Skiften i FN och annorstädes.

01 januari 2019

STOCKHOLM: Så har det nya året så tagit sin början. Och kylan har efterträtts av mildväder i alla fall i denna del av Europa.

Årsskifte innebär alltid olika skiften.

Rumänien tar över från Österrike som ordförande i EU under det närmaste halvåret, och Finland som i sommar kommer att komma därefter kommer självfallet med i arbetet än närmare.

Hur det kommer att gå för Rumänien återstår att se. Det finns alldeles uppenbart en del frågetecken.

Det österrikiska ordförandeskapet förmörkades ju en del av Österrikes hantering av frågan om FN-ramverket för migrationsfrågor. Inrikespolitiken tog över från det europeiska ansvarstagandet.

Slovakien tar över efter Italien som ordförande i den europeiska samarbete- och säkerhetsorganisationen OSCE. Och jag ser att dess utrikesminister Miroslav Lajcak har ett besök i Donbas i östra Ukraina på sitt omedelbara program.

I Europarådets ministerkommitté är det sedan någon månad Finland som har ordförandeskapet. I Europarådet handlar nu åtskilligt om Rysslands framtida roll i organisationen,

I FN:s säkerhetsråd blir det nu Tyskland och Belgien som efterträder Sverige och Nederländerna på de två icke-permanenta platser som oftast är europeiska. Inte minst Tyskland förefaller att satsa ordentligt på detta, och landet har ju en betydande tyngd i sig självt.

Trion med Tyskland, Storbritannien och Frankrike borde ge en stark europeisk röst under de kommande två åren.

I media ser jag olika kommentarer om vad Sverige åstadkommit eller inte åstadkommit under sina två år. På sina håll lät det ju för ett par år sedan som att vi skulle förändra världen.

Att delegationen i New York gjort ett gott diplomatiskt arbete har jag hört omvittnat från åtskilliga håll.

Men jag har alltid varnar lite för tron att en icke-permanent medlem kan ha något mer avgörande inflytande i FN:s säkerhetsråd. Arbetet domineras så gott som helt av samspelet eller konflikterna mellan de fem permanenta medlemmarna – P5, med FN-språk.

Och där har det ju dessvärre i de viktiga frågorna varit avsevärt mer av konflikter än av samspel under de senaste åren.

Men självfallet är det viktigt för varje nation i säkerhetsrådet att försöka göra ett visst avtryck. Och det har också Sverige strävat efter.

Det jag har kunnat se på avstånd i detta avseende har dock främst handlat om politiskt knappast särskilt kontroversiella frågor. Mer skarpa initiativ har, i den mån de förekommit, i alla fall inte nått den bredare offentligheten.

Viktigast har sannolikt varit att man skött den löpande hanteringen av olika ärenden på säkerhetsrådets löpande agenda med kompetens och saklighet.

Och det räcker långt i sammanhang som dessa.


Trump, Ukraina och Syrien.

29 december 2018

STOCKHOLM: Juldagarna kom att bjuda på lite mer av utrikespolitisk dramatik än väntat när president Trumps beslut om militärt tillbakadragande från Syrien också ledde till att han förlorade sin respekterade försvarsminister.

Och avskedsbrevet från Mattis lämnade ingen i tvivel om var motsättningarna mellan honom och presidenten låg. Det handlade om att värdesätta allianser och allierade och det handlade om att rätt förstå den strategiska utmaningen från Kina och Ryssland.

På dessa två tämligen så avgörande punkter skiljdes deras vägar.

Och naturligt nog har det lett till betydande oro.

Som tjänsteförrättande försvarsminister från nyår har Trump nu utsett en i sak säkert mycket kompetent administratör, men en som saknar varje säkerhetspolitisk erfarenhet. Beslutsfattandet i dessa frågor har därmed alldeles entydigt förskjutits till Vita Huset.

Förr eller senare måste en ny försvarsminister dock utses, och det valet kommer alldeles självklart att bli betydelsefullt. Och det kan inte uteslutas att också republikanerna i senaten kommer att ha allvarliga frågor att ställa om den personens politiska inriktning.

Alldeles tydligt är att Donald Trump ser allianser mer som en belastning än som en tillgång, och han återkommer ständigt till frågan varför USA skall betala för försvaret av andra länder, och då i synnerhet de som dessutom uppvisar handelsöverskott med USA med allt vad detta i hans värld innebär.

Hitintills har de s k vuxna i hans omgivning sett till att denna hans inställning inte fått genomslag i konkret amerikansk politik. De amerikanska bidragen till Europas försvar har fortsatt att förstärkas efter den vändpunkt som kom sent i Obama-administrationen.

Men nu finns knappt längre dessa modererande personer i presidentens närhet, och frågan är då vilka konsekvenser detta får på den konkreta politiken.

Nato har beslutat att ändra tidigare planer på att ha ett toppmöte under 2019 eftersom man inte gärna vill se en upprepning av de tumult som tidigare möten med Trump inneburit. Det blir möte på mer kontrollerbar utrikesministernivå. Gott så.

Men frågan är vad som händer om vi plötsligt konfronteras med en akut säkerhetspolitisk kris. Hitintills har Trump-eran varit anmärkningsvärt befriad från sådana.

Kommer Vita Huset då att stå upp för vänner och allierade? Eller kommer den trumpska instinkten att alla får klara sig själva att bli den som fäller utslaget? Ofrånkomligen kommer krishanteringens också diplomatiska trådar att fokuseras på beslutsfattandet i det Ovala Rummet.

Och kriser kan komma snabbt.

I vår del av världen innebär det kommande året först president- och sedan parlamentsval i Ukraina, och med all säkerhet kommer Kreml att göra vad man kan för att påverka såväl dem som vad som händer därefter med alla de medel som man har tillgängliga.

Agerandet kring Kerch-sundet – och den krisen har på intet sätt lösts – är en fingervisning om hur man är beredd att utnyttja varje möjlighet att flytta fram positionerna.

Det finns bedömer som tycker sig se förberedelser för ett mer aggressivt direkt militärt ryskt uppträdande mot Ukraina i närtid. Jag saknar möjlighet att bedöma varje del av detta, men kan i alla fall notera en mycket påtaglig uppbyggnad av ryska militära resurser på Krim.

Svarta Havet har kommit i nytt fokus – betydligt mera än Östersjön.

Så det kommer att finnas all anledning till skärpt uppmärksamhet i denna riktning och beredskap till bestämt agerande från såväl EU som Nato om en kris skulle segla upp och riskera att bli direkt hotfull.

Men risken är självfallet att man i Kreml kommer att spela på ett sådant sätt att USA neutraliseras och Väst därmed försvagas. Och det är här som skiftet i Pentagon, och det politiska skifte det markerar, är ett betydande osäkerhetsmoment för Europa i dess helhet.

Vad tillbakadragandet kommer att betyda i Syrien har det skrivits mycket om.

Formerna för hur detta utannonserades var förvisso katastrofala, men substansen sannolikt mindre så. Det har hela tiden i de samtal också jag haft med de ansvariga varit klart att denna mycket begränsade styrka förr eller senare skulle dras bort.

Vissa ville visserligen att den skulle finnas kvar som någon slags avskräckning gentemot Iran, men det var alltid mer retorik än realitet.

Nu ser vi hur de kurdiska YPG-styrkorna överlämnar områden som de överger till Assad styrkor. Och jag har tidigare skrivit om att vi med all sannolikhet kommer att få se någon typ av uppgörelse mellan dessa och Damaskus. Det har vi sett förr. Och det kommer sannolikt att innebära någon typ av självstyre inom någon form av ram.

För övriga länder i regionen är Syriens territoriella integritet av stor betydelse, och därför har detta Trumps beslut knappast kritiserats av någon där. Och notera att är att till de som inte har kritiserat besluter hör den kurdiska KRG-regionen i Irak. För dess styrande är de PKK-dominerade krafterna i norra Syrien tydliga politiska motståndare, och en försvagning av dessa applåderas diskret.

Frågan om norra Syrien har hela tiden tillhört de besvärliga i de olika försöken att få till stånd en fredslösning. Kurdiska grupper där vill ha en federalisering av landet, men det begreppet är anatema för alla andra stater i regionen, inte bara Turkiet, och dessutom inte helt helt okontroversiellt hos de andra grupper som anser sig ha rättigheter i området.

Nu talas det från Washington om ett långsamt och ordnat tillbakadragande, och det är uppenbart att man försöker att koordinera detta med de olika aktörerna. En intensiv diplomatisk aktivitet för att hantera situationen har inletts.

I dag har bl a Turkiets utrikes- och försvarsministrar varit i Moskva, och snart kommer USA:s John Bolton till Turkiet och Israel i samma ämne.

USA har tidigare lovat att de mer avancerade vapen man gett till YPG-enheter skall krävas tillbaka, men det kommer nog att visa sig lättare sagt än gjort. Vapen man tidigare gett till andra syriska oppositionsgrupper har ibland haft en tendens att hamna hos helt andra grupper än vad man tänkt sig.

Men nu randas snart det nya året.

I Dagens Industri i dag har jag försökt att skissa på några av de trender från det gångna året som jag tror kommer att förstärkas under det kommande, och som vi har anledning att vara uppmärksamma på.


Den som lever får se.

20 december 2018

STOCKHOLM: Övergångsregerandets märkliga dagar i fosterlandet har nu förlängts till mitten av den kommande månaden. Tanken tycks vara att helgernas frid skall leda till frid även i regeringsfrågan.

Den som lever får se.

I grunden handlar det om vad centerpartiet i slutändan beslutar sig för. Liberalerna spelar knappast någon självständig roll längre.

Socialdemokraterna kommer alldeles säkert att sockra sina bud. Strandskyddet kan de säkert klara sig utan. Regeringsmakten värderas när det kommer till kritan högre än de allra flesta sakfrågor.

För moderaterna är det både enklare och svårare. Alliansens politik är vad den är och det handlar om möjligheten att vara med och genomföra denna. Inte delar av den – utan politik i dess helhet.

Men de kan knappast erbjuda en utväg ur den parlamentariska situationens realiteter.

För centern handlar det ytterst om huruvida position är viktigare än politik.

Om det är viktigare hur olika voteringar i riksdagen positioneras än vad de faktiskt innebär för den förda politiken.

Som sagt – den som lever får se.

Och möjligen får vi det omedelbara dramats upplösning samma dagar i januari när det brittiska underhuset nu skall rösta om förslaget till skilsmässoavtal med EU. Uppskov med svåra beslut förefaller att vara en europeisk trend för ögonblicket.

Lägre bort i världen fanns det anledning att nog följa vad Xi Jinping hade att säga i sitt stora tal med anledning av att det i dessa dagar är 40 år sedan Deng Xiaoping mer bestämt lade om rodret i den kinesiska politiken.

Det fanns förväntningar på att talet skulle innebära nya ansatser för framtiden. Och det kunde behövas i ljuset av den upptrappade handelskonfrontationen med USA.

När jag lyssnade till Xi Jinping för någon vecka sedan sade att att det skulle bli ett viktigt tal.

Men så blev det knappast.

Det var mer tillbaka- än framåtblickande. Och även om det talade om reformer och öppning låg betoningen på partiets ställning, betydelse och makt. Några nya ansatser i den kinesiska politiken kunde knappas skönjas.

I en annan del av världen förefaller president Trump att plötsligt ha beslutat att dra tillbaka de ca 2.000 soldater av olika slag som USA forfarande har på marken i Syrien. Striden mot Daesh är avgjord, förkunnande han.

Beslutet har tagits emot med någonting närmast liknande bestörtningen bland huvuddelen av alla de som sysslar med utrikes- och säkerhetspolitik i USA. Det hade ju inte minst sagts att dessa soldater var nödvändiga för att blockera Iran.

För mig är dock det mest intressanta med beslutet att det visar en vilja och förmåga hos presidenten att plötsligt och bestämt fatta beslut på tvärs mot så gott som samtliga sina rådgivare i en viktig fråga.

Och det har implikationer för framtiden.

Jag skulle också tro att det handlade om att han vill börja att än tydligare fokusera på den inrikespolitiska agendan inför presidentvalet om nästan två år. Och i hans politik inför denna ingår att avsluta vad han och åtskilliga av hans väljare ser som kostsamma och meningslösa krig långt borta.

Att beskuret också får konsekvenser i regionen är tämligen självklart.

Det sägs att man nu är i slutskedet av det mödosamma arbetet med att försöka få överenskommelse om den stora kommitté som sedan förväntas arbeta med en ny författning om Syrien.

Och därmed skulle de mer politiska ansträngningarna för att få ett slut på de olika konflikterna i landet möjligen kunna gå in i ett nytt skede

Men i grunden vet alla vad det handlar om – det fanns dessvärre en militär lösning, och dessvärre var det Assad och hans allierade som levererade den.

Viktigt i den vidare regionen blir nu självfallet den fortsatta utvecklingen i Jemen efter konsultationerna i Rimbo och de överenskommelser som kunde nås där.

Meningen var ju att dessa snabbt skulle följas upp med en resolution från FN:s säkerhetsråd som dessutom skulle ge mandat och resurser till den alldeles nödvändiga FN-närvaron i hamnstaden Hodeida.

Men så har, av skäl som jag inte känner till, ännu inte skett, och varje fördröjning innebär nya risker och faror.

Det har varit hektiska dagar denna vecka.

Många samtal och diskussioner om Kina. I dag möte också om och med Iran. I går kolumn i Washington Post om eländet med Brexit och vad en andra folkomröstning skulle innebära. Och min månadskolumn för Project Syndicate om EU inför 2019 är också på väg ut.

Sakta får man dock hoppas att friden nu sänker sig ner över landet och möjligen också över världen.

Julen närmar sig.

Och för min del blir det liten en paus här – om inte månen skulle trilla ner, den eviga freden proklameras, världskrig bryta ut eller något annat lite utöver det vanliga inträffa.

Den som lever får se.


Ovisshetens och osäkerhetens dagar.

16 december 2018

STOCKHOLM: Efter min vecka i Kina och med de olika utmaningar detta lands utveckling innebär är det nu en lugn helg hemma i Stockholm. Trots allt är det ju så att julen närmar sig, och det med stormsteg.

Men utvecklingen i Kina kommer på olika sätt att fortsätta att sysselsätta mig under veckan som kommer. Och året som kommer blir också mycket präglat av utvecklingen för och i Kinas relationer med framför allt USA.

EU-toppmötet i slutet av veckan kom mediamässigt att domineras av Theresa Mays från början fruktlösa försök att få någon ändring eller förbättring i de avtal som hon slutit med EU för att med någon utsikt till framgång kunna gå tillbaka till parlamentet och vinna en omröstning.

Men av detta blev det föga förvånande intet.

Och den brittiska utvecklingen har därmed blivit om möjligt än mer omöjlig att förutsäga. Det är tilltagande svårt att se ett mer ordnat scenario för de kommande månaderna.

Sannolikheten för att det skall vara möjligt att få parlamentet att godkänna utträdesavtalet måste nu betecknas som mycket låg. Samtidigt finns det förhoppningsvis en medvetenhet om att ett utträde utan avtal blir en mycket besvärlig och skadlig operation.

Och därmed tilltar spekulationerna om olika andra möjligheter, inklusive att skjuta upp utträdet några månader och utnyttja tiden till en ny folkomröstning. Sannolikheten för en sådan har successivt ökat.

Svårigheterna med den vägen skall dock inte underskattas.

Det som krävs är att parlamentet stiftar en lag som också fastställer frågan eller frågorna som skall besvaras i en sådan folkomröstning. Och det är lätt att se betydande svårigheter i dessa avseenden.

Samtidigt med tumultet i Storbritannien godkände Europaparlamentet i Strasbourg det stora handelsavtalet mellan EU och Japan, som är ännu en del i den globala offensiv för frihandel som EU varit engagerat i under de senaste åren.

Däremot lyckades EU-toppmötet knappast komma framåt i de vikigaste frågorna om migrations- och flyktingpolitiken. Åtskilligt har förvisso gjorts efter krisåret 2015, men de återstående stegen blir tydligt allt svårare.

Och även om jag tror att den högerpopulistiska vågen i olika länder har nått sin kulmen visade ju de bisarra kampanjerna i olika länder mot FN:s deklaration om migrationsfrågor de känslor som fortfarande kan röras upp. De visade ju dessutom en närmast total skrupelfrihet vad gäller fakta från dessa kampanjmakare.

FN-processer som dessa har ett betydande värde när det gäller att försöka få fram globala ramverk för hur olika globala utmaningar skall hanteras. Och att migration är en global utmaning kan det knappast råda någon tvekan om.

Samma sak gäller alldeles självklart klimatfrågan, där överläggningarna i Katowice nu nått fram till en överenskommelse om vad länder bör göra under de kommande åren. I takt med att medvetenheten om frågornas betydelse ökar borde det också finnas bättre möjligheter till än mer robusta internationella överenskommelser.

Här hemma förefaller regeringsfrågan nu att ha hamnat i ett helt låst läge.

När jag läser de olika uttalanden som görs dessa dagar har jag svårt att hitta några öppningar värda namnet.

Två statsministeromröstning återstår nu innan vi hamnar i mardrömsscenariet med ett nyval. Och enligt min mening borde dessa två omröstningar klaras av innan jul. Det finns inga legitima skäl att efter alla dessa veckor skjuta frågorna ytterligare över jul- och nyårshelgerna.

De två omedelbara alternativen är en ny regering Löfven eller en regering Kristersson, och jag har svårt att se att de som hitintills gjort så kan fortsätta att bara rösta nej till dem bägge.

Valet må vara svårt för dem, men valet måste icke desto mindre träffas.

Sedan har jag svårt att förstå varför centern och liberalerna nu förefaller avvisa att själva sitta i något av dessa regeringsalternativ. De har försatt sig i en situation där de har att välja mellan två alternativ som bägge ger dem påtagligt mycket mindre inflytande än vad de skulle kunna få.

Visheten i detta är inte alldeles uppenbar.

Vill man släppa fram en ny regering Löfven borde man självfallet också ta plats i denna för att då påtaglig kunna vara med och påverka den dagliga politiken. Och vill man släppa fram en regering Kristersson bör man självfallet också ta plats i denna för att vara med och utforma den dagliga politiken.

Och argumentet att man aldrig någonsin vill acceptera att en regering Kristerssons budgetförslag går igenom riksdagen med hjälp av Sverigedemokraternas röster kastade man ju själv på sophögen i voteringen om statsbudgeten för det kommande året.

Hur allt detta kommer att utvecklas återstår nu att se. Alldeles uppbyggligt är skådespelet dock knappast.

För min del blir det nu dagar i Stockholm innan jag mot slutet av veckan styr färden mot sydligare nejder för att fira jul.


Avslut på högsta nivå i Peking.

12 december 2018

PEKING: Sommarolympiaden här 2008 ledde till att det togs krafttag mot de förfärliga luftföroreningarna i den kinesiska huvudstaden, och gradvis verkar det också börja ge resultat.

I dag var det en kall, klar och vacker dag här.

Jag hann med en promenad också i en av stadens traditonella parker på förmiddagen innan det var dags för än mer seriösa aktiviteter.

Ett antal av oss som var med nere i Guangzhou flög i går kväll upp hit för att fortsätta samtal också med den högsta ledningen

Och på eftermiddagen bröt vi upp från vårt hotell för den korta bilfärden till enorma Great Hall of the People vid Tiananmen där den kinesiska stats- och partiledningen traditionellt tar emot för samtal.

Jag var här som utrikesminister och togs då emot av dåvarande vicepresidenten Xi Jinping. Och jag var här för några år sedan i en grupp liknande dagens och togs då emot av presidenten och partiledaren Xi Jinping för ett timslångt meningsutbyte.

Och i dag var arrangemanget i stor sett detsamma.

Polisen spärrade all trafik på stora huvudgatan för vår buss. Vi stegade uppför de stora trapporna till den väldiga byggnaden. Instruktioner från det kinesiska protokollet. Vänta ett tag med damer som serverade sedvanligt grönt the. Uppställning för obligatoriskt gruppfoto.

Presidentens ankomst. Fotoblixtar i mängder. Han står i centrum för allt i detta land i dessa tider.

Och sedan till rummet med den fina panoramamålningen över Peking för samtal.

Och Xi Jinping hade med sig såväl utrikesminister Wang Yi som dennes företrädare och nu på högre position Yang Jiechi. Gamla kollegor.

Relativt kort inledning av Xi Jinping. Smicker om hur betydelsefulla personer vi var. Nåja. Varefter vissa av dessa personer fyllde på med smicker om Kina och dess utveckling.

Delar tveklöst berättigat – annat kanske lite mindre så.

Men sedan intressantare när presidenten svarade.

Den ekonomiska utvecklingen i fokus. En serie siffror om framgångarna under de senaste fyra decennierna, men samtidigt en medvetenhet om att tiderna nu hade blivit lite mer besvärliga.

Underströk att man på senaste tiden tagit flera steg mot ökad öppenhet i ekonomin. Kina strävar inte efter stora handelsöverskott och kommer att importera mera. Från kvantitativ till kvalitativ tillväxt.

Lite defensivt om det omtalade stora globala infrastrukturinitiativet. Reformpolitik en uppgift som aldrig upphör, underströk han.

Och tillade att han snart kommer med ett större tal i samband med en konferens om de 40 år som gått sedan Deng Xiaopings beslut hösten 1978 om ”reformer om öppna upp.”

Någonting är på gång. Och det behövs. Både vad gäller en kinesisk ekonomi som nu saktar in och vad gäller den för hela världen påtagligt farliga handelskonfrontationen med USA.

Vi får se. Det blir viktigt.

Nu återstår bara något möte och sedan bär det hemåt igen.

Det har varit ett nyttigt och intressant besök i ett land vars utveckling är av avgörande såväl politisk som ekonomisk betydelse för världen. Och där vi behöver såväl djupare kunskap som bättre kontakter.

För att förstå, för att ta tillvara våra intressen och för att främja våra värderingar.


Från Guangdong till Peking.

11 december 2018

GUANGZHOU: I dalen med de heta källorna en bit utanför den stora staden har vi fortsatt våra diskussioner om Kinas utveckling och de globala utmaningarna.

Guangdong-provinsen med sina 120 miljoner invånare har varit spjutspetsen i den väldiga kinesiska omvandlingen under de senaste fyra decennierna, och till dess kraft skall självfallet läggas Hong Kong och dess inflytande.

Utvecklingen här kring Pärlflodens delta har förändrat vår värld.

När jag för ca tre decennier sedan besökte den stad Shenzhen man hade börjat bygga vid gränsen till Hong Kong var det knappast något mer imponerande ställe. Men i dag är staden en ledande knutpunkt i den globala digitala utvecklingen med företag som Huawei och Tencent.

För lite mindre än två decennier sedan reste jag runt i provinsen och studerade leksaksindustrin. Unga människor från det inre av Kina vallfärdade till kustprovinsens fabriker där ca 80% av världens samlade leksaksproduktion ägde rum.

Det var då det. Nu har större delen av dessa fabriker flyttat till antingen det inte av Kina eller till länder i Sydostasien. Löneläget här är numera alldeles för högt. Det är högteknologin som är den nya drivkraften.

Hur ser det ut här i Pärlflodens delta om ytterligare två, tre eller fyra decennier? Takten i omvandlingen förefaller snarast att öka. Nya teknologier skapar helt nya möjligheter.

Och så den avgörande men här knappt alls diskuterade frågan: hur kommer Kinas politiska system att utvecklas?

De senaste åren har inneburit att taket sänkts och repressionen ökat, och det är knappast ett styrketecken.

Starka system får styrka också genom sin öppenhet. Svaga system söker sitt skydd i slutenhet.

Nyss har vi avslutat diskussionerna här i en session med bl a FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-Moon och mig själv. Och det blev en session med mer av klarspråk om de globala utmaningarna än i en del av diskussionerna i övrigt.

I eftermiddag sätter vi oss i flygplan upp till Peking för fortsatta diskussioner där under morgondagen.

Här har vi bl a mött parti- och provinsledningen i Guangdong, liksom Kinas vicepresident, men i morgon blir det diskussioner på mer nationell nivå.

Nyheterna från Europa tränger dock fram även här.

Med en VPN-kanal via Hong Kong har jag lyckats bibehålla kontakten med twitter och andra nyhetsflöden som annars är spärrade av den strikta nätcensuren här. En av provinsens funktionärer jag satt med på middagen i går kväll sade att det är så alla gör.

Den brittiska kollapsen i Brexit-frågan fortsätter.

Och nu blir det extra EU-toppmöte på torsdag, före det ordinarie toppmötet på fredag, för att se vad som dels kan göras för att dels underlätta för London och dels förbereda för det utträde genom krasch, med alla de kort- och långsiktiga problem detta skulle innebar, som nu dessvärre inte kan uteslutas.

Och hemma följer den ena kraschen i regeringsförhandlingarna på den andra. Snart närmar vi oss det läge där detta börjar att skada Sverige.

För dagen avhåller jag mig från ytterligare kommentarer om detta.

Hemma utgår jag från att den till synes outtömliga tillgången på statsvetare kommet att fortsätta att försörja media med sin vishet i ärendet.


Huawei och makten över framtiden.

10 december 2018

GUANGZHOU: Att säga att frågor om Kina i dag står högt upp på den internationella agendan är ingen överdrift.

De senaste fyra decennierna har inneburit en närmast explosiv tillväxt av landet. Man har gått från ca 1,8% till ca 18% av den globala ekonomin när man steg för steg liberaliserat ekonomin och öppnat upp landet gentemot omvärlden.

Och denna utveckling har på ett eller annat sätt berört varje del av den globala ekonomin i övrigt. Det handlar både om en mycket stor ökning av den samlade globala ekonomin och om en mycket påtaglig tyngdpunktsförskjutning i denna.

I ett längre historiskt perspektiv innebär detta att Kina är på väg att återta den relativa position i den globala ekonomin man hade innan den industriella revolutionen förde upp först Europa och sedan dess avläggare i Amerika till närmast unik global dominans.

Då var det Europas förmåga att bygga institutioner och utnyttja teknologier som skapade förutsättningarna för den västliga världens maktutveckling. Ångmaskinen, kolgruvorna, järnvägarna, elektriciteten, flygplanen och mycket annat lyfte de västliga samhällena på ett alldeles unikt sätt.

Nu går den industriella epoken gradvis mot sitt slut, och den digitala revolutionen börjar att omvandla våra samhällen och ekonomier. Och den stora frågan är vilka länder och delar av världen som kommet att dominera den epok som nu steg för steg växer fram.

De senaste åren har Kina blivit allt tydligare med sina ambitioner i dessa avseenden, och det är till stor del detta som nu lett till den kraftiga motreaktion vi ser i den amerikanska politiken, med tilltagande kraft bara under de senaste månaderna.

President Trump förefaller närmast besatt av underskotten i den amerikanska handeln med Kina, och söker det ena sättet efter det andra att vända de siffrorna, om än hitintills helt utan framgång. Underskottet har i själva verket ökat.

Men det är inte den intressanta striden.

Den just nu kanske intressanta striden handlar om regler och standard för den 5G-teknologi för mobil kommunikation som kommer att föra oss in i en helt ny fas av den digitala utvecklingen.

Med den möjliggörs mycket snabb och mycket tillförlitlig överföring av mycket stora mängder data, och därmed öppnas för en utveckling där allt mer integreras i nätverk och olika typer av mer eller mindre autonoma system.

Och striden handlar nu om kontrollen av kärnfunktionerna i dessa kommande nätverk.

Mycket handlar om det snabbt växande kinesiska företaget Huawei.

Med ca 80.000 ingenjörer och en årlig budget för forskning och utveckling kring 120 miljarder kronor tar man fram teknologier på framkant, men kanske än viktigare för dess framgång på de globala världsmarknaderna är att den kinesiska staten hjälper till med erbjudanden om finansiering som gör att Huaweis erbjudanden för många är svåra att motstå.

En rad länder har av säkerhetsskäl stoppat Huawei att installera sin teknologi hos dem av fruktan för att den skulle kunna användas av den kinesiska staten mot dem. Men Huawei vänder sig självfallet med kraft mot alla dessa misstankar.

Och just nu är det uppenbart att USA har aktiverat sina insatser för att stoppa Huawei.

Det handlar inte nödvändigtvis om att Huawei just nu underlättar olika typer av kinesiska cyberoperationer.

Men det säger sig självt att om man vill bryta sig in i ett hus längre fram underlättar det om man har levererat och installerat avgörande delar av detta hus.

Var och en som har digitala verktyg vet att det ofta sker successiva och ibland automatiska uppgraderingar av mjukvaran i dessa. Inte sällan rapporterar en applikation automatiskt tillbaka om hur den fungerar och olika fel och brister som kan uppstå.

I princip är det möjligt att initiera en sådan uppgradering av mjukvaran som plötsligt öppnar upp för helt andra intrång och funktioner, och det utan att detta går att detektera.

De kinesiska säkerhetslagar som fått en allt mer sinister karaktär under senare år gör att myndigheter kan ålägga kinesiska förtag i princip vad som helst som ligger i den kinesiska statens intresse.

Och det är här farhågorna för att låta Huawei leverera kärnfunktioner i de kommande 5G-system som blir infrastrukturen i nästa skede av den digitala eran kommer in. I land efter land står den frågan i dag på dagordningen.

Det handlar om rädslan för att Kina skulle kunna få tillgång till betydande delar av det globala dataflöden med allt vad detta skulle kunna innebära.

Sverige är en del av denna kamp i och med att Ericsson är Huawei:s viktigaste konkurrent på de globala marknaderna.

I grunden handlar det om kinesiska Huawei och ZTE mot nordiska Ericsson och Nokia, även om amerikanska företag som t ex Cisco också levererar avgörande teknologier.

Men bortom denna konkurrens eller konflikt kommer den stora frågan om utvecklingen av och tillämpningen av olika former av artificiell intelligens. Kina har som uttalad ambition att bli ledande vad gäller detta till 2030, och de satsningar man gör är också mycket omfattande.

Och konsekvenserna om de skulle vinna den kapplöpningen skulle bli betydande.

Rubrikerna i dessa dagar om Huawei signalerna kring den nya konflikten om dominans i skedet efter det industriella. I det skedet förlorade Kina. I det kommande skedet vill man vinna.