Kommer Putin att rycka in i Belarus?

16 augusti 2020

STOCKHOLM: Kommer Putin att ingripa militärt i Belarus? Den frågan återkommer ständigt. Och på åskilliga ställen vill man dra paralleller till utvecklingen i Ukraina 2014.

Men Belarus är inte Ukraina. Och denna utveckling är annorlunda.

I min bok Den Nya Oredans Tid beskriver jag uppmarschen till konflikten med Ukraina ganska noggrant.

Det handlade om landets politiska orientering – in i ett nära avtal med EU eller in i den euroasiatiska ekonomiska union som var Putins viktiga projekt.

Det var när Yanukovich under hårt tryck från Putin började att avvika från den europeiska vägen som de stora protesterna bröt ut. Och det var en revolution där EU-flaggan var den kanske enstaka viktigaste symbolen.

Så är det inte alls i Belarus.

Här handlar det inte om landets externa orientering, utan om dess interna situation med en repressiv ledare som efter 26 år vid makten förlorat kontakten med det mesta.

Det är en revolution där den klassiska vit-röd-vita flagga som under Lukashenko-tiden är förbjuden är helt dominerande. Och inga andra flaggor har faktiskt synts till.

I Kreml skyr man förvisso s k färgade revolutioner. Men det är inte så att man regelmässigt sänt stridsvagnar för att krossa dem.

Jag har på twitter sagt att vi kanske skulle se på mönstret från Armenien snarare än på mönstret från Ukraina.

Den demokratiska revolutionen i Armenien våren 2018 tvingade bort en president som länge varit en nära partner också till Moskva. Men landets utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ifrågasattes inte. Armenien stannade kvar i Putins euroasiatiska union, och den ryska militära närvaron alldeles i utkanten av huvudstaden Yerevan ifrågasattes inte heller.

Och Moskva accepterade med en viss grymtning det som skedde.

För Moskva är det av avgörande betydelse att Belarus förblir i den euroasiatiska union och att de band man har på det militära området, med gemensamt luftförsvar som är uppenbart ryskt intresse, inte rubbas. Förhandlingar om ett nytt avtal för den ryska militära närvaron skall inom kort inledas.

Därtill kommer att man försöker att åstadkomma en betydligt närmare integration av de bägge länderna, vilket dock Lukashenko hitintills med viss framgång motsatt sig.

I Kreml fälls säkert inga tårar över Lukashenko. Han ses som besvärlig, otillförlitlig och allmänt hopplös. Man skulle alldeles säkert gärna se en ordnad övergång till ett styre i Belarus som var mer rationellt och modernt, om än inte alltför demokratiskt.

Det skulle inte förvåna mig om det i Kreml smids planer på att uppmuntra andra krafter i regimen i Minsk att nu ta över, inleda någon typ av kontrollerad politisk dialog och på det sättet få situationen under kontroll. Lukashenko har all anledning att vara aktsam på vad som kan pågå bakom hans rygg.

Men Lukashenko förefaller inställd på att hålla sig kvar. Sannolikheten för att det kommer att lyckas förefaller dock liten.

Inledningsvis efter det förfuskade valet sökte han kontrollera protesterna genom att stänga ner internet och sända ut säkerhetsstyrkor för att med betydande våld stoppa demonstrationer.

Men det misslyckades. Och ledde i stället till att protesterna blev allt mer omfattande och allt mer orädda.

Avgörande var att till de främst ungdomar som i snabbt rörliga demonstrationer, koordinerade genom Telegram-kommunikation på mobiltelefoner, anslöt sig strejkande arbetare på de stora statliga fabriker som dominerar landets ekonomi.

För regimen att få stopp på detta är inte enkelt.

Att kommendera ut armén är en riskabel strategi. Soldaterna är värnpliktiga, och att de skulle vända sina vapen mot kvinnor och ungdomar är långt ifrån säkert. Möjligheten att de i stället anslöt sig till demonstrationerna är nog betydande.

Säkert finns det mer hårdföra styrkor tillgängliga som skulle kunna ta till hårt våld. Men jag skulle tro att det då krävs en mycket omfattande våldsanvändning för att skrämma landet till tystnad. Den kinesiska arméns framfart i Peking 1989 eller den egyptiska arméns brutalitet 2013 – cirka tusen dödade på bara en dag – är historiska exempel.

Att kalla in ryska styrkor skulle inte nödvändigtvis göra saken bättre från regimens utgångspunkt. Allt fler skulle då sannolikt vända sig mot den. Och jag skulle tro att man i Kreml skulle tveka åtskilliga gånger innan man gav sig in på det äventyret.

Ungern 1956 krävde mycket omfattande våld med hårda strider i Budapest. I Tjeckoslovakien 1968 möttes man med ett civilt motstånd som man hade svårt att hantera, men kunde tvinga en kommunistledning att under en process som varade åtskilliga år successivt ”normalisera” landet. I Polen 1980 vågade man helt enkelt inte gå in trots att man mobiliserat sina stridskrafter runt landets gränser.

Men i ett yttersta läge, där utvecklingen i Belarus helt verkar skena ur kontroll, och där man kan trumma upp ett avgörande västligt hot för sin egen opinion, kan det självfallet inte uteslutas att man ser sig tvingad till detta steg. Dit tror jag dock att det är en bra bit.

Och det var värt att notera att när Lukashenko i går utmålade ett telefonsamtal med Putin som om att denna möjlighet plötsligt fanns var den version av samtalet som kablades ut från Kreml betydligt mer nedtonad.

Finns det då en rimligt fredlig väg framåt?

Avgörande är om det sker en intern omvälvning inom regimen som för fram en gestalt som kan börja att etablera någon form av nationell dialog. Det skulle kunna leda till ett nyval där också de kandidater som Lukashenko förbjöds kunde delta.

Och det kan ju noteras att den mest populära av dessa under lång tid hade varit chef för den av Gazprom ägda stora banken i Belarus. Han anklagas nu för penningtvätt, men det är en synd som man i Kreml säkert ser mycket lätt på. Och en annan av dem har ju under den senaste tiden sökt säkerhet i Moskva.

Det kan alls inte uteslutas att man i Moskva skulle kunna acceptera någon av dessa under förutsättning att landets avgörande säkerhetspolitiska orientering inte förändrades. Detta skulle vara vad som kan beskrivas som den armenska optionen.

Den västliga diplomatin är nu viktig.

Inom EU förbereds nu riktade sanktioner mot personer som ansvarar för den våldsamma repressionen och valfusket. Och de listorna bör vara omfattande. Det kan ta sin tid – det viktiga är att hotet är tydligt, och att man i vida kretsar kring regimen fruktar att man skall drabbas.

Belarus är det land som i förhållande till sin storlek har flesta viseringen till Schengen-området i EU. Många sätter stort värde på att kunna göra den korta resan från Minsk till Vilnius för att shoppa.

Och sanktionshotet kan förhoppningsvis driva på interna förändringar i regimen i syfte att tvinga Lukashenko att avgå.

Samtidigt med detta bör man sända signalen att framtiden för Belarus avgörs av Belarus självt. Och att om landet väljer att göra som Armenien är det alldeles självklart ett val som kommer att respekteras.

Det gäller att minimera den geopolitiska komponenten i det som nu pågår. Det finns tillräckligt många hysterisk paranoida individer längre österut.

Och i Nato gör man klokt med att ta det försiktigt med manövrer och annat i det omedelbara närområdet. Allt riskerar att missbrukas.

Men i grunden handlar det om en högst osäker utveckling. Dagens försök av Lukashenko att mobilisera stöd kom ju att ge ett lätt patetiskt intryck i jämförelse med oppositionens enorma manifestation. I morgon är en ny dag.


Ett viktigt och positivt steg.

14 augusti 2020

TABIANO: Överenskommelsen mellan Israel och Förenade Arabemiraten UAE är förvisso ett positivt steg i en region som behöver långt mer av samarbete än av strid.

För denna tar Trump-administrationen åt sig äran, och på ett lite paradoxalt sätt ligger det en del i detta.

Abu Dhabi är tydliga med att man gav sig in på denna överenskommelse för att förhindra regeringen Netanyahus planer på att annektera ytterligare ockuperat land och därmed än tydligare sabotera den tvåstatslösning som fortfarande än den enda realistiska möjligheten till fred.

Och dessa annekteringsplaner var ju i sin tur till betydande del en följd av den s k fredsplan som Vita Huset tidigare lanserat, och som ju utgick från ett israeliskt övertagande av betydande delar av Västbanken. Netanyahus plan handlade ju om att ensidigt börja att implantera denna s k fredsplan.

Vita Huset trodde nog från början att det skulle vara möjligt för dess närmare vänner i arabvärlden att svälja detta. Enighet inför det påstådda hotet från Iran skulle vara den enande länken.

Men det fungerade inte.

Främst från UAE i tydliga ordalag men också från hovet i Ryiadh sades att man inte kunde acceptera denna annektering. Och därmed tvingades Vita Huset att slå över från grönt till blinkande gult och så småningom t o m rött ljus inför planerna.

Och när UAE sade att Israel hade att välja mellan en normalisering av förbindelserna och en annektering öppnades en möjlighet. Trumps och Netanyahus tidigare planer lades på hyllan till förmån för ett formellt fredsavtal mellan UAE och Israel med alla de möjligheter som ligger i detta.

I detta ligger tveklöst betydande långsiktiga vinster för bägge dessa länder. Potentialen för samarbete på olika områden är uppenbar. Det finns redan en viss diskret israelisk närvaro i UAE bl a för det internationella samarbetet om förnybar energi. Och ett visst säkerhetssamarbete har också funnits.

Från den palestinska myndigheten i Ramallah kommer hårda ord om att man känner sig svikna, och det trots att det från UAE sägs att deras huvudsyfte var att förhindra den annektering som annars skulle kunna ha ägt rum.

Men tveklöst har palestinierna förlorat ett viktigt påtryckningsinstrument. I den s k arabiska fredsplanen från 2002 ställdes ju erkännande av Israel i utsikt först när Israel återlämnade land man hade ockuperat 1967.

Och sannolikt kommer nu fler erkännanden.

Bahrain ligger nära, men väntar med all sannolikhet på klartecken från Riyadh. Och där skulle jag tro att inte minst kungen vill ha ökad klarhet på ett antal känsliga punkter. Qatar är en historia för sig – de faktiska förbindelserna med Israel är det knappast något fel på.

Efter gårdagens allmänna besked väntar nu mer konkreta förhandlingar, och det är långt ifrån säkert att de blir alldeles enkla.

Det är svårt att undvika att notera att man formulerar sig olika på viktiga punkter om avtalets innebörd, och detta måste självfallet sorteras ut. I

srael talar om att annekteringen bara skjutits upp ett tag och att det blir ett snabbt omedelbart diplomatiskt erkännande. UAE säger att annekteringen stoppats och att man nu skall tala om en vägkarta för normalisering.

Men ett avgörande besked har getts, fördröjningarna och svårigheter är sannolika, men någon väg tillbaka finns inte. För någondera sidan, skall tilläggas.


Inte mycket semester…

13 augusti 2020

TABIANO: När EU:s utrikesministrar har extrainsatt videomöte i morgon har de onekligen en del besvärliga frågor på bordet satt hantera. Inte mycket till semester…

I Belarus hade regimen hoppats att massivt förtryck – den officiella siffran är mer än 6.000 arresterade – skulle ha bidragit till att stabilisera situationen.

Men så förefaller inte att ha blivit fallet. De fredliga protesterna fortsätter, och nu kommer också information om att stora företag går ut i strejk och kräver Lukasjenkos avgång. Nu på eftermiddagen talas om att detta omfattar också den stora traktorfabrik som är den statliga belarusiska ekonomins stolthet.

Skulle detta bekräftas och spridas är regimen tveklöst på ett sluttande plan som knappast kan hanteras med enbart repression.

I morgon är dessutom dagen då ett officiellt valresultat enligt planerna skall meddelas.

Och går man vidare med detta och insisterar på att Lukashenko fick ca 80% av de avgivna rösterna är det mycket sannolikt att det provocera fram ytterligare protester.

Vad som kommer att hända då kan man bara spekulera om. Jag skulle gissa att vi då kommer att börja att se sprickor i den regimfasad som hitintills har sett relativt intakt ut. Och med sådana sprickor kan det lätt bli som med sprickor i en damm…

För EU blir det mitt i denna potentiellt dramatiska situation nödvändigt att markera tydligt i frågan.

Riktade sanktioner mot individer ansvariga för repressionen liksom för utförandet av valfusket skulle vara självklart, men samtidigt som man håller någon kanal öppen för dialog med regimen.

Balansgången är viktig och besvärlig, och därtill kommer att det kan ta sin tid att få ihop det konkreta underlaget i form av namnlistor för de konkreta besluten om sanktioner.

En styrka är ju dessutom om man har möjlighet att samordna med Storbritannien, och en dialog med USA om möjliga åtgärder skulle heller inte vara alldeles opassande.

Men möjligen blir det situationen i östra Medelhavet som kommer att framstå som än mer besvärlig.

Akut handlar det om att ett turkiskt fartyg avser att inleda provborrningar i ett område som såväl Turkiet som Grekland anser tillhör landets s k exklusiva ekonomiska zon.

Att fastställa gränser mellan respektive ekonomiska zoner i detta område är utomordentligt komplicerat. Det handlar om vilken vikt man ger öar, och öar med olika storlek, när man drar dessa linjer. Och det finns ett antal öar som gör den saken påtagligt komplicerad.

Lite av detta har vi i Sverige erfarenhet av när det gällt vilken betydelse Gotland skulle anses ha när vi förhandlade med Sovjet om denna avgränsning i Östersjön liksom när vi hade ett lite upphetsat utbyte med Danmark kring den betydelse som den lilla ön Hesselö strax norr om Själland skulle tillmätas.

Den svenska linjen var att Gotland skulle räknas i princip som svenskt fastland medan Hesselö inte skulle räknas alls. Efter visst tumult i bägge fallen blev det kompromisser med såväl Sovjet som med Danmark.

I östra Medelhavet är det naturliga att man sätter sig ner och försöker komma fram till kompromisser – eller att man överlämnar frågan till ett utdraget avgörande i den internationella domstolen i Haag.

Men i stället har Turkiet slutit ett avtal med Tripoli-regimen i Libyen om en avgränsning som helt bortser från grekiska öar – och Kreta ingen liten ö – och Grekland har i dagarna ingått ett motsvarande avtal med Egypten som ställer Turkiet och dess krav helt åt sidan.

Angelka Merkel lyckades få ett uppskov med den turkiska borrningen för att få till stånd samtal, men när avtalet plötsligt kom mellan Athen och Kairo drog sig Turkiet i ilska ur, och nu segler det upp till direkt konfrontation.

Det turkiska fartyget eskorteras av den turkiska flottan, och den grekiska flottan har seglar ut och fått förstärkning också av franska fartyg. President Macron är på mycket påtaglig kollisionskurs med Turkiet inte minst p g a Libyen, och har nu dessutom skickat franska stridsflygplan till Kreta.

Det här kan mycket snabbt gå mycket illa. Högnivåsamtal i dag med främst Ankara, Berlin, Athen och Bryssel kan förhoppningsvis få stopp på den tilltagande eskalationen och en återgång till någon form av förhandling.

Och på den komplicerade agendan står också den politiska situationen i Libanon. Landet står nu utan regering mitt uppe i en katastrofal finansiell och humanitär situation.

Så det är en del på agenden för EU:s utrikesministrar i morgon.

Till detta har så kommit nyheten om ett vittgående och viktigt avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten – till det får vi återkomma.

Och allt detta återspeglas förvisso också i min tillvara i Zoomland. I dag har det hitintills varit en timma Belarus, och srnarw i eftermiddag blir det en timma briefing med experter om situationen i Libanon.


EU måste höja rösten om Belarus!

11 augusti 2020

TABIANO CASTELLO: Föga förvånande utannonserade regimen i Belarus i söndags kväll att vallokalsundersökningarna visade att sittande presidenten Lukashenko vunnit en förkrossande seger i dagens presidentval och därmed kan fortsätta att styra sin lilla diktatur.

Men det finns knappast en levande själ i denna del av universum som sätter någon tilltro till de siffror som utannonserats. De siffror som klokt fram frön olika valdistrikt visar dessutom genomgående på ett radikalt annorlunda resultat.

Och det vi sett sedan dess är ju protester på bredden och på djupet runt om i Belarus.

Hur detta kommer att sluta vet vi inte. Allt tyder på att man i dag kommer att införa undantagstillstånd och utegångsförbud, och det är ett tecken så gott som något på hur omfattande protesterna är.

Det finns en möjlighet att förtrycket i alla fall kortsiktigt kommer att lyckas – då har det varit vid de senaste valen – men det finns också en påtaglig möjlighet för att så inte kommer att bli fallet.

Avgörande är hur saken utvecklas inom själva regimen och dess strukturer.

Skulle betydande delar av säkerhetsstyrkorna säga att de inte vill vara med längre kan saker och ting förändras ganska snabbt. Och alldeles säkert finns det ett betydande obehag i de breda kretsar inom regimen som ju vet ungefär hur valresultatet faktiskt ser ut. Åtskilliga måste inse att regimens dagar på ett eller annat sätt är räknade och börja att fundera på en annan framtid.

Men om allt detta vet vi rasande lite. Det vi kan se är mönstret från andra liknande situationer.

Vad gäller säkerhetsstyrkorna finns det alldeles säkert en kärna som är regimlojal och beredd till betydande våld om så skulle krävas. Men i ett läge där protester skulle sprida sig än tydligare över landet kan det bli så att kontroll över bara Minsk inte räcker, och att de lojala styrkorna bara klarar av huvudstaden.

Att Kreml i bakgrunden kommer att rekommendera allt det våld som krävs kan man vara alldeles övertygad om. Men att direkt gå in i Belarus i ett läge som detta skulle jag tro att man vill undvika så länge det över huvud taget är möjligt.

För Kreml öppnas nu en möjlighet att med en gentemot Väst påtagligt försvagad Lukashenko driva på den integration av Belarus med Ryssland som man lade fram olika vittgående förslag till mot slutet av förra året men då inte klarade av att driva igenom.

Belarus är för Kreml ett strategiskt viktigt territorium mellan Smolensk i västligaste Ryssland och dels Brest vid gränsen till Polen och Nato och dels den smala s k Suwalki-korridoren mellan Polen och Litauen. Man har ett integrerat luftförsvar, men Ryssland har tidigare fört fram önskemål om att flytta fram fler förband till Belarus.

Nu kan de kraven sannolikt återkomma. Och att USA i alla fall i viss utsträckning ökar sin närvaro i Polen kan nog ge generalerna i Moskva ytterligare argument för detta.

Men allt är beroende av om hur regimen i Minsk utvecklas i detta läge. Kommer repressionen att räcka? Finns det scenarier för en mjuk förändring som stabiliserar situationen?

För EU är det viktigt att agera.

Polen har redan krävt ett EU-toppmöte, men även om det i sak vore motiverat tror jag att aptiten just nu för ett sådant är begränsad. Ett skäl till detta är att man sannolikt inte ser några alldeles självklara vägar framåt.

Hårda ekonomiska sanktioner mot landet är ett möjligt instrument, men i alla fall kortsiktigt är nog den enda riktigt säkra effekten av sådana att driva Minsk ännu närmare Moskva, och det ligger knappast i EU:s strategiska intresse på sikt.

Däremot kan sanktioner mot enskilda personer och institutioner vara en möjlig väg framåt. Det har prövats förr, och bidrog nog då i alla fall till att politiska fångar stegvis släpptes.

En konkret närvaro i Minsk av högt uppsatta företrädare för EU skulle vara en möjlighet. Den symboliska effekten skulle vara betydande, men jag skulle kunna tänka mig att det finns de i EU-kretsen som skulle vara rädda för att detta skulle kunna ses som utmanande för Moskva.

Från Budapest har redan signalerats att man inte vill vara med om sanktioner eller motsvarande, men jag skulle tro att entusiasmen inte heller i t ex Paris är särdeles påfallande.

Så optionerna är inte alldeles självklara.

Men det är hur som helst viktigt att Bryssel omgående höjer sin profil. Det handlar om ett land i Europa och därtill ett land i EU:s Östliga Partnerskap. Att sammankalla ett möte med också kretsen av utrikesministrar i detta partnerskap borde tillhöra de optioner som borde prövas.

Mycket är dock beroende av de närmaste dygnens utveckling i Belarus självt.


En liten märklig historia – med också Israels ambassadör i fokus.

08 augusti 2020

TABIANO CASTELLO: Mitt i sommaren blev jag i dag indraget i ett litet mediadrev som hade sina rätt märkliga aspekter.

Och till de drivande i detta hörde dessutom, vilket är rätt anmärkningsvärt, Israels ambassadör i Stockholm.

Och jag fick ta till det lite ovanliga steget att med viss skärpa lägga honom tillrätta i en artikel i Expressen.

Det tillhör ju inte direkt vanligheterna att ambassadörer i Stockholm offentligt angriper enskilda personer. Hans kinesiska kollega är väl egentligen den enda som brukar förfalla till detta.

Fakta är följande: Omedelbart efter den enorma explosionen i Beirut twittrade jag och sade att “det enda uppmuntrande i denna katastrofala situation är att också Israel har varit snabb med att erbjuda humanitär hjälp.”

Bakgrunden var uppenbar.

Israel har två gånger invaderat Libanon. De israeliska bomberna har fallit över landet. Delar av Libanon var länge ockuperat av Israel. Fruktansvärda och väl dokumenterade krigsbrott har begåtts. Frekvent kränks landets luftrum av Israels stridsflyg. Bördan av palestinska flyktingar är sedan decennier tung.

Länderna saknar t o m diplomatiska förbindelser.

I det läget tyckte jag faktiskt att det var positivt att notera att också detta land erbjöd snabb hjälp. I katastrofen förnas även fiender.

Men ambassadören och en härskara av mer eller mindre extrema israeliska propagandister ryckte omedelbart ut för att attacker mig.

Att antyda att det någonsin skulle ha funnits någonting problematiskt i relationen mellan Israel och Libanon, eller att Israel och dess regering kanske inte alltid av alla ses som alla goda gåvors givare i regionen, var tydligen alldeles oacceptabelt.

Ambassadören nedlät sig till ett tweet där jag helt lögnaktigt anklagades för att ha avvisat eller nedvärderat Israels erbjudande om hjälp – ”dismissed” var det ord han använde – och det trots att jag uttryckligen sagt att detta var ett uppmuntrande tecken.

Han hävdade dessutom på grunder som förblir mysteriösa att jag skulle vara ”besatt” av Israel.

Det var omdömeslöst av honom.

Möjligen kan han privat försöka utsäkta sig med att det skedde det på instruktion hemifrån. Jag noterade hur man i ett mönster jag känner alltför väl från andra situationer och andra länder mobiliserade propaganda på olika sätt.

Konstiga tweetkonton utan identifierbara namn dök plötsligt upp i stor mängd och spred galla. Inte minst var det noterbart att åtskilligt av dessa kunde härledes till tämligen militanta kretsar i USA. Jag kallades anti-semit och t o m nazist.

Lögn lades till lögn. Jag har sett det förr. Vi kommer alla att se det igen. Sådan är dessvärre den nya världen.

Och det är viktigt att snabbt bemöta och visa att teknik som denna har ett pris.

Hur det sedan blir med Israels erbjudande om hjälp till Libanon återstår att utreda.

Jag ser att man nu tagit kontakt med FN i denna fråga och bett om hjälp eftersom man ju inte har några förbindelser med Libanons regering, och jag dristar mig till att välkomna även detta.

Men jag kan inte låta bli att notera att den regeringen ambassadören företräder oftast kritiserar FN:s olika hjälpinsatser och FN:s roll i dess egen del av världen. Med ett rejält ekonomiskt bidrag från Israel till FN:s insatser vore i detta läge självfallet mycket bra.

Däremot har ambassadören och hela hans hetsande härskara av propagandister självfallet helt rätt i att jag ofta varit starkt kritisk mot den politik regering Netynyahu i dagens Israel dessvärre företräder när det gäller förutsättningarna för fred .

Och det är väl snarast det som är den yttersta förklaringen till hans märkliga utbrott.

Dess ockupationspolitik strider mot folkrätten, förvägrar andra folk deras rättigheter och underminerar tydligt förutsättningarna för fred i regionen. Det fredsprocess som låg i det Oslo-avtal som en gång ledde till Nobels fredspris har den steg för steg och mycket medvetet skjutit sönder och samman.

Och regeringen Netanyahus avsikt att nu börja att annektera ännu större delar av de områden man sedan 1967 ockuperat har fördömts av en med undantag av Donald Trumps Vita Hus och möjligen Victor Orbáns Ungern så gott som enig värld.

Min åsikt när det gäller förutsättningarna för den fred som denna region så innerligt väl behöver – Israel förvisso inte mindre än dess grannar – är faktiskt den som är EU:s – och den lades faktiskt fast när jag själv i december 2009 höll i ordförandeklubban i Bryssel.

Jag förnekar inte alls att Israel gett katastrofbistånd till Haiti och andra länder.

Det är välkommet, men det är näppeligen sensationellt att ett land gör så.

Och det förändrar faktiskt ingenting av detta. Ingenting alls.

Och nu borde den viktiga frågan vara att hjälpa ett Libanon som var i grundläggande kris redan före den fruktansvärda explosionen.

Frankrikes president och EU:s ordförande har redan varit på plats. EU:s krishjälpsfunktion med också svenska bidrag är i Beirut och hjälper till. I morgon hålls per video från Paris och New York en konferens för att mobilisera internationellt stöd.


EU-paketets fortsättning, Kina-politiken och det kommande valet i Belarus.

31 juli 2020

VID MEDELHAVET: Som sig bör har det varit dagar med lite lägre tempo under några veckor, och det har förvisso återspeglats även här.

För det övriga Europa är det ju först egentligen nu som den verkliga sommaren börjar. I denna sydliga del av Europa är temperaturerna tydligt på väg upp, och på sina ställen är det en utmaning att säkra nödvändig social distansering när många söker sig till stränder och svalka.

Och COVID-talen är förvisso på väg upp på Balkan, i Spanien och i Frankrike, även om nivåerna är relativt lindriga. När jag såg på siffrorna för några dagar sedan hade de i t ex Serbien nu ökat till den nivå som registrerades i Sverige samtidigt.

Generellt sett har Europa – med Storbritannien som det möjliga undantaget – klarat den besvärliga situationen än så länge avsevärt bättre än vad vi i dag ser i USA.

Värt att notera är ju dessutom hur EU-överenskommelsen om det stora ekonomiska stödpaketet lett till positiva och smått förvånade kommentarer runt om i världen. På Twitter har jag återgivit ledare i ärendet från såväl Washington Post som South China Morning Post, och de har varit tämligen representativa för den internationella reaktionen.

Detta kan man möjligen kontrastera med vad jag kunnat ta del av när det gäller kommentarer i Sverige. Här verkar det stundtals som det enda som är bra med vad EU har för sig är att man kan få rabatt på det. Perspektivet förefaller mig ofta oroande inskränkt.

Paketet är förvisso inte i hamn ännu.

Det skall godkännas av ett Europaparlament som är ytterligt mån om att markera sin makt och göra sitt avtryck, och jag skulle tro att det blir suddigheterna när det gäller hur rättstatskravet för hjälp skall utformas som kommer att stå i fokus i den processen.

Och till detta kommer också ratificering av inslag av paketet i de olika nationella parlamenten. Med inledningen av 2021 hoppas man att allt skall kunna bli operativt. Intill dess är dock den Europeiska Centralbankens massiva insatser av största betydelse för att stödja de europeiska ekonomierna.

På den andra sidan Atlanten rycker valet i november allt närmare, men eftersom det konsumerar så mycket av våra media lämnar jag det åt sida här.

Utrikespolitiskt är det dock det anförande som utrikesminister Pompeo höll om politiken gentemot Kina vid Nixon-centret i Kalifornien för ca tio dagar sedan som står i centrum. Det var ett försök att göra strategi av den allt mer konfrontatoriska politiken, men har som sådan fått ett påtagligt strävt mottagande i den mer seriösa debatten.

Att den kinesiska regimen är en leninistisk sådan med kraftfulla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna är väl bekant. Så har varit fallet sedan den etablerades 1949, och mycket tydligt inte minst när Nixon gjorde den historiska öppningen mot Kina i sina och Kissingers samtal med Mao Tsetung och Zhou Enlai under sju dagar 1972. ”En vecka som förändrade världen”, sade Nixon själv med endast en obetydlig överdrift.

Utrikespolitik handlar till betydande del om att hantera den existerande verkligheten, och försöka föra den i en på olika sätt bättre riktning, och det var det som Nixon och Kissinger gjorde på ett sätt som var historiskt banbrytande, och som Pompeo i sitt tal vill bryta med.

I Pompeos historieskrivning, och i mycket av den amerikanska debatten just nu, sägs att det då liksom i samband med att Kina kom in i WTO 2001 fanns en förhoppning om att landet snabbt skulle liberaliseras och demokratiseras. Måhända fanns en och annan sådan retorisk utflykt i debatten, men jag kan inte påminna mig röster av betydelse som trodde på någon så snabb och dramatisk förändring av grundarna i det kinesiska politiska systemet.

Det hindrar inte att den tydliga åtstramning, i förening med uppbromsningen av ekonomiska reformer, som skett under Xi Jinping har varit en betydande besvikelse, och att den också lett till nya spänningar både inom Kina och i relationerna med omvärlden. Detta år står inte minst Hong Kong i centrum, men också de upprörande uppgifter som kommer från Xinjiang.

Politiken gentemot Kina kommer att bli en stor och viktig fråga i USA under kommande år, likaledes men annorlunda för EU, och förvisso i den transatlantiska relationen. Såväl inom ECFR som i andra olika fora där jag har en roll kommer betydande möda att ägnas åt denna under de kommande åren.

Men de mer operativa slutsatserna blir dock annorlunda än dem som möjligen fanns i Pompeos tal. Det kommer att finnas viktiga frågor där vi måste sträva efter en konstruktiv dialog också med Kina. Klimatpolitiken inför det avgörande mötet med COP26 i slutet av nästa år är ett exempel – globala insatser mot t ex pandemier i framtiden tämligen uppenbart ett andra.

På närmare håll kommer helgen efter den som förestår att innebära presidentval i Belarus.

Vem som på ett eller annat sätt kommer att vinna – de starkaste oppositionskandidaterna har satts i fängelse och förhindrats att delta i valet – råder det nog ingen större tveksamhet om. Men alldeles uppenbart har stämningen i samhället förändrats, det finns en tydlig underström av krav på förändring, och vad som kommer att hända längre fram är svårt att förutse.

Ett ytterligt egenartat inslag är att under betydande publicitet ett betydande antal ryska legosoldater från den s k Wagner-gruppen arresterats och anklagats för att ha kommit till landet för att med terrordåd destabilisera detta.

Frågetecknen kring allt detta är förvisso många.

Om historien i alla dess delar är sann är den utomordentligt märklig och sensationell – vissa av de arresterade personerna har slagits mot Ukraina i Donbas. Om den är iscensatt för att få president Lukashenko att framstå som mer nationell inför valet är den inte mindre märklig – varför skulle Moskva ge grönt ljus för att spela på tydliga stämningar mot Kreml?

Den ryska ambassadören i Minsk har försökt säga att de hade missat ett plan när de var på väg till något annat land.

Belarus är strategist för Ryssland ett viktigt land.

Man har ett mer eller mindre integrerat luftförsvarssystem, men Moskva har med hitintills begränsad framgång pressat på för att utöka sin än så längre relativt begränsade militära närvaro i landet. En ukrainsk utveckling med tydlig vändning mot det demokratiska Europa är knappast sannolik i närtid i landet, men alldeles säkert finns farhågor för en sådan i mer paranoida sinnen längre österut.

Men det finns åtskilligt övrigt att intressera sig för också.

Nyligen skrev jag för Project Syndicate om utvecklingen i Turkiet, och inom något dygn kommer en artikel i Washington Post om vad som pågår i Libyen och vad som möjligen skulle kunna göras.


En bidrags- och skatteunion?

22 juli 2020

VID MEDELHAVET: Naturligt nog kommenteras det flitigt också i Sverige om det stora paket som EU-länderna kunde ena sig om i går.

Globalt – inte minst i USA – är kommentarerna fyllda av en viss kombination av beundran och förvåning. Efter en något haltande reaktion i andra kriser, och efter Brexit, fanns det många som framför sig såg ett EU som var mer haltande än djärvt. Men detta paket förefaller nu att ändra på den bilden.

Hos oss ser jag de som säger att detta nu innebär att EU håller på att utvecklas till en bidrags- och skatteunion, och att detta är ett fundamentalt nytt steg.

Ett stort steg är det förvisso – men inte just detta.

Bidrag mellan rikare och något mindre rika länder och områden är redan en viktig del av det som EU innebär. Det handlar om såväl de s k sammanhållnigsfonderna och de s k strukturfonderna. Ett Europa där skillnaderna är för stora ses som negativt, och att successivt försöka att minska dem ses som eftersträvansvärt.

Från svenskt perspektiv är detta knappast särskilt revolutionerande. Svensk regionalpoltik har genom decennier burits upp av i grunden samma syn.

Under det senaste kvartsseklet har mycket stora summor i form av dessa bidrag gått inte minst till de f d kommunistiska ländens i central och östra Europa för att underlätta för dem att successivt närma sig den ekonomiska standaren i kontinentens västra delar.

Inte minst har det handlat om att finansiera en närmast revolutionerande modernisering av infrastrukturen i dessa delar av Europa, och det är ingen tvekan om att dessa omfattande bidrag därmed också varit en fördel för Europa i dess helhet.

Därmed vill jag inte ha sagt att varje bidrag i svensk regionalpolitik eller europeisk samanhållninspolitik varit lyckat och framgsrikt i varje del.

Men det är en annan debatt – stora bidrag för att utjämna skillnader är ingen nyhet i EU-samarbetet.

Begreppet skatteunion används också detta tämligen slarvigt.

EU finansieras i dag alldeles självklart med skatter som i allt väsentligt tas ut nationellt. Tullar är ett exempel – de tas ut vid den nationella gränsen men hamnar i EU:s budget. En viss andel av de nationell momsintäkterna är en annan – det fungerar på samma sätt.

Därtill kommer att det finns en strävan att harmonisera det sätt på vilket olika skatter och s k skattebaser beräknas. Så har t ex skatt med momsen, där det ju också finns vissa bandbredder som de nationella momssatserna måste hålla sig inom. Detta är för att underlätta handeln över gränserna med de tydliga vinster som ligger i detta.

När det nu talas om nya s k egna resurser avses nya beslut om t ex någon form v digital skatt eller miljöskatter.

Det finns ingen anledning att i princip motsätta sig att man gemensamt fattar beslut om gemensamma skatter som används också för att finansiera EU.

Men begreppet skatteunion blir ju bara relevant om dessa beslut fattas med majoritetsbeslut av det ena eller andra slaget. Då skulle EU få en i verklig mening egen beskattningsrätt, och det finns förvisso de som förespråkar detta.

Av detta finns ingenting i det paket som nu överenskommits.

Här talas om att kommissions kommer att lägga ett förslag till någon typ av skatt på stora digitala företag. Det förslaget är inte nytt, men har hitintills på goda grunder mött motstånd från bl a Sverige, och därmed har det inte blivit någonting av med den saken.

Förr eller senare måste sannolikt den digitala omvandlingen få sin påverkan också på skattesystemet, men den digitala utvecklingen är global, och här krävs en vidare internationell samordning.

Samtal i OECD om detta har gått knackigt, och just nu har Trump-administrationen dessutom lämnat samtalen och hotat med åtgärder mot länder som ensidigt går detta väg.

Hur detta kommer att se ut nästa år när frågan mer konkret skall läggas på bordet vet vi inte, men enkel är det inte.

Men alldeles avgörande är att detta är beslut som kräver enhällighet. Och det innebär att det i Sveriges fall måste passera genom riksdagen på samma sätt som andra beslut om skatter.

Riksdagens beskattningsmakt – svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta, som det lite högtidligt brukade heta – ändras inte.

De som vill ändra på detta måste först få stöd för en ändring i EU-fördraget, vilket måste godkännas av samtliga parlament och i flera länder säkert leda till folkomröstning.

Aptiten för sådana förändringar runt om i Europa gränsar i dag mycket tydligt till det obefintliga.

Någon skatteunion har EU således inte blivit – i alla fall inte mer än vad den redan är. Och det lär den inom överskådlig tid inte heller bli.

Och en union som har bidrag till vissa medlemsländer och regioner som ett viktigt instrument är man redan.

Så är det.


Nu förbättrar Europa sina möjligheter.

21 juli 2020

VID MEDELHAVET: Det tog förvisso sin tid, men EU-toppmötet lyckades till slut nå en överenskommelse såväl om det omedelbara återstartspaketet som långtidsbudgeten. Det var osedvanligt mycket som låg på bordet, krisen är unikt djup och unikt allvarlig, och det var därmed knappast så märkvärdigt att det kom att ta sin tid.

Och jämför man med serien av toppmöten och halvlösningar under först Greklands- och eurokrisen efter 2010 och sedan flyktingkrisen från 2015 får man nog säga att detta var relativt snabbt marscherat av alla iblandade.

Måhända fanns det en fördjupad medvetenhet om att det nu verkligen var mycket som stod på spel – ett misslyckande var helt enkelt inte en option.

Mycket kommer nu att skrivas på temat vinnare och förlorare i den dragkamp som budgetmanglingar av denna typ ofrånkomligen alltid är. Alla kommer att på ett eller annat sätt utmåla sig som vinnare – och alla kommer säkert av någon också att pekas ut som förlorare.

Den inhemska svenska debatten verkar mest handla om belastningen på vår egen budget, och det åjas förfärligt om hur denna nu kan komma att stiga. Det är som om vi saknade vidare europeiska ambitioner.

Menar vi allvar med en starkare svensk säkerhetspolitik måste detta innebära att belastningen på statsbudgeten ökar, och menar vi allvar med ett starkare EU i världen kommer det ofrånkomligen också att leda till kostnader. Också detta är ju dessutom en del av vår långsiktiga säkerhet i en tid av tilltagande konfrontation mellan olika maktblock.

För mig är det avgörande om vi om t ex fem år har en situation där vi som EU kan konkurrera med USA och Kina när det gäller tillväxt och framtidsförändring. Vem sackar efter? Vem drar ifrån?

Om detta paket paras med rejäla tillväxtreformer, som ju banar vägen för den gröna och den digitala omvandlingen, i de olika EU-länderna borde Europa med detta ha i alla fall förbättrat sina möjligheter. Och det är inget dåligt resultat.

Det kan faktiskt vara värt en och annan krona också från Sverige.

Går det bra för Europa förbättras förutsättningarna för att det skall gå bra för Sverige också.


Från en provins i Zoomland.

14 juli 2020

VID MEDELHAVET: Utfallet av presidentvalet i Polen blev självfallet en besvikelse, men att Rafal Trzaskowski kom så utomordentligt nära att vinna i en valrörelse han startade sent och förde i hård motvind mot alla statliga media och resurser visar i alla fall den vilja till en annan utveckling som finns i det polska samhället.

Den fortsatta utvecklingen återstår att se.

Parlamentsval är det först 2023 och mycket kommer att hända tills dess. Det finns farhågor om att PiS kommer att försöka att ytterligare strypa de oberoende media som fortfarande finns, men inte minst mot bakgrund av vad valresultatet visade tror jag inte man skall överdriva farhågorna för en renodlat ungersk utveckling i vårt viktiga södra grannland.

Valresultatet visade på ett delat samhälle. Unga mot äldre. Städer mot landsbygd. Östliga mot västliga delar. Och i detta ligger kanske också nyckeln till landets mer långsiktiga politiska utveckling, och det leder till en viss tillförsikt i de perspektiven.

Annars fortsätter upptakten till EU-toppmötet på fredag om det stora återstartspaketet.

Och inte minst besöksdiplomatin är intensiv, även om just Stockholm även fortsatt förefaller tämligen frånvarande. Det är kring Nederländernas premiärminister Mark Rutte som mycket förefaller att koncentreras, och det är ju möjligt att man i vår regering medvetet beslutat att överlåta mycket av arbetet till honom.

Han förefaller nu fokusera på beslutsmekanismen för det kommande stödet till olika länder. Och vissa framsteg i förhållande till de förslag som ligger på bordet kommer han sannolikt att kunna åstadkomma.

Det förefaller mig som om mer och mer nu också förskjuts i riktning mot olika krav på reformer i de olika länderna. Det är i och för sig behjärtansvärt, men innebär ju sannolikt att det blir mindre av omedelbart och tydligt stöd i närtid och mer av förändringar och processer som med nödvändighet tar lite längre tid.

En fråga som kan stöka till det är kravet från bl a Sverige om att stöd skall bindas till respekt för rättssäkerhet, och mycket tydliga hot från Ungern att sätta spärr för allt om inte krav på och processer riktade mot Ungern och Polen försvinner ur bilden. Victor Urban har utan större möda fått det ungerska parlamentet att ställa upp på den linjen.

Men det kommer att vara ett hårt tryck på att åstadkomma en lösning inom ramen för det toppmöte som inleds på fredag, men som med absolut säkerhet inte avslutas samma dag och möjligen inte heller dagen efter.

Också den sjuåriga budgeten skall ju beslutas, och här innebär det kompromissförslag som ligger på bordet dessvärre att viktiga satsningar på t ex forskning och säkerhet reducerats i förhållande till tidigare, medan struktur- och jordbruksstöd ligger kvar.

En klok svensk line hade varit att satsa på att vrida detta rätt i stället för att profilera sig som motvalls käring till det viktiga återstartsstödet.

På det mer utrikespolitiska området innebär denna vecka att den EU-ledda dialogen mellan Serbien och Kosovo efter ett långt uppehåll nu åter kommer igång. Ett videomöte under helgen följs av ett verkligt möte i Bryssel under torsdagen.

Innan dess är det i morgon dags för toppmöte per video mellan EU och Kina.

Det tilldrar sig inte lika mycket intresse som motsvarande möte mellan EU och Kina, men borde inte vara mindre viktigt. En framsynt EU-politik inte minst i ljuset av den kinesiska utvecklingen borde satsa tydligt på att bygga upp starka strategiska relationer med Asiens olika demokratier, och av dessa är Indien förvisso en av de särklassigt viktigaste.

Gårdagens möte med EU:s utrikesministrar hade mycket de komplicerade relationerna till Turkiet i fokus, men några mer konkrets steg i den ena eller den andra riktningen var man tydligen ännu inte beredda till.

Inte minst relationen mellan Frankrike och Turkiet är allt mer spänd eftersom man tydligt har olika inriktning på sin politik i Libyen. Det turkiska militära ingripandet till stöd för den FN-erkända regimen i Tripoli har ju rullat tillbaka en del av de framgångar som Benghazi-baserade krigsherren Haftar uppnått, och detta har inte setts med blida ögon i Paris.

Att Turkiet brutit mot det proklamerade vapenembargot är tydligt, men lika tydligt är dessvärre att man är långt ifrån ensam om det. Under mötet i går ville Frankrike kritisera enbart Turkiet, medan t o m ständiga partnern Tyskland ville ha en kritik som omfattade fler.

Men här går dagarna vidare med såväl vila som arbete. Det är semester i en provins i Zoomland.


Nu börjar det seriösa förhandlingsarbetet inom EU.

08 juli 2020

VID MEDELHAVET: Här på de sydligare breddgraderna i Europa fortsätter solen att flöda på det sätt som den brukar göra, och havet är inbjudande som alltid.

Coronakrisen avtar kontinuerligt i Italien och Spanien, men i Serbien är det tydligt att situationen håller på att försämras i samband me oförsiktigheter inte minst i anslutning till valet där.

Kommissionens senaste ekonomiska bedömningar bekräftar bilden av nedgång i södra Europa i grova drag dubbelt så djup som i kontinentens nordligare delar. Delvis beror detta på att viruset slog till hårdare här, men delvis också beror det på att dessa länders ekonomier är påtagligt beroende av en turism som ju denna sommar blivit dramatiskt mindre.

Mycket av den europeiska politikens fokus ligger just nu i dialogen mot det återstartspaket som man skall försöka att enas om vid det första fysiska toppmötet på länge den 17-18 juli.

Tyskland har övertagit det roterande EU-ordförandeskapet, och i dag har Angela Merkel varit i Bryssel och bl a hållit tal inför Europaparlamentet om uppgifterna för de kommande månaderna.

Och det är en tung agenda att ta itu med.

Ambitionen är att nå en överenskommelse om återstartprogrammet och långtidsbudgeten för de kommande sju åren vid det kommande toppmötet, och det vore onekligen en prestation om detta lyckades. Det handlar om en mycket omfattande materia.

Och man ser hur också besöksdiplomatin nu kommer igång. Av viss betydelse är att notera att Frankrikes president Macron redan varit i Haag för samtal med ministerpresident Rutte där, och att Italiens premiärminister Conte står nästa på listan av besökare. Rutte åker dessutom till Berlin på fredag för fortsatta samtal.

Det är tydligen Nederländerna som ses som det mest intressanta och aktiva landet i kretsen av de fyrs s k snåla länderna.Om Stockholm hör man i dessa sammanhang av europeisk diplomati ännu inte mycket.

Självfallet finns det besvärliga avvägningar som måste göras när det gäller återstartprogrammet.

Å ena sidan talas det om att det måste ut snabbt för att hjälpa den omedelbara återstarten, å den andra talas det inte minst från parlamentets sida att allt måste knytas till långsiktiga program för den gröna och den digitala omställningen av våra ekonomier.

På sina håll ses programmet som ett genombrott för ett avsevärt mer ambitiöst EU-samarbete, medan man från andra håll tydligt betonar att det är en unik insats i en unik situation – från Paris och Berlin låter det lite olika i denna fråga.

Så det kommer säkert att gå åtskilliga turer innan det hela kommer på plats. Denna vecka kommer rådsordföranden Michel att presentera sin skiss till uppgörelse, och finansministrarna kommer inledningsvis att kasta sig över denna.

Men till slut måste det bli den stora politiska kompromissen på den högsta politiska nivån. Om Sverige aktivt kan delta i arbetet att forma denna, eller om man inskränker sig till motvalls käring för att sedan köras över, återstår att se. I Haag har man tydligt valt den förra linjen.

Men Tysklands program för EU-höstens inskränker sig inte till detta.

Tanken på ett toppmöte med Kina hålls fortfarande vid liv i Berlin, men det förutsätter nog i så fall att det sker ett genombrott i förhandlingarna om det investeringsavtal som förhandlats under de senaste sju åren. Och den kinesiska politiken gentemot Hong Kong har också sin betydelse i sammanhanget.

Och på ett eller annat sätt måste det till ett avgörande om Brexit efter det att övergångstiden löper ut vid årsskiftet. Hitintills har förhandlingarna knappt rört sig framåt alls, men mot mitten av hösten kommer det att bli allvar på riktigt.

Migrationspolitiken skall också upp till avgörande – för vilken gång i ordningen? – och man har betydande ambitioner när det gäller såväl industri- som konkurrenspolitiken. Viktiga handelsavtal som ingåtts måste dessutom slutgiltigt godkännas.

Och man planerar en start för den s k konferens om Europa-samarbetets framtid som förväntas producera någon form av resultat lagom till det franska EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2022.

Alldeles tydligt är att det blir en mycket viktig period för EU.

Tysklands viktiga ställning kommer att understrykas än mer – och var Sverige egentligen hamnar i allt detta förefaller påtagligt osäkert.

Att det senare är mindre bra borde vara uppenbart.


En annektering är en annektering.

28 juni 2020

TABIANO: Det ser ut att bli en mer händelserik vecka.

Först har vi i dag att avvakta resultatet av det polska presidentvalet, notera hur det franska lokalvalet utfallit och höra hur situationen i Kosovo utvecklas.

Men det viktigaste denna vecka blir hur regeringen Netanyahu i Israel tänker göra med den utannonserade annekteringar av mer eller mindre delar av Västbanken.

Det handlar om ett avgörande brott mot internationell rätt och också om ett avgörande slag mot en möjlig tvåstatslösning av konflikten i området.

Annektering är annektering, och det alldeles oavsett det handlar om Ryssland när det gäller Krim eller Israel när det gäller Västbanken.

Det innebär att inte minst EU står inför en viktig situation. Den alldeles avgörande majoriteten av medlemstater har en klar linje i frågan, men några enstaka har profilerat sig som mer eller mindre tydliga allierade till Israel.

Och möjligen kommer andra att känna ett tryck också från Vita Huset efter det att man därifrån gett sitt godkännande.

Hur det blir med det i detalj är dock i skrivande stund inte alldeles klart. Netanyahu behöver Vita Husets stöd, som ju dessutom behöver lyssna på Ryiadh och Abu Dhani, och hans allierade i regeringen Gantz är dessutom angelägen om att inte alltför mycket alienera Jordanien i processen.

Därför har man nu under veckor sysselsatt sig med att rita kartor och diskutera olika alternativ som sträcker sig från ett mer maximalistiskt med annektering av ca en tredjedel av Västbanken inklusive hela Jordan-dalen till ett mera minimalistiskt som främst omfattar några av de större bosättningarna i anslutning till östra Jerusalem.

Från den internationella rättens utgångspunkt gör det ingen skillnad – varje annektering är en illegal åtgärd. Och det var värt att notera att alla de europeiska länder som sitter i FN:s säkerhetsråd gjorde det klart i ett gemensamt uttalande alldeles nyligen.

Det s k Oslo-avtalet 1993 ledde till Nobels fredspris och förhoppningen om att en väg till en slutgiltig fred baserad på två stater som levde i fred sida vid sida med varandra hade funnits.

Men så har det inte blivit. Benjamin Netanyahu tillhörde de israeliska politiker som var emot från första början, och han har sedan steg för steg tolererat expansionen av de bosättningar på Västbanken som lett till en situation där en tvåstatslösning blivit allt svårare.

I dag finns det ca 430.000 bosättare i olika delar av Västbanken, med skydd och stöd av en omfattande israelisk infrastruktur som till avgörande delar utesluter områdets ca tre miljoner palestinska invånare.

Obama-administrationen gjorde under sin andra mandatperiod ett aktningsvärt försök att få parterna till förhandlingsbordet. Dåvarande utrikesministern John Kerry gjorde ingen större hemlighet av att han såg den israeliska politiken under Netanyahu som det största – om än inte enda – skälet till att det misslyckades.

Den s k fredsplanen som Trumps Vita Hus presenterar är ingenting annat än ett försök att legitimera långtgående anspråk från mer extrema israeliska annekteringsförespråkare. Och Netanyahu är nu mycket angelägen om att med en annektering försöka cementera denna innan det möjligen blir ett skifte i Vita Huset.

Den 1 juli har satts som det datum då någon form av annektering skall inledas. Nu ägnar man sig mellan Vita Huset och Tel Aviv om att finslipa planer samtidigt som man försöker att lugna främst Jordanien men också andra arabstater vad gäller konsekvenserna. Med palestinierna finns av allt att döma ingen kontakt längre.

Och jag utgår från att det inom EU diskuteras flitigt om vad som kan göras. Luxembourg med dess utrikesminister Jean Asselborn – som är nestorn i kretsen – driver på också för sanktioner mot Israel, men inte minst Wien tillhör de länder som försöker hålla mot. För Berlin är politik vad gäller Israel alltid ett särskilt svårt kapitel.

Så vi får se vad som händer i denna fråga.

I veckan slutförs också folkomröstningen i Ryssland om de författningsändringar som bl a kan göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar som president till en bra bit in på 2030-talet – till 2036 för att vara exakt.

En viss apati verkar prägla stämningen i Ryssland, men utgången. Av folkomröstningen är trots detta inte svår att lista ut.

Den 1 juli skiftar också ordförandeskapet inom EU från Kroatien till Tyskland.

Angela Merkel tar över för en period som kommer att bli mycket betydelsefull – men låt mig återkomma till detta.


Kosovo konfronterar historien.

26 juni 2020

TABIANO: Det var en första klassens bombskräll som levererades när ett pressmeddelande från Haag i onsdag meddelade att en speciell tribunal avser att åtala bl a Kosovos president Hashim Thaci för en lång rad mycket grova brott i anslutning till den väpnade konflikten med Serbien för 21 år sedan.

Och därmed kollapsade plötsligt det till i dag planerade mötet mellan Serbiens och Kosovos presidenter som jag skrivit om nyligen. President Trumps planerade triumf försvann.

Att få ihop bitarna i det puzzel som ledde fram till detta är inte alldeles enkelt.

Den speciella åklagarorganisationen sattes upp i Haag för ett antal år sedan sedan för att utreda möjliga krigsbrott som av olika skäl inte kunnat tas upp av den internationella tribunalen om f d Jugoslavien.

Den har sedan dess arbetat i stor tysthet, och beskedet i onsdags kom därför som en blixt från klar himmel. Förr eller senare skulle någonting komma – men det? Och nu?

I pressmeddelandet sades att det möjliga åtalet hade beslutats redan i slutet på april, men offentliggjorts nu mot bakgrund av att president Thaci ansågs ha arbetar för att undermina den speciella åklagarorganisationen.

Den enda slutsats som är möjlig är därmed, att den specielle åklagaren, som f ö är en amerikan tillsatt av Trump-administrationen, fruktade att det på mötet i Vita Huset skulle fattas beslut riktade mot åklagarorganisationen.

Om detta sedan hade varit möjligt är en annan sak. Åklagarorganisationen sattes upp inte minst av EU på sin tid.

Att Hashim Thaci sökt begränsa eller bli av med den var knappast någon större hemlighet, och för det hade han säkert sina skäl. Men nu hade man i Haag tydligen grundad anledning att frukta att Vita Huset skulle gå med på något åt det hållet.

Någon annan anledning till pressmeddelandet i onsdags är det mycket svårt att se.

Men därmed kollapsade allt. Hashim Thaci kunde självfallet inte åka, och till slut ingen annan heller.

Vad som händer nu återstår att se. Kosovo riskerar att kastas in i en instabilitet som inte ligger i någons intresse.

Det rimliga vore att Hashim Thaci nu avgick som president. Hans mandatperiod löper i alla fall ut inom mindre än ett år, och han har sagt att han inte söker återval. Därmed skulle Kosovo kunna få en ny politisk ledning med den kraft och trovärdighet som förhandlingarna med Serbien kräver.

Men om det blir så återstår att se.

Hans enda reaktion i offentligheten hitintills har varit att på sin Facebook-sida lägga upp det kända emblemet från den gamla väpnade organisationen UCK vars politiska ledare han en gång var. Det är lätt att tolka det som en signal till mobilisering.

I går har han så begett sig till Albaniens huvudstad Tirana. Där hade premiärministern Edi Rama i går ett tal i parlamentet som kraftigt angrepp den speciella åklagaren och framställde det hela som en attack mot alla albaner. Det var knappast ett tal som man förväntar sig av en premiärminister som knackar på EU:s dörr.

Och på söndag säger Hashim Thaci att han skall hålla ett tal. Då skall det ges besked.

Kring detta har min telefon gått tämligen så varm de senaste dagarna. Och Det har blivit såväl en artikel i Washington Post som ett inlägg på ECFR:s hemsida som snabbt fått en hel del uppmärksamhet.

Det finns nu både goda scenarier för Kosovo och påtagligt dåliga sådana. Men krisens djup är påtaglig.

I Paris planerar man dock för ett möte i mitten av juli mellan Kosovo och Serbien, och därefter inleds en ny större omgång av den EU-ledda dialogen i Bryssel.

Men innan dess kommer mycket att hända.


Den besvärliga återstarten – och hur världen förändras.

24 juni 2020

TABIANO: Under eftermiddagen europeisk tid presenterade IMF så sin revidering av bedömningen av den globala ekonomins utveckling, och det tilldrar sig naturligt nog ett betydande intresse.

Det var i april man kom med sin bedömning av att den globala ekonomin detta pandemins år skulle minska med 3.0%.

Men den bedömning man nu presenterade var betydligt mer pessimistisk.

Den globala tillväxten reviderades nu ner från -3,0 till -4,9%, vilket ju är en högst betydande skillnad. Och det är framförallt det andra kvartalet detta år som blivit betydligt sämre än vad man tidigare befarade.

Själv tittade jag extra noga på bedömningarna för hur det kan komma att gå för gepolitiskt viktiga delar av den globala ekonomin. Det saknar inte intresse.

Detta år beräknas såväl EU som USA minska kraftigt – för Euro-regionen, som är 85% av EU:s ekonomi, räknar man med en nedgång med strax över 10%, och för USA med endast marginellt mindre med 8% nedgång.

Men det intressanta i det mer geopolitiska perspektivet är självfallet Kina, och här räknar man med att det trots allt kommer att bli en viss tillväxt kring 1%. Ingen annan del av världen förutspås positiva siffror detta dystra år.

Hur det kommer att gå nästa år är självfallet beroende av åtskilliga faktorer som helt enkelt inte går att förutse. Pandemin kan visa sig vara värre än vad vi trott, men återhämtningen kan också visa sig gå snabbare.

Men med de antaganden som IMF gör i sina tabeller kommer man fram till en tillväxt i Kina som är nästan dubbelt så hög som vad man antar för USA och cirka en tredjedel högre än vad man tror vad gäller EU. Talen är generellt höga – så brukar det ju bli när ekonomierna studsar tillbaka efter en djup nedgång.

Men den geopolitiskt intressanta slutsatsen av dessa antaganden för dessa två år är att den kinesiska ekonomins relativa tyngd i den globala ekonomin kommer att öka inte oväsentligt.

Att också Kinas ekonomi har försvagats påtagligt av pandemin är uppenbart, men som så mycket annat här i livet är detta relativt. De europeiska och amerikanska ekonomierna förefaller att ha försvagats än mer.

Också inom Europa är de relativa förändringarna stora och betydelsefulla. Spanien, Frankrike och Italien beräknas förlora 12-13% detta år, och de nedrevideringar av bedömningarna för dessa ekonomier som IMF gjort är vid sidan av dem man gjort för Brasilien och Mexico de största som jag hittar i tabellerna.

Men sedan återstår att se hur det faktiskt kommer att gå.

Det finns små tecken på viss ljusning vid horisonten, men med all sannolikhet blir vägen tillbaka inte enkel.

För Sverige gäller fortfarande att det för oss är utomordentligt viktigt att hjulen börjar att snurra i Europa i dess helhet. Och inte minst därför borde vi ha ett starkt intresse av EU:s återstartpaket.

Men en annan viktig slutsats är självfallet att man trots de växande politiska problemen med landet inte kan tänka bort Kina ur den ekonomiska framtiden.


Blickar mot Balkan denna valdag.

21 juni 2020

TABIANO: Italien badar i sol på det sätt man kan förvänta sig vid denna tid på året, och jag antar att samma sak också gäller på Balkan på andra sidan Adriatiska Havet.

Där är det i dag parlaments- och lokalval i Serbien. Och eftersom det handlar om regionens dominerande land finns kan det finnas anledning att notera saken.

Några förändringar är inte att vänta. Regerande presidenten Alexander Vucics parti SNS har ett fast grepp inte minst om media i landet, och det ledande oppositionspartiet har därför beslutat att bojkotta valet eftersom man inte ser några förutsättningar för att det skall bli fritt och förvist.

Och som det nu ser ut kommer SNS sannolikt att få ca 60% av de avgivna rösterna – men det ser samtidigt ut som om omkring två tredjedelar av valmanskåren väljer att stanna hemma.

Serbiens väg mot en allt mer styrd demokrati fortsätter därmed. Att man under COVID-19-pandemin flörtar häftigt med Kina, och verkar se Ungern som sin viktigaste partner, gör inte den bilden mindre komplicerad från ett vidare europeiskt perspektiv.

Det var under de sista dagarna 2009 som vi tog emot Serbiens dåvarande president Boris Tadic i Stockholm och han lämnade in landets ansökan om medlemskap i EU. Sverige var EU-ordförande detta halvår, och jag hade all anledning att välkomna detta steg.

För stabiliteten på Balkan på sikt är regionens gradvisa integrering i EU av allra största betydelse.

Men sedan dess har det gått långsamt. Det tog tid att komma igång med förhandlingar, och av de 35 kapitel i EU-fördragen som en sådan förhandling omfattar har man sedan dess bara klarat av att fullfölja två, och därtill två tämligen enkla sådana.

Detta finns det all anledning att beklaga.

Det går alltid att säga att EU släpar fötterna efter sig när det gäller utvidgning, och jag har inte varit sen att säga just detta, men här ligger det huvudsakliga skälet i en reformprocess i Serbien som i viktiga avseenden stagnerat.

Och med en allt mer halvauktoritär inriktning av politiken i landet är det kanske inte så konstigt att entusiasmen i EU något falnar. Den kinesiska flörten har nog under senare tid dragit ytterligare i den riktningen.

Serbien har tveklöst en betydande potential om man får politiken på rätt köl igen. Det finns en imponerande scen av nyföretagande inte minst inom IT-sektorn i Belgrad, och landet har en central position i hela regionen. Man borde klara en tillväxt en bra bit bättre än hitintills.

Och det skulle vara mycket bra för regionen i dess helhet.

Men till de olika utmaningarna kommer självfallet den olösta frågan om relationen till Kosovo. Serbien vägrar envist att erkänna Kosovo som ett självständigt land.

Här är syndarna många. Västvärlden har tagit det ena steget efter det andra utan att kunna komma till ett avslut. Mycket har blivit hängande. Hastverken har varit många.

EU under dåvarande Höge Representanten Cathy Ashton förhandlade trots detta fram viktiga steg mot en normalisering i det s k Belgrad-avtalet 2015. Men sådana avtal kräver ihållig och envis uppföljning uppföljning, och hennes efterträdare Frederica Mogherini släppte tidigt greppet, för att sedan i lätt desperation när hennes tid började att rinna ut förveckla sig in i farliga tankar om att flytta gränser på Balkan

Det slutade i ingenting alls.

För att komma upp på banan igen har EU dock nu utsett Slovakiens f d utrikesminister Miroslav Lajcak för att föra dessa frågor vidare, och han är tveklöst mycket kvalificerad för uppdraget. Han tillhör bl a mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien, men har även i övrigt ett gediget förflutet med regionen.

Men samtidigt har president Trumps f d ambassadör i Berlin Richard Grenell kastat sig in i det hela. Han har en obefintlig bakgrund i dess frågor, och att döma av hans tid i Berlin motiveras det mesta av att ställa till det för EU och hylla sina arbetsgivare i Vita Huset.

Nu har han inbjudit Serbiens och Kosovos presidenter till ett möte i Vita Huset på lördag – dagen före den sedvanliga och för serber viktiga årsdagen av slaget på de s k Trastfälten i Kosovo 1389 – och vi får se vad som kommer ut ur detta.

Han har försökt att något dämpa förväntningarna genom att säga att det främst är ekonomiska frågor som skall diskuterats. Men det är svårt att föreställa sig annat än att president Trump kommer att utannonsera ett ”historiskt avtal”. Det brukar ju vara så.

Alexander Vucic har gång på gång antytt att han nog möjligen kan tänkas erkänna Kosovo som självständigt stat, men att han då måste ha något riktigt rejält i utbyte. EU-medlemskapet vid slutet av förhandlingarna hade uppenbart passat den kostymen, men den pusselbiten ligger knappast i Vita Husets händer och är ju dessutom knappast tillgänglig i närtid.

Att ge Serbien rejäl bit av Kosovos territorium var den möjlighet man lekte med tidigare, men jag tror att de flesta nu tvingats inse att det är betydligt mycket lättare sagt än gjort.

Så vi får vänta och se.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov passerade Belgrad i veckan och sade att varje lösning måste godkännas av FN:s säkerhetsråd. Det är väl korrekt i åtminstone den meningen att ett möjligt medlemskap av Kosovo i FN måste godkännas där. Ryssland vill ha sitt ord med i laget – och Serbien ser självfallet det som ett stöd.

Om den politiska situationen i Serbien således är osunt stabil, och den i Kosovo i genflöde osunt instabil just nu.

Sagde Grenell pressade med olika tämligen dramatiska hot fram ett regeringsskifte i Pristina, men den regering som tillkom sitter på skakigast tänkbara mandat. Det är presidenten Hashmi Thaci som driver tanken att Grenell skall fixa allt, men huruvida han har möjlighet att leverera i det kosovariska politiska landskapet råder det högst delade meningar om.

Den som lever får se.

Balkan tilldrar sig mera sällan de stora rubrikerna numera, och lika väl är väl det. Men denna valdag i Serbien kan det i alla fall finnas anledning att rikta blickarna ditåt.

Självfallet finns det mycket annat som händer i regionen.

En uppgörelse i Bosnien som efter tolv år möjliggör lokalval i den i många avseende starkt delade staden Mostar var ett påtagligt viktigt steg. Och snart förestår viktiga val i såväl Nordmakedonien som det Kroatien som ju inom kort avslutar sitt EU-ordförandeskap.


Åter till södern.

18 juni 2020

TABIANO: Inte alldeles utan möda utlokaliserade vi under gårdagen från vackra Stockholm till minst lika vackra Emilien i norra Italien.

Här handlar det nu om att Anna Maria försöker att öppna upp familjeföretaget Tabiano Castello igen efter den djupa pandemikrisen, och det kräver alldeles uppenbart personlig närvaro. Under denna helg kommer de första gästerna, men bestämmelserna för att göra allt så säkert och bra som möjligt är omfattande.

Gårdagens kusligaste upplevelse var ett nästan totalt öde Kastrup där vi fick tillbringa ett antal timmar. På ett ställe gick det att få en kaffe, och på ett annat ett wienerbröd. Och en och annan vandrade genom de tomma hallarna i det som är Danmarks största arbetsplats.

Nu får vi se hur det går när Europa gradvis öppnar upp. Icke minst här i södra Europa är ju det ekonomiska beroendet av turismen under de kommande månaderna mycket stort.

Pandemin är inte över. I Sverige har vi nu passerat den skrämmande siffran av 5.000 döda, och det är inte märkligt att det i omvärlden finns en skepsis mot den väg som vår regering valt i denna kris och att det också leder till konsekvenser. Jag vet inte om det ingick i den ursprungliga kalkylen, men att den risken var tydlig framgick redan tidigt.

Och pandemin rullar vidare i andra delar av världen. I Brasilien ser det katastrofalt ut. I tretton amerikanska delstater ökar fallen tydligt. I Peking brottas myndigheterna med ett nytt och allvarligt utbrott. Och i vår öppna värld är vi alla beroende varandra.

I EU har det i dag varit toppmöte per video med det Östliga Partnerskapet. Och det är viktigt att man på detta sätt på toppnivå visar att detta är ett partnerskap som är viktigt för EU och som vi måste fortsätta att investera politiskt och finansiellt i.

I morgon är det så dags för EU-ledarna att diskutera det omfattande återstartspaketet i en videokonferens som ju inte förväntas leda till några avgörande slutsatser. Men det blir viktigt hur olika ledare uttrycker sig eftersom det är med utgångspunkt från detta som samtalen kommer att fortsätta under de kommande veckorna.

Ämnet är förvisso synnerligen viktigt.

Hur Europa i dess helhet lyckas att komma tillbaka efter denna unikt djupa kris kommer att avgöra mycket av våra gemensamma möjligheter i världen under kommande år. Jag hoppas innerligt att det finns både omedelbar solidaritet och mer långsiktig strategi i morgondagens diskussioner.

På andra sidan Atlanten ser jag att mycket nu handlar om den bok som f d säkerhetsrådgivaren John Bolton trots Vita Husets motstånd nu ger ut.

Den bild som ges av president Trump – katastrofal som den är – verkar inte avvika nämnvärt från den som tidigare skildringar gett, även om vi får nya detaljer. Han trodde tydligen att Finland var en del av Ryssland, visste inte att Storbritannien var en kärnvapenmakt och uppmuntrade aktivt Kinas president Xi Jinping till ökad repression i Sinkiang.

Han var dessutom mycket nära att försöka få USA att lämna Nato.

Men vid det här laget har man upphört att förvånas. Vi vet att med Donald Trump i Vita Huset lever vi i en farligare och mer osäker värld också vad det gäller hur den amerikanska makten kan komma att användas.

Av detta följer fick knappast att John Bolton är någon hjälte. Han vet förvisso att Finland inte är en del av Ryssland – hans kompetens går alls inte att ifrågasätta – men något ligger det möjligen i Trumps påstående att han ville starta krig med de flesta.

Nu randas midsommaren, men aktiviter i form av olika möten på nätet fortsätter. Om någon timme handlar det t ex om Trump-administrationens politik vad gäller Iran.

Och via Project Syndicate har jag publicerat en artikel om EU:s politik vad gäller Kina som jag i dag återfunnit i tidningar i en rad olika länder. Länk finns via Twitter för den som kan vara intresserad.

Ämnet kommer att bli av allt större betydelse.


Och nu inleds en viktig vecka.

15 juni 2020

STOCKHOLM: Denna vecka rör det sig en del i den europeiska politiken. I alla fall lite.

I dag har EU:s utrikesministrar videomöte först bara med sig själva och sedan med USA:s utrikesminister Pompeo. Vad som möjligen kommer ut ur det senare återstår att se.

Det finns betydande åsiktsskillnader om nästan allt som rör Mellersta Östern, USA:s politik att lämna eller försvaga internationella samarbeten möter ingen förståelse i Europa och det finns en skepsis mot den amerikanska retoriken om Kina.

Det är tydligen inte minst om Kina som Pompeo vill prata.

Men dialog är alltid viktig. Och relationerna över Atlanten förblir, även under besvärliga tider, av stor betydelse.

Och i dag är det också videomöte mellan Ursula von der Leyen och Charles Michel från EU å den ena sidan och Boris Johnson från Storbritannien å den andra. Förhandlingarna om Brexit har bara stått och stampat, och frågan är om det går att hitta någon väg framåt.

Men att räkna med något stort genombrott i dag är näppeligen realistiskt.

På torsdag är det så videotoppmöte med EU:s Östliga Partnerskap. Några avgörande sensationer är knappast att vänta, men det är viktigt att mötet hålls.

Och jag hoppas att man från EU:s sida gör tydliga markeringar mot också tendensen i Ukraina att utnyttja rättsväsendet för att komma åt politiska motståndare. Det är ett ofog som knappast är förenligt med vårt starka stöd till landets utveckling.

På fredag blir det så den viktiga videokonferenser mellan EU:s stats- och regeringschefer där man skall diskutera kommissionens förslag till stort återhämtningspaket, och där ju Sverige tillhör dem som kört ner sig i positioner som inte kommer att vara hållbara.

Men något avgörande är inte att vänta.

Inriktningen är att lyssna runt, för att sedan inleda en kaskad av bilaterala samtal som skall föra fram till ett riktigt möte kanske mot slutet av juli. Det är då ett avgörande måste till för att man därefter kan gå till Europaparlamentet och sedan få möjlighet att få ut stödet med början kring årsskiftet.

Så det blir åtskilligt att hålla ögonen på under veckan.


Misslyckades rättstaten med mordet på Olof Palme?

13 juni 2020

STOCKHOLM: Så här några dagar efteråt kan det finnas anledning att reflektera över den presskonferens i onsdags som slutade med beskedet att förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme för 34 år sedan nu lades ner.

Mordet var en nationell tragedi, och har sedan dess utvecklats till ett nationellt trauma. Vem var mördaren? Och varför kunde vi inte få klarhet?

På den första frågan har vi dessvärre fortfarande inget svar. Vi fick reda på att man när man nu åter vänt på alla stenar ”inte kunde komma förbi” den s k Skandia-mannen Stig Engström, och att de frågetecken som fanns skulle ha räckt till att få honom häktad för ytterligare utfrågningar om han fortfarande var i livet.

Men så mycket säkrare än så blev det dessvärre inte.

Vad som dock framgick med stor tydlighet var alla de försumligheten som tydligt karakteriserade brottsutredningen under dess inledande och avgörande fas. Det var då alla de frågor som nu för evigt kommer att bli hängande i luften utan några större svårigheter skulle ha kunnat redas ut, och klarhet om vem som med stor säkerhet var mördaren kunde ha skapats.

Men så blev det inte.

Är detta då ett haveri för den svenska rättsstaten? Eller ligger förklaringen snarare i att man delvis hade satt den svenska rättsstaten ur spel?

Mycket handlar om personen Hans Holmér och de olika personer han hade omkring sig under denna period.

Det var han som med starkt stöd av den dåvarande regeringen tog ett mycket fast grepp om hela utredningen. Han var redan något av socialdemokratins ”favoritpolis” – sådana fanns inte så många – och det gjorde att han också fick möjlighet att ta kommandot på det sätt han gjorde.

Det skedde också i konflikt med betydande delar av den ordinarie rättsapparaten. Konflikten blev snabbt öppen med de erfarna åklagare som borde ha haft ledningen av förundersökningen, och konflikten var knappast dold med den kärna i säkerhetspolisen som alls inte trodde på det PKK-spår som kom att ta den absoluta huvuddelen av all energi under den inledande och avgörande fasen.

Allt kom ju sedan att kulminera i den också i ett längre historiskt perspektiv alldeles unika s k Ebbe Carlsson-affären. Landets justitieminister tvingades att avgå.

Fokuseringen på PKK-spåret hade av allt att döma sin grund i att man började utredningen med att spekulera i vem eller vilka som kunde tänkas ha haft motiv för mordet. Och ett stort mord av en stor man krävde då ett stort motiv av en stor gruppering för att det skulle kännas meningsfullt.

Man började söka efter mördaren inte på brottsplatsen utan i hög grad i sin egen politiska föreställningsvärld.

Och det var då det gick snett. Ordentligt snett.

Så började man jaga kurdiska terrorister i PKK. De var förvisso inte Guds bästa barn, och hade också mord på sina samveten, men det gick inte att hitta någon av dem som varit ens i närheten av mordplatsen. Men eftersom det inte var den som man främst intresserade sig för fortsatte ansträngningarna att sväva ut i allt mer irrelevanta riktningar.

Det är här som misslyckandet ytterst ligger.

Rättsstaten i dess klassiska form misslyckades inte, eftersom den kom att skjutas åt sidan för en mer politiskt inspirerad process som dessutom körde in i direkt kollision med denna rättsstat.

Det är därför vi aldrig kommer att få veta vem som mördade Olof Palme.

Tragedin blev till ett trauma, och ur detta har vi nu fått också denna tragedi.


Mycket oroande i USA.

06 juni 2020

STOCKHOLM: Det är inte utan att man i dessa dagar känner en tilltagande oro för den dramatiskt ökade polariseringen i det amerikanska samhället och vad den kan komma att leda till.

Det som nu klassificerats som ett mord utfört av en polisman i Minneapolis har kommit att utlösa en omfattande våg av protester runt om i landet eftersom det åter blottlade grundläggande orättvisor i det amerikanska samhället. Till den alldeles överväldigande delen har dessa massiva protester också varit fredliga – men inte alla och inte överallt.

Normalt skulle i ett läge som detta innehavaren i Vita Huset ha försökt att överbrygga motsättningarna och ena nationen, men Donald Trump har i stället agerat på ett sätt som snarare fördjupade dessa. Hans avsikt förefaller att vara att mobiliserar stöd hos dem som i detta inte ser främst protest mot orättvisor utan främst allmän laglöshet som måste motas med alla till buds stående medel.

Allra mest kontroversiellt har varit hans avsikt att använda den reguljära amerikanska försvarsmakten i detta syfte. Det s k nationalgardet kan användas av de olika delstaternas guvernörer, men att sätta in den reguljära armén är någonting helt annat.

Men här stötte han uppenbarligen på motstånd från armén självt och till slut också från sin egen försvarsminister. Och efter viss dramatik ledde det till att de enheter ur den 82:a luftlandsättningsdivisionen som förts till närheten av Washington fick återvända till sin bas.

Jag skulle tro att försvarsminister Eders ställning efter detta är långt ifrån säker.

Hur detta kommer att påverka situationen inför valet i november är det nog för tidigt att ha några bestämda meningar om.

Jag hör från mina vänner att det nu finns tecken på att opinionssiffrorna för honom också i avgörande delstater börjar att svikta, och det spekuleras i att republikaner vars positioner är föremål för återval kan börja att svikta om denna tendens står sig.

På det utrikespolitiska planet är det ju inte förvånande att händelserna i USA – och inte minst bilderna av soldater på gatorna – har fått mycket bred publicitet inte minst i Kina och Ryssland. USA:s roll som banérförare för demokrati och frihet har tveklöst fått sig en törn, och det vid en tidpunkt när det snarare är situationen i Hong Kong som borde ha uppmärksammats.

Annars fortsätter självfallet frågor kring politiken gentemot Kina att vara i fokus, och det i tilltagande grad också i den europeiska debatten.

Att hantera situationen i Hong Kong är inte alldeles enkel.

De aviserade åtgärderna i USA är relativt begränsade till sina effekter – dagen efter de hade utannonserats steg börsen i Hong Kong – och försämrar snarare för Hong Kong än för Kina. och Storbritannien, som naturligt nog är det viktigaste landet i dessa hänseenden, har hitintills inskränkt sig till att möjligen ge ca 300.000 personer i Hong Kong med en viss typ av pass bättre möjligheter till att komma till Storbritannien.

Men förhoppningsvis kan Storbritannien, EU, USA och andra intresserade komma överens om åtgärder som möjligen kan ha någon effekt i den riktning vi eftersträvar. Det är dock klokt att inse att optionerna är begränsade, att Hong Kong 1997 har överlämnats till Kina och att dess särskilda ställning i dess helhet enligt de avtal som då ingicks är tidsbegränsade till 50 år.

Det toppmöte som skulle ägt rum mellan Kina och EU i Leipzig i september har nu inställts. Pandemin är skälet, men till detta tror jag också skall läggas en farhåga för att framsteg man strävat efter i relationen på ett antal punkter inte skulle vara möjliga.

Viktigt är dock att diskussionen om den viktiga frågan om våra relationer till Kina förs vidare. Frågan kommer att bli allt viktigare inte minst i ljuset av den utveckling av den amerikanska politiken som är sannolik. Inte minst måste Europa har förmågan att stå på egna ben i dialogen med USA i dessa frågor.

Den transatlantiska relationen är ju inte i bästa skick.

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.

Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.

Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.

Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina.

Jag kan väl föreställa mig vad som skulle bli reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande. Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.


Lite dans mellan Trump och Putin.

02 juni 2020

STOCKHOLM: Livet i Zoom-världen går vidare med möten i de mest varierande konstellationer och i de mest varierande ämnen.

I dag har jag t ex ett timslångt websänt samtal med Finlands f d statsminister Alexander Stubb ordnat av Hanaholmen-centrat utanför Helsingfors. Sedan på eftermiddagen hade vi ett rådsmöte med RAND Europe i Cambridge för att gå igenom hur verksamheten utvecklas i dessa märkliga tider.

Och i morgon blir det först ECFR-diskussion om Europas roll i den globala ekonomin, därefter en diskussion med Trilateral Commission om hur Europa och USA skall klara de dramatiskt ökade statsskulderna under de kommande åren, sedan i regi Atlantic Council en briefing av amerikanska UD om deras Iran-politik och sedan lite senare en på kvällen en global kvällsdrink med allmöt meningsutbyte i regi Eurasia Group i New York.

Nyhetsförmedlingen domineras naturligt nog av den bekymmersamma utveckling i USA som började med det dödliga övergreppet av polisen i Minneapolis men som nu lett till oroligheter över stora delar av landet. I dag såg jag bilder av lastbilar med soldater på det annars strikt avspärrade lilla området mellan Vita Husets West Wing och dess kontorsdel i det som heter Old Executive Office Building.

President Trump försöker nu att framställa sig som representanten för lag och ordning, medan Joe Biden naturligt nog framträder och försöker att ta upp de brister i det amerikanska samhället som oroligheterna tveklöst demonstrerar. Men det torde vara alltför tidigt att ha någon uppfattning om vilken inverkan detta kan ha på valet i november.

I dag har president Trump också hunnit med att ringa upp president Putin i Moskva och inbjuda denna till ett kommande G7-möte i G7-kretsen.

Märkligt.

Hans försök att åstadkomma ett G7-möte i Washington i slutet av denna månad kollapsade ju efter det att Angela Merkel förklarat att hon inte tänkte komma. Pandemin var den officiella orsaken, men informellt sades också att Vita Huset inte gjort några förberedelser alls på det sätt som sedan decennier är rutin inför dessa möten.

När G7-mötet havererade förklarade Trump att kretsen i alla fall inte var särskilt relevant, och sade att han till ett möjligt möte i höst, när USA fortfarande har ordförandeskapet, vill inbjuda Ryssland. Dock kom omedelbart uttalanden från såväl London som Ottawa att man inte såg något som helst skäl till detta.

Men trots detta ringer Trump till Kreml och inbjuder Ryssland. Jag vet inte om han var tydlig med att det då bara kunde handla om en inbjudan till Putin att komma som observatör – sådana inbjudningar kan ordförandeskapet utfärda självt. Men hur det än är med den saken är jag övertygad om att Putin inte har någon som helst avsikt att komma som observatör.

Så av allt detta kommer med all sannolikhet inte att bli någonting alls. Det blev bara en märklig dans som visar hur impulsiv och osammanhängande den amerikanska politiken på den högsta nivån är.

Och som också visade den lite märkliga relation som fortfarande förefaller att finnas mellan Donald Trump och Vladimir Putin.

Bägge har sina problem.

I Ryssland kommer nu den uppskjutna folkomröstningen om de föreslagna förändringarna i konstitutionen att äga rum den 1 juli, och på ett eller annat sätt kommer de därmed att godkännas.

Men läget i landet är knappast gott.

Såväl Trump som Putin dröjde alldeles för länge med att ta COVID19 på allvar, och det har lett till ett allvarligt utbrott i Ryssland med fokus i Moskva men med allvarliga utbrott också i andra områden. De senaste opinionsmätningarna visar nu lägre förtroende för president Putin än någon gång under hans numera rätt långa period vid makten.

Nya utrikespolitiska äventyr skulle knappast ändra på den situationen.

Att man förefaller att fördjupa sin inblandning i det libyska moraset torde knappast vara någonting som entusiasmerar den ryska opinionen. Och utrikespolitiskt innebär det nu tydlig konfrontationskurs med Turkiet också i detta område. Och Syrien är knappast ett alldeles lättskött pastorat.


Hong Kong och EU-paket i dessa dagar.

24 maj 2020

STOCKHOLM: Även en vacker försommarsöndag som denna fortsätter världen att då och då knacka på.

Så i dag började jag min dag med en rätt lång intervju på CNN som tog sin utgångspunkt i min artikel i Washington Post om USA:s ställning i världen i dessa dagar, men som ofrånkomligen kom att inkludera en fråga också om vad som uppfattas som den svenskas annorlunda strategin.

Och även om en intervju med TV4 huvudsakligen handlade om den allt sämre relationen mellan USA och Kina kom också den aspekten med där.

I morgon börjar jag så dagen med morgonpasset i P1, och även där kommer det att handla om bilden av Sverige i omvärlden i dessa tider och dess möjliga konsekvenser.

Men annars är det nog efterdyningarna efter de olika mötena i Peking som tilldrar sig mest internationell uppmärksamhet just nu.

Det var bestämda budskap vad gällde såväl Hong Kong som Taiwan som levererades. Om det fanns någon som trodde att den kinesiska ledningen skulle modifierar sin linje något i dessa frågor i den rådande situationen visade det sig vara alldeles fel.

Linjen vad gäller Hong Kong var mycket bestämd, och det inte minst när utrikesminister Wang Yi hade presskonferens i Peking i dag. Man säger visserligen att systemet med ”ett land – två system” skall vara kvar, men vad gäller yttre och inre säkerhet är det nu fullt ut Pekings kommando som skall gälla, och man är tydlig med att några kompromisser på denna punkt inte är aktuella.

De internationella reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Såväl Storbritannien som EU har uttalat stark oro, men än så länge inskränkt sig till detta. Hong Kongs siste brittiske guvernör Chris Patten har, tillsammans med också f d brittiske utrikesministern Malcolm Rifkind varit betydligt klarare och efterlyst en starkare internationell reaktion.

Med Chris Patten hade jag en ”zoom-drink” för någon vecka sedan inför det att han skulle hålla ett anförande – också via Zoom – på klubben för utrikeskorrespondenter i Hong Kong. Bara halvt på skämt sade han att det väl nu kommer att leda till att den klubben stängs ner.

Och nu är han tydlig med att Pekings åtgärder utgör ett ”flagrant brott” mot det gemensamma kinesisk-brittiska avtalet i samband med att den f d kronkolonien återlämnades till Kina 1997. Hur den brittiska regeringen kommer att hantera denna fråga, och vilket stöd man eventuellt söker från andra länder, blir en intressant fråga att följa.

Under en relativt lång period efter 1997 kom Hong Kong faktiskt att fungera fritt snarare över förväntan, men under framför allt det senaste året har tonen från Peking successivt skärpts inte minst i samband med att demokrati-demonstrationerna i Hong Kong blivit allt djärvare.

Om nu coronakrisen i Hong Kong anses under kontroll, kommer vi alldeles säkert att se mer dramatik på gatorna.

Den kommande veckan kommer så EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt förslag till ”återstartpaket” för EU-ekonomin, och det samtidigt som de ”snåla fyra” – däribland Sverige – förefaller att gräva ner sig i sina skyttegravar.

Efter det inleds så skarpa förhandlingar mellan medlemsstaterna, men de ”snåla fyra” kan knappast räkna med så mycket mer än justeringar i det stora paketet. Det kan dock vara väl så viktigt, även om jag tror att man skall vara på vakt för faran att snålheten bedrar visheten.

Det ligger entydigt i Sveriges ekonomiska och politiska intressen att det skall gå bra för Europa i dess helhet, och det är inte alls orimligt att länder med lite större förmåga också är beredda till lite större insatser. De gör vi då i vårt eget långsiktiga och strategiska intresse.

För min del blir det fortsatt en vecka med olika internationella diskussioner, och en del av dem också publika i den virtuella världen.

Det gäller t ex på onsdag morgon då jag har ett samtal med chefen för det utrikespolitiska Lowy-institutet i Australien, liksom den podcast China Power som kommer från Washington.