Dagar i Zoomland.

03 maj 2020

STOCKHOLM: Dagarna rullar på i denna märkliga tid, men man rusar från det ena mötet efter det andra i Zoomland för att hålla kontakt med en global utveckling som blir allt mer komplicerad.

De olika organisationer jag är aktiv i har alla flyttat till Zoomland och ställt om på ett remarkabelt sätt.

I ECFR har vi t ex härom dagen utförliga diskussioner först med EU-kommissionens vice ordförande Margarethe Vestager och därefter med den spanske utrikesministern Arancha Gonzales.

Och till detta kommer självfallet alla de öppna s k webinarer som nu blir allt vanligare från tankesmedjor runt om i världen. Lowy Institute i Sydney, Observer Research Foundation i New Delhi och Atlantic Council i Washington är tre jag har nära kontakter med och som också utmärker sig för en god omställning till dessa nya tider.

Men på helgen är dock lite lugnare. Denna helg har jag inskränkt mig till att i går vara gäst i P4 Extra när de sände från Stockholm. Och det var – som alltid – en trevlig stund.

Det som nu pågår är ju lite av en global dialog om hur världen efter COVID19 kommer att gestalta sig – och om hur vi på ett ordnat sätt skall försöka att ta oss dit.

Och i den diskussionen finns det fler osäkra än säkra faktorer.

Det är fortfarande mycket vi inte vet om hur COVID19 själv kommer att utvecklas. Kommer det ett vaccin – eller gör det inte det? Finns det tillförlitlig immunitet – eller gör det inte det? Kommer viruset att mutera och blir ännu värre – eller kommer det inte att göra det? Får vi en än allvarligare andra våg – eller blir det bara en svag och obetydlig sådan?

Frågetecknen är många – och svaren på dessa frågor dessutom av mycket stor vikt för fortsättningen.

En ny stor studie med ursprung i University of Minnesota i USA skisserar olika scenarier för de kommande åren utan att dra någon slutsats om dessa. I ett scenario återkommer successiva vågor, i ett annat kommer den verkliga utmaningen under andra halvåret i år och i ett tredje får vi leva med mindre vågor under ett antal år framöver.

Något snabbt slut och någon snabb återgång till någonting som påminner om den värld vi levde i för bara några månader ställs inte i utsikt.

Då talade inte minst jag själv – ”Den Nya Oredans Tid” – om ett sviktande multilateralt samarbete och om ökade internationella spänningar. Det var illa nog.

Ser vi utvecklingen nu är det en högst påtaglig risk för att dessa tendenser kommer att förstärkas.

Objektivt sett bord det självklart vara tvärt om. En global kris borde kräva ett globalt svar i form av ett starkare globalt samarbete. Vi kan inte ha en värld där bara viruset är globalt.

Men det är dessvärre inte den utveckling vi ser, och grunden för detta ligger allra främst i Trump-administrationens politik nä den kämpar mot sin virusutmaning samtidigt som presidentvalet i november rycker allt närmare.

Jag skrev redan tidigare om tendenserna till att kampanjen inför denna kommer att handla också om en upptrappad konfrontation med Kina, och det har vi sedan dess sett ytterligare tidiga tecken på de senaste dagarna. Att det kommer att få konsekvenser långt fram i tiden är uppenbart.

Om den kinesiska kommunistiska regimen kan åtskilligt sägas – min bok innehåller åtskilligt på den punkten – men i en situation som denna krävs det ett globalt samarbete även med regimer som vilar på helt andra värderingar.

Under det kalla krigets decennium var det t ex fortfarande viktigt att USA och Sovjetunionen talade med varandra och ingick överenskommelser med varandra inte minst för att minska riskerna för en nukleär konfrontation.

De global hälsofrågorna borde i dag vara en sådan fråga.

I morgon måndag samlas i Bryssel på inbjudan av EU en bred global koalition för att diskutera den nödvändiga finansieringen av de globala satsningarna på ett vaccin mot COVID19. Det handlar inte bara om forskning och försök nu, utan kommer förhoppningsvis också att handla om tillverkningar och bred användning av ett sådant, och det belopp som kommer att krävas för detta är mycket betydande.

Målet är att mobilisera över sju miljarder Euro för att snabbstarta detta samarbete.

Men hitintills finns – trots försök, har jag förstått – inga tecken på att USA kommer att närvara och bidra till det globala mötet.

Och dispyten om världshälsoorganisationen WHO fortsätter som bekant. Europeiska länder ökar sina bidrag, medan USA fryser sina.

Den diskussionen – och den om vad som hände i pandemins gryende början i Wuhan – kommer alldeles säkert att fortsätta.

Det var den australiska regeringen som lanserade tanken på någon form av internationell undersökningskommission i den senare frågan, vilket ledde till en påtagligt hotfull reaktion från Pekings sida. En politisering av den frågan ör måhända inte så ändamålsenlig, men det finns ju ett mycket starkt vetenskapligt behov av att verkligen klarlägga hur pandemin började, och det inte minst för att bättre kunna bygga beredskap för framtiden. Detta ligger rimligen också i Pekings intresse.

Där motsättningen nu tydligt håller på att skärpas är i frågan om Taiwans deltagande i WHO:s arbete, och det är ju ett högst rimligt krav att de ges möjlighet till detta. De tillhör ju de i världen som faktiskt lyckats bäst i denna situation, och rent principiellt är ju detta den typ av frågor där det inte bör finnas någon politiska skrankor över huvud taget. Nästa virus kan komma var som helst.

Men här sätter sig Peking mycket bestämt mot. På samma sätt som USA nu försöker bromsa allt samarbete med och stöd till Iran i dessa frågor. Orimligt i bägge fallen.

Den kommande veckan förväntas EU-kommissionen bli lite tydliga om hur stora s k Recovery Fund kan tänkas bli utformad – det talas ju om en storleksordning på 15.000 miljarder kronor, även om det nog ligger åtskilligt av vad man skulle kunna kalla finansiell alkemi bakom den siffran.

Därmed tar den europeiska diskussionen kring detta alldeles säkert ny fart. Den har varit anmärkningsvärt frånvarande i Sverige, men att bidra till denna måste självfallet också Sverige göra, även om vi förefaller att ligga påtagligt utanför diskussionen om detta i EU-kretsen i övrigt.

På onsdag är det så dags för det toppmöte mellan EU-länderna och länderna på Västra Balkan som väl var tänkt att vara höjdpunkten på det kroatiska ordförandeskapet.

Nu äger det rum som en videokonferens i stället, vilket väl innebär att det blir en lång serie av anföranden som de som har förmågan att hålla intresset uppe kommer att kunna lyssna på.

Idealiskt är det inte, men det ger dock en möjlighet till viss politisk avstämning med en region som ju är en del av vårt Europa och vars utveckling vi har ett påtagligt intresse av.

Ett halvgrönt ljus gavs ju tidigare till anslutningsförhandlingar med också Norra Makedonien och Albanien, och viktigt är också att EU utsetts den f d slovakiske utrikesministern Miroslav Lajcak till s k särskild representant med uppgift att försöka få till stånd en ny dialog mellan Belgrad och Pristina.

Lätt kommer detta inte att bli.

Just nu råder regeringskris i Kosovo sedan USA-representanten Grenell satt sig före att manövrera bort den sittande regeringen. Och i Serbien är det fortfarande oklart när de planerade valen kan äga rum. President Vucic förefaller dock sitta tämligen säkert i sadeln.

Dagen därefter, på torsdag, är sista dagen för Israel att få en ny regering, och det förväntas ju en koalition mellan den nuvarande regeringen och den nuvarande utmanaren med vänlig på premiärministerposten lite senare i processen.

Det som är alarmerende är att denna regering sannolikt – men under förutsättning av uttalat stöd av USA – kommer att gå vidare med att formellt göra större delen av Västbanken till en del av Israel även om man kanske försöker att finessa processen något i marginalen.

Detta strider tydligt mot internationell rätt, och det skjuter dessutom varje möjlighet till en framtida tvåstatslösning i sank. I det mer omedelbara perspektivet är det svårt att se annat än att det dessutom försvårar vare mer utvecklat samarbete mellan Israel och arabvärlden, och det kommer dessutom att försvåra relationerna mellan Israel och EU.

EU har ju uttryckligt fördömt Rysslands annektering av Krim, och har därmed tydligt markerat hur man ser på försök från den ena eller andra att på detta sätt välta den internationella rätten över ända.

Men om EU lyckas att upprätthålla enighet i denna fråga är långt ifrån säkert. Hårda påtryckningar från såväl Tel Aviv som Washington är att vänta, och alla klarar inte alltid av att stå pall i den blåsten.

Denna månad har Estland övertagit ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd, och det kommer nog i olika frågor att bli en icke alldeles enkel balansgång.

Försvar för internationell legalitet och rättsordning är alltid centralt för det lilla landet i den stora maktens närhet, och därtill kommer dessa principers betydelse för EU, men samtidigt känner man ett starkt beroende av säkerhetsrelationen till den amerikanska makten.

Och mellan dessa två strävanden uppkommer det i tider som dessa inte sällan konflikter.

För min del randas nu åter en vecka i Zoomland.

Dock börjar jag hos SVT i morgon bitti.

Sedan blir det ekonomiska diskussioner om återstart för Sverige och Europa, följt av Zoom-dialog med bl a EU:s f d Höge Representant Cathy Ashton och Italiens f d utrikesminister Franco Frattini.

På tisdag blir det sedan i Zoomland styrelsesammanträde i den svensk-litauiska samarbetsfonden, och därefter anförande via Zoom eller motsvarande på en stor konferens i Norge med anledning av att den europeiska människorättskonventionen firar 70 år i år.

Och det är förvisso värt att uppmärksamma i dessa tider.


Lite om Wuhan, depression, flygbolag och tvättmedel.

26 april 2020

STOCKHOLM: Veckorna går i denna den globala pandemins tid, och någon ljusning i mer fundamental bemärkelse är näppeligen i sikte.

Från Wuhan borta i Kina rapporteras nu att man inte längre har några nya fall.

Men en återgång till normalt liv handlar det sannerligen inte om. De rapporter därifrån jag tagit del av talar om fortsatta hårda restriktioner för att förhindra nya utbrott. Områden av staden är fortfarande helt nedstängda.

Den kinesiska ledningen är utomordentligt angelägen om att åter få fart på ekonomin. Mycket av regimens legitimitet vilar ju på att den kunnat leverera betydande ekonomiska förbättringar.

Och nästa år skall kommunistpartiet fira sitt 100 års-jubileum. Att nå de ekonomiska mål man nu satt upp inför detta år kommer dock näppeligen att vara möjligt. Efter det att mycket av produktion dragit igång i Kina igen är det nu bristande efterfrågan som börjar att bli ett problem.

I det som händer i Kina tror jag det i dessa avseenden ligger lärdomar också för oss.

Någon återgång till mer normalt liv kommer knappast att vara möjligt under en betydande tid framöver. Olika restriktioner kommer sannolikt att finnas kvar under betydande tid, och det kommer att handla om att anpassa sig efter ett i vissa avseenden förändrat sätt att leva.

Om ett tillförlitligt vaccin så småningom kommer, och om den saken vet vi ingenting alls, kan den saken förändras, men det är knappast i morgon eller övermorgon.

Och ekonomins nedgång blir med all sannolikhet djupare och längre än vad prognoserna hitintills sagt.

Den prognos från OECD som kom i mars är redan hopplöst akterseglad, och lyssnar man på de olika bedömningar som nu kommer fram verkar få tro på det som kallades baseline scenario i IMF:s prognos för bara två veckor sedan.

Det innebär att vi börjar närma oss risker för att det inte bara är en djup recession, utan att vi glider in i en direkt depression med ekon från 1930-talet.

Det som då inträffade var ju att en kraftigt nedgång på börserna 1929 ledde till politiska reaktioner i form av främst protektionism som ledde till den stora kraschen 1932. Innan det kom så långt, och det kan det vara värt att påminna om, hanns det med inte mindre än fem perioder av betydande uppgångar på bärsen. I slutändan hjälpte det ingenting alls.

Inte minst efter den stora finanskrisen 2008 var alla fast beslutna att inte upprepa misstagen från då.

Men nu?

Redan innan denna kris var vi i en situation där världshandeln drabbades av den inre protektionistiska åtgärden efter den andra, drivit framför allt av Trump-administrationen. Det handlade främst om handeln med Kina, men den var nog mest en tidsfråga innan det skulle klippas till mot EU också.

Risken är betydande att en i november återvald Donald Trump med ny kraft åter kommer att slå in på den vägen. Redan nu är det ju tydligt att valrörelsen kommer att bli en tävling mellan honom och Joe Biden om vem som är mest negativ mot Kina i olika avseenden. Och att Trump fortfarande har Europa i siktet är dessvärre uppenbart.

Och i en sådan situation finns det en risk för att misstagen från 1930-talet kommer att upprepas. Med allt elände det i så fall skulle komma att innebära.

Att delar av ekonomin kommer att ha svårt att återhämta sig är uppenbart.

Runt om i världen står ca 16.000 trafikflygplan uppställda efter det att trafiken ställts in. Det är fullt på uppställningsplatserna i Mojave-öknen i sydvästra USA, och nu byggs ut kapacitet för uppställning mitt i Australien. De flera flygplatsers parkeringsutrymmen är fyllda.

Men flygbolagen?

I USA har de tre stora flygbolagen fått massivt stöd. Därmed kommer de att överleva.

Konsortiet mellan holländska KLM och Air France får nu statsstöd med 11 miljarder Euro. En närmast hisnande siffra. Och under veckan får vi nog höra vad som krävs för att rädda Lufthansa – till vilken ju dessutom hör Swiss, Brussels Airlines och Austraian Airlines.

Summan blir sannolikt inte mindre.

Och SAS?

Det som hitintills talats om ligger inte i närheten av de stöd som dessa andra bolag nu anser nödvändigt. Skandinavien får inte plötsligt vakna upp utan egna flygförbindelser med omvärlden. I dessa dagar ser det ut som om en daglig avgång till Frankfurt är Stockholms enda direkta förbindelse utanför Norden.

Jag tillhör kanske inte dem som imponerats påtagligt av regeringens hantering av denna kris. Men jag ser att det nu börjar att bli en alltmer allmän uppfattning att den kommit på efterkälken när det gäller arbete med att rädda viktiga delar av vår ekonomi.

Det kommer då att kunna översättas i högre och mer långvarig arbetslöshet. Och det borde det satsas rejält på att undvika.

Under veckan som gick kom EU:s stats- och regeringschefer överens om också en tidtabell för arbetet med en stor s k Recovery Fund.

Och det ser nu ut som om en betydande om än tillfällig höjning av EU:s budget kommer att bli en viktig del av det paket som läge på bordet första veckan i maj.

Jag har svårt att se annat än att Sverige borde säga ja till det. Vi har knappast utmärkt oss för generositet med hårt drabbade europeiska länder i denna kris, och att vi nu skulle bli motvalls käring till ett rejält stöd skulle framstå som direkt ogint. Skulle jag råda Stefan Löfven till någonting så skulle jag råda honom till att i denna fråga snarast hålla Angela Merkel i handen. Det gynnar Sveriges långsiktiga intressen bäst.

Längre bort i världen fortsätter president Trump att överraska med sin hantering av krisen.

Att offentligt fundera på att man borde dricka tvättmedel för att bekämpa COVD19 är mer än lovligt bisarrt. Tillverkare fick ju omedelbart gå ut med varningar att detta t o m kunde vara dödligt.

Han har dessutom hunnit med att säga att rapporterna om att det är något problem med Nordkoreas Kim Jung Un är felaktiga.

Vi får väl se.

Man får väl hoppas att han i alla fall inte druckit tvättmedel.


Ny vecka i den globala karantänens märkliga tid.

19 april 2020

STOCKHOLM: Så har då ytterligare en helg under denna minnesvärda vår passerat. Och nyhetsflödet handlar så gott som enbart om COVD19 och den globala megakris vi står mitt uppe i.

Att jämföra hur det går i olika länder – och varför – är en känslig materia. Man märker snabbt att olika ståndpunkter är förknippade med påtagligt starka känslor.

Men när jag ser på det ser sannolikt är lättats att mäta – antalet döda – så är ju skillnaderna mellan olika länder rätt frapperande.

Här uppe i Norden är antalet döda – även om man justerar för skillnaden i storlek mellan länderna – påtagligt mycket högre i Sverige än i våra grannländer. I DN i dag är det nio sidor med dödsannonser.

Och ser man på trenden förefaller det snarast som om skillnaden håller på att öka.

Och vidgar man det europeiska perspektivet finns det också påfallande skillnader. Belgien och Österrike är av ungefär samma storlek som Sverige, men för det förra landet har det hitintills i detta avseende gått betydligt värre och för det senare betydligt bättre.

Och jämför man Tyskland och Storbritannien är skillnaden betydande. I det senare skenade utvecklingen iväg därför att man inledningsvis inte tog den på tillräckligt allvar, medan man i det förra tog till restriktiva åtgärder relativt snabbt. Och skillnaden syns tydligt i människoliv.

I Italien, som ju drabbades först i Europa, sjunker nu de dagliga dödssiffrorna, men från en mycket hög nivå. Och samma tendens finns möjligtvis också i likaledes hårt drabbade Spanien.

På torsdag denna vecka är det så dags för EU:s stats- och regeringschefer att via video ha ett nytt toppmöte.

Och där kommer diskussionen om olika gemensamma stödprogram säkert att bli intensiv.

Åtskilligt har man redan nått enighet om mellan finansministrarna, och därtill kommer de mycket omfattande insatserna från den europeiska centralbanken ECB.

Men nu kommer det att handla om den s k Recovery Fund som man anser dessutom behövs och om hur denna i så fall skall finansieras. Och här är det, som jag skrivit om tidigare, betydande skillnader mellan de olika länderna med en tydlig skillnad mellan EU:s nordliga och sydliga delar.

Hur detta kommer att lösas ut, med begränsad sannolikhet för att det sker redan på torsdag, kan komma att bli av stor betydelse för samarbetets framtid. Antingen kommer det att börja att luckras upp på ett sätt som snabbt kan bli farligt, eller så kommer det att ta ännu ett betydelsefullt steg framåt.

I åtskilliga länder diskuteras detta nu med betydande styrka. Frankrikes Emmanuel Macron framträda med en stor intervju i Financial Times härom dagen. I Italien diskuteras praktiskt taget ingenting annat. Och i Tyskland är frågan av lätt insedda skäl stor.

Men i Sverige har jag knappt sett en rad i ärendet.

Också Sverige måste dock ha beredskap för de ställningstagande som kan komma. Vi står ju fortfarande utanför både bankunionen och den gemensamma valutan, och det är ofrånkomligt att detta också i viss utsträckning begränsar vårt inflytande.

För min del handlar många samtal, videokonferenser och intervjuer i dessa dagar om den vidare globala utvecklingen och dess konsekvenser. Och vart det lider får jag väl samla ihop tankarna tydligare kring hur Den Nya Oredans Tid nu kommer att utvecklas.

Det är inte enkelt att producera några mer optimistiska scenarier för de närmare åren.

Många ekonomer tycks betraktar de ekonomiska prognoser som IMF producerade och som jag kommenterat tidigare som alltför optimistiska när det gäller ekonomiernas återhämtning.

I dagarna återstartar Volvo sin montering av personbilar i Torslanda-verket i Göteborg och annorstädes. Det är förvisso ett gott tecken.

Men finns det köpare till dessa bilar? Det talas om att det finns månader av lager hos europeiska återförsäljare och ytterligt få nya kunder. Och då kommer det ju knappast att gå att fortsätta att producera i snabb takt särskilt länge.

Och detta är nog dessutom situationen också för delar av den kinesiska ekonomi som man nu håller på att återstarta. Den globala efterfrågan kommer mycket tydligt att gå ner. Prognoser talar ju om en dramatisk minskning för de globala handelsflödena i år.

Mycket av diskussioner just nu handlar ju om Kina och vad som kommer att hända med dess makt och våra relationer till dem.

Den kinesiska ledningen har varit tydlig med att den behöver en betydande tillväxt – kring 6% eller däröver per år – för att klara de olika politiska mål man har satt upp, men sannolikheten för att man snabbt och varaktigt kommer att komma upp till detta är sannolikt inte hög.

Och vilka konsekvenser detta möjligen kan få på den interna utvecklingen kan vi än så länge knappt ens spekulera kring.

Det vi vet är att ett antal mot ledningen mycket kritiska texter har börjat att cirkulera – trots censurens idoga arbete. Samt att dess författare i två fall förefaller att ha försvunnit.

Men också landets möjligheter till extern maktutveckling kan komma att påverkas. Tydligt är ju nu hur man försöker att utnyttja den situation som är just nu till att stärka sina internationella position. Ett skäl till detta är sannolikt att man ser framför sig en successivt allt hårdare konfrontation med USA.

Det är inte självklart att detta kommer att lyckas.

När man i Guangzhou i södra Kina börjat att diskriminera och utvisa afrikanska gästarbetare har detta t ex lett till en skarp reaktion tvärs över det Afrika som man ju investerat så påtagligt i.

Och diskussionen om vad som egentligen hände i och kring Wuhan under de kritiska veckorna har vi inte sett slutet av. Den australiska utrikesministern har nu sagt att hon tycker att det behövs en oberoende utredning om vad som egentligen hände. Vi får se hur det kommer att gå med det förslaget.

President Trump har i allmän skepsis mot Kina frusit alla amerikanska bidrag till världshälsoorganisationen WHO, eftersom han anser att de litade för mycket på kineserna i början.

Det kan sägas, men det ligger lite i FN-systemets natur att man är beroende av vad medlemsstaterna bidrar med också i form av information.

Och hur som helst är detta sannerligen inte tidpunkten att försvaga WHO. Dess insatser kommer att bli av mycket stor betydelse inte minst för att hjälpa fattigare länder att klara utmaningen. En utvärdering kan det förvisso finnas skäl för, men den kan komma senare.

Och det är nog inte bara Kina och WHO som kan anses ha fallerat i inledningen till denna pandemi.

President Trump kan med rätta kritiseras för att ha nedvärderat riskerna. I Storbritannien har motsvarande debatt börjat, och går man så småningom igenom vad som sades av olika svenska företrädare i det inledande skedet är det inte säkert att man kommer att bli imponerad av någon klarsyn.

Men mycket framöver kommer alldeles säkert att handla om Kina.

Tidiga tecken tyder på att Trump-lägret kommer att göra Kina till en del av sin kampanj också mot demokraternas Joe Biden. Han har förvisso talat också om vikten av samarbete med Kina i viktiga frågor, men knappast i de kärleksfulla termer som Donald Trump i ett visst skede hade.

Och allt detta kommer att kräva viss eftertanke i hanteringen i Europa.

Hur blir det med det tilltänkta stora toppmötet mellan Kina och EU:s medlemstater i september? Jag skulle inte tro att det finns någon som är beredd till ett bestämt svar på den frågan i dag.

Trots alla svårigheter och frågetecken har vi ett ömsesidigt beroende med vad som är världens näst största ekonomi samtidigt som vi med större tydlighet måste slå vakt om våra direkta intressen.

Så inleds en ny vecka i denna den globala karantänens märkliga tid.


När kommer hjulen igång igen?

13 april 2020

STOCKHOLM: Så är då denna något annorlunda påskhelg slut, och i morgon återgår livet till vad det var före påskhelgen, d v s inte så värst annorlunda alls.

Pandemin fortsätter att öka i huvuddelen av Europa, även om Italien och Spanien möjligen lyckats att ”platta kurvan” om än på en förfärande högt nivå. I Storbritannien förefaller det fortfarande att gå brant uppåt, medan Tyskland möjligen har en något mindre alarmerande utveckling.

Och i Norden fortsätter talen att vara värre för Sverige än för våra grannländer.

Jag hör att dessa kanske kommer att tvingas att lätta på sina hårdare restriktioner och närma sig den mjukare svenska linjen, och att deras relativa dödstal då skulle börja att komma ikapp våra. Kanske – men kanske inte.

I Tyskland har man på onsdag stort möte om att lätta på vissa restriktioner, och i USA vill president Trump att saker och ring skall börja att normaliseras kring det kommande månadsskiftet, men hans sakkunniga och vetenskapliga rådgivare håller emot. Mycket av avgörandet ligger i det amerikanska systemet dessutom på delstaterna, så det kan komma att se lite olika ut. Precis som det ju alldeles säkert kommer att göra inom EU.

Men under tiden fortsätter pandemin att härja. Också på ställen som man skulle kunna tro var relativt isolerade.

På det amerikanska hangarfartyget Franklin Roosevelt, som ligger stilla vid Guam, är det nu mer än 500 smittade och dödsfall har börjat registreras. Det enda franska hangarfartyget Charles de Gaulle fick återvända till sin hamn i Toulouse sedan man konstaterat smitta ombord. Och jag såg att till Murmansk anlände flygplan med specialutrustning för att försöka hantera smittan på stödbasen för de stora gasprojekten uppe i Sibirien.

Den kommande veckan blir intressant när det gäller utvecklingen av den globala ekonomin.

I morgon publicerar IMF sin årliga World Economic Outlook, och även om mycket är högst osäkert är det den mest auktoritativa bedömningen av vart den globala ekonomin kan vara på väg. Och på onsdag möts G20-gruppens finsnsministrar i ett videomöte som ju bl a skall försöka dra mer operativa slutsatser av denna bedömning.

Att den globala ekonomin nu går ner snabbare och djupare än under den globala finanskrisen 2008-2009 förefaller de flesta nu eniga om, men den avgörande frågan är vad som inträffar därefter.

Och den diskussionen förs ofta i termer av om uppgången kommer att likna ett V, om det snarare blir ett U eller kanske ett W med lite upp och ner under ett längre skede. Och i värsta fall blir det ett L – inte mycket till uppgång alls.

Massiva stödprogram finns nu på plats – starkast sannolikt i USA, med mer varierande styra i de olika europeiska länderna och något svagare i Kina. Det är nog så att det massiva stödprogram man satte in där – mer än 10% av BNP – i samband med den globala finanskrisen har skapat skuldproblem som något minskar handlingsfriheten.

Hur mycket dessa massiva stödprogram kommer att hjälpa återstår att se. USA ser nu en dramatisk ökning av arbetslösheten, med den starka uppgången dämpas något i Europa genom olika korttidsarbetsprogram. Fortfarande, och det gäller inte minst Sverige, förefaller det mig som om programmen inte når fram med tillräcklig kraft till de små och medelstora företag som kanske behöver detta allra mest.

Om vi får en V-liknande uppgång som börjar att skönjas mot slutet av detta år kanske de underskott och skulder som alla dessa program resulterar i kan hanteras rimligt under de kommande åren. I de andra scenarierna kan det bli en betydligt mer problematisk utveckling med finansiella kriser och spänningar som också får påtagliga politiska konsekvenser.

Inte minst riskerar detta att bli fallet inom EU, som jag ju redan delvis skrivit om. Den politiska situationen i Italien är uppenbart besvärlig, och även om de EU-program för stöd som finansministrarna kom fram till förra veckan var utomordentligt både stora och generösa finns det i Italien en tendens att säga att allting som inte innebär att andra länder på ett eller annat sätt garanterar Italiens upplåning inte är acceptabelt.

Och här går EU en besvärlig balansgång. Italien har, nu tillsammans med Spanien, hitintills drabbats väsentligt hårdare av COVD19 än andra EU-länder och man har berättigade krav på stöd och hjälp. Italien sände sina flygplan för att bekämpa skogsbränder i Sverige när vi inte fullt ut klarade det själva, och på motsvarande sätt vill man nu att EU och dess länder ställer upp.

Blir intrycket att så inte sker kan de politiska konsekvenserna också för EU-samarbetet blir besvärliga.

Det är först i slutet av nästa vecka som stats- och regeringscheferna åter sätter sig framför sina skärmar, och då kommer mycket att handla om dessa olika hjälpprogram också mot bakgrund av de olika diskussionerna under denna vecka.

Det förslag till ny långtidsbudget för EU som man hade delade meningar om innan denna kris bröt ut kommer nu att arbetas om. Allt talar för att det då också kommer att handla om en högre utgiftsnivå, och i rådande läge har jag svårt att se att de s k snåla staterna skulle ha några möjligheter att på ett avgörande sätt motsätta sig detta.

Stöd genom den gemensamma EU-budgeten är ju ett konkret sätt att visa solidaritet.

Längre fram kommer i såväl detta som andra hänseenden att infinna sig frågan hur vi återgår till en normal ordning där det är rimligt att snarare minska skulder, hålla igen på utgifter och förhindra att såväl skatter som underskott skenar iväg med alla de negativa konsekvenser detta ju kommer att föra med sig.

Och den återgången kommer nog inte att bli politiskt okomplicerad, men den kommer att bli avgörande för hur vi klarar tillväxt, sysselsättning och välfärd i det lite längre perspektivet.

Det är genom att få hjulen att snurra igen, och inte lägga för många hinder i vägen för dem, som vi klarar framtiden.


I alla fall ingen jetlag.

08 april 2020

STOCKHOLM: Allt så gott som överallt fortsätter att domineras av COVD19 och dess olika konsekvenser.

Fast inte riktigt allt, trots allt.

Försöken att få ett slut på striderna i Libyen förefaller dessvärre knappast att ha lyckats. Den stora konferensen i Berlin var ett ambitiöst försök, men striderna mellan de två rivaliserande regeringarna i landets olika delar har knappast minskat, FN-representanten har kastat in handduken och vad som hänt med samtalen om vapenvila är okänt.

Just nu förefaller det som om såväl Turkiet och Förenade Arabemiraten förser respektive sidor med avancerade drönare, och med dessa attackerar de nu varandra. Rapporter talar t o m om att ett turkiskt örlogsfartyg utanför kusten skjutit luftvärnsrobot mot Haftar-regimens drönare.

EU börjar dock nu få igång den maritima mission som till sjöss skall övervaka förbudet att förse de olika sidorna med nya vapen. Det är bra, men ett problem är att åtskilligt tillförs med flyg, och även om man borde kunna se detta har man svårt att konkret ingripa mot det.

Men just nu ligger frågan om Libyen tämligen långt ner på EU:s dagsordning. Jag har svårt att se någon stats- eller utrikesminister lyfte på telefonen i den frågan.

I Irak ser situationen inte heller så ljus ut.

I Washington har man trots starka invändningar från de amerikanska militära befälhavarna i området beslutat att försöka att öka det militära trycket på de olika shiamiliser i Irak som man anser mer eller mindre styrda av Iran.

Men en upptrappad konfrontation kommer att göra Iraks situation än mer skör. Någon ny regering har man inte lyckats att få på plats efter det att den tidigare havererade, och landets redan sköra ekonomi drabbas nu ytterligare av det starka fallet av priset på den oljeexport man är helt beroende av.

Denna amerikanska politik är en del av försöken att ytterligare öka pressen på Iran. Medan London, Paris och Berlin säger till Washington att man av rent humanitära skäl bör lindra sanktionerna för att stödja den gemensamma kampen mot COVD19 vill man där tydligen inte lyssna på det budskapet.

Och i Afghanistan haltar den begynnande fredsprocessen betänkligt.

Jag skall ägna någon timme åt den saken i morgon, så det kan finnas anledning att återkomma.

Men i Bryssel, Washington, Peking och Moskva är det naturligt nog kampen mot COVD19 som dominerar.

Sverige med sin mjuka linje sticker tydligt ut.

Jag ser en av kolumnisterna i Financial Times tackar Sverige för att vi gör detta experiment som andra sedan kan lära sig någonting av. Men om det är så behagligt att vara experimentnation återstår att se. I dag rapporterades att närmare 100 personer dött under det senaste dygnet, och någon avmattning är mycket svår att se i de kurvor som presenterats.

Att vi just nu ligger sämst till i vår del av Europa är dessvärre obestridligt, och sedan går det alleles säkert att ha olika uppfattningar om varför det är så.

Hur det ser ut om en månad eller så blir viktigt. Då vet vi mera.

Här hemma får nu regeringen riksdagens stöd för ändringar i smittskyddslagen så att den kan fatta ”snabba beslut”. Det går dock inte att undvika reflektionen att det ju inte har varit så mycket av ”snabba beslut” hitintills – och det trots de möjligheter som ju faktiskt redan finns.

I EU-samarbetet förefaller man nu med gemensamma ansträngningar ha kommit tillrätta med huvuddelen av de nationella inskränkningar som förhindrade den gemensamma marknaden och den fria försörjningen med läkemedel och medicinsk utrustning. Och det är mycket viktigt.

Att varje land skulle kunna vara självförsörjande med allt är självfallet en illusion, och därför är den inre marknaden av så stor betydelse i en situation som denna.

Mer spänt är det inom eurogruppen om hur det ekonomiska stödet till hårt drabbade länder skall utformas. Att det behövs ett sådant och att det behövs ett sådant i stor skala råder det ingen tvekan eller oenighet om.

Diskussionen gäller i ställer metoder och instrument, och är till betydande delen är det en fortsättning på diskussionen under eurokrisens besvärliga dagar. Då ledde den till slut till att påfallande kraftfulla nya instrument för att stödja länder i svårigheter sattes upp, men nu vill vissa att dessa inte används utan att man ger sig in i en ny process för att skapa nya instrument.

Hur kommer att sluta återstår att se. Nya instrument kan sannolikt någon gång komma ifråga, men intill dess förefaller det mindre klokt att inte använda de instrument som ju faktiskt finns, som kan användas snabbt och som dessutom har betydande finansiell styrka.

Men i EU-samarbetet krävs ibland en kris eller två innan man kommer fram till en för alla gemensam lösning. Det mönstret har vi sett åtskilliga gånger förr.

I såväl Italien som Spanien finns nu tecken på att utvecklingen har passerat sin kulmen, men den försiktiga vägen tillbaka kommer inte att bli vare sig kort eller enkel. I Storbritannien förefaller situationen fortfarande att försämras – man kom ju igång med åtgärder relativt sent – medan det försiktigt talas om att Tyskland möjligen är bättre.

I Kina öppnas nu Wuhan försiktigt, men det innebär fortfarande inte mer än att man fortfarande har kvar restriktioner som med våra mått mätt är mycket hårda. Ledningen i Peking är dock mycket angelägen om att få igång ekonomin igen, och till ca 70% förefaller så också att ha skett.

Men att vägen framöver är besvärlig visar bl a utvecklingen i Singapore och Japan, där tendenser till nya utbrott nu lett till nya hårdare restriktioner. Relativt sett är dock deras siffror avsevärt bättre än vad vi ser i Europa i dessa dagar.

För min del fortsätter dagarna med en blandning av mediakontakter och globala digitala sammanträden.

I dag har jag varit på Deutsche Welles TV-sändningar om det brev som ett antal f d statsministrar skrev om vikten av starkare globala satsningar genom bl a tydligare finansiellt stöd till FN:s världshälsoorganisation WTO – det borde vara en självklarhet att inte bara virusets härjningar utan också arbetet mot det skall vara globalt – och dessutom i Niklas Svenssons veckoprogram på Expressen TV.

Men det har också blivit samtal med EU:s nya Balkan-sändebud Miroslav Lajcak om de utmaningar som finns i den regionen.

Och dagen avslutas inte förrän ett tidigt kvällsmöte med en rådgivande global grupp inom Eurasia Group. Problemet är bara att det är New York-tid – och det blir efter midnatt för oss européer som är med.

Men vi slipper i alla fall jetlag.


Nej, några resor blir det inte.

05 april 2020

STOCKHOLM: Så närmar vi oss påsken, och förhoppningar i olika länder om att COVID19-krisen skulle vara överstånden tills dess har dessvärre kommit på skam.

I Italien finns de första försiktiga tecknen på att situationen inte längre förvärras, och i Spanien efter de dramatiska åtgärder man vidtagit för att släcka ner landet finns det förhoppningar om en liknande utveckling i närtid.

Men samtidigt skärps åtgärderna i bägge länderna. Man utgår från att det finns en möjlighet att smittan plötsligt tar ny fart.

I Kina hävdar man att antalet döda uppgick till en femtedel av det som Italien rapporterat. Trovärdigheten i den siffran finns det nog anledning att ifrågasätta. Och det finns en hel del indikationer på att antalet var vida högre än så.

Men ledningen i Peking är utomordentligt angelägen att framställa situationen som varande under kontroll, och man är inte mindre angelägen om att få igång ekonomin igen.

Det finns all anledning att noga följa vad som händer där borta. En region förklarades i dagarna på nytt i karantän. Och restriktionerna i Wuhan lyfts mycket gradvis och med stor försiktighet.

Singapore såg intill nyligen ut att ha situation under kontroll, men för några dagar sedan beslutades om nya tämligen frakoniska restriktioner för att förhindra ett befarat nytt utbrott.

Och i USA rullar pandemin på. Det var inte några veckor sedan som president Trump sade att det inte var några problem alls, och ju är USA landet med flest drabbade i världen och ett snabbt stigande dödstal med världsmetropolen New York i centrum för utvecklingen.

Hur det kommer att gå här i Sverige återstår att se.

Hitintills har ju Sverige varit paradexemplet för den mjukare linjen. Och data från Google som DN presenterade i dag visade ju att det dagliga livet påverkats betydligt mycket mindre i Sverige än i andra europeiska länder. Inte minst i förhållande till våra nordiska grannländer är skillnaden betydande.

Nu vill regeringen dock ha en snabb dramatisk skärpning av de möjligheter smittskyddslagen ger, och de är redan nu betydligt mer långtgående i sina möjligheter än vad man hitintills valt att använda sig av. Det finns tydligen en insikt om att den mujuka linjen inte längre räcker.

Nu kommer så småningom de hårda åtgärder som andra länder redan sett. Men det kommer naturligt nog att leda till frågan om det då inte hade varit bättre att sätta in dessa tidigare. Risken finns att smittan redan bitit sig fast på alldeles fö stor bredd.

Det finns inga enkla svar på alla dessa frågor. Facit kommer senare.

Själv har jag frågan om varför inte regeringen går till riksdagen med konkreta förslag omedelbart i ställer för att ödsla tid med en process för att ge den ett mandat att längre fram göra det man nu tydligen ser som nödvändigt. Tid förloras, och det finns dessutom ett möjligt pris i demokratisk legitimitet.

Och det hela tyder dessutom på att det inte finns det öppna och kontinuerliga samråd mellan alla riksdagens partier som skulle vara alldeles nödvändigt i en situation som denna.

På EU-nivån förefaller man nu med skärpa ha ingripit mot de länder som på olika sätt begränsat den inre marknaden. Mölnlyckes leveranser av masker till Italien och Spanien stoppades tydligen i Frankrike, vilket är höggradigt anmärkningsvärt, men nu skall det fungera igen.

Också insatser från UD:s sida var viktiga för detta.

Den stora frågan inom EU de närmare dagarna blir samrådet mellan finansministrarna framför allt inom Euro-området på tisdag om olika omfattande ekonomiska stödåtgärder.

Här har känslorna under veckan gått höga mellan främst Italien, som förväntar sig mer än vad som är möjligt, och Nederländerna, som spärrar också det som faktiskt borde vara möjligt. Tyskland har klokt nog hitintills hållit en lägre profil i konfrontationen.

Och i Sverige har knappt knystats ett ord i ärendet. Här lyser EU-flaggan fortfarande med sin frånvaro från alla regeringens olika presskonferenser.

På ett eller annat sätt kommer EU-diskussionen sannolikt att sluta i ett mer solidariskt paket av betydande insatser även om de s k coronabonds som diskuterats sannolikt är en för komplicerad konstruktion, också politiskt, för att omedelbart vara möjlig. Men det finns en rad andra instrument som också innovativt kan användas för att uppnå den effekt man strävar efter.

Men vi har anledning att avvakta vad som kommer ut ur tisdagens diskussioner. Och det kommer förvisso inte att vara slut med den.

Men det kommer att bli åtskilliga diskussioner om EU-utvecklingen och EU-insatser i olika avseenden framöver. Är vi förberedda på dem? Sannolikt inte, och i någon utsträckning kan det vara försåtligt just nu, men saker kan komma att utvecklas snabbt, och då duger det inte att inte vara förberedd.

För min det blir det – av lätt insedda skäl – en vecka bakom datorn i Stockholm.

Nu tackar jag nej till alla förfrågningar från internationella media om att förklara Sverges mjuka och avvikande linje. Jag överlåter den uppgiften till regeringen och de som har ansvaret för dem.

Men det blir åtskilliga diskussioner också med internationella media om de mer globala politiska konsekvenserna av det vi sju står mitt uppe i. Slutsatser är knappast möjliga – alla resonemang blir med nödvändighet tentativa.

Och ett antal styrelsesammanträden blir det också.

I kväll skulle jag egentligen ha landat i Washington för styrelsesammanträde med RAND Corporation under måndagen och tisdagen, men så blir det – också det av lätt insedda skäl – inte. Så vitt jag förstår finns det i dag inte ens några flygförbindelser mellan Sverige och USA.

I stället det planeras i stället sex timmar framför videoskärmen med också olika föredragningar om det amerikanska och det globala läget.

Men innan dess blir det också andra möten i olika virtuella internationella grupperingar.

Vi sitter still hemma – men världen förändras.


En skogsbrand måste släckas överallt. Och så att den inte blossar upp igen.

29 mars 2020

STOCKHOLM: Sällan förut har så mycket förändrats så snabbt.

Det är lite mer än en månad som COVD-19 krisen började på allvar, och i Europa är det tydligt att vi ännu inte skönjer dess kulmen. I dessa dagar har Italien passerat 10.000 döda och USA med bred marginal passerat Kina som det land där antalet noterade smittade är högst.

Och ser man på de försök till jämförelser som görs mellan utvecklingen i olika länder är det svårt att se några avgörande skillnader i förloppet efter det att epidemin etablerat sig.

De två länder som möjligen än stå länge klarat detta bäst förefaller att vara Taiwan och Sydkorea, och detta utan att säga att krisen är över för dem eller att vi ännu har något facit.

Mycket omfattande testning, betydande restriktioner och aggressiv smittspårning förefaller vara faktorer av betydelse. Jag var ju något dygn i Seoul alldeles i början av denna kris och skrev då också här om en del av de åtgärder som då vidtogs.

Men min avsikt är inte att här försöka vara expert på hur förloppet kommer att utvecklas eller hur olika länders nationella strategier kommer att fungera. Att tidiga och bestämda åtgärder är mycket viktiga är dock en tämligen entydig slutsats av det som vi hitintills sett.

I de olika också globala telefon- och videodiskussioner jag deltagit i under de senaste dagarna har mycket handlat om riskerna för en andra våg av pandemin om man lättar på åtgärderna för tidigt. När det nu i svensk diskussion, liksom i uttalade av president Trump, talas om att relativt snart lätta på olika mer eller mindre restriktiva åtgärder med hänsyn till också de ekonomiska effekterna är detta en faktor som måste finnas med i bedömningen.

Jag skulle tro att inte minst de folkpsyokologiska effekterna av en plötslig andra våg – efter den enorma lättnad som skulle komma med ett besked om att det värsta är över – skulle kunna bli betydande.

Till det som måste diskuteras hör ju hur vi gemensamt kan undvika framtida och kanske än allvarligare utbrott av globala pandemier den dag vi lämnat denna bakom mig, och den artikel med bl a ett förslag om en ”responsibility to report” som jag skrev för Project Syndicate har publicerats i påfallande många tidningar runt om i världen – inklusive Sydsvenskan här på hemmaplan.

Och här tror jag att det längre fram finns ett viktigt område för framåtsyftande global diplomati från europeisk sida.

Det är naturligt att man i olika länder i dessa dagar i huvudsak fokuserar på hur det egna landet klarar av situationen, men det finns anledning att erinra om att problemen i slutändan måste hanteras globalt om det skall kunna hanteras alls. En skogsbrand kan inte släckas om branden plötsligt flammar upp igen i någon annan del av skogen.

Att situationen i Afrika måste oroa är uppenbart. Här är resurserna vad gäller hälsa- och sjukvård oftast långt ifrån tillgängliga. Uganda har fler ministrar i regeringen än man har platser för intensivvård, för att nu bara nämna detta som ett exempel.

I Indien med med än en miljard människor har nu premiärminister Modi beordrat stopp för det allra mesta under en tvåveckorsperiod i syfte att hindra smittspridning. Men bilder visar breda och täta jätteköer av människor som försöker att ha sig hem till sin egen delstat.

Och det finns anledning att känna betydande oro för hela bältet från Indus-floden till tvåflodslandet i Irak med de breda kontaktytor som finns över de nationella gränserna här.

I Pakistan med des 200 miljoner människor är kontakterna med Kina omfattande, i Afghanistan vet nog ingen hur situationen ser ut, och i det Iran där pandemin rasar, och där man ju också kämpar mot de amerikanska sanktioner som försvårar också det medicinska arbetet, finns mycket omfattande afghanska flyktinggrupper som ju dessutom har en tendens att röra sig västerut. Och Irak drabbas dessutom av den dramatiska nedgången i oljepriser i förening med Washingtons avsikt att mitt i allt detta militärt eskalera konfrontationen med olika grupper i landet man ser som allierade med Iran.

Det är svårt att se några ljuspunkter i detta.

I Egypten med dess mer än 100 miljoner invånare är det alldeles uppenbart att man fuskar med siffrorna och försöker att dölja den verkliga situationen. Det var ju också från en turistbåt på Nilen som COVD-19 kom till USA, och även om man sedan dess försökt ge intrycket av att allt är under kontroll har i alla fall två höga generaler dött i pandemin.

Till allt detta i denna region kommer ju effekterna av det kraftiga prisfallet på olja som en följd av kollapsen mellan Moskva och Riyadh.

En konsekvens är massa fall i inkomster för länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, och även om det finns betydande resurser räcker de knappast till för att som tidigare rädda olika regimer och länder i region, främst och dyrast av dessa Egypten. Dubai klarar sig inte utan vare sig turism eller sitt globala nav för flygförbindelser, måste sannolikt räddas av Abu Dhabi och kommer förmodligen tvingas att skjuta upp den stora världsutställningen i höst.

Att fokus nu ligger på de omedelbara insatserna för att begränsa pandemin i våra länder finns det anledning att se vad som möjligen kan göras för att hantera den ökade instabilitet som med all sannolikhet kommer att komma i vårt närområde. För svensk del skulle det kunna handla om en mycket betydande omläggning av vår biståndspolitik, men då företrädesvis i nära samarbete meed andra viktiga aktörer.

För egen del blir det naturligt nog fortsatta dagar i Stockholm.

Men ett förstärkt wifi-system ger bättre möjligheter att delta i olika diskussioner och överläggningar. I går blev det t ex en halvtimmeslång diskussion i Al Jazzera om det bristfälliga globala samarbetet i frågan, och mer också i media ligger i planering för de närmaste dagarna.


Den brutala verkligheten tränger sig på.

22 mars 2020

STOCKHOLM: Sakta börjar den brutala verkligheten att tränga sig på.

Det finns ingen vändning i sikte vad gäller den dramatiska situationen framför allt i provinsen Lombardiet i norra Italien. Sjukhusen går på knäna, och militära kolonner med döda kroppar lämnar hårdast drabbade Bergamo eftersom kremationerna där inte heller de klarar belastningen.

Och det kan finnas anledning att påpeka att det här handlar om en välmående och väl fungerande del av Italien. Den genomsnittliga inkomsten i Lombardiet ligger högre än i Sverige med undantag av Stockholm. Och hela regionen tillhör de regioner i hela EU som har den starkaste exporten.

Varför det kom att drabba så tidigt och så hårt just här kommer det säkert att ta sin tid innan vi kommer att få tillfredsställande svar på.

En stor del av den globalt framgångsrika italienska industrin med lyx- och modevaror har sina centra här, men har också en betydande del av sin tillverkning i Kina. Åtskilliga kineser arbetar i området, och andra pendlar fram och tillbaka också till det centrala Wuhan-området.

Och det tog ju åtskillig tid innan de kinesiska myndigheterna stängde ner Wuhan-området. Det var åtskilliga miljoner som hann lämna under den tiden, och de kom då att bära smittan vidare. Sannolikt också till dessa områden i norra Italien.

Sedan har lokala faktorer tillkommit.

Bergamo låg strax utanför den inledande spärrade s k röda zonen eftersom man då inte kunnat se några fal där. Efter viss diskussion tillät man en viktig fotbollsmatch mellan ett italienskt och spanska lag att äga rum inför stor och entusiastisk publik, och måhända är det där som orsaken till den katastrofal situationen nu ligger.

Men allt detta är historia. I dag har COVD-19 fått fotfäste i samtliga europeiska länder och en stor del av världen.

Och nu gäller det att begränsa smittspridningen så mycket det bara går samtidigt som sjukvårdens resurser förstärks så mycket det över huvud taget är möjligt. Det är bättre att göra för mycket än att göra för lite i detta läge.

Med all sannolikhet kommer det även med bestämda åtgärder att ta betydande tid innan en vändning kan börja skönjas. Därefter kommer det sannolikt att ta än längre tid innan situationen tydligt kan sägas vara under kontroll. Och innan ett vaccin finns på plats kommer faran för nya utbrott och vågor av pandemin hela tiden att vara där.

Därmed är det ju tydligt att den ekonomiska nedgången kommer att bli dramatisk. Och hanteringen av denna av utomordentlig vikt. Utomordentligt svåra avvägningar måste göras på såväl nationell som europeisk och global nivå.

Skakigheten på den globala nivån har jag redan skrivit om, och det har inte blivit bättre sedan jag gjorde det.

Också EU brottas mycket tydligt med den mycket besvärliga situationen.

När gränser plötsligt började att stängas började också möjligheter med försörjning med olika medicinska produkter att äventyras. Man kan tycka att ledare borde inse att det inte finns något land som med bara egna tillgångar och inhemsk produktion kan försörja hela sitt hälsa- och sjukvårdssystem, och att ett hinder snabbt skulle leda till ett annat med alla som förlorare i slutändan.

Nu försöker man att lirka upp alla dessa hinder och få försörjningen att fungerar också över gränserna. En videokonferens mellan EU:s stats- och regeringschefer i förra veckan tog steg på den vägen, och på torsdag är det dags för EU-toppmöte som ju också kommer att äga rum per video.

Mycket på det mötet kommer dock också att handla om den ekonomiska situationen. Ett tvärstopp i den europeiska ekonomin skulle även det drabba hårt både direkt och indirekt genom den utslagning av företag och annat som sedan skulle riskera att bromsa under betydande tid också efter det att den akuta COVD-19 situationen bringats under någon form av kontroll.

Åtskilligt har förvisso redan gjorts. Rubrikerna talar om mycket höga belopp i olika åtgärder.

Men når dessa fram?

Mycket av det som utannonserats i Sverige handlar om lån av olika slag försedda med olika villkor och kostnader. Det har nog sitt värde, men jag tror knappast att de når fram till pizzerian och frisören runt hörnet och gör det möjligt för dem att överleva.

Det måste till mer direkta och tydligare åtgärder inte minst för de små och medelstora företagen och olika egenföretagare. Jag ser att andra länder i viktiga avseenden har gjort mera.

Detta blir dyrt.

Försiktighet med offentliga utgifter är alltid en dygd, men i detta fall handlar det om en unik och förhoppningsvis relativt begränsad situation som kräver unika insatser. Det blir nödvändigt att låna stora belopp, men då tror jag att det är bättre att staten gör den upplåningen i stället för att lasta över den uppgiften på företag som har betydligt sämre möjligheter.

Det kan komma att medföra en rätt betydande ökning av skuldbördan, d v s statsskulden som andel av BNP eftersom ju BNP också kommer att sjunka. Men om vi räddar företagsamheten förbättras ju förutsättningarna för BNP att komma igen efter krisen.

Självfallet är det viktigt att försöka att hålla igång så stora delar av ekonomin som möjligt, men i just det skede vi är i nu är det nog åtgärder som förhindrar smittspridningen som måste väga tyngst när de svåra avvägningarna måste göras.

Signalerna på EU-nivån talar ju nu också om att underskottsmålen just nu inte är de avgörande, och det diskuteras dessutom olika gemensamma finansieringsformer för insatser nu och längre fram som då också Sverige kommer att ha att ta ställning till. Den diskussionen måste vi förbereda oss på och inse att detta är en situation där europeisk solidaritet är av utomordentligt stor betydelse.

Parallellt med den humanitära och ekonomiska krishanteringen dras nu ett visst internationellt propagandakrig igång.

Det var oklokt av Donald Trump att kalla detta för ett ”Kina-virus”, liksom det var oklokt av honom att börja att kritisera européerna. I en situation som denna, som ingen medvetet skapat, är ett element av medkänsla liksom en inriktning på samarbete det som borde gälla.

Ser vi på de motsvarande globala hälsoutmaningar vi haft att hanterar under de senaste två decennierna har de haft sitt ursprung i såväl Kina som Västafrika som Saudiarabien. Och den omtalade s k spanska sjukan för ett sekel sedan, som det nu allt oftare jämförs med, började ju trots namnet i USA.

Virus kan ha många hemländer.

Men nu slår Kina tillbaka med olika konspirationsteorier, även om jag skulle tro att man kommer att ha begränsad framgång med dessa.

Effektivare är då att man med betydande media skickar stora flygplan med hjälpsändningar till främst Italien. Också Ryssland rycker nu in och nio stora transportflygplan med militära medicinska team har i dag landat i Italien. Även Serbien, som inledningsvis drabbades av en EU-spärr på vissa leveranser, har varit föremål för denna typ av politiskt kraftfulla hjälpsändningar.

Vi kommer med all säkerhet att se mer av denna hjälpdiplomati under den närmaste tiden. Dess betydelse skall inte underskattas.

Nu inleds ju också kampen om hur världen efter denna kris kommer att se ut.


Det mesta har förändrats – och mer blir det.

15 mars 2020

STOCKHOLM: Den globala pandemin med COVD-19 dominerar självfallet så gott som allting i dessa dagar.

För egen del innebär det stopp för åtskilligt vad gäller uppdrag och möten. Denna helg skulle jag ha varit i Washington och den kommande veckan bl a i Växjö, men allt ställs självfallet in, och så ser det ut att förbli i alla fall någon månad framåt.

Jag avser inte att bidra till det allmänna spekulerandet om de olika medicinska och folkhälsoaspekternba av pandemin. Det finns tillräckligt många som gör det. Ser jag bara på siffrorna visar de en situation i Sverige nu som är ungefär den som rådde i Italien för två veckor sedan.

Och det finns ingenting som tyder på annat än att vi bara är i början av utveckling. Och det gäller också om man ser på den globala situationen.

De ekonomiska konsekvenserna kommer att bli betydande. Nolltillväxt i den globala ekonomin detta år förefaller vara ett rimligt antagande när nu det mesta bromsar in, och sedan innebär det lika olika för olika länder och för olika delar av ekonomin.

Besöksnäringen är den tredje största sektorn i den europeiska ekonomin, och här går ju utvecklingen snabbt mot något som sannolikt bäst kan beskrivas som tvärstopp. Att det handlar om en sektor av våra ekonomin som betyder mycket för sysselsättningen finns anledning att påpeka särskilt.

Flygbolag tillhör de som är i den omedelbara farozonen, men här skulle jag tro att man från EU-kommissionen kommer att tillfälligt lätta upp reglerna för statsstöd för att göra ett sådant nödvändigt för överlevnad. Jag ser att t o m ett stort företag som British Airways nu talar i dessa termer. Det polska flygbolaget LOT har ställt in alla sina flygningar.

Men gradvis kommer detta att beröra så gott som varje del av ekonomin.

När det började i Kina var problemet stundtals att företag inte kunde producerar för att olika delar inte kunde levereras från de värsta drabbade områdena. Gradvis kanske denna situation förbättras, men nu är det efterfrågan i ekonomin som tydligt går ner. Och det slår mycket brett.

Ibland görs jämförelser med den globala finansiella krisen med början tidig höst 2008. Det var ju något av en nära döden-upplevelse för den globala ekonomin.

I jämförelse med då har vi nu en påtagligt mycket mer mångfacetterad kris.

Vi har pandemin i sig, och begränsa den måste självklart ha politisk prioritet, till det kommer så den ekonomiska kris som denna leder till, och till detta skall så läggas effekterna av det oljepriskrig som Moskva och Riyadh har passat på att dra igång. För Europas del kan vi så lägga till den möjliga flyktingkrisen med Idlib-katastrofen och Turkiets agerande.

Var och en för sig är detta en rejäl kris. Tillsammans blir det ett megakrisscenario av sällan skådad dignitet. De politiska krishanteringssystemens bandbredd kommer att utmanas rejält.

I Sverige är jag övertygad om att de åtgärder som redan utannonserats när det gäller ekonomin måste och kommer att följas av flera. Vi har i alla fall en riksbankschef som har betydande erfarenhet av krishantering av snarlikt slag.

Samma sak gäller på EU-nivå.

Finansministrarna har videokonferens i morgon, och just nu förbereds med all sannolikhet en inrikting med mer eller mindre koordinerade finanspolitiska insatser. Vi är ju i en situation där penningpolitikens möjligheter är långt mer begränsade än vid tidigare kriser.

Med en statsskuld kring 33% har Sverige betydande handlingsutrymme, och det gäller generellt i det nordeuropeiska området, med betydande handlingsutrymme också för den stora och viktiga tyska ekonomin.

Det är inga problem att låta statsskulden öka i ett krisläge som detta – det är ju i själva verket för att ha denna möjlighet som vi har haft den inriktning vi haft på statsskuldspolitiken.

Den globala nivån ter sig då i alla fall just nu lite mer bekymmersam.

Vid krisen 2008 hade vi Barack Obama i Vita Huset och en inriktning på samordnade globala insatser från alla ledande ekonomier. G20-toppmötet i Pittsburgh koordinerade agerandet, Obama tog fram åtgärder i samarbete med kongressen, EU och ECB agerade tydligt och Kina bidrog med ett mycket viktigt och stort stimulanspaket.

I dag är Kinas vikt i den globala ekonomin betydligt större, och vad som kommer ut i form av ytterligare åtgärder därifrån blir ty följande viktigt.

Men i övrigt är bilden mer bekymmersam.

Donald Trump företräder en filosofi där globalt samarbete ses som någonting ont och farligt, och ordförandeskapet i G20 ligger detta år i Saudiarabien med dess erratiske kronprins som avgörande beslutsfattare.

Typiskt var ju att Trump i sitt anförande i veckan, som omedelbart ledde till ett historiskt börsfall, talade om ett ”utländskt virus”, och ägnade sig åt att kritisera Europa. Det fanns inte en antydan om att en global utmaning, vilket det ju mycket tydligt är, kräver gemensamma globala ansträngningar.

Hur stor krisen kommer att bli för den globala ekonomin beror i mycket hög utsträckning på om det kommer att bli möjligt att få till stånd sådana samordnade globala insatser.

De populister och provinsialismen av olika schatteringar i olika länder som tidigare hetsat mot allt vad europeiskt och globalt samarbete heter tar förhoppningsvis viss lärdom.

Men världen i övrigt står ju inte still.

I skuggan av allt detta hetsas det nu fram en grundlagsändring i Ryssland som skulle göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar till 2036. Det skall visserligen till en folkomröstning om detta och andra förändringar i slutet av april, men sådana brukar man kunna styra upp.

Uppenbart har den mer hårdföra delen av den ryska regimen blivit allt mer rädd för vad ett maktskifte 2024 skulle komma att innebära. Formuleringar i ett upprop som berett väg för förändringen är talande i denna del. Och i andra sammanhang har det sagts att ett skifte 2024 skulle kunna bereda vägen för en ny perestrojka med alla de faror som de hårdföra tydligen anser ligger i en sådan utveckling.

Man får ett intryck av att de som drivit fram detta kanske inte främst är rädda för omvärlden, utan faktiskt när rädda för sitt eget samhälle.

Och i det har de måhända kortsiktigt rätt, men en förlängd stagnationsperiod för Ryssland borgar icke väl för den långsiktiga politiska stabiliteten i landet.

Vänder vi oss åt väster är det nu uppenbart att föutsättningarna för det amerikanska presidetvalet i november nu förändrats radikalt.

För några veckor sedan var grundantagandet att president Trump skulle kunna surfa på rekordkurser på Wall Street och att demokraterna skulle nominerar en kandidat som talade om socialism. Utgången sågs som tämligen given.

Men nu är det totalt annorlunda.

Hur USA:s ekonomi kommer att se ut i november vet ingen. Och det brukar sägas att det är hur ekonomin upplevs ett eller två kvartal före valet som är avgörande. Och då kommer det med all sannolikhet att se betydligt mindre bra ut än vad man tidigare utgått från.

Och demokraternas kandidat blir med all sannolikhet Joe Biden. Om han kan generera tillräcklig entusiasm, speciellt hos yngre väljare, och undvika för många egna misstag, återstår att se.

Men tveklöst har spelplanen förändrats radikalt.

Också i det avseendet.


Det skakar lite både här och där i dessa dagar.

08 mars 2020

STOCKHOLM: Det saknas förvisso inte dramatik i dessa dagar.

Den italienska regeringens beslut att utvidga den avspärrade s k röda zonen till att omfatta ca 16 miljoner människor och avgörande knutpunkter i den italienska ekonomin – Milano och Venedig var och en på sitt sätt – illustrerar väl allvaret i den utmaning som vi står inför.

Jag hade ju möjlighet att se inledningen av det italienska dramat på nära håll och var i grunden rätt imponerad av hur man då hanterade situationen. I dag har det visat sig att det inte var tillräckligt, och i detta ligger lärdomar för oss andra.

Antalet rapporterade smittade i Stockholm i dag ligger väl snarare över den nivå som rapporterades i norra Italien när jag kom dit i början av vår sportlovsvecka.

Och antalet rapporterade fall i Frankrike och i Tyskland ligger i dag på ungefär samma nivå som gällde i Italien när jag lämnade i slutet på sportlovsveckan.

Ökningstakten har förvisso inte avtagit. Och det fortsätter.

Denna vecka säger Lufthansa att man räknar med att ställa in upp till hälften av alla sina flygningar. Och i New York har man förklarat någon typ av nödtillstånd för att bättre kunna hantera situationen.

De ekonomiska effekterna av allt detta kommer att bli betydande. Jag skulle tro att den OECD-prognos jag tidigare referat snarast ligger i underkant i sin bedömning.

I Italien svarar turismen i vid bemärkelse för ca 14% av BNP, och det säger sig självt att den drabbas mycket hårt. Det talas om olika stödinsatser, och en del sådana har redan utannonserats, men även om Europakommissionen säger att man kommer att se mindre noggrant på underskottsmålen finns det begränsningar av möjligheterna för en ekonomi som har en offentlig skuld kring 130% av BNP.

Om det varit penningpolitiken som varit den viktiga för att klara den europeiska ekonomin efter finanskrisen 2008 är det nu tydligt att dess möjligheter är tämligen begränsade och i alla händelser alls inte vad de tidigare var.

Nu talas det i stället om finanspolitiken som instrumentet, men då hamnar man snabbt i problemet med en redan betydande offentlig skuldbörda i ett antal länder. Det blickas på Tyskland och dess överskott i förhoppningen om att en rejäl expansion där skulle kunna hjälpa upp hela den europeiska ekonomin, men om det kommer att vara möjligt är långt ifrån självklart.

I många fall kommer det nog också att handla om att hjälpa banker som kommer att se kunder i stort antal som kommer att ha svårigheter att klara sina betalningar.

Det finns nog inte ett företag i dag som inte är fullt upptaget med att se över sina planer i olika avseenden. Och de olika åtgärder de ser sig nödgade att vidta har självfallet en kumulativ effekt på ekonomin.

De finansiella marknaderna kommer med all säkerhet att fortsätta att vara turbulenta. Jag skulle tro att åtgärderna i Italien har skakat om en hel del.

I ett visst läge kommer alldeles säkert politiska signaler och insatser vara nödvändiga för att vända den ekonomiska utvecklingen. Och de måste då ske på europeisk och global nivå – den som tror att nationen allena fungerar i ett läge som detta vet mycket lite om vilken tid och värld som vi lever i.

Återverkningarna nu ser vi på många områden. Det skakar lite både här och där.

För att hantera en minskad efterfrågan på olja ville Saudiarabien begränsa produktionen, men Ryssland sade plötsligt nej, och oljepriserna började att falla dramatiskt.

Det fick omedelbara effekter på marknaderna i Saudiarabien.

Och till det kom att kronprinsen MBS plötsligt arresterade de i övrigt mest inflytelserika delarna av den vidsträckta familjen. Kanske är ryktena om att kungen är krasslig en förklaring i och med att MBS vill vara säker på ohotad att kunna stiga upp på tronen.

Fortsättning på detta drama lär följa.

Lite närmare kommer många att uppmärksamt följa den turkiske presidenten Erdogans besök i Bryssel i morgon kväll.

Under överläggningar i Moskva i torsdag fick han fram någon typ av vapenvila i Idlib för att också kunna begränsa den humanitära katastrofen där. Men det bör nog noteras att det var den 14:e vapenvilan i området. Sannolikheten för att just denna skulle bli evig skall nog inte överdrivas.

President Erdogans försök att tvinga in migranter och flyktingar i stor skala i Grekland och EU har i allt väsentligt misslyckats. Det förefaller som om man lyckats att i alla fall i grova drag upprätthålla ordningen vid gränsen trots olika försök att storma och bryta igenom.

Nu kommer det att handla om det finns någon möjlighet att återupprätta avtalet från 2016 mellan Turkiet och EU om bl a dessa frågor.

Förhoppningsvis är EU berett till att ge generös hjälp också till flyktingar som finns i Turkiet, men det finns åtskilligt annat i det avtalet som säkert kommer att leda till inflammerade diskussioner under morgondagen.

Men flyktingsituationen är allvarlig och kräver åtgärder.

Turkiet är det land som i absoluta tal tagit emot flest från den syriska tragedin, men relativt sett ligger Libanon särklassigt i topp. Och det är en av de svåra påfrestningar som gör att landet nu står på den absoluta gränsen av finansiellt sammanbrott.

Och det ligger inte i Europas intresse.

För min del förändras åtskilligt. Det ena arrangemanget efter det andra ställs in.

I veckan som kommer skulle jag ha varit i Paris för att diskutera Balkan-politiken och därefter i Washington för att diskutera det mesta. Men av detta torde det inte bli någonting alls. Den närmaste resa jag just nu har på programmet är till Växjö i nästa vecka.

Och vi får se hur det går med det.

På tisdag tillhör jag i allas fall talarna på ett möte i Stockholm med anledning av att professor Assar Lindbeck fyller 90 år. Hans insatser för att forma diskussionen om ekonomisk-politiska frågor, inklusive också den långa diskussionen om s k löntagarfonder, har ju varit mycket betydelsefulla.

Och jag skall tala om hur vi mitt i den ekonomisk krisen 1992 tillsatte den s k Lindbeck-kommissionen, vars förslag ju kom att bli av stor betydelse.

I den mer återblickande delen deltog jag härom dagen i ett arrangemang med anledning av att den s k IT-bubblan sprack för två decennier sedan.

Finansiellt gjorde den det – värden hade blåsts upp alldeles för mycket – men i sak gjorde den det självfallet inte alls.

En ny generation av entusiastiska företagare kastade sig över den nya teknologins alla möjligheter, och den digitala tsunamin fortsätter ju att att stöpa om vårt samhälle.

Till det bättre.


Antwerpen – och en tom kalender.

05 mars 2020

ANTWERPEN: I går kväll var jag inbjuden att tala på det årliga stora möte som handelskammaren i denna gamla handelsmetropolen anordnar.

Inte mindre än 900 personer mötte upp i vackra och nyrenoverade gamla börshuset, som sades vara det äldsta huset i världen med just den funktionen.

Förutom att lyssna på mig om Sveriges ekonomiska utveckling och Europas framtida utmaningar och en intressant utblick av stadens borgmästare Bart De Wever fick de sig till livs också Ericssons styrelseordförande Ronnie Leten som ju har sina rötter just här.

Och de verkade relativt nöjda med detta.

Gott belgiskt öl serverades i betydande mängder när det hela övergick till mer informella och sociala samtal.

Antwerpen och Flandern har ju en gammal historia som nav i Europas handelsrelationer.

Det var på marknaderna i Flandern som i tidig medeltid Östersjöns och Medelhavets handelsutbyten kunde knytas samman. Under Antwerpens storhetstid – innan politiska och religiösa konflikter gjorde att Amsterdam kunde börja att ta över – var staden en av de största i Europa.

Och det var i senare tid från dess hamn som en stor del av emigrationen från inte minst östra och centrala Europa till det nya förlovade landet på andra sidan Atlanten gick. Det är fascinerande att läsa alla de senare kända namnen i listorna i museet tillägnat just detta.

I dag sysselsätter hamnen här direkt och indirekt ca 150.000 människor lärde jag mig. Därmed är den Europas näst största efter närbelägna Rotterdam.

Och till vissa delar är de ett integrerat komplex. Råolja tas t ex in primärt till Rotterdam för att sedan gå vidare till de stora petrokemiska komplexen i anslutning till det stora hamnområdet i Antwerpen.

Tillsammans utgör de den mest betydelsefulla logistiska knutpunkten i vår del av världen.

Men Antwerpen har också andra funktioner.

Den absoluta merparten av alla diamanter i världen passerar genom staden. Hit kommer de till större delen från södra Afrika eller Sibirien, värderas och klassificeras och går sedan vidare ut till de internationella marknaderna.

Den allra mest kvalificerade slipningen görs fortfarande här, men annars har allt mer av detta förskjutits till bl a Gulf-staterna och Indien.

Det var judar som förvisades från Spanien som en gång förde handeln och hanteringen hit, men under senare decennier är det familjer som kommit från Indien som blivit allt viktigare i denna verksamhet.

Och det är inga obetydliga summor det handlar om. Hanteringen av diamanter i Antwerpen svarar för ca 5% av Belgiens samlade ekonomi.

Den belgiska politiken är en lite annan historia.

Sedan valet i maj förra året har man inte lyckats att bilda en ny regering, och utsikterna för att det skulle lyckas förefaller mycket dystra när jag lyssnar på olika också insatta röster.

Ett nyval rycker allt närmare? Men kommer det att lösa upp knutarna? Många skakar på huvudet.

Belgiens konstitutionella system är förmodligen det mest komplicerade i Europa. Flandern och Vallonien, med sina olika språk och ekonomiska orientering, men därtill separata Bryssel mitt i det hela som komplicerar arrangemanget betydligt, och dessutom en liten tyskspråkig del längst i öster.

Bosnien ser faktiskt en bra bit enklare ut.

Jag satt en timme i går med Flanderns nytillträdde regeringschef Jan Jambon och gick igenom läget. Komplicerat – för att helt kort sammanfatta situationen. Och att lösa upp Belgiens konstitutionella knutar är ingenting som förefaller omedelbart förestående.

Det påverkar också ekonomin.

Förutsättningarna är goda, men frånvaron av starka regeringar har betytt frånvaron av nödvändiga ekonomiska reformer, och det syns tydligt i snart sagt varje del av den ekonomiska statistiken.

Bekymmersamt.

Men nu bär det hemåt igen.

Och mycket handlar nu om att planera om. Det ena mötet och resan efter den andra ställs in. Den tidigare fulla kalendern blir allt mer tom. Men saker och ting måste uträttas i alla fall på ett eller annat sätt.

Vart allt detta bär hän återstår att se. Vi är bara i början på den globala COVD-19 krisen.

Börserna världen över studsar upp och ner i allmän förvirring. Ekonomiska data just nu från USA ser mer bekymmersamma ut än väntat. Redan skakiga ekonomier glider mot en tydlig riskzon. Hälsa- och sjukvårdssystem förbereder sig för det värsta.

Från Kina rapporterar dock företag att livet långsamt och försiktigt börjar att komma tillbaka. Det är fortfarande påtagligt illa, men det låter som om man nu börjar att se ljuset i andra änden av tunneln.

Låt oss hoppas att den försiktiga utvecklingen fortsätter.

I Europa och Nordamerika har vi dock några påtagligt utmanande månader framför oss.

Och vad gäller resten av världen är det bara att hoppas att situationen någorlunda kan kontrolleras.


I dessa de svarta svanarnas tid.

02 mars 2020

STOCKHOLM: Vi lever förvisso i den globala klimatförändringens tid – och det oavsett om vi talar om det fysiska eller det geopolitiska klimatet – men utöver det så lever vi nog också i vad vi kan kalla de svarta svanarnas – överraskningarnas – period.

Och det handlar om två olika typer av förändringar.

Den första kommer gradvis och går till sina huvuddrag i alla fall att ha uppfattningar om. Den smyger sig på steg för steg.

Den andra kommer utan mycket till förvarning och kan ha mer omedelbart dramatiska konsekvenser.

Den coronavirus som nu går under beteckningen COVD-19 tillhör tveklöst den senare kategorin.

För några månader sedan fanns frågan inte – nu ser det ut att bli den över så gott som allt annat dominerande frågan under i alla fall de närmaste månaderna.

Konsekvenserna kommer att bli betydande.

Med alla rimliga mått har situationen nu passerat över till det som kallas en pandemi. Och en sådan kommer att rulla på under betydande tid även om mycket betydande åtgärder vidtas. I mer utsatta områden ökar antalet smittade nu exponentiellt. Då går det snabbt.

Sannolikt kommer antagandena vad gäller dödlighet liksom om det antal som drabbas mycket allvarligt att fortsätta att sjunka något när man får bättre grepp om siffrorna i ett större antal länder.

Men eftersom det handlar om ett alldeles okänt virus finns det ingen motståndskraft mot det alls i befolkningen. Jämför man med influensa, som ju är ett snarlikt virus, har en betydande del av befolkningen över åren byggt upp ett motstånd, och bara en mindre del drabbas av de årliga utbrotten.

Därmed riskerar spridningen att bli mycket stor i detta fall, och därmed också effekterna på berörda samhällen och ekonomier.

I sin bedömning i dag säger OECD att man tror att den redan inte alltför imponerande tillväxten sänks med 0,5 procentenheter om utbrottet kan begränsas någorlunda och ytterligare en procentenhet om så inte blir fallet.

Jag deltog i en längre telefonkonferens i styrelsen för International Crisis Group i dag med bl a en ledande forskare i USA i dessa frågor, och hans bedömning just nu låg närmare den senare möjligheten.

Det kommer att ta tid innan vi vet. Det är fortfarande mycket som fortfarande är mindre klart.

Ser man på kartan över drabbade områden säger dessa att Afrika och Latinamerika ännu inte berörts, med undantag av ett rapporterat fall i Nigeria. Men de jag lyssnar på säger att det med största sannolikhet är fel redan i dag, och i alla händelser kommer att bli det.

Och verkligt allvarligt blir det ju när länder med svagare sjuk- och hälsovårdssystem drabbas. Iran är alldeles uppenbart ett land det finns anledning att vara oroad för.

Våra europeiska länder har mer eller mindre väl fungerande nationella sjuk- och häldovårdssystem. Italien har faktiskt etts som rankas till de bättre. Men en stark ökning kommer att utsätta alla för betydande påfrestningar.

USA är nog mer problematiskt i detta avseende. Här kan det nog bli så att många inte vill testa sig eller komma till tidig behandling av rent ekonomiska skäl, och det riskerar att leda till en snabbare smittspridning.

Men COVD-19 är inte allt i dessa dagar.

Situationen från Idlib-provinsen i nordvästra Syrien till gränsen mellan Turkiet och Grekland/EU är påtagligt bekymmersam.

I morgon besöker hela EU-ledningen den grekisk/turkiska gränsen. På torsdag planeras toppmöte mellan Erdogan, Putin, Merkel och Macron med fokus på att försöka få ett stopp på den syrisk/ryska offensiv i Idlib som nu lett till den snabbaste ökning av fördrivna människor under hela de nio år som detta krig pågått.

Närmare en miljon människor har fördrivits sedan offensiven inleddes i december, och ytterligare ca 400.000 anses vara i den omedelbara farozonen.

Huvuddelen av dessa trängs nu upp mot den turkiska gränsen. Och även om Turkiet var ytterligt välkomnande av dessa flyktingströmmar i krigets inledning, och fick mycket beröm för detta, är tålamodet när man nu har fler flyktingar än något annat land i världen mer begränsat.

Turkiet försöker nu rent militärt att stoppa Damaskus-offensiven, men i detta ligger självfallet risken av en direkt militär konfrontation med Ryssland. Härom dagen förlorade man ett 30-tal soldater i ett flyganfall som de ryska stridskrafterna inte kan ha varit medvetna om, och i går sköt man ner två tunga syriska attackflygplan.

Det är hög tid för diplomati.


Coronavirus, Iran och Afghanistan.

25 februari 2020

TABIANO: För att vara säker på att vara där det händer har jag denna vecka utlokaliserats mig själv till norra Italien. Och här har ju coronaviruset slagit till i ett antal orter med starka åtgärder från myndigheternas sida för att begränsa spridningen.

Något, men inte mycket, märker man av det hela.

Vid motorvägen var bensinstationer och vägkrogar stängda nära det aktuella området. Skolor har stängts och större offentliga eller privata möten har ställts in.

Men i övrigt verkar det hela tämligen normalt om man bortser från den ständiga informationen via alla media. I den stora matbutiken i går verkade allt vara ungefär som vanligt.

Men med all sannolikhet tvättas det händer som sällan förr. Och det är förvisso klokt.

Den massiva och omfattande informationen i media förefaller ha effekten att rykten av olika slag inte får fotfäste.

Att det inträffar i landets ekonomiskt starkaste regioner är dock ett bekymmer i sig. Den italienska ekonomin har utvecklats alltför svagt under senare år, och de olika restriktioner som nu blir nödvändiga kommer ofrånkomligen att ha en dämpande effekter,

Men det mest oroande är kanske inte just detta utan den bredare globala bilden i ärendet.

Italien förefaller att ha goda resurser för att hantera situationen, men hur det ser ut i Iran med alla dess övriga problem är en annan sak. Och mardrömmen är att sjukdomen når och biter sig fast i t ex delar av Afrika.

När Europakommissionen på torsdag infinner sig i Addis Abeba för ett toppmöte med den Afrikanska Unionen kommer dessa bekymmer med all sannolikhet att stå på dagordningen.

Jag noterar att den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC – med säte vid Haga Norra i Stockholm – har en mer bekymrad ton i gårdagens bedömning av situationen.

Parlamentsvalet i Iran utmärktes av ett relativt lågt valdeltagande trots ihärdiga uppmaningars från regimen, och i detta ligger säkert en kombination av utmattning över alla problem och en tyst protest mot regionen.

Resultatet blev dock som väntat en betydande seger för de mer konservative krafter som hela tiden motsatt sig president Rouhanis försök att reformera regimen och att öppna upp för samarbete med omvärlden inte minst genom det nukleära avtalet.

Deras argument var från början att man inte kunde lita på Väs t i allmänhet och USA i synnerhet, och i och med president Trumps övergivande av avtalet upplevs det som om de faktiskt fått rätt.

Vad detta kommer att leda till i politik återstår att se. Det nyvalda parlamentet kommer att börja att bli effektivt först efter sommaren, och även om dess inflytande inte är avgörande är det nog då vi kommer att se den iranska politiken svänga in på en delvis annan kurs.

Och skulle vi därefter få en ny period för president Trump måste nog prognosen för hur denna situation kommer att utvecklas bli påtagligt dyster. Så hade det förvisso inte behövt att bli – men så riskerar det nu att bli.

I grannlandet Afghanistan har nu inletts en veckolång period av väpnad återhållsamhet som förväntas leda fram till en formell överenskommelse mellan USA och talibanerna om bl a betydande reduktion av den amerikanska militära närvaron i landet.

Den är dock bara inledningen till den långt mer besvärliga och viktiga förhandlingen mellan de afghanska parterna själva om hur landets framtid skall formas. USA vill dra sig ur det långa kriget, och hast ju faktiskt tvingats att sitta ner och förhandla med sin fiende, men den grundläggande konflikten har inte nödvändigtvis lösts med detta.

Situationen kompliceras dessutom av den öppna konflikten mellan president Ashraf Ghani, som återvalts knappt i ett val med lågt deltagande, och hans formella medregent Abdullah Abdullah.

Den konflikten känner jag mycket väl efter långa samtal med dem bägge efter tidigare komplicerade presidentval i nationens senare historia.

Och den förefaller sedan dess att ha skärpts. Enligt planen skall Ashraf Ghani installeras för en ny presidentperiod på torsdag, men osvuret är nog bäst när det gäller den saken.

Så det handlar nu dels om att hantera denna politiska motsättning och dels om att få igång en meningsfull förhandling mellan de afghanska parterna om landets framtid.

USA må reducera sin militära närvaro, men ett fortsatt aktivt diplomatiskt engagemang från omvärldens sida är en absolut nödvändighet för att detta skall fungera, och olika länder förbereder sig nu också för ett sådant.

Och det ekonomiska stödet till landet kommer fortsatt att vara mycket betydelsefullt. Afghanistan är ju fortsatt det land som bl a får det största svenska bilaterala biståndet, men viktigt är inte minst det stöd som andra länder ger till landets arbete med sin säkerhet.


De stora projekten för EU framöver.

19 februari 2020

STOCKHOLM: Ett dygn och lite mer i Bryssel gav en viss möjlighet att känna av stämningarna i staden någon månad efter det att de olika EU-institutionerna fått nya personer i sina ledningar.

När Ursula von der Leyen tillträdde som kommissionspresident gjorde hon det med ett mycket ambitiöst program. Till en betydande del handlade detta om nödvändigheten av att dela ut blommor till olika delar av Europaparlamentet för att säkra de nödvändiga rösterna för en majoritet. Och det lyckades ju också – om än med knapp marginal.

Sedan dess har hon för några veckor sedan presenterat färdplanen för det första av de stora projekt som hon vill skall prägla de kommande åren, nämligen den stora gröna omställningen av Europa.

Senare under året skall hon få medlemsstaterna med på att tydligt höja ambitionerna vad gäller utsläppsbegränsningar till 2030 – från de 40% som utlovats tidigare till de 50 eller 55% som det borde handla om nu – men huvuddelen av de riktigt skarpa förslagen i klimatpolitiken kommer inte att stå på agendan förrän 2021.

Även om det knappast kommer att påverka inriktningen av EU:s politik vet vi ju då hur viktiga COP26-mötet i Glashow i november bar utfallit. Liksom självfallet det också i detta avseende viktiga amerikanska presidentvalet.

I dag har kommissionen så presenterat inriktningen när det gäller det andra av de stora projekt som kommer att dominera de kommande åren, nämligen den digitala omställningen.

När vi träffade Ursula von der Leyen i går var hon tydlig med att det var dessa två stora projekt – den gröna omställningen och den digitala omställningen – som hon såg som kärnan i det politiska uppdraget under de kommande åren.

Åtskilligt skall självfallet läggas till detta.

Det måste ske ett försök att få ordning på den gemensamma asyl- och migrationspolitiken. Någon typ av förslag på den punkten kommer också under de närmaste månaderna.

Och närområdespolitiken förblir viktig. Man måste göra ett försök till nystart vad gäller de politiska ansträngningarna på Balkan. Jag skulle tro att vi kommer att få se det i samband med stats- och regeringschefernas möte i mars, och därefter kommer så toppmötet med Balkan-länderna i Zagreb i maj.

Runt om i staden var det uppenbart att man funderar på hur man bäst skall leva upp till ambitionen att bli en geopolitisk spelare under de kommande åren.

Men en del av detta kommer nog att ge sig självt. Närområdet med dess olika problem tenderar att höra av sig, om man uttrycker sken på det sättet.

Och de stora gröna och digitala omställningarna kommer ju i olika avseenden faktiskt att handla också om relationerna med dels USA och dels Kina.

I det mer omedelbara perspektivet handlar det dock om nödvändigheten av att få en överenskommelse om budgeten för EU för de kommande sju åren. Det handlar om något över 1% av den samlade ekonomin i medlemsländerna. Små variationer i detta procenttal skulle inte betyda så mycket för de olika länderna, men utfaller som åtskilliga miljarder i den gemensamma budgetens möjligheter till olika satsningar.

Kring detta sätter sig stats- och regeringscheferna ner i Bryssel i morgon eftermiddag, och hur länge den seansen kommer att vara vågar ingen spekulera om. Ett dygn eller två kan det mycket väl bli innan man med stor sannolikhet kommer fram till att man måste ta en paus och återkomma med ett nytt försök om några veckor.

Särskilt förvånande är detta knappast för var och en som varit med om att få en svensk regering att göra den slutliga överenskommelsen om det budgetförslag som skall lämnas till riksdagen. Också där brukar finnas påtagliga inslag av gyttjebrottning eller slagfält.

Och när man så småningom kommer överens mellan regeringarna måste det ju så till en överenskommelse med Europaparlamentet också. Det kommer att ta sin tid.

Och just relationen med parlamentet kommer nog att bli mer besvärlig än vad som tidigare varit fallet. Den tidigare självklara majoriteten mellan EPP-partiet och socialdemokraterna finns inte längre. Det kommer att vara mer besvärligt att komma fram till de nödvändiga besluten.

Till allt detta skall så läggas Brexit.

Ett EU-mandat för förhandlingarna är förhoppningsvis klart i nästa vecka, och då kan förhandlingar inledas i mars. Men hos dem i Bryssel som fortfarande ägnar dessa frågor någon större uppmärksamhet – Brexit är gårdagens fråga – finns det en påtaglig pessimism om att kunna föra dessa förhandlingar i hamn utan betydande dramatik.

Sammanfattningsvis är det tydligt att EU-samarbetet nu kommit igång igen efter skiftes- och Brexitåret 2019.

Stora projekt ligger på bordet.


Från München till Bryssel.

17 februari 2020

MÜNCHEN: Den 56:e stora säkerhetskonferensen här i München fick sitt slut i går mitt på dagen, vissa stannade för en avslutande middag i går kväll, och nu är jag på väg till Bryssel för ett antal möten i dag och i morgon.

En gång var fokus för denna konferens exklusivt försvar och förbindelserna mellan främst dåvarande Västtyskland och USA. Under det kalla krigets decennium var München centra för olika aktiviteter relaterade till konfrontationen med det närbelägna sovjetiska blocket.

Men under decennierna sedan dess har konferensens fokus vidgats och storleken också växt högst väsentligt.

På plats i år fanns bl a USA:s, Kinas, Rysslands, Indiens, Japans, Irans, Saudiarabiens och Sydafrikas utrikesministrar för att bara med dessa som exempel ange bredden på diskussionerna.

Och självfallet fanns också EU:s Ursula von der Leyen och Joseph Borell på plats. Det var full uppställning.

Men mycket handlade dock trots allt om relationen över Atlanten.

Skall man summera anförandena av USA:s utrikesminister Pompeo och försvarsminister Esper så är det att man skall vara för suveränitet och mot Kina och få enkannerligen Huawei.

Förutom detta utmärktes utrikesminister Pompeos anförande av att han inte med ett ord nämnde president Trump. För ett år sedan framträdde vicepresident Pence, och när han hälsade från president Trump bemöttes detta med en öronbedövande tystnad.

Man hade uppenbarligen lärt sig av detta. De amerikanska företrädarna undvek så långt det var möjligt att nämna sin president.

Konfrontationen med Kina var tydlig, och styrkan i den amerikanska retoriken kom nog som en överraskning för åtskilliga europeiska deltagare. Men den kinesiske utrikesministern höll huvudet högt och föreföll inte nämnvärt berörd.

Själv hade jag en vad som på diplomatiskt språk skulle kunna betecknas som öppen och rak diskussion med Rysslands utrikesminister Lavrov om Ukraina och den ryska politiken där på en lunch i lite mindre krets. Och deltog dessutom i en mer öppen diskussion med Ukrainas president Zelenskiy.

Därtill blev det ett antal möten kring situationen på Balkan.

Ett försök att nystarta en dialog mellan Pristina och Belgrad kom, lindrigt uttryckt, att köra in i en del svårigheter. Det blixtrade rejält ett tag i den frågan.

Fortsättning kommer att följa.

Men det fanns tydliga tecken från president Macron, som ju också var på plats, om att det franska motståndet mot att inleda EU-medlemskapsförhandlingar med Norra Makedonien och Albanien håller på att luckras upp.

EU:s Joseph Borell återkom i sina inlägg till att EU måste utveckla vad han kallade en aptit för makt. Jag vet att han inspirerats åtskilligt av vad vi från ECFR har skrivit i denna fråga under det gånga året, och också tesen om att kommissionen nu skall vara en geopolitiska kommission reflekterar just detta.

Men att gå från ord till handling är lättare sagt än gjort.

När EU:s utrikesminister träffas i Bryssel i dag handlar det bl a om att sätta upp en marin militär operation för att övervaka vapenembargot mot Libyen. Och mer konkret handlar ju detta om att EU måste etablera sig fysiskt på ett eller annat sätt i denna konflikt för att ha någon möjlighet till påverkan.

Att ett land utan vare sig kust eller flotta – Österrike – försöker stoppa detta ses nog som ett exempel på att den heliga gamla principen om enhällighet i alla frågor måste överges. Det finns ingen skyldighet att delta i alla operationer, men det kanske inte heller kommer att finnas en möjlighet för ett enstaka medlemsland att blockera.

Det skall förvisso bli intressant att se hur den frågan utvecklas. Det handlar om en första försiktig test på de nya geopolitiska ambitionerna i Bryssel.

Kring dessa ambitioner lade i sedvanlig ordning också Emmanuel Macron it texten. Han talade vältaligt om att inom ett decennium bygga ett Europa med betydligt mer av strategisk suveränitet än vad som är fallet i dag.

Den ambitionen delas av många. Hur de konkreta stegen skall se ut är en lite mer komplicerad fråga.

Två av de mer komplicerade frågeställningar antyddes bara i diskussionerna. Den ena var rollen för främst de franska kärnvapnen i detta, och den andra var den nödvändiga rollen också för Storbritannien.

Här kommer det att krävas en del tänkande under det kommande året.

Denna vecka förskjuts så fokus från München till Bryssel.

Mot slutet av veckan sker ett försök att få stats- och regeringscheferna att enas om EU:s långtidsbudget för de kommande sju åren. Rådspresidenten Michel vill inte ha för mycket långbänk i frågan.

Allt handlar om ambitioner.

Det är förvisso sant – som påpekas från de lite snålare länder till vilkas krets Sverige hör – att viktiga områden som den inre marknaden och en fungerande rättsordning inte kostar pengar.

Men det är lika sant att ökade ambitioner om skydd för de yttre gränserna, utrikes- och säkerhetspolitiken, försvarsindustriellt samarbete, forskning och rymd eller stabilitetsinsatser i omvärlden gör det.

Och det är med dessa som EU ges en möjlighet att undvika att bara bli en bricka i andra makters spel i denna den nya oredans tid.

I slutändan hoppas jag att också våra svenska beslutsfattare skall inse detta.


Dagar med jättens andedräkt.

11 februari 2020

SYDNEY: Så är det dags att lämna Sydney, Australien och södra halvklotet och beträda den rätt långa färden hem.

Men det har varit påtagligt intressanta dagar här.

Australien ligger långt bort – mycket långt bort, för att vara alldeles exakt – men de frågeställningar som dominerar debatten här är av betydande relevans för oss också.

Så det har varit dygn av diskussioner som så gott som alla handlat om antingen Kina eller klimat eller kombinationen av de två.

Om den kinesiska relationen här har jag skrivit tidigare.

Så länge förhållandet mellan USA och Kina var relativt harmoniskt, och utvecklingen vad gäller den kinesiska politiken gick i någon form av rimlig riktning, kunde Australien med en stark säkerhetsrelation med USA bekymmersfritt surfa fram på den kinesiska ekonomins starka utveckling.

Närmare tre decennier av oavbruten ekonomisk tillväxt – tämligen unikt bland mer utvecklade länder – var det lyckliga resultatet under denna period.

Men så är det inte längre.

Spänningarna mellan USA och Kina ökar kontinuerligt. Och den kinesiska politiken har fått en inriktning som leder till ökade farhågor. Och detta sker samtidigt som det ekonomiska beroendet av Kina blivit allt starkare.

Det ekonomiska beroendet och säkerhetsberoendet drar åt olika håll. Och bägge drar dessutom allt starkare.

Kring detta har det blivit många diskussioner med gamla och nya vänner – inte minst f d premiärministrarna Kevin Rudd och Malcolm Turnbull och f d utrikesministern Julie Bishop med de erfarenheter de har på dessa olika områden,

Men också fristående akademiker och journalister med inriktning just på dessa områden.

Det var Krister Wahlbäck som skrev om ”jättens andedräkt” när det gällde Finlands förhållande till Sovjetunionen en gång i tiden, och det uttrycket känns passande också här. Den kinesiska jättens andedräkt känns allt mer i olika delar av det australiska samhället.

Men därtill kommer självfallet den andra jätten och dess andedräkt. Och dessutom det förhållandet att drakar som dessa också har en förmåga att spruta eld om de tycker att så krävs.

Och hur denna situation skall kunna hanteras framöver diskuteras intensivt. Och den diskussionen följs självfallet intensivt från inte minst kinesisk sida.

Där ser man nog det som sker i Australien som någonting som kan ske i andra länder också.

Här vaknade man upp till problemet med Kina, 5G och den digitala infrastrukturen långt innan något annat land vaknade i dessa frågor. Och här har man antagit en lag mot utländskt inflytande som formellt inte riktar sig mot någon men reellt självfallet handlar om Kina.

I Peking är man inte road.

Och frågan är hur detta kommer att utvecklas på längre sikt.

Hur klarar man detta i en möjlig framtida situation där den kinesiska ekonomin kanske blir dubbelt så stor som den amerikanska och beroendet av den betydligt mycket starkare? Blott möjligheten att draken kan börja att spruta eld kan då komma att ha en återhållande effekt på åtskilligt.

På sina håll säger man att det är lika bra att anpassa sig till en utveckling som är ofrånkomlig. På andra håll talar man mer om att på olika sätt öka motståndskraften i samhället. Och på alla håll hoppas man att dilemmat inte kommer att uppstå eller inte framstå som så starkt.

Och till detta skall så läggas den andra jätten.

Australien har ett starkt säkerhetsberoende av USA, och det har man genom decennier stärkt genom att vara den lojalaste av vänner i krig från Vietnam och Afghanistan till Irak. Men faktiskt är också USA beroende av strategiska anläggningar i Australien.

Kring detta vill alla hålla fast. Men frågor smyger sig ändå in dels om vad som händer om det kommer till upptrappad konfrontation mellan USA och Kina och dels också om det i det ännu längre perspektivet helt enkelt finns en risk för att den kinesiska makten tränger ut den amerikanska ur denna region.

Enkla och bekväma decennier för det som brukade kallas ”det lyckosamma landet” har efterträtts av lite mer besvärliga sådana.

Till denna utmaning skall så läggas klimatfrågan. Landet är världens största kolexportör och ett av de länder där klimatförändringen denna sommar fått påtagliga konsekvenser.

Under visst tumult håller landets politik på att förändras.

Men enkelt är det inte. Flera premiärministrar har fallit på svärdet när de försökt att ta sig an denna fråga. Och kolet har förvisso sina starka intressenter. I medievärlden dominerar intressen som gör sitt bästa för att ge dem sitt stöd.

Dock kommer förändringen att bli ofrånkomlig. Denna ”svarta sommar” har lämnat starka avtryck i opinion och därmed också i politik.

Kolkraftens dagar i landets energiförsörjning är säkert räknade. Hur det kommer att gå med den stora kolexporten till Kina, Indien och Japan blir ju i hög grad beroende av dessa länders kommande politik i dessa frågor.

Men att finansiera nya kolgruvor har redan visat sig vara påtagligt besvärligt. Finansmarknaderna håller på att bli en klimatkraft.

Mer akut handlar beroendet av Kina i dessa dagar självfallet också om effekterna av coronaviruset.

Och här är frågetecknen många.

Anekdotiskt kommer mycket information om olika konsekvenser för företag och andra i och kring Kina, och dessa blir ju allt mer påtagliga för varje dygn som går utan någon bestämd vändning i sikte.

Att den australiska ekonomin kommer att påverkas är alldeles uppenbart. Turisterna från Kina kommer inte. Efterfrågan i den kinesiska ekonomin minskar. Många tusentals kinesiska studenter på universiteten här kan inte komma tillbaka efter ledighet.

Och man kan bara spekulera om de mer politiska effekter detta får internt i Kina. Är detta ett Chernobyl för den kinesiska ledningens trovärdighet?

Kring detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Men nu styr jag hem mot Stockholm. Från start här till landning hemma i Stockholm kommer det att ta 23 timmar.

Australien ligger långt bort.

Men ändå väldigt nära när man ser på de olika utmaningar vi står inför.


”Down under” – Kina och klimat.

06 februari 2020

SYDNEY: Efter lite mer än ett dygn med olika diskussioner i Seoul har jag nu dykt ner här i Sydney i New South Wales i Australien.

Det var en tio timmars flygresa genom natten som förde mig från nordöstra Asien hit ner till det södra halvklotet.

Också här är självfallet coronavirus en påtagligt stor fråga.

Dels är Australiens ekonomi intimt sammanflätad med den kinesiska genom att en mycket storverk av landets export går dit men dels därför att kontakterna genom kinesiska studenter här och en betydande kinesisk turism är mycket omfattande.

Australiska medborgare har evakuerats från Wuhan och satts i karantän på en avlägsen ö under de kommande två veckorna. Regeringen uppmanar dessutom ju alla sina medborgare att lämna Kina.

Intill söndag har flygbolaget Qantas ett fåtal flyg från Peking och Shanghai, men efter det säger man sig inte kunna ta något ansvar för medborgare som då inte lämnat landet.

Relationerna till Kina är på många sätt en känslig fråga i detta land, och relationerna är inte de bästa. Nu har en officiös tidning i Peking också levererat skarp kritik mot främst USA och Australien för att de med olika dramatiska åtgärder sägs underblåsa anti-kinesiska strömningar.

Forfarande är det i dag uppehållsväder här i dag, men snart skall det enligt prognoserna börja att regna ordentligt. Och det säger sig självt att det är välkommet efter den ”svarta sommar” med förödande bränder som landet upplevt under de senaste månaderna.

Och tveklöst har de förändrat stämningen i landets politisk liv.

Klimatfrågan har ställt till tumult i landets politik sedan åtskilliga år tillbaka. Konflikten mellan klimatlösning och det ekonomiska beroendet av den omfattande kolexporten till Kina har ställt till problem för regeringar av olika politiska kulör under åren.

Den konservativa regeringen under premiärminister Scott Morrisson vann något överraskande ett nytt mandat i fjolårets val också därför att man försvarade planerna på att öppna upp stora nya kolgruvor i Queensland i landets nordöstliga del.

Men sedan har det inte gått så bra.

När de stora bränderna efter den stora torkan bröt ut fotograferades premiärminister glad med en glass på semester i Hawaii, och det mottogs inte alldeles väl. Strax innan hade landet tillhört de mer bromsande krafterna på klimatkonferensen i Madrid.

Nu har de värsta bränderna lagt sig, men efterchocken i den politiska debatten är påtaglig. När parlamentet samlades i Canberra i går efter uppehållet under julen växlades hårda ord. Och premiärministern återkom förvisso inte till sitt tidigare envetna försvar för kolindustrin.

Sakta försöker man nu manövrera in sig i en ny position. Även Australien måste inrikta sin politik på att i likhet med EU och Storbritannien åstadkomma klimatneutralitet 2050, men alldeles vill inte premiärministern ändå riktigt låsa sig till hur det skall kunna gå till.

Man måste vara praktisk, förklarar han

Men dit kommer det att gå. Stämningsläget har påtagligt förbättrats. Och den speciella kommission som nu tillsätts för att dra erfarenheter av de förödande bränderna skall utgå från att klimatfrågan var viktig för dessa och att det dessutom kommer att bli värre framöver.

Australien ligger förvisso påtagligt långt bort, men trots sin geografiskt isolerade position är landet centralt just nu i två av de allra största frågorna som vi brottas med för de kommande åren – relationen till Kina och hanteringen av klimatfrågan.

Paradoxalt nog känns dessa utmaningar närmare och mer akuta här nere. Men att de berör även oss behöver knappast påpekas.

Här komme jag nu att vara till i början av den kommande veckan. En större nordisk affärsdelegation är på ingång, och den vill diskutera också olika omvärldsutmaningar.

Och faktiskt är Sydney en påtagligt bra plats att diskutera både Kina och klimat på just nu.

Och till det kan så läggas olika effekter av den växande epidemin med coronaviruset. Också här är Australien med sitt Kina-beroende något av en frontstat.


Och här handlar allt om coronavirus.

04 februari 2020

SEOUL: Det är alltid imponerande att efter timmarna över Sibirien landa på den stora Incheon-flygplatsen här.

Det var där i området som generalen MacArthur 1953 gjorde sin landstigning i ryggen på de nordkoreanska trupperna och därmed vände den omedelbara utvecklingen i Korea-kriget.

Det var nu något år sedan jag senast var här i den pulserande sydkoreanska huvudstaden, och något längre besök blir det dessvärre inte denna gång heller.

Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.

Inresande från Hubei-provinsen i Kina har satts i karantän, och strax över 700 koreanska medborgare flugits ut från staden, men frågan är om det kommer att räcka. Ett snabbt växande upprop som redan undertecknats av närmare 670.000 personer kräver att all inresa från Kina skall stoppas.

Jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan så sker.

Det som nu sker kommer självklart att få såväl politiska som ekonomiska konsekvenser, och det är uppenbart inte minst från perspektivet härifrån.

Frågetecken kommer att resas internt i Kina om partiledningen hanterade detta med den öppenhet och ärlighet som krävs.

Redan publiceras intressanta redogörelser hur man länge försökte att redigera all information i ärendet på sociala media. Och partisekreteraren i Wuhan har varit tämligen tydlig med att man inledningsvis försökte lägga locket på.

Om detta innebar att värdefull tid förlorats i det viktiga inledande skedet kommer säkert att diskuteras. Att man sedan dess accelererat ordentligt i insatserna förefaller dock uppenbart.

På det bredare politiska planet finns ju anledning att notera att det finns tydliga tendenser till anti-kinesiska stämningar inte minst i länder i det omedelbara närområdet. De engelskspråkiga tidningar jag har tillgång till här har åtskilligt att rapportera i den frågan.

Och med all sannolikhet är vi bara i början av utvecklingen. Smittspridningen är uppenbart inte under kontroll i Kina, och frågan om den är det i andra länder inte minst i regionen förblir öppen.

Här dominerar frågan över allt annat. Landet går till viktigt val den 15 april, och det spekuleras redan i om krishanteringen kommer att leda till minskat stöd för president Moons parti DPK.

Relationerna till Kina är för Korea alltid en lika viktig som känslig fråga, och den påverkar säkert hanteringen av frågan. Man väntar besök av Xi Jinping under våren, och det är viktigt mot bakgrund att det var sex år sedan man hade ett sådant besök.

Inte minst ekonomiskt är relationen viktig.

Den koreanska börsen har backat kraftigt, och redan rapporteras om att vissa koreanska industrier fått minska på takten eftersom viktiga leveranser av delar från Kina försenats eller uteblivit.

Wuhan är en viktig ort för den kinesiska fordonsindustrin – årligen produceras där ca 1,6 miljoner fordon – och delar därifrån har betydelse också för den viktiga motsvarande koreanska fordonsindustrin.

Hyundai Motors drar redan ner produktionstakten. Ett fordon innehåller 30.000 olika delar, och saknas eller försenas bara några av dem påverkar det självfallet hela processen.

Det kommer nog att bli åtskilliga fler värdekedjor inte minst i denna del av den globala ekonomin som kommer att påverkas under de kommande veckorna.

Hur stor effekten blir på den kinesiska ekonomin återstår att se – men när den svarar för nästan en tredjedel av den totala tillväxten i den globala ekonomin är det ingen oväsentlig fråga – men bara snabba intryck från en resa som denna under det senaste dygnet tyder på att effekterna på omvärlden kan bli icke obetydliga.

Resandet minskar. Värdekedjor försenas. Turismen bromsas kraftigt. Biografer ställer in. Skolor stänger.

Och Korea känner sin utsatthet. Tillväxten här ligger kring 2,5%, och man bekymrar sig för negativ demografisk utveckling och dålig produktivitet, och det trots att landet ju har imponerande satsningar på forskning och utveckling. Och inte minst på den digitala sidan ligger man långt framme.

Norr om den s k demarkationslinjen inte så långt härifrån verkar dock oron för den aktuella utvecklingen vara ännu större.

Ledningen i Pyongyang har beslutat att totalt stänga gränsen till Kina, och de som kommit från landet skall nu isoleras i en hel månad. Det är mer drastiskt än något annat land.

Och det har sannolikt sin bakgrund i att landet i mycket hög utsträckning saknar de sjuk- och hälsovårdsresurser som skulle krävas för att klara en epidemi.

Regimen fruktar sannolikt – på goda grunder – att den helt enkelt inte skulle klara en epidemi.

Annars – när man kommer hit – är det anmärkningsvärt hur den koreanska frågan nästan försvunnit från den globala agendan. Och det redan innan viruset tog över allt annat.

När Obama-administrationen gav plats för Trump- administrationen skrev jag här om hur den skulle bli central, och president Trump började ju också i stor stil med sin sedermera kända kombination av extrema hot och plötslig kärlek för att försöka att få den nordkoreanska ledningen att avstå från sina kärnvapen.

Av detta har blivit ingenting alls.

Ett toppmöte med hjärtlig omfamning i Singapore följdes av ett kallt möte utan några resultat i Hanoi.

Nordkorea har förvisso avstått från nya kärnvapenprov och nya prov med interkontinentala robotar, även om all information tyder på att arbetet fortsätter i bägge dessa avseenden.

Med all sannolikhet har man svårigheter med de omfattande internationella ekonomiska sanktionerna, men något omedelbart sammanbrott finns det knappast några tecken på.

Tydligt är dock att olika robotskjutningar försiktigt håller på att testa gränsen för det amerikanska tålamodet.

Kring årsskiftet hotades med någon typ av demonstration av någonting, och den amerikanska nervositeten var påtaglig, men av detta har hitintills inte blivit någonting alls.

Just nu spekuleras det dock om aktiviteter kring av av robotuppskjutningsplatserna i Nordkorea. Möjligen kan man förbereda ett försök att skjuta upp en satellit.

För den sydkoreanska ledningen har utvecklingen blivit en stor besvikelse. President Moon satsat stort på samarbetet med Nordkorea, och gjorde allt vad han kunde för att driva på USA.

Nu har han i stället att brottas med att USA begärt dramatiskt mycket mer i ersättning för de trupper som man har här i landet, och som är av stor betydelse för trovärdigheten i landets försvar.

Förra året begärde USA plötsligt en femdubbling (!) av vad Sydkorea betalar som bidrag till denna närvaro, och det var en kraftig dos. Man fick backa ner lite efter den sydkoreanska reaktionen, slöt ett ettårigt avtal i stället för det femåriga som var avsikten, och samtalen lär fortsätta. Men frågan är inte avförd.

Allt detta är dock i dessa dagar helt och hållit i skuggan av virusrisken.

Själv är jag här för en stor konferens med olika mer eller mindre prominenta personligheter som ger sin syn på förutsättningarna för den internationella utvecklingen.

Och till någon av dessa kategorier hör tydligen även jag.

Alltid lär man sig något. Men redan i morgon kväll bär det vidare till Sydney.

Från det ena krisområdet till det andra, skulle man kunna säga.


Inför den kommande veckan.

02 februari 2020

STOCKHOLM: Det blev i alla fall en helg när vi fick se lite av sol i Stockholm. Det tillhör som bekant inte vanligheterna under denna tid på året.

När veckan inleds i morgon kommer, så vitt jag förstår, såväl London som Bryssel att mer offentligt markera sina utgångspunkter inför de förhandlingar som skall inledas om relationen mellan EU och Storbritannien efter det att den s k övergångsperioden löpt ut.

Att döma av vad som sägs i media kommer Boris Johnson att vilja ha ett frihandelsavtal som ger så stora möjligheter att avvika från EU-standards och regler som möjligt.

Det förefaller som om hans ambitioner vad gäller de ekonomiska förbindelserna med EU ligger på en lägre nivå än vad som i dag gäller för t ex Ukraina.

Men i rättvisans namn finns det kanske anledning att invänta det tal han förväntas hålla i morgon.

Och i morgon kommer också Michel Barnier från EU:s sida att ange de utgångspunkter som gäller. Vikten av en balans mellan rättigheter och skyldigheter kommer alldeles säkert att betonas från hans sida.

De ekonomiska frågorna är förvisso viktiga, men minst lika viktiga är alla de olika frågorna som har att göra med samarbetet om utrikes- och säkerhetspolitik.

I fokus just nu står inte minst det nukleära avtalet med Iran.

EU:s Joseph Borell landar i morgon i Teheran för att där se på förutsättningarna för att hålla det nukleära avtalet vid liv. Han kommer alldeles säkert att möta en djup besvikelse över att EU hitintills inte förmått att göra särskilt mycket för att åstadkomma detta, och ha att hantera en misstro mot EU:s möjligheter i ljuset av detta.

Men utan någon typ av vilja och medverkan också från Washington är det inte lätt att se att det skall vara möjligt att göra några framsteg. Där finns alldeles uppenbart en betydande grupp som vill köra allt i botten – men vad de tror att detta kommer att leda till är högst oklart.

På tisdag kommer blickar att riktas mot Washington där president Trump håller sitt årliga s k State of the Union-anförande inför kongressen.

Med all sannolikhet blir det ett anförande som kommer att präglas av presidentvalet senare i år – och att riksrättsprocessen mot honom kommer att avslutas med att han inte kommer att fällas.

Processen har med all önskvärd tydlighet visat hur han missbrukade sitt ämbete. Och det är värt att notera att också framträdande republikanska senatorer anser att så var fallet. Men däremot anser de inte att detta bör leda till den yttersta åtgärden att han fråntas sitt ämbete.

Själv har jag en viss motvillig sympati för den slutsatsen.

Vad som skulle hända om han dömdes att frånträda ämbetet är inte alldeles lätt att överblicka. Det har aldrig inträffat i USA:s historia, och skulle rimligen leda till mycket betydande ytterligare motsättningar. Rimligare är måhända att försöka att utkräva ansvar i det demokratiska val som ju i alla händelser ligger bara tio månader bort.

Och den demokratiska valrörelsen drar ju tydligt igång.

Redan i morgon har demokratiska partiet sitt s k caucas i Iowa, och på tisdag i nästa vecka är det dags för det första primärvalet i New Hampshire.

På lite närmare håll är denna vecka upptakten till parlamentsvalet i Irland på lördag.

Utgången är på intet sätt given. Helgens opinionsmätningar visar att de tre partier Fianna Fail, Fine Gael och Sinn Fein ligger mycket nära varandra – med regerande Fine Gael som det som har det minst starka stödet.

Det förefaller upplagt för viss dramatik – och besvärlig regeringsbildning på det sätt som blivit standard runt om i Europa dessa dagar.

Efter en vecka hemma i Stockholm blir det för mig nu en vecka mer på resande fot.

I morgon bär det av till Seoul i Sydkorea – jag skulle ha flugit via Peking, men av lätt insedda skäl blir det inte så – och efter lite mer än ett dygn där och ett nytt flyg landar jag så på torsdag i Sydney i Australien och kommer sedan att vara där under resten av veckan.

Så jag återkommer med lite perspektiv från Ostasien och från andra änden av jordklotet.


En tragedi och ett avgörande historiskt felsteg.

31 januari 2020

STOCKHOLM: I dag är så dagen när Storbritannien efter 47 år tar det formella steget och lämnar den Europeiska Unionen.

Konkret innebär det nu dock bara att brittiska representanter lämnar EU:s alla institutioner och förlorar rätten att vara med i dess diskussioner och beslut. Den brittiska flaggan halas utanför EU:s olika institutioner.

Men man fortsätter att i alla fall under hela detta år vara fullt ut medlem i tullunionen och den inre marknaden, och har att följa de beslut som fattas och omfattas också av EU-domstolens jurisdiktion. Förhoppningen är att man under denna tid skall kunna förhandla fram ett avtal om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien.

Att det skulle gå fullt ut är det utomordentligt få som tror. Inriktningen nu är ett mer begränsat avtal med den fria handeln av varor i centrum, och sedan fortsatta förhandlingar på en rad olika områden. Och sådana finns det många. Fullt ut kommer denna process med all sannolikhet att ta ett antal år, och hur den slutgiltiga relation kommer att se ut i detalj är det få som vågar ha en bestämd uppfattning om.

Detta innebär en osäkerhet som självfallet inte är bra för det samarbete vi så väl behöver.

Vilken väg Storbritannien sedan kommer att välja återstår att se. Delvis kommer det att bestämmas av den formella relation mellan EU och Storbritannien som man kommer att inleda förhandlingar om sannolikt i mars.

På sina håll finns det en vision av ett Storbritannien än mer än EU inriktat på fri handel över världen, men hur detta skulle kunna realiseras är inte lätt att se. Redan att ersätta de olika frihandelsavtal som EU slutit med olika delar av världen och som man nu lämnar kommer att ta åtskilliga år av förhandlingar.

Och även om vi har all anledning att eftersträva sett så omfattande frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien som möjligt kommer det aldrig att kunna bli lika förmånligt som dagens situation är. Med sin särklassigt viktigaste handelspartner kommer landet därmed ofrånkomligen att få något sämre villkor.

Så det torde vara ofrånkomligt att förutsättningarna för landets utrikeshandel under de närmaste åren kommer att försämras. Vad som möjligen kan uppnås i det längre perspektivet återstår att utreda.

Därmed försämras också förutsättningarna för den brittiska ekonomin under de närmaste åren, och det finns olika och med nödvändighet osäkra uppskattningar om vad detta kommer att betyda.

Men en förlust kommer det ofrånkomligen att bli.

Och att detta skulle kunna uppvägas av ökad handlingsfrihet i några andra frågor har i alla fall jag mycket svårt att se.

Inte minst gäller detta utrikespolitiskt.

Tveklöst har Storbritannien haft ett betydande inflytande runt rådsborden i Bryssel i olika frågor. Det kan jag intyga efter att själv ha varit med om en bit fler än hundra ministermöten runt dessa genom åren. Den brittiska rösten har så gott som alltid haft tyngd, och det även om det under vissa perioder funnits en tendens till solospel i olika frågor.

Nu kommer man att stå utanför alla dessa möten där mer eller mindre viktiga beslut ständigt fattas.

Jag noterar att landet nu kommer att utöka storleken på sin representation i Bryssel, vilket kan ses som något ironiskt men är fullt logiskt. Om man står utanför alla möten är det lite svårare att få reda på vad som händer, och eftersom man på ett eller annat sätt kommer att påverkas i alla fall, är det logiskt att man måste förstärka sin närvaro i Bryssel.

Vad som sedan i det längre perspektivet kommer att hända med Storbritannien självt kan man bara spekulera om.

Och till det får jag återkomma.

När jag varit på såväl CNN som Al Jazeera i dag för att kommenterar har jag understrukit just osäkerheten.

Vi vet inte hur den kommande relationen kommer att se ut, och därmed inte heller hur stor den ekonomiska kostnaden för Storbritannien kan komma att bli. Vi vet inte vilka konsekvenser detta steg kommer att få för sammanhållningen av Storbritannien självt i ett lite längre perspektiv.

I 47 år har Storbritannien varit med och format denna avgörande del av det europeiska samarbetet. Det är nästan dubbelt så länge som Sverige har varit med.

När man gick med sökte man en ny roll efter det att man förlorat sitt imperium och sin forna styrka. Och man fick den också. Få nationer hade sådant inflytande inom EU som Storbritannien hade.

Men till slut besegrades man av sin egen nostalgi. Man vill tillbaka till någonting som hade försvunnit redan för ett halvt sekel sedan och ännu mera nu. Småaktigt politiskt spel har drivit landet in i en situation som så gott som alla av dess mer framtidsinriktade politiker fruktat.

Nu måste vi alla trots allt försöka att begränsa skadeverkningarna, och göra det bästa möjliga, av vad som är en tragedi ochett avgörande historiskt felsteg.