En Ny Generation Gripen.

18 maj 2016

LINKÖPING: I dag blev det utflykt hit till Linköping och Saab för att vara med om den officiella visningen av det första exemplaret av nya Gripen E.

Jag var här också en dag alldeles i början av 1989 när man gjorde den första officiella flygningen med det första Gripen-flygplanet. 

Och det gick bra. För säkerhets skull hade man dock varit uppe i luften en gång tidigare.

Då hade det gått mer än ett decennium sedan konceptet JAS hade börjar att formuleras. Och det var i juni 1982 som riksdagen hade gett grönt ljus till det.

Innan dess hade det varit några år av visst tumult när det gällde ett nytt system för flygvapnet efter det Viggen-system som ju hade sina rötter i det tidiga 1960-talet.

En socialdemokratisk partikongress hade sagt nej till ett nytt svenskt flygplan, och det var genom de borgerliga regeringar som vi hade då som JAS efter en del olika turer kom att bli möjligt.

Socialdemokraterna röstade mot i riksdagen när projektet först kom upp där, men kom ju sedan i regeringsställning efter 1982 att de facto ge det sitt stöd.

Det har ju varit en lång och i allt väsentligt mycket framgångsrik resa sedan den där första flygningen.

Av den första versionen A/B finns i dag inga flygplan klar i operativ tjänst i flygvapnet. Några står väl som reserv av något slag någonstans i Sverige.

För 14 år sedan var det så premiär för den då nya versionen C/D. Då var det internationella operationer och Nato-interoperabilitet som stod i centrum. 

Och Libyen-operationen 2011 blev ju ett internationellt elddop som visade att Gripen fungerade mycket väl i ett internationellt sammanhang. Det var inte minst dess spaningskapsel som kom att få mycket beröm.

Men tidigt var det uppenbart att det behövdes nya vapensystem för att klara möjliga hot. 

Det tog sin tid för den europeiska samutvecklingen av den långräckviddiga Meteor-roboten, men när denna nu kommer i tjänst på Gripen C/D blir det Europas särklassig vassaste jaktflygplan. 

USA må ursäkta, men här ligger man faktiskt på efterkälken. Ryssland har dock mycket kapabla system.

Ser man tillbaka kan man konstatera att Gripen-systemet under dessa decennier knappast haft att brottas med de såväl finansiella som teknolgiska problem som vi har sett i så gott som alla andra mer eller mindre jämförbara system.

Och det har varit mycket viktigt.

Klartecken för arbetet med nya Gripen E gavs av alliansregeringen 2013, liksom den inriktning på anskaffning av 60 flygplan som kom med i försvarsbeslutet 2015. 

Själv hade jag gärna sett en något högre antal, och det är förhoppningsvis en fråga som man kommer att återkomma till i samband med nästa försvarsbeslut. 

I mångt och mycket är det ett nytt system som sett dagens ljus i dag. 

Under skalet har Gripen E lika mycket gemensamt med Gripen A som den tidens rätt otympliga NMT-telefoner har med dagens supersmarta mobiltelefoner. 

Prata och flyga gäller forfarande – men därtill kommer rasande mycket annat.

För oss är det självfallet allra viktigast att detta blir vårt viktiga försvarssystem med början en bit in i nästa decennium. Först då kommer vi att se det första operativa förbandet med Gripen E i flygvapnet.

Med de uppgraderingar som säkert kommer att komma – mycket handlar ju om mjukvara – kommer Gripen E sedan att vara i tjänst i ett antal decennier framöver. 

Jag är övertygad om att det kommer att flygas Gripen i Sverige 2050 – sju decennier efter det att systemet började konstrueras.

Men det är inte bara Sverige. 

Gripen flyger ju i Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckiska Republiken. 

Brasiliens flygvapen har ju också gjort Gripen E till sitt framtidsval. Dess flygvapenchef finns på plats här i dag.

Och jag skulle inte bli nämnvärt förvånad om fler länder successivt tillkommer.

Ceremonin i Linköping sker i ett säkerhetspolitiskt läge som inte skall överdramatiseras, men som ju kännetecknas av tydligt ökad militär aktivitet i vår del av Europa.

Jag noterade att över Östersjön i dag fanns både Rysslands Il20 och USA:s RC135 – i bägge fallen flygplan för avancerad elektronisk övervakning. 

Och även ett svenskt radar-flygplan var i luften.

Men nu bär det hem till Stockholm.

Och i morgon är det Kiev i Ukraina som står på mitt program. 


Eurovision och krimtaternas öde.

15 maj 2016

STOCKHOLM: Det blev en både stimulerande, imponerande och spännande final i Eurovisionsschlagerfestivalen i Globen i går kväll.

Musiken är en sak, de olika mer eller mindre spektakulära scenframförandena en annan och den lite implicita politik som smyger sig in i röstningsmönster en tredje under kvällar som dessa.

När de olika länderna redovisade sina röster stod vi några stycken med viss europeisk politisk erfarenhet, och vi lyckades att gissa rätt i nästan huvuddelen av fallen.

Egentligen är detta inte så underligt. Det finns kulturella mönster som har djupa rötter i hur olika delar av vårt Europa har utvecklats, och dessa sätter sina spår också i populärmusiken och hur man ser på den.

Under åren har det ju ibland varit tydligt hur länder på Balkan som fört krig mot varandra i ett sammanhang som detta reagerat helt annorlunda.

Och lite samma sak har vi sett i Norden – i går fick det svenska bidraget sitt starkaste stöd från Finland och Estland. Och relationerna med Norge är uppenbarligen inte helt och hållet vad de borde vara.

Men i går kväll var det Ryssland och Ukraina som kom i fokus.

Ett imponerande framfört ryskt bidrag var länge favorit. Men det ukrainska med bakgrund i krimtatarernas grymma öde 1944 kom ändå att ta hem segern.

Och det har utan tvekan det goda med sig att det riktar mer uppmärksamhet på frågan om just krimtaterna och deras situation. Det tillhör en av de svåraste och mest tragiska minoritetsfrågorna också i dagens Europa.

För den som är intresserad rekommenderas att lyssna till det anförande som krimtaternas legendariske ledare Mustafa Dzhemilev höll här i Stockholm i veckan. 
Det finns en länk via min twitter.

Själv har jag ju besökt Krim åtskilliga gånger och då självfallet också krimtaterna, såväl deras då tillåtna informella parlament Meijis i Simferopol som tatarkhanatets gamla huvudstad Bakhchysarai. 

Där undkom det gamla klanpalatset Stalin-tidens destruktiva härjningar därför att Pushkin skrivit en känd dikt om en av dess vackra fontäner. 

Och inte ens en Stalin vågade sig på att ge sig på Pushkin. 

I samband med ett av mina besök på Krim blev jag också inbjudan till och var med om den uppsluppna tatariska bröllopsfesten för en av Mustafa Dzhemilev söner. 

Nu befinner sig krimtaterna under stark press.

I samband med den ryska ockupationen av Krim i februari-mars 2014 gjorde Kreml försök att dämpa krimtaternas förväntade negativa reaktion. Mustafa Dzhemilev fick samtal från såväl Tatarstan som från Kreml, och inbjöds t om till ett samtal med Putin om situationen.

Av detta blev det dock intet, och sedan dess har deras redan besvärliga situation förvärrats ytterligare. Meijlis har nyligen förbjudits eftersom den ses som en extremistisk organisation som hotar Rysslands territoriella integritet. 

Allt mer och mer – dess ledamöter, den krimtatariska TV-stationen och mycket annat tvingas flytta från Simferopol till Kiv.

Ryssland anser Krim vara sitt, men halvön var faktiskt under krimtatarerna och det osmanska väldet långt längre än den period den legat under Moskva. 

Och innan dess är det många andra folk som under en växlingsrik historia passerat förbi på Krim. Någon “ursprungsbefolkning” med tusenåriga rötter finns där inte.

Men nu förefaller det som om Ryssland vill skärpa trycket på Krim. De som talar om Ukraina förtrycks och förföljs, och till dessa hör tveklöst den stora majoriteten av krimtatarer. 

Och till detta skall så läggas en ömsesidig misstro med rötter inte minst i det andra världskrigets erfarenheter och då inte minst den oerhört brutala massdeportationen av alla krimtatarer till Centralasien 1944.

Men på samma sätt som alla andra nationer och folk skall de ha rätten att leva i frihet i sina hembygder.

Jamalas vinnande sång i går kväll handlar just om detta. Det handlar här om krimtaterna, men det kunde ha handlat om många andra folk också.

Senare i den kommande veckan kommer jag att vara i Kiev, och det passar ju rätt väl i just denna situation.

Det är en konferens om relationerna mellan EU och Ukraina, men självfallet passar jag på möjligheten att ha också vidare samtal.
Och mitt besök kommer omedelbart efter det att en ny mission från IMF avslutat sina samtal i den ukrainska huvudstaden.


Tallinn och Washington.

14 maj 2016

TALLINN-STOCKHOLM: Det blev dessvärre ett lite avkortat besök årets Lennart Meri-konferens eftersom jag måste hem till Eurovisions-finalen i Stockholm i kväll.

Men diskussionerna här är alltid intressanta, och deltagarkretsen bland de intressantare man kan finna. Detta var det tionde året, och det blir bara bättre och bättre.

Lite speciellt för mig var det att president Ilves utnyttjade tillfället för den officiella middagen i går till att överlämna till mig den höga estniska orden som han tidigare hade beslutat.

Och det gav också mig möjlighet att säga någonting om Lennart Meri och Toomas Ilves och vad de som presidenter har betytt inte bara för sitt land utan också för väst i vidare bemärkelse.

Medan Toomas Ilves i sitt anförande i går anslog mer pessimistiska tongångar tyckte jag i mina inlägg i den diskussion jag deltog i att det fanns anledning till lite mer av tillförsikt.

Försvarssatsningar ökar i åtskilliga länder, Nato kommer att fatta beslut om betydande förstärkningar i östra Europa, sanktionerna mot Ryssland kommer med betydande sannolikhet att förlängas och stödet till Ukraina och dess reformpolitik fortsätter.

Och det finns en ökad medvetenhet om behovet av att motverka den ryska anti-västliga propaganda vi ser i olika former.

Men självfallet finns det mer som kan och som måste göras i dessa avseenden.

De hot som nu finns ligger främst i den brittiska folkomröstningen i juni och i det amerikanska presidentvalet i november. 

Om den Europeiska Unionen skulle börja splittras och relationen över Atlanten försvagas kan vi snabbare än vi anar komma att hamna i en farligare situation.

Och riskerna såväl i juni som i november skall alls inte underskattas.

På förmiddagen i dag hade jag också möjlighet att läsa den gemensamma deklarationen från det nordisk-amerikanska toppmötet i Vita Huset i går.

Och det är ett dokument som inte minst i sina skrivningar om säkerhet går ganska långt. 

Den rödgröna regeringen i Rosenbad skriver nu under på att ”NATO remains key to transatlantic and European security”, och det är ju en formulering som lätt leder till frågan varför vi då inte också skall vara medlemmar i denna.

Och detta i synnerhet som det också sägs att vi ”have pledged to deepen our cooperation on key international issues related to security and defense.” 

Vi säger också att utökat samarbete mellan EU och Nato tillhör de allra viktigaste saker som vi förväntar oss av Nato:s kommande toppmöte i Warszawa i juli.

Språket om Ryssland är också en bra bit mer robust än vad EU:s utrikesministrar brukar lyckas producera i dessa dagar. 

Det talas om ”Russia’s illegal occupation and attempted annexation of Crimea, which we do not accept, its aggression in Donbas, and its attempts to destabilize Ukraine”. 

Och mot detta finns det förvisso ingenting att erinra.

Den 15-sidiga deklarationen innehållet också åtskilligt i övrigt, och det tillhör förvisso ovanligheterna att vi i sammanhang utanför EU ger oss in i långa utrikespolitiska överenskommelser av detta slag.

Jag lade speciellt märke till Danmarks ökade insatser i Afghanistan och Norges mycket stora humanitära insatser i krisen i Syrien.

Men nu bär det hem över ett molnigt Östersjön. Skuttet från Tallinn till Stockholm är ju inte särskilt långt – Tallinn är vår närmaste utländska huvudstad.

Och så får vi se hur det går på Eurovisions-finalen i kväll. 

Jag skall lyssna alldeles speciellt till det ukrainska bidraget med tatarsångerskan som sjunger om sitt folks stora tragedi 1944.


Ta temperaturen i Paris.

12 maj 2016

PARIS: I dag är det således den franska huvudstaden här vid Seine som gäller för min del.

Anledningen är ett möte med den s k Global Action Council om europeiska frågor som jag lett inom World Economic Forum under något år.

Vi publicerade ju en tämligen oroad rapport med olika scenarier i samband med det stora Davos-mötet i början av året, och nu var det dags att gå igenom situationen igen.

Och till detta kom en viss nyfikenhet på ett Frankrike som ju långsamt men säkert glider in i upptakten till det viktiga presidentvalet nästa år.

I går trädde Alain Juppé, som sedan en tid tillbaka leder alla opinionsundersökningar, fram med ett rätt bestämt och tydligt program för vad han avser vara nödvändiga ekonomiska reformer.

Och de bedömare vi talar med här i Paris i der dagen var förvisso alla tydliga att detta är – minst! – vad Frankrikr behöver under de närmaste åren.

En mer flexibel arbetsmarknad, en lättad beskattning och en höjd pensionsålder stod i centrum. Till detta vill många lägga det problem som ligger i en alltför i effektiv och stor statsapparat.

För president Hollande går det historiskt uselt o opinionsmätningarna, men han har räknats ut gott, och ingen vill totalt utesluta hans möjligheter att i alla fall bli kandidat i nästa års val.

Och med all sannolikhet kommer socialistpartiet att koncentrera sig på en populistisk kampanj mot den typ av reformer som Alain Juppé nu föreslagit. 

Dock är det ett parti svårt sargat av strider och motgångar – någon jämförde dess situation med det republikanska partiets i USA situation just nu.

En förutsättning är dock att Alain Juppé vinner primärvalet inom sitt parti och därmed blir dess kandidat, och här kommer f d presidenten Nicolas Sarkozy att vara en mycket aktiv annan kandidat.

Hans opinionsstöd i allmänheten i allmänhet är mycket lågt, men inom partiet kan det möjligen vara större.

Dock talar i dag det mesta för att det blir ett val mellan Alain Juppé och Marine Le Pen, med den förra då tydligt med de bästa möjligheterna.

Men det är i dag med de förutsättningar som gäller just ju, och fransk politik är inte direkt känd för stabilitet. Mycket kan – och kommer – att hända under det kommande året.

Alldeles självklart har agendan för våra diskussioner dock varit betydligt bredare.

Den brittiska folkomröstningen och konsekvenser av hur den går. Problem i de europeiska ekonomierna – även om bilden i dag ser lite ljusare ut. Den västliga handelsagendan med TPP och TTIP. Och självklart flyktingsituationen och de risker som ligger i ett sammanbrott för den turkiska överenskommelsen.

Och alla dessa diskussioner kommer vi att fortsätta under kvällens middag. En middag i Paris är ju dessutom alltid en middag i Paris.

Men tidigt i morgon bär det för min del vidare härifrån till Tallinn och den årliga Lenart Meri-konferensen.

Det är tionde året för denna mycket framgångsrika konferensserie, och därtill sista året med Toomas Ilves som Republiken Estlands president. 

Såväl hans företrädare Lennart Meri som Toomas Ilves har ju betytt oerhört mycket för att sätta sitt inte alltför stora land på den globala kartan. Och att vara den politiska kompass som presidentämbetet när det är som bäst kan fungera som.

Men för min del blir det dessvärre en lite avkortad närvaro där. 

På lördag skall jag tillbaka till Stockholm för kvällens stora begivenhet där – finalen i Eurovisions-festivalen.

Och det känns ju bra att det finns någon del av det europeiska samarbetet som inger hopp och entusiasm.


EUNN – det är vad som gäller i dag.

09 maj 2016

STOCKHOLM: Europadagen med diskussioner och olika evenemangs runt om i Europa.

I Moskva var det självfallet också stor militärparad för att fira också Sovjetunionens stora roll i segern över Hitler för 71 år sedan. Men alldeles säkert för att också visa musklerna i dagens Ryssland.

Här hemma var jag på Södra Teatern på Mosebacke torg och deltog i ett samtal med Cecilia Malmström om olika utmaningar för det europeiska samarbetet just nu.

Det sändes direkt på SVT Forum, och om jag förstått saken rätt kommer det att återkomma där den för den som är intresserad, liksom f ö en del andra av de olika diskussionerna där under dagen.

I dessa förkortningarnas tid talade jag om vad som skulle kunna kallas EUNN.

Och med det menas att den Europeiska Unionen nu är Nödvändigare än Någonsin.

Förvisso är det stora uppgifter och utmaningar som stått på dagordningen om vi blickar bakåt.

Försoningen först och främst mellan Tyskland och Frankrike efter de bägge världskrigen, och den västeuropeiska demokratiska återuppbyggnaden.

Säkrandet av demokratin vid Medelhavet efter diktaturernas fall i Grekland, Portugal och Spanien i mitten av 1970-talet.

Och alldeles självklart Europas stora återförening efter det sovjetiska väldets och imperiets fall för ett kvarts sekel sedan, med tio nya medlemsstater och ca 100 miljoner nya medborgare.

Men ter sig bilden betydligt mer mångfasetterad. Vi ser hot och utmaningar varthän vi blickar. Och inte sällan handlar det om sådant som inte riktigt var förutsett, men där det är alldeles uppenbart att våra nationer bara kan klara av dem om vi arbetar nära tillsammans.

Det är inte alltid lätt, men det är alltid nödvändigt. Det finns inget alternativ till samarbete.

När vi 1995 gick med i EU var rutinen att man normalt hade vår toppmöten med stats- och regerinschefena varje år. Det ansågs tillräckligt för att göra det som måste göras.

Med Lissabon-fördraget gick man över till att som rutin ha fyra toppmöten om året. 

Men förra året var det faktiskt inte mindre än tolv toppmöten i Bryssel. Stats- och regeringscheferna åkte dit för att söka gemensamma lösningar på gemensamma problem – jag tror knappast de hade gjort det om de inte var övertygade om att sådana var nödvändiga.

Det innebär förvisso inte att man alltid lyckades.

Kompromisser är inte alltid enkla. Men man lyckades trots allt navigera sig igenom en s k Euro-kris trots att olyckskorparnas kraxande hördes ljudligt hela tiden.

Nu är det flyktingkrisen som dominerar. Inte heller där finns det några enkla eller snabba lösningar. Men steg för steg tror jag att man kommer att manövrera sig fram till ett gemensamt och bättre hanterande av den samlade situationen.

Än är vi inte där – men det innebär ju inte att vi inte kommer att komma dit.

Sedan finns det viktiga områden där samarbetet i allt väsentligt lyckats. EU har blivit en global grön kraft var betydelse för klimatarbetet alla torde inse. 

Och inte minst med Cecilia Malmström är EU den mest drivande globala kraften för fler och bättre frihandelsavtal med allt vad detta betyder för tillväxt och jobb.

Så det är därför jag denna dag säger – EUNN.


Det turkiska dramat.

08 maj 2016

STOCKHOLM: Efter småkyliga och gråa dagar i Washington har det sannerligen varit härligt att möta försommaren här hemma. Våren måste jag ha missat – jag var väl utomlands någonstans.

De senaste dagarnas drama i Turkiet, där Ahmed Davutoglu kommer att lämna sin post som ledare för AK-partiet och därmed också premiärminister, i samband med en extra partikongress den 22 maj är självfallet av stor betydelse.

Jag känner Ahmed Davutoglu väl sedan åtskilliga år tillbaka, och i de olika positioner vi haft har vi också upprätthållit nära kontakt. Han är en påtagligt bildad och perspektivrik akademiker, och har så också gradvis utvecklats till en skicklig politiker.

Under många år stod han Recep Erdogan mycket nära inte minst i egenskap av utrikespolitisk rådgivare under den tid när Erdogan var premiärminister. Men under den senaste åren är det uppenbart att relationen förändrats, och det vi nu ser är konsekvensen av betydande skillnader i viktiga politiska sakfrågor mellan dem.

För mig är detta ingen nyhet. När vi sågs senast för några månader sedan gav han mig mycket privat sin mycket bekymrade bild av utvecklingen.

Det är ingen tvekan om att Recep Erdogan betytt mycket för att såväl demokratisera som modernisera Turkiet, och de steg han tidigare tog för att öppna upp för en långtgående fredsprocess med den kurdiska terrororganisationen PKK var såväl djärva som framsynta.

Men under de allra senaste åren har utvecklingen i viktiga avseenden kommit att bli en annan.

Skälen till det är många, och här är inte platsen att gå på djupet med den frågan. Tre faktorer bör dock nämnas.

Den första är det politiska inbördeskriget mellan AK-partiet och den s k Gülen-rörelsen.

De var allierade så länge det handlade om att pressa tillbaka militärens tidigare dominerande roll i Turkiets politik, men det var uppenbart att Gülen-rörelsens agenda gick längre, med bl a betydande infiltration av polis och rättsväsende, och till slut kom det en konfrontation.

Och det är i hög grad som ett led i denna som president Erdogan utvecklat påtagligt auktoritära tendenser, t ex genom att stänga ner den stora tidningen Zaman.

Den andra är sammanbrottet i den kurdiska fredsprocessen.

Här är bilden hur det gick till långt ifrån entydig, men det är tydligt att det kom till en punkt där mindre kompromissvilliga element på bägge sidor först bromsade processen och sedan tog steg som gjorde att den gick över i bred militär konfrontation.

I våra media låter det som om det mest var president Erdogan som stod för detta, och vi vet att han var mycket kritisk till en del av de politiska steg som togs.

Men de avgörande skotten i den militära konfrontationen togs av PKK, och det är uppenbart att deras gamla och mer militanta ledning i de s k Kandil-bergen i norra Irak hade förberett sig för och längtat efter denna möjlighet.

Och den tredje faktoran är den tilltagande spänning i det turkiska samhället som kan föras tillbaka till det utdragna och allt mer besvärliga kriget i Syrien. Med ca 2,5 miljoner flyktingar därifrån är den konflikten synnerligen närvarande.

Recep Erdogan är en bestämd, känslofylld och stark politiker. Han kan tala på massmöten och han kan förvisso också vinna val.

Det är inte svårt att finna personer i Turkiet som hyser starka tvivel om hans politiska kurs just nu, men rör man sig utanför sedvanliga cirklar i Istanbul, Ankara och Izmir är det ingen tvekan om att han också åtnjuter ett starkt folkligt stöd.

Gradvis har också Ahmed Davutoglu vinnit i politisk styrka och förankring, och kanske var det inte minst insikten om denna process som ledde president Erdogan till att nu vidta åtgärder som gjorde att Davutoglu inte såg sig ha någon annan möjlighet än att avgå.

Senare kanske detta hade varit mindre enkelt.

Att Ahmed Davutoglu var djupt engagerad i Turkiets EU-process är ställt utom tvivel, och han tillhörde dem som nog kände sig närmast kränkta av den avvisande inställning som EU de facto kom att inta under ett antal år.

Att denna inställning underminerade stödet för EU och en fortsatt reformprocess i Turkiet är dessvärre ett faktum.

Därför grep han också möjligheten i flyktingkrisen att förnya relationen med EU, och det som skett under det senaste halvåret har i mångt och mycket varit en process mellan honom och Berlin, om än inom ramar som ju diskuterats också med president Erdogan.

Hur det nu kommer att gå med denna process återstår att se.

Den alldeles avgörande frågan från turkisk utgångspunkt är att få viseringsfrihet vid resor till Schengen-länderna.

Och det är ett högst rimligt önskemål. Processen för att uppfylla det startades i själva verket under Sveriges EU-ordförandeskap 2009, men har sedan dess bromsats främst, fruktar jag, från EU-sidan.

Men när vi har viseringsfrihet med Peru och Förenade Arabemiraten, för att bara ta två exempel, är det ju högst rimligt att vi har det också med Turkiet. Inte minst för den ekonomiska relationen är det viktigt.

Samtidigt har EU ställt upp en rad krav för viseringsfrihet för sina grannländer, inklusive Turkiet, och frågan är nu om landet kommer att uppfylla dessa.

Det i sak viktigaste är att ha ett fungerande och säkert system för biometriska pass. Det har Turkiet, även om bara ca 5% av landets medborgare ännu har sådana pass och då kommer att omfattas av en viseringsfrihet.

Men det i sak besvärligaste är att EU, på goda grunder, är av uppfattningen att den turkiska lagstiftningen har en alltför vid definition av begreppet terrorism.

Huruvida det kommer att gå att få Turkiet att ändras sig på denna punkt mitt i en situation där såväl Istanbul som Ankara som andra städer drabbats av terrorattacker från såväl Daesh som PKK och den kurdiska utbrytargruppen TAK är en i hög grad öppen fråga.

Jag vet inte riktigt hur den franska lagstiftningen ser ut, men det är lite som om EU direkt efter terrorattacken i Paris skulle kräva att man ändrade sina terrorlagar i en helt annan riktning än vad man ville.

Men det är – kortsiktigt – där vi nu står. Sista ordet är måhända inte sagt i frågan. Dock sannolikt näst sista.

Och därmed hänger den mer eller mindre fungerande överenskommelsen mellan EU och Turkiet i flyktingfrågan påtaglig i luften.

Men självfallet finns det skäl att fundera över också den mer långsiktiga relationen.

Vi kommer att se en mer lojal person utnämnas till AK-ledare och premiärminister, och en allt starkare och mer bestämd presidentmakt med sannolikt allt tydligare auktoritära tendenser.

Det kommer knappast att underlätta relationen, i alla fall med de tendenser vi ser i dag.

Men samtidigt ligger Turkiet där Turkiet ligger, historien har inte tagit slut och på bägge sidor finns ett realpolitiskt uppenbart intresse av relationen.


Återvänder lite oroad.

06 maj 2016

WASHINGTON: Det är regnigt och murrigt här denna dag, och TV-kanalerna är fyllda av politiska spekulationer om vad som kommer att hända inom och med republikanerna efter Donald Trumps triumf i primärvalen.

Av Hillary Clinton och demokraterna syns föga. Hon låter hes när hon skymtar förbi på något valmöte borta i Californien.

Det är med en viss oro i bagaget som jag nu återvänder hem.

Vi kan inte utesluta att Donald Trump väljs till USA:s president i november. Och innan dess kan vi inte utesluta att britterna i juni beslutar sig för ett lämna EU.

Och vi kan heller inte utesluta att president Obama misslyckas med att få TPP-avtalet ratificerat i kongressen och den västliga handelsagendan de facto havererar. 

Skulle allt detta inträffa skulle vi tveklöst hamna i en farligare situation såväl vad gäller långsiktig säkerhet som kortsiktig ekonomi. Utan att säga att vi skall måla potentater på väggen är det någonting vi har anledning att fundera över.

Om en vecka är det toppmöte mellan Norden och USA här i Washington. Det är Vita Huset som följer upp initiativet vid president Obamas besök i Stockholm 2013.

Det är alldeles utomordentligt. 

Vi har nog anledning att i detta läge titta lite närmare på samarbetet i vår del av Europa, och kan president Obama bidra till ett bättre samarbetsklimat också mellan de nordiska regeringarna är det mycket välkommet. 

Behovet är tydligt.

Att det finns en ilska ute bland väljarna på bägge sidor om Atlanten i dessa dagar är alldeles uppenbart, och det i förening med andra faktorer har gjort politiken betydligt mindre förutsägbar.

Här är det tydligt att Hillary Clinton riskerar att ses som representant för ett etablissemang som man inte tycker har levererat, medan Donald Trump kan komma att framstå som någon som i alla fall säger ifrån och vill ha förändring.

I detta ligger utmaningen för Hillary Clinton. Det vi sett hitintills från hennes sida kommer knappast att räcka. 

Men förhoppningsvis får hennes kampanj mer glöd och vision när hon befriats från utmaningen Sanders och kan koncentrera sig på kontrasten med Trumps osorterade ilska och populism.

Lyckas det kan hon vinna. Lyckas det inte finns risken att hon, trots alla siffror som ännu talar ett annat språk, kommer att förlora.

Under de kommande veckorna kommer president Obama att tala en hel del om hur viktig handel med omvärlden är för jobb och välstånd också i USA. 

Och det behövs sannerligen mot bakgrund av den anti-handelsretorik som växt sig allt starkare under de senaste månaderna.

Att Trump är alldeles skamlös i denna fråga förvånar knappast, men att Clinton under trycket av Sanders dragits med så långt som skett är påtagligt oroande. 

Nu motsätter hon sig att TPP ratificerades omedelbart efter valet, och vad som sägs från hennes håll om TTIP är inte heller det alldeles imponerande.

Så därför är det bra att president Obama nu av allt att döma kommer att ägna viss tid åt upplysning i dessa frågor. 

Och det skall ju noteras att förtroendesiffrorna för honom förbättrats högst påtagligt under den senaste tiden.

Mycket av mina samtal under dessa dagar här har handlat om detta, men självfallet har det varit en del om klassisk säkerhetspolitik liksom en hel del om vidden av den digitala utvecklingens olika utmaningar.

Kring detta tänks det tack och lov en del i denna stad, och det kommer att behövas. Bryssel ligger dessvärre en del efter. Och i Kina är agendan i avgörande avseenden en helt annan.

Annat har kanske inte hunnits med. 

Oron för utvecklingen i Nordkorea i samband med partikongressen nu har fladdrat förbi, och frågetecknen kring utvecklingen i Kina är påtagliga när man kommer lite längre i diskussionerna. Turkiet – förvisso en del om den utvecklingen också.

Nu vänder jag hemåt. Där verkar det som om avgångar står som spön i backen i dessa dagar. 

Men det är ju liksom en annan historia.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 718 andra följare