Ny start för Ukraina.

15 september 2019

KIEV: Efter fyra intensiva dagar här bär det nu tillbaka till Stockholm.

Den stora YES-konferensen samlar de flesta i det ukrainska samhällslivet, och det internationella deltagandet är dessutom betydande.

Stimulerande var också de stora öppna ungdomsforum med olika diskussioner som arrangerades i anslutning till presidenten. Själv hade jag två sådana – dels tillsammans med Estlands president Kersti Kaljulaid och dels tillsammans med CNN:s Fareed Zakaria – som båda var påtagligt välbesökta.

Men annars blev det diskussioner om det mesta mellan himmel och jord – men först och främst Ukraina efter det genomgripande politiska skiftet i samband med valen här under året.

President Zelensky och hans parti har nu en mycket stark ställning. De senaste mätningarna ger honom ett stöd på 71%, och han har en majoritet i parlamentet med sig. Det är en unik möjlighet.

Både han och premiärministern skisserade i våra diskussioner en mycket ambitiös reformagenda med ekonomisk tillväxt i fokus. Och det fanns all anledning att applådera vad de sade. Inriktningen är tveklöst helt rätt.

I onsdags landade också en delegation från IMF för att förhandla fram ett nytt program. Åtskilliga av det som stått på IMF:s önskelista, inte minst den nödvändiga reformen av jordägande, står nu på den nya regeringens program. Men det är genomförande som gäller, och det finns också ett antal beska piller som måste sväljas för att medicinen skall få den verkan som avses.

De närmaste sex-nio månadens blir viktiga. Det är då presidenten verkligen har möjlighet att genomföra vad som krävs. Därefter kommer den politiska bilden med stor sannolikhet att börja att förändras.

Och frågan är vad som händer då. Den mycket starka maktposition presidenten och hans parti har är tveklöst en fördel i det korta perspektivet, men hur den hanteras om vindarna börjar att blåsa snödare blir det verkliga provet.

Men med rätt politik är det ingen tvekan om att den ekonomiska potentialen är betydande. Inte minst gäller det på livsmedelsområdet.

Ukraina är redan den största leverantören av livsmedel till EU och världens tredje ledande livsmedelsexportör efter USA och Brasilien. När det gäller export av säd ligger man på första plats. En tredjedel av all den superbördiga s k svarta jorden i världen finns i Ukraina.

Också relationen med Ryssland diskuterades självfallet åtskilligt. Det amerikanska sändebudet Volker var på plats, och det blev utförliga diskussioner också med utrikesminister Prystaiko.

Ett möte på presidentnivå i det s k Normandi-formatet kommer väl med betydande sannolikhet att äga rum under hösten, men vilka förutsättningarna är för framsteg är för tidigt att avgöra.

Det krävs två för att dansa tango, brukar det sägas, och om det finns någon vilja i Kreml för att ta konkreta steg återser att se. En viss separation av styrkor i ett känsligt område längs konfrontationslinjen i östligaste Ukraina har dock kunnat ske.

Det har varit åtskilliga besök för mig i Ukraina under åren, och anledningen är självklart att utvecklingen här har mycket stor betydelse gör utvecklingen i Europa i dess helhet.

Ett stabilt och självständigt Ukraina, som kan stå på egna ben, betyder mycket för Europas samlade säkerhet, också vår egen.


Trump och Netanyahu.

13 september 2019

KIEV: Sedan några dagar är jag här i den ukrainska huvudstaden. I förgår var det diskussioner om främst energirelationer och Ryssland, i går var det möten med företagsledare och intervjuer och sedan i går kväll den årliga stora YES-konferensen i vars styrgrupp jag dessutom ingår.

Det finns förvisso åtskilligt av intresse som händer här, men förvisso också i världen o övrigt.

I måndags avskedade president Trump med ett i sedvanlig ordning förödmjukande tweet sin säkerhetsrådgivare John Bolton.

Det var en förändring med besked.

Känt är incidenten när Trump till en utländsk besökare pekade på Bolton och sade att det knappt finns något land som denne inte vill starta krig med. Och det vill alldeles uppenbart inte Trump.

Bolton vill vara mer militant på den internationella scenen. Trump ser sig som ”the deal maker” och älskar handelskrig – men vill inte ha några fysiska krig.

Tydligt är att spänningen i Vita Huset och dess närmaste omgivning har stigit högst väsentligt under de senaste veckorna kring dels frågan om Iran och dels politiken om Afghanistan.

I bägge fallen tycks Trump vilja söka snabba uppgörelser av något slag, medan Bolton stått för stark skepsis och motstånd. Bolton är den klassiska ”superhöken”, medan Trump bryr sig mindre om sakfrågan är om din image av att vara mannen som gör någonting.

I de europeiska huvudstäderna kommer det inte att fällas många tårar över att John Bolton försvinner, men samtidigt finns det med all sannolikhet en smygande oro för vart den trumpska strävan efter olika uppgörelser kan leda. Med Bolton fanns det en risk för krig – med Trump finns det i vissa frågor en risk för kapitulation.

Vart detta nu kommer att leda i konkreta frågor återstår att se.

Processen med talibanerna förefaller för ögonblicket att ha havererat, och Bolton tillhörde inte de som klagade över den saken. Därmed kommer med all sannolikhet Afghanistan att gå till presidentval mot slutet av månaden, och bilden förändras därmed i vissa delar.

Med Iran spekuleras det nu allt livligare om ett möte mellan Trump och president Rouhani i New York mot slutet av månaden. Bolton har med all sannolikhet sagt att det i så fall blir över hans döda kropp, och i politisk mening förefaller det i så fall också att bli så.

Sedan är då frågan vad ett sådant möte kan ge. Gapet mellan positionerna är stort. Men osvuret är bäst i alla fall vad gäller möjligheten till ett möte.

Där det ju finns anledning till oro är relationerna till Ryssland. Det är ingen hemlighet att Trump då och då talat om uppgörelser med Putin som också går ut över fundamentala europeiska intressen.

Det finns anledning till vaksamhet.

Det senaste dygnens andra händelse är att Israels premiärminister Netanyahu i slutskedet av den israeliska valrörelsen nu säger att han vill annektera Västbanken till Israel. Och för detta måste han räkna med stöd av Trump.

Men detta vore ett flagrant och allvarligt brott mot internationell lag. Putin annekterar Krim och Netanyahu annekterar Golanhöjderna och Västbanken.

Det är bägge mycket allvarliga tecken på en internationell ordning som håller på att erodera. Detta får inte accepteras.

En annan sak är att det riskerar att torpedera Trumps strategi för hela regionen. Den grundar sig ju i all enkelhet på att få Israel och Saudiarabien i någon form av allians riktad mot Iran.

Men en annektering av Västbanken kan Saudiarabien aldrig acceptera. Jag ser att Ryiadh redan har begärt ett extra möte med de Islamska ländernas samarbetsorganisation OIC för att fördöma de israeliska planerna.

Här i Kiev är det naturligt nog situationen med en ny president och ett nytt parlament och åtskilliga diskussioner om hur relationen till Ryssland kan komma att utvecklas.

Om detta har jag lyssnat på och deltagit i olika diskussioner.

Men jag återkommer till de frågorna när mina dagar här går mot sitt slu


London-tumult, Taliban-tumult och en del annat.

08 september 2019

STOCKHOLM: Det saknas sannerligen inte dramatik på den internationella scenen i dessa dagar.

Från vårt svenska perspektiv är det värt att notera att riksdagen öppnas på tisdag, med besked om en ny utrikesminister efter Margot Wallström, och samtidigt ges besked i Bryssel om hur sammansättningen av den nya Europakommissionen är tänkt.

Sverige har ju med Cecilia Malmström haft en mycket tung post i Bryssel hitintills, men var Ylva Johansson hamnar återstår att se.

Förhandstips talar om kommissionsposten för sysselsättning. Jag är inte säker på att det är så många som kan namnet på den nuvarande innehavaren av den posten.

Men veckans stora drama blir fortsatt det i London.

Regeringen Boris Johnson har haft den mest mödosamma start av någon brittisk regering i den moderna historien. Det ena plågsamma nederlaget i parlamentet har följt det andra, och avgångar och uteslutningar har stått som spön i backen.

Det har varit en alldeles unik period.

Sakläget är nu att regeringen förlorat sin majoritet i parlamentet, drabbats av en lag som stoppar ett utträde ur EU utan avtal och inte kunnat driva igenom det nyval man ville ha till 15 oktober. Och premiärministern har förklarat att han hellre är ”dead in a ditch” än ber EU om ytterligare ett uppskov med utträdet.

Läget är, sammanfattningsvis, kaotiskt och osäkert.

Förr eller senare blir det självfallet nyval, men som det nu ser ut i parlamentet verkar det inte som om Boris Johnson kan driva igenom ett sådant i oktober. Och vad händer då?

Det vet ingen, men nu ökar risken för scenarier där premiärministern än mer tydligt börjar att bryta mot lagar och liknande för att driva igenom den Brexit utan avtal som allt tyder på att han är inriktad på.

Regeringsledamoten Amber Rudd, som avgick i dag, sade att 90% av regeringens tid med dessa frågor handlar om att förbereda att krascha utan ett avtal. Och det kunde hon inte acceptera.

Inte nog med att hon avgick – hon anslöt sig till de 21 konservativa parlamentsledamöter som uteslutits ur partiet under förra veckans tumult.

Hennes avgång följer avgången av premiärministerns egen bror. Honom känner jag som en kunnig och sansad person som sannolikt gick in i regeringen av lojalitet med sin bror men som sedan inte fann detta förenligt med sitt samvete.

Så det blir till att avvakta de närmaste dygnen.

Regeringen kommer säkert de närmaste dygnen att försöka driva igenom ett nyval i oktober, men parlamentet kommer sannolikt att stoppa detta. Den samlade oppositionen vill ha det helt klart innan ett nyval att det blir ett utträde med avtal.

Och vad som händer sedan är höggradigt skrivet i stjärnorna.

Så det blir fortsatt dramatik och osäkerhet.

Förr eller senare lämnar dock Storbritannien med störta sannolikhet EU. Och förr eller senare blir det nyval under de kommande månaderna blir det också nyval.

Dagens mer sensationella nyhet är ju annars att president Trump hade planerat att träffa talibanernas ledning på Camp David i samband med att man skulle komma överens om ett avtal om gradvis amerikanskt tillbakadragande.

Afghanistans premiärminister Ghani skulle också finnas på Camp David, men skulle inte möta talibanerna.

Nu har Trump dock inställt det hela.

Hänvisningen till ett attentat av talibanerna verkar dock något tunn. De har hela tiden avvisat krav på ett eld upphör. Det är inte osannolikt att Trump fick kalla fötter av andra skäl. Känt är att det rått delade meningar om det så gott som färdiga avtal som hade förhandlats fram.

Att förhandla med talibanerna är en sak, men att inbjuda dem till ett direkt möte med USA:s president är onekligen att ta ett ganska betydande steg. Kan man tala direkt med talibanerna kan man tala direkt med alla.

Hur fortsättningen av detta blir återstår att se. Ett avtal mellan USA och talibanerna skulle ha utannonserats under de närmaste dygnen, men är nu uppskjutet. Den afghanska regeringen är fortfarande inställd på presidentval i slutet av månaden.

Visst tumult råder om politiken i Washington i övrigt också.

Trumps sändebud för fred i Mellersta Östern avgick plötsligt, och har ersatts av en tidigare administrativ assistent till svärsonen Jared Kushner utan tillstymmelse till diplomatisk erfarenhet.

Och det ryktas om att presidenten avser att göra något för att ge draghjälp åt vännen Netanyahu i dennes viktiga val den 17 september. Den berömda stora fredsplanen för Mellersta Östern skall dock kommer efter det israeliska valet – om den nu någonsin kommer.

Fortfarande pågår samtal mellan Paris och Teheran om någon typ av deluppgörelse, och det går fortfarande rykten om ett möte mellan Irans och USA:s presidenter i samband med FN-veckan i slutet av månaden.

Den som lever får se. Jag bedömer det fortfarande som mindre sannolikt att detta kommer att ske – men jag hade inte tippat att man skulle bjuda in talibanledare till Camp David.

Min egen vecka kommer att domineras av Ukraina, den årliga stora YES-konferensen inleds där på torsdag kväll, även om jag kommer att vara där redan onsdag, och på fredag talar såväl Ukrainas som Finlands och Estlands presidenter på konferensen.

Det blir spännande att känna av atmosfären.

Den nya regeringen har kommit på plats, parlamentet har börjat arbeta, nya politiska initiativ har annonserats och till slut kunde ju i går också en viktig fångutväxling med Ryssland komma till stånd.

Och det sker förberedelser för ett nytt möte i det s k Normandie-formatet för att se om Kreml är berett till en fred av något slag i Donbas. Fångutväxlingen var en signal om att atmosfären förbättrats något.

Men till detta ber jag att få återkomma från den ukrainska huvudstaden.


Nu kommer Brexit-dramatiken tillbaka.

01 september 2019

STOCKHOLM: I dag är det 80 år sedan Hitlers styrkor plötsligt anföll Polen, och dagen brukar allmänt komnas ihåg som det andra världskrigets inledning. I Warszawa samlas representanter för olika länder för minnesfirandet.

Till de som inte bjudits in hör Ryssland. Det var ju genom pakten med Stalin någon vecka innan som Hitler fick grönt ljus för anfallet mot Polen, och några dagar efter det tyska anfallet kom ju ett sovjetiskt anfall. De bägge arméerna möttes vid den linje man hade kommit överens om i paktens hemliga protokoll.

Inbjuden var självfallet president Trump, men med hänvisning till den annalkande orkanen valde han att stanna hemma. Annars hade han möjligen fått en rad frågor inte minst från sina polska värdar om sin inställning till Ryssland efter en del egenartade signaler i det avseendet under de senaste veckorna.

Men på plats i Polen i dag fanns såväl Tysklands president Steinmeier som förbundskansler Merkel. Det var viktigt.

I veckan som kommer blir det åter dramatik kring Brexit.

Det brittiska parlamentet återsamlas på tisdag, och då utbryter olika försök att lägga spärrar för premiärminister Johnsons olika planer dels på att hemförlova parlamentet under en betydande tid och dels för att hålla dörren öppen för att krascha ut ur EU utan avtal den 31 oktober.

Utgången av dessa dramer är på intet sätt given. Boris Johnson spelar högt, men gynnas av att oppositionen not honom har olika agendor, och inte minst gynnas han av att ingen från den konservativa sidan, hur mycket de än ogillar sin nya partiledare, vill ta i Labour-ledaren Corbyn ens med tång.

Det blir alldeles säkert tre mycket laddade dagar för underhuset innan det sänds hem för att inte återkomma förrän den 14 oktober.

Samtidigt samlas i Bryssel olika möten på tjänstemannanivå för att värdera situationen.

Förhandlaren Michael Barnier har nu sagt att han inte ser några nya öppningar från brittisk sida, och att sannolikheten för en krasch därmed har ökat. På onsdag kommer medlemsstaternas representanter i Bryssel med all sannolikhet att bekräfta att deras linje kvarstår, samtidigt som de naturligt nog håller dörren öppen för en mer konstruktiv attityd i London.

Avgörandet ligger ytterst i Dublin eftersom den utestående frågan rör gränsen på Irland och eftersom EU näppeligen kommer att vika från solidariteten med ett medlemsland. Så fungerar unionen.

Fredsprocessen på Irland – mellan Republiken Irland och de sex grevskap i norr som kommit att utföra Nordirland inom ramen för det Förenade Kungariket – vilar ju ytterst på det närmande mellan dem i alla olika avseenden som främjas och garanteras av det gemensamma medlemskapet i EU.

Däremot är ju själva kärnan i Brexit-processen att man vill kunna främja sig vad som på olika områden kan komma att beslutas av EU, och när detta sker så kommer det ju i olika avseenden med nödvändighet att uppstå en gräns.

Motsättningen är därmed högst principiell. Och för EU:s del gäller dels att man inte vill ge avkall på den enhetliga inre marknaden och dels solidariteten med medlemslandet Irland.

Det blir säkert avsevärd dramatik kring detta från tisdag och framöver, och mot slutet av denna vecka kommer vi möjligen att veta mer. Annars är de kommande hållpunkterna i dramat dels vad som kommer att sägas vid de brittiska partikongressens och dels EU-toppmötet den 17 oktober. Men då ligger 31 oktober utomordentligt nära.

Situationen i Mellersta Östern fortsätter att oro, nu inte minst med effekterna av den israeliska konfrontationen med iranska intressen i regionen i dess helhet. Under dagen har det kommit till stridigheter mellan Hezbollah och Israel kring södra Libanon, och situationen i och kring Libanon håller på att bli allt mer besvärlig också genom det amerikanska trycket.

Samtidigt är i morgon en iransk delegation i Paris för att fortsätta samtalen om också någon typ av kreditarrangemang. Förvånansvärt nog visade sig ju president Trump öppen för ett sådant i diskussionerna i Biarritz föregående helg. Dock markerar Israels Netanyahu sitt högeligen ogillande av diskussionerna, och jag skulle tro det finns opposition också i Washington.

Rapporterna därifrån talar också om ett visst missmod när det gäller det s k fredsavtal som man håller på att förhandla fram mellan USA och talibanerna, och som lär vara så gott som färdigt. Säkerhetsrådgivaren Bolton tillhör dem som tydligen markerat opposition.

Något fredsavtal i detta ords egentliga bemärkelse handlar det ju heller knappast om. Av vad som är bekant framgår att praktiskt taget inga av de verkligt svåra frågor som måste lösas om en fred skall bli möjlig har lösts ut i avtalet.

Det handlar i grunden om ett avtal som skall göra det möjligt för Trump att avveckla den absoluta huvuddelen av det amerikanska engagemanget i landet inför nästa års presidentval.

En viktig fråga just nu rör det presidentval i Afghanistan som skall hållas mot slutet av september.

Att talibanerna inte vill ha det är uppenbart, och tydligt är att det finns åtskilliga på amerikansk sida som gärna också skulle vilja vara utan det. Men på afghansk sida finns det åtskilliga som faktiskt tror på landets konstitutionella process och som definitivt inte är beredda att backa ner i denna fråga.

På närmare håll kan väl bara noteras att de två tyska delstatsvalen i dag inte utföll så illa som många hade befarat, och att det därmed kanske finns en något bättre prognos för regeringen i Berlin de närmaste månaderna, men att regeringsfrågan i Italien faktiskt ännu inte är utlöst.

För min del blir det åter en vecka som huvudsakligen kommer att tillbringas i Stockholm, om än med en utflykt till Helsingfors där EU:s ordförandeskap samlar representanter för alla parlamenten för en diskussion om aktuell utrikes- och säkerhetspolitik.

Men jag skulle tro att det brittiska underhusets representanter stannar hemma, det kommer att vara åtskilligt att göra i London denna vecka.


Relativt sett en framgång i Biarritz.

28 augusti 2019

KASTRUP: Det går inte alltid som msn tänkt dig, och i går kväll hamnade jag här i Köpenhamn i stället gör hemma. Men strax är jag tillbaka i Stockholm efter ett antal veckor som ju inneburit en mer blandad tillvaro.

Och mycket står på agendan.

Närmast för mig ligger att försöka att få lite ordning på min egen planering för hösten.

På agendan just står nu ett antal besök till olika delar av USA, ett par besök i Mellersta Östern och i Asien i övrigt besök såväl i Kina som i Australien.

Och till detta kommer alldeles självklart en hel del i Europa, och ovanpå detta min ambition att vara mer hemma i Stockholm för att sköta olika saker. Ekvationen går inte riktigt ihop, och jag får nog ta i med ett försök att se till att den faktiskt kommer att göra det.

De senaste dygnens begivenhet var utan tvekan president Macrons skicklighet att manövrera G7- mötet i Biarritz utan att det blev något sammanbrott och faktiskt med ett antal antydningar till framsteg. I dagens värld får detta betraktas som en imponerande prestation.

Mest spektakulärt blev det när Irans utrikesminister Zarif plötsligt kallades till samtal i anslutning till mötet, och Macron uppenbarligen försökte att manövrera fram en uppmjukning av positionerna mellan USA och Iran.

Hela vägen gick det föga förvånande inte, men alldeles uppenbart är att det blev en försiktig öppning, och i alla fall tillräckligt för att leda till betydande nervositet i Jerusalem. Fortsättning kommer nu att följa i anslutning till FN:s generalförsamling mot slutet av september, och det kommer att spekuleras mycket om det där t o m skulle kunna bli ett möte mellan USA:s och Irans presidenter.

Klokt är dock att hålla förväntningarna låga.

Det finns ett betydande motstånd i Iran mot varje form av närmande till USA. Msn har försökt ett avtal med det landet, och erfarenheten av det manar inte till efterföljd, heter det i dessa kretsar. Den s k Högste Ledaren tillhör av allt att döma dem som endast nödtorftigt tolerant utrikesminister Zarifs olika diplomatiska försök.

Och samtidigt med detta sker en betydande upptrappning mellan Israel och Iran i regionen.

Det som förefaller att ha skett – med alla de reservationer som ligger i detta – är att Israel anfallit baser som tillhör de shiamilisförband i Irak som anses ha nära kopplingar till Iran.

Det är första gången på decennier som Israel attackerat mål i Irak, vilket lett såväl till varningar och missnöje från USA som mer högljudda protester från Irak.

Möjligen är det också detta som lett till ett iranskt försök att med en drönare attackera Israel, vilket i sin tur lett till starka israeliska anfall i Syrien liksom olika insatser i Libanon som påtagligt ökat spänningen i det sköra landet.

Läget är, minst sagt, spänt. Och det är lätt att se att premiärminister Netanyahu, som ju också är bekymrad över sitt förestående parlamentsval den 17 september, kommer att slå hårt på trumman vid varje möjlighet.

Så trots president Macrons ansträngningar är det nog klokt att vara sparsam med optimismen.

Att tolka president Trumps signaler i Biarritz om hur han ser på handelskriget med Kina är knappast möjligt. Han har en tendens att säga olika saker efter vad som passar just för stunden, och just denna helg hade han efter sina utbrott i slutet av förta veckan ett intresse av att gjuta lite olja på vågorna.

Men jag skulle dessvärre tro att vi trots detta går mot en upptrappning av drt handelskriget.

Hur det går med möjliga amerikanska åtgärder mot Europa – ett beslut om biltullar eller ej måste fattas senast i november – är inte heller lätt att veta. De olika EU-ledarna ägnade betydande tid i Biarritz åt att få Trump att inleda handelssamtal med EU inte minst för att minska risken för bilaterala åtgärder.

En viss avspänning kunde i alla fall uppnås i frågan om den digitala skall som Frankrike infört, och som USA reagerat mycket negativt på. En viss skatt tas nu ut, men blir det inte en global överenskommelse om en sådan kommer den att betslad tillbaka. Så förefaller kompromissen att se ut.

Klimatfrågan stod också högt på dagordningen i Biarritz, men under diskussionerna kring det ämnet valde Trump helt sonika att vara frånvarande. Han är totalt ointresserad av ämnet.

Mycket kom där att handla om de pågående stora bränderna i främst Brasilien, och här passade Macron på att vädra den skepsis mot frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur-länderna som han i och för sig hade redan det började brinna i Amazonas. Franska jordbruksintressen har gjort vad de kan för att stoppa avtalet.

Tydliga var motsättningarna om huruvida Ryssland och president Putin skulle bjudas in till G7- mötena igen. Här tog Trump tydligen strid för Ryssland, men möttas av ett tydligt europeiskt motstånd.

Hur det kommer att bli med detta återser att se. Nästa år är USA ordförande i G7, toppmötet hamnar säkert på någon av Trumps golfklubbar, och det är svårt att se att det går att helt stoppa Trump om han verkligen satsar på att få Putin att sitta ner vid bordet.

Men olusten över ett sådant steg är påtaglig. G7 har nu blivit ett samrådsforum för några av världens viktigaste demokratier, och med Ryssland runt bordet skulle åtskilligt förändras, och det alldeles bortsett från frågan om Ukraina. Till detta skall läggas att entusiasmen i Moskva över att återvända också verkar att ha sina begränsningar.

De närmaste dagarna innebär åtskilligt. EU:s utrikesministrar har sitt informella möte i Helsingfors, och till Warszawa anländer bl a president Trump i samband med firandet av minnet av det andra världskrigets utbrott 1939.

Det var ju mot fästningen Westerplatte utanför dagens Gdansk som de första skotten i det stora kriget lossades i samband med att Hitler anföll Polen efter det att han fått grönt ljus av Stalin.

Men åtskilligt annat händer också i den europeiska politiken.

I morgon sägs det att vi går besked om det blir nyval eller en ny lätt märklig regeringsbildning i Italien.

Och på söndag är det viktiga delstatsval i Tyskland, närmare bestämt i Sachsen och Brandenburg i dess f d östliga delar, och de kommer att vara av betydelse framför allt för den inverkan de har på de stora partierna. För SPD handlar det om att överleva i Brandenburg, för CDU i Sachsen och för dem bägge i den osäkra regeringssamverkan i Berlin som styr Tyskland.

Så det är val att hålla ögonen på.

För mig blir det dagar i Stockholm fyllda med möten inriktade på vad som kommer att inträffa under de senaste månaderna.


Och nu högtidligt i Riga.

22 augusti 2019

RIGA: Efter ett dygn hemma är jag nu här i Riga för att delta i högtidlighållandet av den mäktiga Baltic Way för trettio år sedan. Jag har inbjudits att högtidstala vid en stor ceremoni här med också Lettlands president och utrikesminister.

I Stockholm hade jag ett intressant samtal också med den iranske utrikesministern Zarif.

Mycket handlar ju nu om att försöka att rädda det nukleära avtalet med Iran från de amerikanska försöken att underminera det, och det är bra att också de nordiska länderna försöker att göra insatser för detta. Zarif besökte ju också Helsingfors och Oslo.

Och än viktigare är att han av allt att döma träffar Frankrikes president Macron tidigt på fredag.

Något genombrott är dock knappast att vänta i frågan vid G7-mötet under den stundande helgen. En del idéer cirkulerar fram och tillbaka mellan Paris och Teheran, men än är gapet betydande, och sedan tillkommer självfallet den alldeles avgörande frågan hur USA vill ha det.

Jag tror att vi kommer att få se en ganska omfattande diplomati i denna fråga under de närmaste månaderna. Nästa år riskerar vi att komma in i en betydligt mycket mer besvärlig tid också i denna fråga.

Men samtalet kom ju också att handla om en del högst konkreta frågor när det häller maritim säkerhet.

Jag hade ju också offentligt haft frågetecken när det gällde legaliteten av det brittiska beslagtagandet av en iransk tanker i Gibraltar, och det gav mig självfallet en betydande plattform när det gällde att ifrågasätta det iranska agerandet mot en svenskägd men brittiskregistrerad tanker i Hormuz-sundet. Legaliteten i det agerandet var obefintligt.

Dagens begivenhet var ju annars att president Trump plötsligt via twitter lät meddela att han inte alls tänkte komma på det planerade statsbesöket i Danmark om någon vecka efter det att statsminister Mette Fredriksson hade visat begränsad entusiasm för att diskutera en försäljning av Grönland till USA.

Ett statsbesök är inte vad som helst. Det är den högsta möjliga och den mest formella formen för umgänge mellan suveräna nationer, och omges ju ty följandet med ceremonier, pompa och ståt. Så var det också planerat i Köpenhamn.

Att ställa in ett statsbesök för att det mottagandet landet inte är entusiastisk för att börja att diskutera att göra sig av med delar av sitt territorium – och Grönland utgör tillsammans med Färöarna en del av det s k Rigsfällesskapet med Danmark – är nog alldeles unikt i umgänget mellan stater.

Men Trump är Trump, och statsminister Fredriksen fick behärskat försöka att säga att man i alla fall strävade efter goda förbindelser. Något annat gick inte att säga offentligt – vad som sades mindre offentligt lämpade sig nog inte för mer städade sammanhang. Spåren kommer att sitta djupt.

Och i en kolumn i Washington Post har jag försökt att ge min bild av hur jag tror att världen i övrigt uppfattar detta märkvärdiga spektakel.

Men nu är det de tre baltiska länderna som gäller. Det är högtider i alla tre huvudstäderna, och arrangemang också i många andra länder, också i Stockholm.

Och att jag inbjudits att vara högtidstalare här är självfallet en stor ära. Måhända tycker man att jag hade rätt i det jag sade och försökte göra under de för Europa så viktiga åren för tre decennier sedan.


Så drar det hela så sakteligen igång igen…

18 augusti 2019

ŽRNOVO: Så sakta går nu sommaren mot sitt slut. Och vi nalkas en höst som kommer att bjuda på betydande dramatik.

På den europeiska scenen kommer mycket att handla om Brexit och det brittiska dramat samtidigt som den ny besättningen av EU-institutionerna sakta kommer på plats.

På den amerikanska handlar det om Trump-administrationens fortsatta handelskrig, om det val som närmar sig nästa år och om en serie av internationella konflikter med situationen kring Iran mest i fokus.

Och i Moskva och Peking handlar det om hur regimerna där skall hantera den utmaning mot deras legitimitet som de stora och ihållande protesterna i Moskva och Hong Kong innebär.

Över allt detta svävar så en tilltagande osäkerhet om vart den globala ekonomin är på vägg. Signalerna om en förespående avmattning och nedgång har blivit allt fler, och de späds självfallet på av handelskrig och politiska spänningar.

Den kommande veckan blir i den större politiken lite av en uppladdning inför toppmötet med G7- länderna i Biarritz i Frankrike den kommande helgen. Som vanligt är det en ambitiös agenda, men jag skulle tro att uppmärksamheten kommer att ligga dels på Trump och hans Iran-politik och dels på Boris Johnsons entré på scenen och vad han har att säga främst till EU-ledarna.

Numera tillhör ju inte Vladimir Putin dem som inbjuds till dessa möten, men han kommer under veckan att besöka först Paris där nog inte minst Ukraina står på dagordningen och därefter Finland för samtal som väl numera tillhör lite av rutinen i den finska utrikespolitiken.

Mötena mellan Boris Johnsson och de olika ledarna för EU- länderna – främst Angela Merkel och Emmanuel Macron – kommer väl knappast att kännetecknas av någon större värme, men alldeles säkert är man mån om så goda förbindelser som den eländiga situationen gör möjligt.

Budskapet från EU kommer att bli att det ”skilsmässotal” som det tog ca två år att förhandla fram inte kommer att kunna ändras, men att det självfallet är möjligt att göra olika deklarationer och ändringar i den mer långsiktiga s k politiska deklarationen om relationerna.

Men detta kommer knappast att räcka för Boris Johnson. Han har surrat sig vid masten när det gäller att inte acceptera detta avtal, och förefaller tro att EU kommer att blinka i sista sekunden. Det vi kommer att se denna vecka är bara de begynnande förpostfäktningar i ett drama kring detta som kommer att komma till sitt crescendo i den andra halvan av oktober.

Som det ser ut nu är det svårt att se hur det skulle gå att undvika att Storbritannien kraschar ut ur EU utan avtal den 31 oktober. I den brittiska debatten cirkulerar alla möjliga scenarier för hur det skulle kunna undvikas, men inget av dem förefaller för dagen särdeles sannolikt.

President Trump anländer till Biarritz i en situation där hans utrikespolitiska problem blir allt mer påtagliga.

Den stora charmoffensiven med Nordkorea har lett till absolut ingenting alls, och med Kina ser det allt mer besvärligt ut. I Caracas sitter den förfärliga Maduro fortfarande kvar vid makten, och politiken med ”maximalt tryck” vad gäller Iran har hitintills bara lett till att den iranska politiken rört sig i en riktning motsatt den önskade.

I upptakten till G7 kommer Irans utrikesminister Zarif till såväl Helsingfors som Stockholm under de närmaste dagarna, där väl besöker i Helsingfors skall ses i ljuset av EU-ordförandeskapet och Sverige ju fortsatt att försöka att spela en roll för att överbrygga motsättningarna.

Samma ambition har president Macron tydligt haft, och emissarier har åkt fram och tillbaka mellan Paris och Teheran. Detta har dock uppenbarligen tagits illa upp i Vita Huset, och föranledde Trump att i ett tweet indirekt kritisera Macron för hans ansträngningar i frågan.

Jag skulle inte tro att det har förbättrat stämningen mellan Vita Huset och Elysée-palatset inför den kommande helgen.

Senare kommer ju president Trump att besöka både Danmark och Polen, och redan har visst tumult utbrutit kring dessa resor.

Idén att köpa loss Grönland från Danmark sågs i Köpenhamn som ett tecken på allmän galenskap, men garanterade i alla fall att frågor om just Grönland kommer att stå i centrum för det besöket. Och vad gäller Polen tycks Trump vilka flytta amerikanska baser från Tyskland, som han ju i största allmänhet tycker illa om, dit men för nog finna sig i att substantiella sådana förändringar knappast är möjliga.

Den kommande veckan inleds dock med att Angela Merkel kommer till Sopron i Ungern för att tillsammans med Victor Orbán högtidlighålla att det är 30 år sedan den s k paneuropeiska picknick där som ledde till att 600-700 östtyska medborgare kunde fly genom järnridån.

Det var början på den historiska process som några månader senare ledde till att muren i Berlin föll. Skepsis mot Viktor Orbán och hans politik är en sak, men den tyska tacksamheten mot Ungern för den roll landet spelade då är naturligt nog viktigare för Angela Merkel.

Min egen vecka innebär en försiktig start efter sommaren.

I kväll landar jag i Hamburg – mitt tredje besök i denna Hansa-metropol denna sommar – för en dag av diskussioner med bl a den rådgivande styrelsen till den stora indisk tankesmedjan ORF.

På tisdag är jag dock i Stockholm, och där blir det också för min del ett möte med den iranske utrikesministern förutom en diskussion med styrelsen för svensk-amerikanska handelskammaren i New York.

På onsdag bär det dock av till Riga för först informell middag i Jurmala och sedan ett stort arrangemang på torsdagen med anledning av att det är 30 år sedan den mäktiga manifestation som den s k baltiska kedjan av närmare två miljoner människor längs cs 600 kilometer utgjorde.

Det kommer att bli många hågkomster denna höst av den närmast mirakulösa europeisk utvecklingen för tre decennier sedan.

Men direkt från Riga återvänder jag till Medelhavet för ytterligare en helg här innan det blir lite mer definitiv återkomst till Stockholm efter denna sommar.