioner, utan om att faktiskt bättre leva upp till vad vi har satt på pränt redan tidigare. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ju ett tydligt exempel på ett sådant område där mer skulle behöva göras.

I Porto hade man ett virtuellt toppmöte med Indiens och dess premiärminister Modi, och det resulterade i en omfattande gemensam kommuniké om ett förstärkt samarbete på olika områden.

Till ambitionerna tillhörde att återuppta förhandlingarna på handelsområdet, och det är välkommet även om jag fruktar att man inte skall ha alltför höga förhoppningar. I Indien finns fortfarande ett rätt betydande motstånd mot att liberalisera ekonomi och handel på det sätt som skulle krävas.

Toppmötet var ju också ett sätt att visa solidaritet med Indien i den svåra pandemin. Indien har drabbats mycket hårt, delvis på grund av egna missgrepps, men delvis på grund av realiteten av en pandemi som fortfarande är på stark frammarsch i världen.

Det blev stor uppmärksamhet när president Biden sade att man borde vara beredd att släppa på patenträttigheterna på vaccin. Men realiteten är dessvärre att detta knappast kommer att åstadkomma mer vaccin inom en tid som är relevant för denna pandemi.

All kapacitet som finns är hårt belagd med denna starkt ökade produktion som nu finns, och att från noll sätta upp nya anläggningar och få dem att fungera med de kvalitetskrav och kontroller som är nödvändiga tar som minimum ett par år.

Då finns annat som är viktigare just nu, bl a att släppa de exportrestriktioner som bl a USA har, och att åstadkomma en rättvis fördelning av de överskott av vaccin som håller på att byggas upp i USA och Europa.

Konkret steg i dessa avseenden skulle vara mycket välkomna.

De gångna dagarna såg lokalval i Storbritannien, och dessa ledde till en tydlig majoritet i det skotska parlamentet för de partier som förordar Skottlands självständighet.

Dit är vägen dock med all sannolikhet lång, men de närmaste åren kommer att se en konstitutionell strid i Storbritannien kring frågan om en ny folkomröstning eller inte. Förr eller senare skulle jag tro att en sådan är ofrånkomlig, men utgången av en sådan går det inte att ha någon mening om.

Mycket i det avseende kommer sannolikt att vara beroende av hur de känsliga relationerna mellan London och Edinburgh hanteras under de kommande åren. Det finns inga enkla lösningar.

Från Jerusalem kommer bilder och hårda konfrontationer mellan israeliska säkerhetsstyrkor och palestinier. Och i ett tydligt tecken på att vi lämnat Trump- eran bakom oss kom ett gemensamt uttalande av den s k kvartetten med FN, EU, USA och Ryssland som kritiserade också den israeliska politiken.

Israel försöker att forma en ny regering, och risk finns för att högernationalistiska krafter får ett ökat inflytande. Och i Palestina har en skrämd ledning hittat förevändningar för att inställa de val som skulle gett den palestinska ledningen ny och välbehövlig demokratiska legitimitet.

Det ser bekymmersamt ut i bägge dessa avseenden.

I morgon samlas EU:s utrikesministrar till ett möte där inte minst utvecklingen på Balkan och EU-politiken i detta hänseende står på dagordningen.

Dessa frågor har halkat ner i prioritetsordningen under senare år, men de förblir viktiga. EU har ett högst påtagligt ansvar för fred, stabilitet och utveckling i sitt närmste närområde.

Nu får vi se om de blockeringar av att öppna förhandlingar om medlemskap med Norra Makedonien och Albanien, liksom viseringsfrihet för Kosovo, so, gjort att EU förlorat åtskilligt av trovärdighet i regionen kvarstår, eller om man höjer sig till ett mer strategiskt perspektiv på sina uppgifter i regionen

Det förblir bisarrt t ex att vi har viseringsfrihet för Paraguay och Venezuela – för att bara ta två exempel – men inte för Kosovo och Turkiet. Krav skall självklart uppfyllas av alla – men gör Venezuela verkligen det?

Och det finns också viktiga frågeställningar om Bosnien som verkar att ha kört fast rätt ordentligt.


Om G7-ministrar, Blinken till Ukraina, EU-möten i Porto och val i Skottland.

02 maj 2021

STOCKHOLM: Den kommande veckan blir lite tätare på begivenheter på den internationella fronten.

På måndag och tisdag träffas G7-kretsens utrikesministrar fysiskt för första gången på länge, och det sker i London dit man också inbjudit ministrar för en rad asiatiska länder.

Kina tillhör det man säger att man skall diskutera, men vad detta mer konkret är återstår att utreda. Också politiken gentemot Ryssland liksom andra regionala kriser står på den dagordning man kan läsa om i media.

En viktig markering är att direkt från London åker USA:s Tony Blinken till Kiev för överläggningar där, och det är alldeles självklart en tydlig signal riktad till Moskva.

På fredag och lördag är det så EU-toppmöte också i fysisk form i Porto i norra Portugal. Man börjar med de mindre lyckliga sociala frågorna och fortsätter med en agenda där självklart också utrikespolitiken finns med.den närmste agendan har jag faktiskt inte sett ännu.

På torsdag är det viktiga val i Storbritannien, och främst bland dessa till det skotska parlamentet Holyrood. Om det skotska nationalistpartiet ensamt får majoritet eller inte förefaller osäkert, men undersökningarna pekar i alla fall på att det blir en tydlig majoritet för de som har Skottlands självständighet på sitt program.

Och därmed inleds en ny fas i detta drama. Förr eller senare kommer det sannolikt att vara svårt för London att motsätta sig en ny folkomröstning i frågan, men hur en sådan då kommer att utfalla går det knappast att ha någon mening om.

Men ett valresultat som det väntade kommer i alla fall att tydligare sätta hela frågan på agendan för den brittiska debatten.

.


Om pandemin, klimatet, Cypern och folkmord.

25 april 2021

STOCKHOLM: Just nu tillhör Indien tveklöst de länder som kämpar allra hårdast med pandemin. En ny s k dubbel mutation av viruset har lett till en mycket kraftig ny våg av infektioner.

Sjukhusen har inte tillräckligt med syre för att hjälpa sjuka patienter att överleva, och landets i och för sig imponerande vaccinproduktion bromsas av amerikanska exportrestriktioner på vissa ingredienser.

Och i min nya funktion inom ACT-Accelerator och WHO har detta lett till åtskilliga samtal under helgen. Jag hoppas att olika insatser försatt hjälpa Indien kommer att börja att ha effekt under de kommande dygnen.

Men Indien är inte unikt. Det vi ser för nu kommer vi nog dessvärre att se på fler platser längre fram. Även våra möjligheter till återhämtning påverkad ju av möjligheten av att nya varianter av viruset kan komma fram i dessa områden.

Ingen är säker förrän alla är säkra.

Den gångna veckans virtuella klimattoppmöte måste nog anses ha fört frågorna framåt. President Biden har ett starkt engagemang, och amerikanskt ledarskap är viktigt.

Sedan är det ett faktum att medan Europa kanske mer satsar på regleringar och prismekanismer har USA en starkare betoning på teknik och innovationer. Och huruvida USA kommer att klara sina nya och ambitiösa klimatmål utan att på ett eller annat sätt få ett pris på utsläpp som EU gjort återstår att utreda.

Mötet var också tydligt med den starka roll som man ser för den privata sektorn i detta arbete.

Under veckan som kommer avser FN:s generalsekreterare att föra samtal i Genève för att se om det finns förutsättningar för ett nytt allvarligt försök att lösa Cypern-frågan.

Försök har ju gjorts förr.

Det första var ju den författning och de traktater som tillkom i samband med att Cypern fick sin självständighet 1963. Men det rasade ju samman snabbt, och sedan 1964 har FN haft fredsbevarande trupper stationerade på ön .

Situationen förvärrades ju sedan ytterligare efter det greknationalistiska kuppförsöket och den turkiska invasion detta ledde till 1974.

Det andra ambitiösa försöket var den s k Annan-planen, men den lösning som man där kom fram till röstades ju ner i en folkomröstning på den grekcypriotiska delen av ön 2004.

Och det tredje ambitiösa försöket havererade så sent som 2007 i de FN-ledda samtalen i Crans Montana i Schweiz.

Finns det nu nya och bättre förutsättningar?

Man skulle vilja hoppas det, men lätt kommer det inte att bli. Den turkcypriotiska delen av ön säger nu, med stöd i Ankara, att nu kan bara någon form av tvåstatslösning bli aktuell, samtidigt som det är svårt att se att den grekcypriotiska delen skulle vara beredd att röra sig ur sina tidigare positioner.

Problemet tidigare har varit att medan grekcyprioterna förvisso är beredda att acceptera turkcyprioterna som en minoritet med olika typer av skydd, vill dessa bli accepterade som ett av de två folken med rätt och möjlighet till full delaktighet i öns styrelse.

Olika konstitutionella försök att komma ur detta dilemma har gjorts, men i slutändan har det varit svårt att vinna accept.

Till detta kommer så frågan om garantimakterna. Enligt det avtal som ledde till Cyperns självständighet är Storbritannien, Grekland och Turkiet garantimakter med också rätten att intervenera om de principer som lades fast i detta avtal hotad.

Det var med stöd av detta som Turkiet intervenerade 1974.

Tidigare var tanken att denna möjlighet skulle fasas ut för att helt försvinna när såväl Grekland som Cypern och Turkiet var medlemmar av EU, men med det turkiska EU-perspektivet nu påtagligt avlägset finns knappast denna formel längre för att lösa ut den frågan.

Men förr eller senare måste frågan lösas. Den har ju en tendens att förgifta också andra viktiga frågor i samarbetet såväl inom EU som Nato, och det alldeles bortsett från den betydelse det skulle vara för Cypern själv med en lösning.

Inte minst de ekonomiska möjligheterna skulle förbättras påtagligt.

Så vi får se vad som kommer ut ur samtalen i Genève. Inledningsvis med all sannolikhet ingenting alls, men i bästa fall ett försök att i alla fall göra ett försök till att få till stånd en lösning.

De senaste dagarna har vi också fått en förnyad diskussion om de hemska händelserna under det första världskriget i det osmanska riket skall betecknas som folkmord eller inte.

Den diskussionen handlar knappt alls om vad som faktiskt hände – där råder betydande enighet bland historiker – men mer om hur det skall betecknas. Och den frågan har ju dessutom kommit att politiserande på ett beklagligt sätt.

Under Balkan-krigen var anklagelserna om folkmord frekventa, men här fanns ju så småningom internationella juridiska instanser som kunde pröva anklagelsens och med undantag av Srebrenica tillbakavisades alla anklagelser om folkmord.

Själv tyckte jag den diskussionen var lite beklaglig, för den riskerade ju att leda till att man tog mindre allvarligt på allt det hemska som inträffade men som inte levde upp till de med rätta höga krav som finns på att använda begreppet folkmord.

Som utrikesminister mötte jag en rad krav på att ”erkänna” olika händelser som folkmord.

Det var då inte bara 1915 med armeniernas och olika kristna gruppers djupt tragiska öden, utan också bl a den organiserade massvälten i Ukraina på 1930-talet eller Stalins försök att utplåna den krimtatariska historien på Krim genom också massfördrivning och massdöd.

Men jag gjorde inte detta, dels därför att det kändes lite konstigt att ”erkänna” historien , dels därför att jag kände en olust för att skriva historien med politiska beslut. Och i bakgrunden låg självfallet också att börjar man att göra det är det inte alldeles lätt att se var man skall sluta.

Det är ju inte alldeles säkert att en riksdag eller en regering är rätt instans att officiellt avgöra historiens tvistefrågor eller att på något sätt ”erkänna” historiens olika delar. H

Historien hanteras nog i grunden bättre av historiker.

I andra sammanhang har man försökt att hantera situationer som denna genom en fördjupad debatt mellan historiker. På Balkan har det gjorts ett antal sådana försök med lite blandad framgång, och i fallet 1915 var det för några år sedan nära att få tillstånd en internationella historikerkommission med godkännande av också Yerevan och Ankara.

Men tyvärr misslyckades detta.

Framtiden är en besvärlig fråga, men historien är inte sällan än mer utmanande.


Allt allvarligare i och med Ryssland.

18 april 2021

STOCKHOLM: Det går inte att undvika att bli tilltagande oroad av utveckling i Ryssland och med den ryska politiken.

Den militära uppladdningen på Krim och kring Ukraina fortsätter av allt att döma.

I dagarna har två stora landstigningsfartyg från Norra Flottan passerat in i Svarta Havet, och från Kaspiska Havet har mindre enheter för motsvarande operationer tillförts.

Det leder ofrånkomligen till allvarliga frågor.

Jag skrev en artikel i Washington Post i veckan med olika möjligheter för vad detta kan innebära, och en ytterligare men lite annorlunda kommer i nätverket Project Syndicate om ett dygn eller två.

Rysslands relationer i övrigt till omvärlden fortsätter att försämras på ett sätt som faktiskt håller på att bli dramatiskt .

President Biden slog till med nya sanktioner mot Ryssland med anledning också av ryska cyberoperationer, och i Moskva försöker utrikesdepartementet MID aktivt att att få den amerikanske ambassadören att åka hem. Den ryske ambassadören i Washington finns ju redan i Moskva.

Och det blev inte bättre när den Tjeckiska Republiken utvisade inte mindre än 18 personer från den ryska ambassaden i Prag efter det att det klarlagts att ett team från GRU var ansvarigt för en explosion på ett stort tjeckiskt ammunitionsförråd 2014 som också kostade två människor livet.

Ammunitionen hade sålts och skulle levereras till Ukraina. De bulgariska affärsman som var inblandade i transaktionen mördades senare, av allt att döma av samma GRU-grupp.

Och till saken hör att i denna inför också de två personer som var ansvariga för Novichick-attacken i Salisbury i Storbritannien.

Detta är ett minst sagt allvarligt och uppseendeväckande mönster. Och det finns anledning att anta att denna GRU-grupp är ansvariga också för dåd i Europa som man ännu inte fullt ut kunnat klarlägga ansvaret för.

Det ryska svaret på den tjeckiska utvisningen av 18 personer har nu blivit en utvisning av 20 personer på den tjeckiska ambassaden i Moskva. Det är en stor byggnad – jag har varit där – men efter detta blir det nog mycket tomt i dess korridorer.

Och att man utvisar två fler är notabelt och ett nytt mönster. Man vill trappa upp ytterligare.

Lägg så till detta behandlingen av Alexei Navalny.

Utan att veta detaljerna är det tydligt att hans hälsotillstånd försämrats dramatiskt, och att man förvägrar honom rätten att träffa sin egen läkare. Det råder dessutom ingen tvekan om att just detta är ett beslut som är förankrat hos president Putin personligen.

Samtidigt har hans stiftelsen mot korruption förklarats att vara en ”extremistisk” organisation, och i förlängningen av detta ligger möjligheten och sannolikheten av drastiska åtgärder mot alla som arbetat för denna.

På onsdag skall president Putin hålla sitt årliga stora tal, och det finns anledning att noga notera tongångarna där.

Ofta är dessa tal tämligen tråkiga kataloger av sociala och ekonomiska löften som mer sällan infrias, men nu kommer talet i ett läge där både den utrikes- och den inrikespolitiska situationen håller på att bli osedvanligt spänd.

Står vi inför dramatik? Uteslutas kan det inte.

Men allt är osäkert – betydligt mer än vanligt.


Om USA-Japan, halvledare, Israels närområde, Iran-samtal och Belfast.

11 april 2021

TABIANO CASTELLO: Den ryska militära uppladdning mot Ukraina och på Krim som jag skrev om förra veckan förefaller att ha fortsatt under veckan som gått, och det sägs nu att det handlar om den starkaste uppmarschen av ryska stridskrafter runt Ukraina sedan de öppna striderna 2014.

Det som nu kan läggas till att det vid sidan av dessa olika markstridskrafter också nu förefaller att tillföras ryska flottförband till Svarta Havet, och att USA sänder in två jagare till samma område.

Det är svårt att se att denna uppmarsch sker utan att det finns något syfte med den, men vad detta är vet vi självfallet forfarande ingenting om. Jag tror dessvärre att jag i denna del inte har så mycket att tillägga i förhållande till vad jag skrev för en vecka sedan.

Men det finns all anledning att ha skärpt uppmärksamhet i denna riktning under veckan som kommer.

På det större politiska planet är väl den kommande veckans viktigaste händelse att president Biden tar emot den japanske premiärministern Yoshihide Suga i Vita Huset på fredag.

Att det är en viktig allierad från Asien som är den första internationella gästen i Vita Huset under denna administration sänder självfallet en viktig signal.

Överläggningen på fredag har föregåtts av samtal säkerhetsrådgivarn Sullivan redan haft i regionen. Och värt är att notera att på agendan utöver frågor relaterade till Kina och till Nordkorea kommer att stå frågan om försörjningen med halvledare för att hålla våra ekonomier i gång.

Frågan om halvledare började att komma i fokus redan under Trump-administrationen då man slog till med olika åtgärder för att försöka att strypa Kinas tillgång till mer avancerade sådana. De mest avancerade tillverkas i Taiwan och Sydkorea, medan Kina anses ligga ett antal år efter.

Det som nu dessutom kommit i fokus är en brist på halvledare i samband med att världsekonomin drar igång igen, och med tanke på den vittgående betydelse dessa har för i stort sett allt av större betydelse har detta snabbt blivit en mycket viktig fråga.

Vi har ju sett hur olika fordonsindustrier tvingats att dra ner på takten de senaste veckorna just för att de inte för fram de halvledare som behövs. Elektroniken är numera en allt viktigare del av varje fordon.

Det är en del av bakgrunden till att jag skulle tro att vi kan förvänta oss något gemensamt initiativ från USA och Japan i det ärendet – ytterligare ett tecken på teknologifrågorna starkt ökade betydelse på den internationella scenen.

Också i EU uppmärksammas dessa frågor. EU-kommissionären Breton har talat om att EU till 2030 skulle kunna tillverka ca 20% av sitt eget behov av de allra mest avancerade halvledarna – ett mycket ambitiöst mål som redan ifrågasatts av olika bedömare.

Produktionen är komplicerad, starkt integrerad över olika länder och vad gäller anläggningar mycket kostsamt. Den ledande tillverkaren – TSMC på Taiwan – har planer på investeringar de kommande tre åren på ca 100 miljarder dollar.

Det illustrerar storleksordningen på de investeringar som krävs.

Veckan som gick innebar början på någon form av diplomatisk process mellan USA och Iran om det nukleära avtalet. De träffas inte direkt, och det trots att deras representanter bägge var i Wien, utan det verkar som om budskapen mellan dem förmedlas av främst EU.

Detta kommer säkert att ta sin tid, men det var värt att notera att de första kommentarerna från iransk sida efter det att processen kommit igång var positiva.

I Tel Aviv är uppskattningen av detta säkerligen begränsad, men möjligen undviker man en direkt konfrontation med Washington. Dessa dagar har man besök av den amerikanske försvarsministern Austin, och det finns mycket att tala om.

I Israels omedelbara närområde ser läget i Libanon allt mer desperat ut – och det var desperat redan i utgångsläget – och samtidigt har det ju kommit tecken på att stabiliteten i Jordanien utsatts för påfrestningar.

USA har nu återupptagit sitt bistånd till de palestinska områdena, och kommer också att återupprätta sitt generalkonsulat i Jerusalem, som ju svarar för kontakterna med de palestinska områdena. De ockuperade områdena beskrivs nu åter som just ockuperade.

På närmare håll finns det dessvärre anledning att uppmärksamma de ihållande oroligheterna på Nordirland.

Det finns flera skäl till dessa, men de allra flesta ser också en effekt av att Brexit brutit den stegvis goda utveckling som tagit bort gamla gränser och skapat ny gemenskap.

Storbritannien och Irland går olika vägar, och en ny ekonomisk gräns blev nödvändig mellan Nordirland och övriga delar av Storbritannien. Därmed bröts en långsiktig utveckling som steg för steg stärkt också fredsprocessen.

I detta ligger lärdomar också för andra sköra och känsliga områden. Jag ser dessvärre risker för att vi kan hamna i en motsvarande situation på Balkan om den långsamma processen med EU-närmande bromsas upp så att den förlorar all trovärdighet.

Kanske kan Belfast leda till att man på sina håll tydligare ser dessa risker.

För min del blir det en vecka präglad inte minst av olika delar av mitt WHO-åtagande. I morgon har jag samtal med olika nyckelaktörer, och på onsdag har vi stort virtuellt möte under ledning av WTO om åtgärder för den globala vaccinförsörjningen.

Så det saknas inte sysselsättning.


Rysk uppladdning mot Ukraina – varför?

04 april 2021

TABIANO: Att det pågår en relativt kraftig rysk militär uppladdning kring Ukraina råder det knappast någon tvekan om.

Sociala media har innehållit bilder som visar på att förband också från tämligen avlägsna områden, och inkluderande tunga enheter, befunnit sig under transport mot den ukrainska gränsen och Krim.

Den exakta omfattningen är svår att bedöma med utgångspunkt från enbart denna information.

Och än mindre går det självfallet att avgöra syftet med den militära uppladdningen.

Än mer oroande än denna är egentligen det uppskruvade tonläget i officiella ryska kommentarer och i ryska statliga media. Om den militära uppladdningen kan ge anvisning om vilken förmåga man har är det här man kan få en bild av möjlig politisk avsikt.

Den senare tiden har den vapenvila som fans tidigare i Donbas ersatts av då och då uppblossade strider. De senaste dygnen har det t ex rapporterats att tunga granatkastare använts av de ryska eller ryskstödda styrkorna.

Och i ryska media talas om ukrainska provokationer, om ukrainska övergrepp och om ukrainska anfallsplaner på ett sätt som saknar varje förankring i den verklighet som går att bedöma. Detta tyder snarast på ryska försök att skapa en förevändning för någonting.

Mönstret är dessvärre inte alldeles obekant.

Ett resultat av oron för utvecklingen har varit en serie av samtal till president Zelensky i Kiev för att ge honom och Ukraina stöd. Viktigast under veckan var ett tydligen relativt långt samtal från president Biden.

Ett storkrig på slätterna i östra Europa – en större rysk operation skulle med största sannolikt leda till ett sådant – borde rimligen inte ligga i ryskt intresse.

Men det kan inte uteslutas att man är beredd till någon typ av mer begränsade operation.

Sådana med direkt ingripande av reguljära ryska bataljonsstridsgrupper i Ukraina såg vi dels i augusti 2014 och senare i februari 2015 och det var de som tvingade fram först det första och sedan det andra s k Minsk-avtalet.

Och jag vet från tidigare direkta samtal med insatta personer i Moskva att man såg detta som både nödvändiga och framgångsrika insatser. Först ett tydligt militärt ingripande – och sedan pressa fram avgörande politiska eftergifter.

Sannolikt bedömer man situationen i Kiev som labil, och därmed också möjlig att påverka. Att de pro-ryska krafter i Ukraina man satsats på drabbats av olika begränsningar kan möjligen också vara en del av denna bild. Och relationerna till EU och USA anser man nog vara usla i alla fall.

Kanske vill man pressa fram ett från sin utgångspunkt mer förmånligt Minsk 3?

Men detta förblir självfallet bara spekulationer – om än grundat på det vi lärt oss tidigare. Det finns all anledning att följa inte minst vad som sägs i de ryska propagandakanalerna. Och att göra det vaksamt.

I veckan som kommer finns det annars anledning att följa vad som sägs i samband med att IMF publicerar sina nya bedömningar av den globala ekonomin.

En viss uppjustering förefaller sannolik – men samtidigt nya varningar för att en fjärde våg av pandemin alls inte kan uteslutas, och att siffrorna så kan bli påtagligt annorlunda.

Ingen är ju säker förrän alla är säkra.


Värnplikt för världen. Igen.

03 april 2021

STOCKHOLM: För några veckor sedan ringde mig chefen för FN:s världshälsoorganisation WHO Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus med en fråga om jag ville ta vid som s k Special Envoy för WHO för det som kallas ACT-Accelerator.

Varför denna fråga kom till just mig vet jag i ärlighetens namn inte. Vi hade förvisso haft en del kontakt under den tid jag var utrikesminister och han samtidigt var utrikesminister i Etiopien, och jag hade betydande respekt för det sätt som han skötte det uppdraget.

Men sedan dess hade vi inte haft någon kontakt. Jag hade förvisso följt honom på hans presskonferenser från WHO-högkvarteret i Genève, men mer var det inte.

Och det var ju ett tag sedan jag var mer direkt aktiv inom FN-systemet. den gången var det ju dessutom helt andra typer av frågor det gällde.

ACT-A sattes upp mot slutet av april förra året som en mekanism för att koordinera olika insatser mot pandemin, och då främst för att hjälpa låg- och medelinkomstländer.

Access to COVID-19 Tools (ACT) Accelerator är det mer formella namnet.

Det finns en rad viktiga aktörer när det gäller globala hälsofrågor, och syftet med ACT-A var att samordna och koordinera deras olika insatser för att så snabbt som möjligt bekämpa pandemin.

En s k Special Envoy för WHO fanns med från första början, och det var Ngozi Okonjo-Iweala. Hon har ju nyligen tillträtt som ny chef för världshandelsorganisationen, och kunde således inte vara kvar i den funktionen.

Efter att ha funderat på saken efter hans samtal kom jag fram till slutsatsen att detta var den typ av frågor som man inte hade rätt att säga nej till. Om jag verkligen kunde göra en insats eller inte visste jag inte, men när de bad att jag skulle ta på mig uppgiften fanns det inte mycket till alternativ.

Det var dags att göra värnplikt för världen. Igen, skulle man kunna säga.

Min mest omedelbara uppgift är att leda ett sammanträde en gång i veckan med de olika aktörerna för att gå igenom läget, diskutera aktuella utmaningar och dra upp riktlinjer framöver.

Men självfallet kräver detta åtskilligt av förberedelser av olika slag. Och uppföljning. Allt i dessa tider via det ena eller det andra digitala verktyget.

Mycket av uppmärksamheten nu ligger alldeles självklart på vacciner, där COVAX är den funktion som skall få ut dem till så många länder som möjligt så fort som möjligt.

Tanken var ursprungligen att till i mitten av april skulle vaccinering ha påbörjats i alla länder i världen, men dessvärre ser nu ut som om ett tjugotal inte kommer att klara detta. Jag har dock försökt med vissa kontakter för att se om de kan få i alla fall en viss tillgång.

Men vi är på väg in i en allt mer besvärlig fas där det politiska trycket ökar. Bara ett exempel: härom dagen fick WHO:s representanter i Paraguay lämna landet efter oroligheter eftersom man tyckte att vacciner kom för sent.

Inte minst är det viktigt att vårdpersonal i hela världen kan vaccineras så fort som möjligt.

Det finns två mycket starka skäl varför det är så viktigt med COVAX.

Ett är att så länge viruset härjar fritt – och det alldeles oavsett var – finns risken att det muterar på ett sätt som kan göra det än farligare, och ytterst komma tillbaka och angripa också länder som tror att de redan blivit säkra.

Ingen är säker förrän alla är säkra. Det är den enkla sanningen.

Det andra skälet är självfallet den globala ekonomin. En rad studier har visat att om vi inte får bukt med pandemin globalt kommer den globala ekonomin inte att kunna återhämta sig totalt.

Att snabbt vaccinera större delen av världens befolkning är någonting som aldrig tidigare gjorts – eller ens övervägts. Uppgiften är gigantisk.

Men vi har varit utomordentligt lyckliga med att det unikt snabbt kommit fram ett flertal effektiva vaccin. En process som normalt tar åtskilliga år har nu genom en mycket fokuserad satsning gått väldigt mycket snabbare.

Och bara det att det lyckades att få fram dessa vaccin över huvud taget är mycket lyckligt – det var ingalunda säkert att det skulle vara möjligt.

Men att snabbt tre- eller fyrdubbla världens totala produktionskapacitet av vaccin är ingen enkel uppgift – och det normala behovet av vaccin för andra sjukdomar har ju inte försvunnit.

Den långsamma biologiska process som ger den typ av vaccin som Astra Zeneca producerar tar upp mot tre månader och innefattar en lång rad olika moment där kvaliteten aldrig får eftersättas och där kontrollerna ty följande är många.

Till detta kommer sedan uppgiften att distribuera dessa vaccin runt om i världen och att administrera processen med massvaccinering i olika länder. Alla är inte lika förberedda på detta, och vissa av vaccinerna kräver dessutom mycket speciell behandling under hela kedjan.

Men det handlar inte bara om vaccin. Det är åtskilligt annat som också måste fram.

Läkemedel för att underlätta behandlingen finns nu, och dessa liksom syrgas måste tas fram i påtagligt ökade kvantiteter. Respiratorer talades det ju mycket om i pandemins inledning.

Testning understryks ofta när jag lyssnar på WHO:s experter. Annars famlar vi i blindo vad gäller pandemins förlopp, säger de. Inte minst handlar det ju om att snabbt upptäcka om det finns nya mutationer.

Och här gäller det också att få fram snabbare och billigare sätt att testa. Mycket är på gång i det avseendet.

Forskning och utveckling är en annan viktig del. Nya vaccin kommer ständigt, och det måste finnas en hög beredskap för att klara nya mutationer.

Allt detta kostar pengar. Hitintills har de olika aktiviteter som ACT-A samordnar kostat ca 11 miljarder dollar, men vi har nu ett behov av att få fram ca 22 miljarder dollar för resten av detta år. Och i veckan som gick började vi att diskutera hur behoven kan tänkas se ut för 2022.

Det är förvisso stora belopp, men faktiskt mindre än en procent av det som nu satsas i olika länder och genom EU för att stimulera ekonomierna. En serie möten i främst G7- och G20-kretsarna kommer att vara viktiga för detta, och Norge och Sydafrika går i spetsen för ansträngningarna.

Vi är lite mer än ett år inne i pandemin, och just nu ökar smittspridningen i varje del av världen, med bara en bråkdel av alla vaccinerade och risken för nya mutationer ständigt närvarande. Just nu är det väl den s k brittiska mutationen som ger den tredje våg och den ökning vi ser också i vårt eget land.

I slutet av maj samlas världen till ett toppmöte om hälsofrågor i Rom, och då kommer det inte bara att diskuteras situationen just nu, utan också vad som behöver göras långsiktigt för att hantera kommande pandemier.

Och då ligger också på bordet en rapport som tagits fram under ledning av Nya Zeelands f d premiärminister Helen Clark med förslag i dessa avseenden. Ett nytt internationellt fördrag för samarbete i hälsofrågor tillhör det som nu diskuteras.

Mitt uppdrag för WHO kommer förvisso att ta tid, men samtidigt har jag ju en rad andra uppdrag att sköta.

Kalendern blir förvisso en bra bit knepigare under den närmaste tiden.


Om Suezkanalen, globalt klimatmöte, nya spänningar med Kina och terroristangrepp.

28 mars 2021

STOCKHOLM: Sedan i tisdags är således Suezkanalen blockerad av ett fartyg som var på väg från Ostasien till Rotterdam med 18.000 containers varav ett antal hundra också har Sverige som destination.

Och i skrivande stund är det oklart hur lång tid det kan ta innan man får loss fartyget. Kraftiga bogserbåtar och annan tung utrustning har anlänt eller är på väg från Nederländerna, Italien och Tyskland.

Under tiden växer anhopningen av fartyg utanför såväl Suez vid kanalens södra som Port Said vid dess norra ända som väntar på att kunna föra sina olika laster vidare.

Omkring 12% av den samlade världshandeln beräknas passera kanalen, och för varje dygn som går växer självfallet kostnaderna för olika föreningar. Det handlar då inte bara om de 18.000 containrarna på just detta fartyg, utan om den samlade lasten på alla de nu hundratals fartyg som väntar.

Maersk har nu meddelat att man dirigerat om 18 fartyg till att i stället gå den två veckor längre vägen kring Afrika. Även detta får självfallet stora konsekvenser för leveranskedjor som ju ofta är beroende av att t ex insatsvaror kommer fram i tid.

Det inträffat visar ånyo hur beroende vi är av en smidigt fungerande, öppen och integrerad global ekonomi. Och även om det hörs röster i den riktningen då och då är det en farlig illusion att tro att detta är någonting som man på ett eller annat sätt kan frigöra sig ifrån.

Politikens inriktning måste vara att hålla denna öppna ekonomi så öppen som möjligt, samtidigt som det måste finnas en robusthet och förmåga till snabb anpassning som klarar av kriser som just denna just nu i Suezkanalen.

Vi får se hur det går. Kanske blir det tomt på någon hylla hos IKEA ett tag. Kanske blir det problem om ett raffinaderi tvingas dra ner kraftigt ett tag. Kanske finns det någon industriproduktion som måste stänga därför att insatsvarorna inte kommer fram i tid.

När det gäller kampen mot COVID-19 tror jag dock att effekterna blir begränsade.

För ett år sedan talades mycket om brist på respiratorer och annat, men här har nu produkten snabbt ökat, och vi hör mindre om detta.

Och vad gäller såväl vaccin självt som de olika insatser som krävs i produktionen, liksom de olika stadier ibland på olika platser som ingår i detta, är det ett beroende framför allt av flygfrakt. Det handlar om tid, och är ju dessutom produkter som vare sig är tunga eller skrymmande.

På det mer utrikespolitiska området kan noteras att Europeiska Rådet i veckan som gick som väntat sköt upp diskussionen om Ryssland, men antog slutsatser om relationerna med Turkiet som kombinerade piska och morot, men med tyngdpunkten på en förhoppning att det är det senare som kommer att vara viktigast.

Att utvecklingen internt i landet just nu är besvärlig tillhör dock den bilden.

På andra sidan Atlanten har nu president Biden kallat till globalt toppmöte om klimatfrågorna där Norge och Danmark kommer att företräda vår del av världen, men där även presidentens Erdogan och Putin står på inbjudningslista.

Och inför detta säger USA att man kommer att bli mer precis om sina ambitioner inför det viktiga COP26-mötet i november i år.

Viktigt kommer också att bli om och när Indien kommer att presentera en mer övergripande ambition om när man avser att uppnå klimatneutralitet. Hitintills har man inte gjort det. Kina sade ju i somras efter tryck inte minst från EU att man skulle klara detta till 2060, och frågan är om Indien realistiskt skulle klara ett än mer ambitiöst mål.

Relationerna med Kina har ju tagit sig en ny törn med anledning av EU:s och andras markeringar mot situationen för de mänskliga rättigheterna för den muslimska uigurbefolkningen i Xinjiang. Senast har nu H&M och Nike drabbats av en centralt organiserad köpbojkott i Kina sedan de sagt att de har fokus också på sina leveranskedjor när det gäller bomull från regionen.

Frågan är förvisso känslig i Kina. Det går alltid att piska upp nationella stormar kring frågor som anses röra nationens integritet och säkerhet, och alldeles säkert finns det också en genuin oro för både terrorism och separatism i regionen även om det gått några år sedan de senaste attentaten.

Men även i kamp mot terrorism är respekt för mänskliga rättigheter viktigt. Utan att dra några som helst paralleller kan man erinra om att EU var inte tyst när det gällde övertramp som skedde från USA:s sida i det mest aktiva skedet av dess kamp mot Al Qaida.

Och långsiktigt är det knappast med hårdare förtyck som Kina kan vinna stabilitet i en region som man ser som viktig för landets säkerhet. Centralasien såväl öster som väster om Kinas gräns är inte ett okomplicerat område.

Frågeställningarna kring detta, och inte minst den starkt överdrivna kinesiska rektionen, har knappast gjort relation till Kina lättare att hantera inte minst inom EU. Åter förefaller ledningen i Peking i allmänt nit att ha skjutit sig själv i foten.

På lite längre avstånd sker nu ett större terroristangrepp i staden Palma i provinsen Cabo Delgado i nordligaste Mozambiques. Sporadiska strider har pågått sedan 2017, och ca 70.000 människor anses ha flytt eller fördrivits.

Målet för attackerna förefaller att vara vad som är Afrikas största investering just nu – en stor anläggning för att producera LNG-gas med franska Total som viktigaste investerare.

Och samtidigt kom i dag nyheten om en självmordsattack mot en kyrka i Indonesiens huvudstad Djakarta.


Om Anchorage, Blinken i Bryssel, EU om Ryssland och Turkiet, vaccinnationalism och val i Israel.

21 mars 2021

STOCKHOLM: Vad semitoppmötet mellan USA och Kina i Anchorage resulterade i kommer det nog att ta ett tag innan vi får större klarhet i.

Inledningen av mötet var en parad av ömsesidiga anklagelser och kritikpunkter, och det hade möjligen sitt värde för respektive hemmapublik. Därefter sägs det dock att mötet blivit mer konkret med diskussioner som spände över vida fält under åtskilliga timmar.

Och det hade säkert värdet att klarlägga ståndpunkter, röda linjer och möjliga öppningar för kommande dialog. Den dialogen i olika frågor skall fortsätta genom reguljära diplomatiska kanaler, sades det. Respektive ambassadörer fanns också med i samtalen för att underlätta den saken.

I veckan som nu kommer förskjuts så uppmärksamheten från de olika mötena om och i Asien till vår del av världen.

På tisdag och onsdag är det sedvanligt möte mellan utrikesministrarna i Nato, och det är första gången utrikesminister Blinken kommer till Europa.

Det handlar om Nato:s nya strategiska koncept med perspektivet bort mot 2030. Och sannolikt kommer Blinken att ge en bild av hur man ser också dialogen med Kina framöver och dess konsekvenser.

Men säkert kommer också mer konkreta frågor att komma upp. USA är inte färdiga med hur politiken vad gäller Afghanistan kommer att se ut, men alldeles säkert kommer Tony Blinken att få åtskilliga frågor om detta.

Nato-länderna i övrigt har ju tillsammans fler soldater i Afghanistan än vad USA har, och skall de ha lämnat landet till 1 maj så måste den processen inledas så gott som omgående.

Och frågan om vilka konsekvenser detta i så fall får är ju inte orimlig. det handlar ju inte bara om soldater, utan om ett än större antal av olik former av internationell stödpersonal som finns i landet.

I Bryssel blir det också överläggningar mellan Blinken och olika företrädare för EU. Ryssland, Ukraina och Kina kommer att stå på den agendan.

På torsdag var det tanken att det skulle bli ett verkligt möte i Bryssel med EU:s stats- och regeringschefer, men det har nu på grund av smittsituationen omvandlats till ett möte på video vilket dessvärre torde försvårara möjligheten till en mer genuin dialog.

Åtskilligt är på agendan. Relationerna till Ryssland och Turkiet har man förberett en diskussion om, och på ett eller annat sätt kommer den säkert att bli av.

Jag skulle tro att man kommer att upprepa de fem principer för politiken gentemot Ryssland som lades fast i början av 2016, men att det vad gäller Ryssland inte blir så värst mycket mer än så.

Förväntningarna på och ambitionerna vad gäller relationerna till Ryssland är numera rätt lågt ställda. Och någon positiv rörelse i den ryska politiken gentemot Ukraina är svårt att se.

Turkiet signalerade under ett skede en vilja till reformer och närmande till EU, och det har ju varit åtskilliga högnivåsamtal för att se på möjliga förutsättningar för ett närmande.

Nu har under de senaste dygnen dock plötsligt tagits ett antal steg som tydligt går i motsatt riktning. Det gäller försöken att förbjuda HDP-partiet, avskedandet av chefen för centralbanken och beslutet att lämna Istanbul-konventionen mot våld mot kvinnor.

Trots att läget i de olika frågorna kring östra Medelhavet nu är mindre spänt genom också dialogen mellan Ankara och Athen torde dessa politiska steg ha minskat aptiten för positiva steg i relationen från EU:s sida.

Och hur marknaderna i morgon reagerar på beslutet om centralbanken blir spännande att se. Det ser allt mer osäkert ut i Turkiet i dessa dagar.

Ofrånkomligt på EU-toppmötet är att vaccinfrågorna blir stora, med en tendens hos alla att skylla på än den ena och än den andra.

Att det inte är alldeles enkelt att på bara några månader flerdubbla världens samlade produktion av vaccin är ett ärligt budskap som borde förmedlas lite oftare, men i stället är nu risken påtaglig för att man sjunker ner i en destruktiv vaccinnationalism.

Såväl den europeiska myndigheten EMA som WHO har sedan i torsdags åter gett klart grönt ljus för användning också av AstraZenecas vaccin, men i Sverige ville man tydligen inte lita på det beskedet utan valde att i stället sova på saken ett tag.

Motivet bakom detta är höljt i dunkel, men kommer med all sannolikhet att försena vaccineringen ytterligare. Och man skall inte glömma att vaccineringen räddar liv varje dag – försenad vaccinering äventyrar liv varje dag.

På tisdag är det så dags för det fjärde valet på två år i Israel. Försöket till en samlingsregering föll ju samman på grund av oenighet om budgeten, även om åtskilligt annat förefaller att ha legat bakom.

De senaste opinionsmätningarna tyder på att premiärminister Netanyahu i sedvanlig ordning stärkt sin ställning på upploppet, men att han behöver partners för att kunna regera vidare.

Och då ser det ut som om han skulle behöva att vända sig till också extremnationalistiska grupperingar med alla de följder för politiken som detta i så fall kan tänkas få.

I Washington sitter inte längre en administration som är beredd att ge grönt ljus åt en fortsatt illegal bosättningspolitik.

Men på tisdag kväll vet vi mer om hur de förutsättningarna kan komma att se ut. Redan finns det kommentatorer som spekulerar över ett femte val.


Om Quad-mötet, vaccinnationalism, Kina, Afghanistan, Tyskland och Syrien.

14 mars 2021

STOCKHOLM: På den vidare scenen är det tydligt frågeställningar om Asien och Kina som är i fokus dessa dagar.

I fredags hade president Biden videotoppmöte med ledarna för Indien, Japan och Australien i Quad-gruppen, och viktigt där var inte minst att man skisserade ett kommande djupare samarbete med ett verkligt toppmöte mot slutet av året.

I sak och mer omedelbart viktigt var ansträngningarna att få fram ytterligare en miljard doser vaccin under året. I allt väsentligt handlar detta om att öka produktionen i Indien, men hur detta förhåller sig till den tidigare målsättningen i det internationella samarbetet om två miljarder doser, och åtskilligt från Indien, är i alla fall för mig inte alldeles klart.

Oroande är dock de växande teserna till vaccinnationalism i ett läge då det är viktigt att så stora delar av världens samlade befolkning som möjligt kan vaccineras så snabbt som möjligt.

Varje form av restriktion leder i slutändan till en reduktion av det som gemensamt kan uppnås.

Produktionen är ju i mycket hög grad beroende av ett värdekedjorna för allt det som krävs i dessa komplicerad processer fungerar smidigt över nations- och regiongränser.

Jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återkomma till detta i mer detalj längre fram.

USA:s utrikes- och försvarsministrar landar i morgon i Tokyo och fortsätter sedan till Seoul för konsultationer om gemensamma utmaningar, och efter detta åker utrikesminister Blinken till Anchorage medan försvarsminister Austin fortsätter till New Delhi.

I Anchorage i Alaska träffas så på torsdag USA:s utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare med Kina:s nationella säkerhetsrådgivare och utrikesminister i en vad jag kan påminna mig alldeles unik konstellation. Det visar om inte annat den prioritet som denna relation har i såväl Washington som Peking.

Det kommer med all sannolikhet att bli tydliga tongångar från amerikansk sida i samtalen, men det kommer att bli intressant att se hur de bägge sidorna formulerar saken offentligt efteråt. USA vill säkert signalera en skarp inställning om det mesta, medan Kina samtidigt som man kommer att markera hårt i sina kärnfrågor snarare vill signalera en öppenhet också för samarbete.

Men detta är ju världens i dessa tider viktigaste relation.

Huruvida situationen med Afghanistan kommer upp i dessa samtal återstår att se. Det borde den göra. Kina och Afghanistan har ju faktiskt en gräns gemensam.

I ett kärvt formulerat brev till president Ghani har utrikesminister Blinken signalerat att man vill ha en snabb politisk uppgörelse med talibanerna för att sedan kunna dra sig ur.

Men det man skisserat är nog inte alldeles lätt för åtskilliga att svälja.

President Ghani skulle oceremoniellt närmast avsättas och utan någon konstitutionell process ersättas av en person som man skulle komma överens med talibanerna om.

Dessa skulle dessutom få hälften av platserna i den övergångsregering man skisserar samt i en rad andra institutioner. Ett råd enligt närmast iransk modell för att övervaka att alla håller sig till islam skulle också tillsättas.

Mycket om hur detta egentligen skall gå till är oklart. I Blinkens brev talas dels om en FN-ledd konferens med de olika regionala intressenterna och dels ett möte mer konkret om fredsavtalet med talibanerna och andra under turkisk ledning i Istanbul i april.

Till detta kommer dock ett möte som det kallats till i Moskva i början av den kommande veckan. Dit kommer som det nu ser ut såväl talibanerna som f d presidenten Karzai.

Den amerikanska planen leder till många frågetecken. Efter två decennier av omfattande engagemang i Afghanistan, efter det att taliban-regimen där drivits på flykten, är det en minst sagt klen utdelning för alla utom möjligen talibanerna.

Men USA vill ut. Och president Biden har ju tidigare tillhört dem som varit skeptiska till ett omfattande engagemang i landet.

På närmare håll har det i dag varit delstatsval i Rheinland-Pfalz och Baden-Württemberg i Tyskland, och de har allmänt setts som viktiga i upptakten till förbundsvalet i september.

Resultatet blev ett tydligt bakslag för CDU, och även om detta var regionala val med regionala frågor anses det att ett stigande missnöje med hanteringen i Berlin av pandemin spelat en betydande roll.

Och resultatet ledde redan i kväll till en intensiv diskussion om olika regeringsalternativ som inte inkluderade CDU efter höstens val. Sådana hade tidigare setts som mindre sannolika, men nu öppnades plötsligt nya möjligheter upp.

Vi får se hur det går med den saken. Det är långt till september.

Noteras bör att högerpopulistiska AfD gick påtagligt dåligt i bägge valen. Liksom att lilla liberala FDP möjligen har fått lite ny luft under vingarna.

På onsdag är det så val i Nederländerna. Där ser premiärminister Ruttes högerliberala VVD ut att bli klar vinnarna i ett i övrigt utomordentligt splittrat politiskt landskap.

Men på onsdag kväll vet vi bättre.

Till det som kommer att uppmärksammas under veckan hör också att det är tio år sedan inbördeskriget i Syrien bröt ut.

Sedan dess har ca 600.000 – eller kanske ännu fler – människor förlorat livet och ca hälften av landets befolkning tvingats att fly, varav mer än fem miljoner till andra länder.

Kunde detta ha förhindrats? Och vad kan vi göra nu?

Säkert – och på plågsamt goda grunder – kommer det att skrivas och sägas en del kring dessa tema under de kommande dagarna.


En förtitt på USA:s nya säkerhetsstrategi.

07 mars 2021

STOCKHOLM: I veckan som gick offentliggjorde Vita Huset i Washington ett dokument som betecknades som en intremistisk nationell säkerhetsstrategi.

Varje amerikansk administration brukar formulera vad som kallas en NSS, men det sker normalt efter en process som brukar ta ett år eller så. Och med basen i detta dokument brukar sedan följa bl a en nationell försvarsstrategi.

Så kommer det med all sannolikhet att ske även nu, men greppet att snabbt publicera ett dokument som anger huvuddragen i den politik man vill föra är nytt.

Kontrasten med den NSS som administrationen Trump publicerade i december 2017 kunde knappast vara större.

Det dokumentet sade farväl till tanken på en fungerande internationell ordning, vände i allt väsentligt multilateralt samarbete ryggen, förklarade suveränitet vara det viktigaste begreppet och sade att det är allas kamp mot alla som gäller och att USA:s styrka är det avgörande.

Och det var ju också den grundläggande filosofi som vägledde den administrationens insatser.

Det nya dokumentet tecknar en bild av världens utmaningar som förvisso målar upp delvis samma bild, med det viktiga tillägget att omsorgen om demokrati lyfts fram, men anger ett helt annat sätt att angripa dem.

Nu är det inte USA ensamt, utan USA tillsammans med allierade och andra nära partners som ses som den enda möjliga vägen att klara de utmaningar man står inför. Den tesen upprepas gång efter annan i dokumentet.

Och skillnaden kunde knappast vara större.

Vissa av dessa utmaningar är det ju alldeles uppenbart att det krävs samarbete för att möta. Just nu ställer COVID-19 helt nya krav på internationellt samarbete, och de globala hälsofrågorna kommer i en rad avseenden att vara viktiga på dem globala agendan detta år.

I maj skall ju hållas ett globalt toppmöte om hälsofrågorna i Rom.

Och samma sak gäller alldeles självklart klimatutmaningen. Den kan alldeles uppenbart inte klaras av någon enstaka nation ensamt. Den kräver ett samarbete där ingen lämnas utanför eller tillåts ställa sig vid sidan.

I november är det ju det viktiga COP26-mötet i Glasgow.

Men det är inte bara denna typ av utmaningar som kräver samarbete.

Den kinesiska maktutvecklingen i olika avseenden finns självklart med.

Man vill konkurrera med Kina från en stark position, samarbete där detta är möjligt och konfrontera Kina där detta blir nödvändigt.

Och den starka positionen handlar då inte bara om att stärka USA inte minst när det gäller forskning och utveckling, utan också om samarbete med allierade och andra partners. Det förblir ju en alldeles avgörande skillnad mellan USA och Kina att medan USA har allierade har Kina inte alls samma möjlighet.

I dokumentet nämns genomgående samarbete med det som numera kallas ”Indo-Pacific” före samarbete med Europa, och det markera tydligt det skifte mot Asien som ju tydligt inleddes redan under Obama-administration.

I dag har också meddelats att det kommer att ordnas ett virtuellt toppmöte med den s k Quad-gruppen – USA, Japan, Indien och Australien. Det är en gruppering som såg dagens ljus 2007 och som sedan dess växt fram gradvis och med lite varierande entusiasm från de olika länderna under olika skeden.

Det intressanta är nu att Indien tydligen fullt ut är med. Delhi har tidigare haft en del reservationer mot att vara med i ett sammanhang som kan uppfattas som riktat mot Kina, men tydligen har de skärmytslingar man haft uppe i Himalaya under det gångna året nu lett till en förändring i inställningen.

I dokumentet träder också teknologifrågorna fram med kraft. De ses som alldeles avförande i kraftmätningen med ett Kina som ju storsatsar på en rad olika avancerade områden. Just nu är det ju halvledare som är föremål för en betydande konfrontation.

Och alldeles självklart återkommer dokumentet till frågan om ett toppmöte för demokratier. Detta har ju Biden talat om under sin kampanj, även om det är lättare sagt än gjort att sortera ut detaljerna kring ett sådant möte.

Det är inte alldeles lätt att exakt avgöra vilka länder som kan betecknas som demokratier och vilka som inte kan beskrivas som sådana. Jag skulle tro att det funderas en hel del på den frågan.


Om JCPOA-problem, Saudi och USA, upptrappning i Jemen, allvarligt i Etiopien och lite Kina och kol.

28 februari 2021

STOCKHOLM: Medan administrationen Biden borta i Washington kämpar med att få sitt stora stimulanspaket genom kongressen tornar det upp sig på den utrikespolitiska horisonten för USA.

Att återgå till det nukleära avtalet JCPOA med Iran har tydligt varit Bidéns avsikt, men även om Teheran och Washington i denna del således vill samma sak ser det nu ut att ha blivit riktigt besvärligt med frågan hur man skall nå dit.

Teheran – med ett presidentval om några månader – tar nya steg genom att införa vissa begränsningar av de internationella inspektionerna. Detta är steg som beslutats av det iranska parlamentet efter det att detta vid valet förra året fick en avsevärt mer konservativ sammansättning.

Och det kan i alla fall till viss del i din tur föras tillbaka på den amerikanska politiken.

Washington å sin sida förefaller ovillig att lyfta några av Trump-erans sanktioner innan Teheran demonstrerat att de är beredda att ta steg tillbaka. Och det finns steg vad gäller Teherans tillgång till vissa begränsade finansiella medel som skulle kunna tas relativt enkelt. Varför man inte gjort det är en relevant fråga.

I detta läge inbjöd EU till informella samtal mellan alla inblandade. Washington tackade efter viss fördröjning ja, men i dag har Teheran sagt att så länge den amerikanska påtryckningspolitiken inte ändras i sak är man inte beredda till samtal.

Det har i och för sig varit den iranska linjen hela tiden och är måhända därmed mindre förvånande.

Nu återstår att se om processen går att rädda, och en väg till samtal och konkreta steg från bägge sidor kan finnas, eller om nya steg kanske i anslutning till atomenergiorganet IAEA:s styrelsemöte de närmaste dagarna leder till att skyttegravarna grävs än djupare.

Jag får hoppas att det utvecklas viss energi inte minst i Bryssel och övriga berörda europeiska huvudstäder i den frågan.

Under tiden har ju Washingtons relation också med Riyadh förändrats när nu kronprinsen MBS i den offentliggjorda amerikanska underrättelsebedömningen officiellt pekas ut som ansvarig för det brutala mordet på Jamal Khashoggi.

Att det var så kanske inte kommer som en överraskning – men när USA sätter svart på vitt på saken får det ju en annan dimension.

Det är tydligt att man i Washington ni försöker att gå en balansgång mellan det tydliga utpekandet och bevarandet av den grundläggande relationen med Saudiarabien.

Men i grunden är regimen i Riyadh som få andra beroende av det politiska stöd de har i USA. Så har det varit under mycket lång tid. De kan kaxigt säga att de blankt avvisar påståendet, men att detta kommer att sätta djupa spår är ofrånkomligt.

Tidigt satte Biden frågan om konflikten med Jemen högt upp på dagordningen, och det gjordes ett antal diplomatiska drag för att öka möjligheten av mer substantiella fredssamtal.

Detta har nu lett till att striderna i Jemen intensifieras. Det är Houti-rebellerna som går till attack i norra Jemen.

Sannolikt vill man förbättra positionerna inför de möjliga kommande samtalen – så brukar det vara i situationer som denna – men möjligen fruktar man också vad som kan komma ut av eventuella samtal mellan USA och Iran i frågan.

Även detta bidrar dock till den mer komplicerade bilden i den samlade regionen.

Jag skulle tro att det blir många möten mellan de olika delarna av den fortfarande glest bemannade amerikanska administrationen för att försöka att manövrera de olika situationerna.

På den afrikanska kontinenten finns det all anledning att känna allt större oro för situationen i Etiopien och framför allt i provinsen Tigray uppe mot gränsen till Eritrea.

Den politiska bakgrunden till denna konflikt är inte okomplicerad. Men fokus nu borde ligga på vad som håller på att utvecklas till en humanitärt mycket allvarlig situation, och där ju dessutom risken för att krisen och konflikten sprida är påtaglig.

Etiopien med lite mer än 110 miljoner invånare är den afrikanska kontinentens näst folkrikaste land, har haft en bra ekonomisk utveckling under de senaste decennierna och är ju dessutom säte för den Afrikanska Unionen.

Och det var ju inte så länge sedan olika ledare åkte skytteltrafik till Addis Abeba för att tala om alla möjliga former av samarbete. När marken nu gungar under fötterna på detta viktiga land är det viktigt att det engagemanget inte upphör.

Längre bort i världen dras tumskruvarna åt ytterligare på dem som arbetar för demokrati i Kina, och i Peking möts i veckan den s k folkkongressen och får lyssna till hur detaljerna i den nya femårsplanen ser ut.

Det har också sitt intresse inför det stora klimatmötet COP26 mot slutet av året. Skall Kina ha någon möjlighet att nå de mål de själva satt upp måste det till konkreta och synliga steg vad gäller t ex kolkraften redan i denna femårsplan.


Belarus, Ryssland, Sahel och Afghanistan.

21 februari 2021

STOCKHOLM: I morgon är det dags för herr Lukasjenka från Belarus att slå sig ner för ett nytt samtal med Vladimir Putin nere i Sichuan vid Svarta Havet.

Med all sannolikhet kommer han att be om mer pengar för att hålla sin ekonomi under armarna, och med all sannolikhet kommer det att leda till nya ryska villkor när det gäller en närmare integration mellan de bägge länderna.

Det är den rävsax som Lukasjenka försatt sitt land i.

Samtidigt träffas EU:s utrikesministrar i Bryssel för att dels något diskutera utfallet av Joseph Borells omdiskuterade resa till Moskva och slutsatserna av denna och dels ha en videodialog i olika ärenden med USA:s utrikesminister Tony Blinken.

I den första frågan blir det intressant att se vilka åtgärder man kommer att vidta. Joseph Borell har ju indikerar att han nu ser ett behov av att vidta vissa sanktioner eller s k restriktiva åtgärder mot Ryssland framför allt mot bakgrund av Alexey Navalny.

Och sedan kommer väl diskussionen att peka fram mot den diskussion om också Ryssland som är planerad till stats- och regeringschefernas möte nästa månad.

Som ett litet bidrag till diskussion i dessa frågor skrev jag en artikel i Washington Post i veckan om varför de olika försöken till en ny start i relationerna till Moskva under det senaste decenniet alla på ett eller annat sätt misslyckats.

För snart en vecka sedan var det virtuellt toppmöte för att under främst fransk ledning diskutera insatserna i Sahel.

Frankrike har ju närmare 6.000 soldater i insatser i regimen och till detta kommer ju en rad andra internationella insatser där även Sverige ju medverkar i minst tre av dem.

Någon omedelbar neddragning av den franska insatsen blev det inte, även om man har ett intryck av att en sådan nog ligger i korten senare under året.

Från vissa av Sahel-staterna var man öppna för att inleda samtal med vissa av de olika väpnade grupperna i området, men Paris var angeläget om att sådana i alla fall inte fick föras med de grupper dom kan knytas till ISIS eller Al Qaida.

Vi får se hur det går med detta. Uppenbart är ju dessvärre att situationen i regionen inte har stabiliserats trots de allt större internationella insatserna.

I veckan som gick hade Nato:s försvarsministrar också en diskussion om hur man skall se på den fortsatta närvaron i Afghanistan. Enligt USA:s överenskommelse med talibanerna skall den ju avslutas den 1 maj, men utvecklingen sedan det avtalet ingicks har knappast levt upp till förhoppningarna.

I Washington pågår fortsatt en översyn av politiken, men det mesta talar för att det kommer att bli en viss fortsatt närvaro. Kring dessa frågor skrev jag en artikel i Project Syndicate under veckan som gick. Det viktiga är ju att man har en så klar uppfattning som det går om vad som måste göras i olika avseenden efter det att trupperna dragits tillbaka.

Afghanistan finns ju kvar, liksom de olika utmaningar som landet står inför. Det går inte att överge vars sig Sahel eller Afghanistan, men det går inte heller att tro att lösningarna på utmaningarna i respektive regimer är enbart eller ens huvudsakligen militära.

På den internationella dagordningen just nu står också relationerna med Iran, eller rättare försöken att få såväl Iran som USA att fullt ut respektera avtalet JCPOA om de nukleära frågorna.

Bägge säger att de är beredda att göra det, men har olika uppfattningar om vägen dit. Och Iran tar det ena steget efter det andra bort från avtalets bestämmelser så länge USA inte tar konkreta steg för att komma tillbaka till dessa.

Här försöker nu EU att finna vägar som kanske kan bära framåt. Man har inbjudit alla berörda till ett informellt möte, och USA har tackat ja medan det fortfarande verkar oklart från Irans sida.

Det iranska parlamentet med dess nya sammansättning efter valen förra året har ju fattat beslut om nya steg som innebär nya bekymmer, och i Washington är frågan om vad man konkret skall göra fortfarande politiskt mycket laddad.

PS.

På twitter finns länkar till såväl min artikel i Washington Post om relationen till Ryssland såväl som den i Project Syndicate om Afghanistan. På min svenska twitter finns dessutom länk till ett inlägg jag gjorde på DN Debatt om det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa och vår politik


Trump, Kosovo, Draghi, digitalt och Afghanistan.

14 februari 2021

STOCKHOLM: Som väntat blev Donald Trump frikänd i riksrättsåtalet i den amerikanska senaten i går.

Mest intressant var dock den republikanske ledaren i senaten Mitchell McConnel i sitt påtagligt starka anförande efter det att åtalet underkänts.

Han levererade en mer bitande kritik av Trump än vad jag tror att någon på den demokratiska sidan hade lyckats att åstadkomma.

Enligt honom var Trump ”moraliskt och praktiskt” skyldig till allt vad som hände den 6:e januari, men han hade röstat nej eftersom riksrätt handlade om att avsätta personer och Trump hade redan avgått. Han öppnade för att Trump mycket väl kunde befinnas skyldig i ett vanligt brottsmål ok uppvigling i en vanlig domstol.

Om det konstitutionella argument han anförde råder det delade meningar, men hans politiska och moraliska fördömande av Trump kommer säkert att eka starkt trots det formella frikännandet.

I dag har det varit parlamentsval i Kosovo efter ett även med landets mått mätt rätt tumultartat år.

Det var det mindre lyckade Trump- sändebudet Grenell som manövrerade fram en avsättning av en regering som inte helt dansade efter hans pipa, men den som tillkom klarade inte riktigt av att göra det heller och nu har nya val blivit en nödvändighet.

Och förhoppningsvis leder detta till en regering som inte minst kan ta itu med de betydande problem med rättstat och korruption som ju dessutom var en negativ effekt på möjligheterna till ekonomisk utveckling.

Sedan kommer det vid en viss tidpunkt att bli möjligt att återuppta den EU-sponsrade dialogen mellan Serbien och Kosovo, även om man inte skall ha några överdrivna förhoppningar på snabba framsteg.

Veckan som gick innebar att Italien fick en ny regering under f d ECB-chefen Mario Draghi, och det ställs stora förhoppningar till den när det gäller att ta itu med en del av landets också långsiktiga ekonomiska problem.

En del rester från den f d regeringen finns fortfarande i hans uppsättning av ministrar, vilket sannolikt var nödvändigt för att säkra den parlamentariska förankringen, men tydligt är att alla poster av betydelse för den ekonomiska politiken besatta av teknokrater närstående Draghi och det han står för.

Mer exakt hur hans program kommer att se ut kommer det möjligen besked om i veckan när det är förtroendeomröstning i parlamentet i Rom.

Han måste ha bråttom. Senast i april måste Italien och alla andra till Bryssel ha presenterat sina planer på hur de stora europeiska stödpengarna skall användas, och i dessa skall också ingå ekonomiska reformer som tryggar tillväxt efter krisen.

Så det blir bråda dagar. Och hur det går för den italienska ekonomin är ju av stor betydelse för den samlade europeiska ekonomin. Landet är efter Tyskland det näst största industrilandet i EU.

I veckan som kommer är det videomöte med Nato:s försvarsministrar där frågan om den fortsatta närvaron i Afghanistan står på dagordningen. Och den frågan är inte alldeles enkel.

När USA under Trump gjorde sin uppgörelse med talibanerna i februari förra året ingick som en viktig del i denna att de militärt skulle lämna landet i maj detta år. Och Trump har sedan dess dragit ner den amerikanska närvaron till strax över 2.000 personer, vilket innebär att övriga Nato-länder tillsammans är dubbelt så stora som USA. Jag tror att Tyskland ensamt är större.

Men kommer det att vara möjligt att fullborda detta? Något minskat våld från talibanerna har man inte sett, och de politiska samtal mellan talibanerna och Kabul som efter betydande svårigheter kom igång i Doha i september förra året har sedan dess kört fast.

Den tyske utrikesministern Majas sade härom dagen att ett tillbakadragande till maj inte är lämpligt, men drar sig USA ur helt kommer med all sannolikhet ingen annan att stanna heller. Och vilka som blir konsekvenserna av det kan man bara spekulera.

I Washington stöter och blöter man med all sannolikhet denna fråga just nu. I sedvanlig ordning vid ett skifte av administration har man inlett en översyn av den samlade politiken, men här krävs med all sannolikhet snabbare beslut, om än måhända bara av interimistisk karaktär.

Min egen vecka blir en fortsättning på tillvaron med möten och konferenser på zoom eller andra digitala plattformar.

I morgon eller på tisdag lägger tankesmedjan CEPA i Washington ut en diskussion jag hade om betydelsen av att bygga vad jag kallade en digital allians över Atlanten. De hakade på den artikel jag skrev i Washington Post i ärendet.

Och dessa frågor kommer att successivt bli allt större och större. Om man till fullo insett detta i Bryssel är jag inte alldeles övertygad. Eller i Stockholm.

Mot slutet av veckan – fredag, för att vara exakt – är det så dags för en nedkortad digital variant av den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

När han senast var med på den – det var i februari 2019 – avslutade Joe Biden sitt anförande med att säga att demokraterna skulle komma tillbaka och han skulle komma tillbaka till München.

Och i alla fall digitalt blir det så med ett anförande av honom på konferensen på fredag. Det finns det anledning att lyssna noggrant på.


Rysslandsbesök, Trumprättegång, Burmasanktioner och Romregering.

07 februari 2021

STOCKHOLM: Det är svårt att säga att EU:s Joseph Borell hade någon större framgång med sitt besök i Moskva i veckan som gick.

De varnande rösterna hade förvisso funnits, men Borell och andra ansåg att tiden nu var mogen för att se om det inte skulle kunna ske någon form av i alla fall begränsad islossning i relationen till Ryssland.

Det finns förvisso starka skäl för att en sådan vore mycket välkommen, men problemet är att den isen i så fall måste brytas i Moskva snarare än i Bryssel. Det är ju knappast steg som tagits av E.U. som lett till att relationen successivt blivit allt mer komplicerad.

Och innan sin resa fick nog Borell höra av åtskilliga att några tecken på att Kreml var redo till att bryta upp sin is knappast var möjliga att skönja.

Den bilden bekräftades tydligt inte minst av den gemensamma presskonferens som Joseph Borell och Sergey Lavrov hade efter deras överläggningar.

Borell tog förvisso upp Alexei Navalny och klargjorde E.U.:s position, men från hans sida var det i övrigt mest olika förhoppningar om samarbete på olika mer eller mindre realistiska områden. Orden Ukraina, Krim eller Donbas nämndes över huvud taget inte.

Lavrov var däremot tydlig i sina budskapen om att nya sanktioner från E.U. skulle få allvarliga konsekvenser, att vi skulle vara försiktiga i vårt intresse för Rysslands grannländer och att man absolut inte kunde tolerera att vi hade synpunkter på deras inre förhållande. Som för att ytterligare understryka detta budskap utvisades tre diplomater från Sverige, Tyskland och Polen.

För de som följt den ryska utrikespolitiken var varken budskapet eller det sätt det framfördes på någon överraskning eller nyhet, men för åtskilliga andra verkar det ha kommit som lite av en kalldusch.

Nu återstår att se hur detta kommer att följas upp. I ett blogginlägg och em tweet i kväll säger Joseph Borell i alla fall att besöket visade att Moskva inte förefaller inriktat på att mjuka upp relationerna.

Utrikesministrarna skall reflektera över saken i slutet av februari, och relationerna med Ryssland står på dagordningen för stats- och regeringschefernas möte i mars.

Det kommer att rinna åtskilligt vatten under broarna i frågan innan dess.

Vänder vi blicken åt andra hållet kommer på tisdag riksrätten mot Donald Trump att inledas i den amerikanska senaten med början klockan tolv varje dag för att sedan pågå en obestämd tid. Först skall anklagelsen klaras av, och sedan återser att se hur mycket försvaret vill skall presenteras.

Det förefaller som om få i dag har ett intresse av att detta pågår särskilt länge. President Biden har åtskilligt av vikt som han nog skulle föredra att senaten ägnade sin begränsade tid åt, och nu är det dessutom allt tydligare att Donald Trump kommer att frikännas.

Om det är rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Jag skulle tro att en svensk domstol också skulle ha svårt att avgöra om det var möjligt att fälla honom för uppvigling i meningen uppmuntran till lagbrott.

Med kuppen i Burma har president Biden fått en knepig utrikespolitisk situation att ta ställning till.

Att fördöma kuppen är självklart. Men den svåra frågan är om det sedan är rätt eller fel att ta till olika sanktioner mot landet och dess kuppmakare. Samma frågan kommer med all säkerhet snart att hamna på bordet i Bryssel.

Rimligt är måhända att lite lyssna in vad länderna i det mer omedelbara närområdet anser. Att Vietnam eller Kambodja eller Thailand inte har så mycket att erinra mot kuppen är knappast förvånande, men demokratiska Indonesien har betydligt större tyngd, och röster som Singapores är alltid klokt att lyssna på.

Peking kommer förvisso inte att gå i härnadståg för demokrati i Burma, men tydligen gick man till slut i alla fall med på ett uttalande som kom ut från de informella konsultationerna i frågan i FN:s säkerhetsråd.

Biden framträdde ju under veckan med sitt första utrikespolitiska anföranden med en del tydliga markeringar.

Tonen var tydlig mot Ryssland, och han har ju begärt en genomlysning av ett antal frågor innan politiken läggs fast. Att avtalet om begränsningar av de strategiska kärnvapnen nu förlängs med fem år påverkas dock inte av detta

Den tydligaste omläggningen av politik gällde annars Jemen, där man kommer att upphöra med stöd till Saudiarabien vad gäller offensiva operationer – hur de sedan definieras – och där man tillsatte en erfaren diplomat för att stärka fredsansträngningarna.

I dag noterade jag att FN:s Jemen- sändebud Martin Griffiths för första gången är i Teheran för samtal. Jag gissar att Trump-administrationen satte stopp för sådana besöka tidigare men att de nu ses som nödvändiga.

På närmare håll har den europeiska centralbankens respekterade f d chef Mario Draghi nu accepterat att bilda ny italiensk regering, och också säkrat ett brett parlamentariskt stöd för att i alla fall bilda den.

Han har nu sannolikt en ganska kort tid på sig, efter det att regeringen bildats och tillträtt, att lägga fram ett solitt reformprogram i samband med planen för fördelningen av bidragen från EU:s räddningsfordon. Och det är ju dessutom viktigt att utnyttja det momentum som han i alla fall inledningsvis alldeles säkert kommer att ha.

Och det är viktigt inte bara för Italien, utan för hela Europa, att han lyckas.