Kriser med och i Mellersta Östern.

20 mars 2015

BRYSSEL: Efter att ha tagit det påtagligt arla morgonplanet från Bromma har jag nu anlänt hit i akt och mening att på sedvanligt sätt deltaga i årliga stora Brussels Forum.

Det blir diskussioner och informella samtal om åtskilligt, och jag står i år i det officiella programmet för att dels diskutera Europas roll i dynamiken i Östasien och dels säkerhetsfrågor i det vidare Östersjö-området.

Hemma i Stockholm är det alldeles självklart den eskalerande konflikten mellan Sverige å den ena och Saudiarabien och arabvärlden å den andra som dominerar. 

Och det med all rätt.

Redan innan man hade lyckats att förvandla detta till den allvarliga kris den i dag är skrev jag på denna plats utförligt om innebörden av det militära samförståndsavtalet med Saudiarabien och betydelsen av att den frågan hanterades på ett korrekt sätt.

Så blev det, som bekant, inte – för att uttrycka saken försiktigt.

Och nu är vi där vi är. 

Jag har absolut ingen anledning att strö salt i såren – det handlar om en kris som skadar Sverige och där såväl det utrikespolitiska som ekonomiska priset riskerar att bli betydande.

Ingen kan glädjas över detta.

Sveriges utrikespolitiska möjligheter i denna region kommer nu att vara tämligen begränsad. Och jag har redan tidigare varnat för att underskatta de ekonomiska konsekvenserna för export och företagande.

Fokus för vår politik i regionen kommer nu med nödvändighet att ligga på att försöka att begränsa skadeverkningarna på sikt av den kris som vi just nu är mitt uppe i. 

Och de ansträngningarna har vi alla en skyldighet att försöka att medverka i.

Att säga att regionens framtid underlättats av resultatet av parlamentsvalet i Israel i tisdags vore nog inte korrekt. 

Motsatsen tror jag dessvärre snarare kommer att bli fallet.

Premiärminister Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti klarade sig genom en cynisk slutoffensiv som spelade hårt på rädsla och fördomar, också riktad mot det egna landets palestinska befolkning.

Rakt på sak sade han också att han skulle göra vad han kunde för att motverka bildandet av en palestinsk stat och därmed förverkligandet av den fredslösning som så gott som hela världen i övrigt stöder.

Enda undantaget är väl Iran, som säger att man vill ha en stat som omfattar alla som bor och lever i området, även om man kvalificerar med att säga att man är beredd att acceptera den lösning som palestinierna själva kommer fram till.

Men lite paradoxalt är således att det nu är ledarna i Teheran och ledaren i Tel Aviv som är de som motsätter sig en tvåstatslösning.

De första för att de inte erkänner Israel och vill se en storstat mer palestinsk majoritet, den senare för att han vägrar att se ett Palestina och därmed tvingas till en närmast evig ockupationspolitik.

Att han efter valet försökt att något modifiera sitt uttalande förändrar tyvärr föga. Det han sade i valrörelsens slutskede stämde tyvärr väl med den ordkunskap politik han drivit under de senaste åren.

Med all sannolikhet kommer detta nu att leda till att palestinierna kommer att accelerera sin diplomatiska och legalistiska offensiv mot Israel och ockupationspolitiken, och den israeliska reaktionen på detta riskerar i sin tur att förvärra situationen på de ockuperade områdena med de konsekvenser detta kan komma att få.

Hur USA kommer att reagera blir den kanske viktigaste frågan.

Hitintills är det USA:s veto som har förhindrat FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om grunderna för en fredslösning, men det skall inte uteslutas att detta nu kommer att förändras.

President Obamas vilja att alltid rädda en israelisk premiärminister som gör sitt yttersta för att sabotera hans politik har sannolikt sina gränser.

Och kanske är detta ett av de få sätt som nu står till buds för att försöka att påverka utvecklingen. 

Alldeles säkert är president Obama frestad att ta detta steg, men lika säkert är att Israel skulle kunna mobilisera ett betydande inrikespolitiskt motstånd i USA i mot det.

Arbetet i den s k kvartetten – med EU, USA, Ryssland och FN – kommer i detta läge att bli viktigt. Och den EU-position som vi ju arbetade fram under det svenska ordförandeskapet 2009 borde kunna bli den linje som kvartetten i dess helhet samlas kring.

För Sveriges del innebär väl det israeliska valresultatet att våra möjligheter kommer att vara fortsatt beskärda. 

Det formella svenska erkännandet av Palestina har visserligen inte följts av utnämning av ambassadör och andra steg som brukar höra till, men jag tror knappast att detta minskat Israels skepsis mot vår politik.

Och denna innebär ju betydande begränsningar t ex vad gäller möjligheter att avlägga högnivåbesök i de palestinska områdena.

Som utrikesminister besökta jag Ramallah, Nablus, Hebron och Gaza, för att nu bara nämna de större palestinska städerna, men detta var de facto bara möjligt med viss tolerans och hjälp från också israelisk sida. 

Den finns knappast i dagens situation med de konsekvenser detta riskerar att få. 

I dagarna fortsätter vid Genève-sjön de avgörande överläggningarna med Iran i den nukleära frågan, och om detta har jag ju skrivit åtskilligt. 

Jag har i dagarna också skrivit en s k syndikerad artikel för internationell press i frågan.

Men nu är det Brussels Forum som gäller för mig. 

I eftermiddag börjar våra diskussioner.

Då blir det såväl Zbigniew Brzezinski som Federica Morgherini och Jens Stoltenberg. Och i kväll dessutom Cecilia Malmström.


Val och frågor i Finland.

17 mars 2015

HELSINGFORS: Vackra dagar här i huvudstaden vid Finska Viken, och för min del har det ju främst handlat om det styrelsemöte där Emma Bonino och jag tog över som nya Co-Chairmen av European Council on Foreign Relations.

Huvuddelen av våra diskussioner i går och i dag har naturligt nog handlat om organisation och ekonomi och om hur ECFR på olika skall fortsätta att utvecklas och växa.

Bland annat diskuterade vi frågan om nya personer som skulle kunna tänkas vara aktuella som medlemmar. 

En viss oro uttrycktes för att det riskerar att bli för många utrikesministrar i kretsen. Det är personlig kvalitet och inte formell position som meriterar medlemsskap.

Men alldeles självklart, i en krets som denna, har det diskuterats åtskilligt av politik också.

I dag avslutade vi med att utrikesminister Erkii Tuomioja bjöd på lunch, och med personer som bl a Martti Ahrisaari, Javier Solana, Olli Rehn, Timothy Garton Ash och Jaako Ilionemi runt bordet säger det sig självt att det blev ett intressant samtal.

Och naturligt nog var det utvecklingen i Ryssland och det europeiska svaret som stod i fokus. Att det handlar om en långsiktig utmaning för Europa rådde det inga delade meningar om.

Här i Finland har valrörelsen inför valet den 19 april just dragit i gång. 

Motsättningarna i den mycket breda regering under Alexander Stubb som försökt att styra landet blev mycket uppenbara innan riksdagen skiljdes åt, och någon upprepning av just den breda koalitionen blir det med största sannolikhet inte efter valet.

Som opinionsundersökningarna nu ser ut blir det centerpartiet som blir det största partiet, men om det sedan blir samlingspartiet, socialdemokraterna eller de s k Sannfinnländarna som blir näst största parti, liksom vilken koalition som kommer att bildas efter valet, kommer nog att förbli en öppen fråga i alla fall tills dess att rösterna räknas.

Naturligt nog är det ekonomin som står i centrum. Så brukar ju valrörelser vara. 

Och det är inte bara den rapport som ju Anders Borg var med och författade som visar på rätt betydande utmaningar för den ekonomiska politiken i Finland under de närmaste åren.

Men alla jag talade med vittnade om att väljarnas intresse för utrikes- och säkerhetspolitiken nu var betydligt större än tidigare. 

Motsättningarna mellan partierna kring den skall inte överdrivas. 

Det är svårt att se att det under de närmaste åren kommer att finnas den erforderliga kvalificerade majoriteten i riksdagen för att ansöka om medlemsskap i Nato, men min kvalificerade hissningar skulle vara att den kommande regeringen uttryckligen kommer att vilja hålla denna option öppen.

Att slänga igen dörren på det sätt som sker i Sverige är inte en politik som det är sannolikt att Finland kommer att ha. 

Min lunch med president Sauli Niinistö på hans residens Talludden i går handlade naturligt nog mycket om dessa frågor. Det är vikigt med öppna kanaler mellan Sverige och Finland i frågor som dessa.

Och att presidenten nära följer diskussionen också i Sverige är knappast konstigt. 

Den säkerhetspolitiska länken mellan våra bägge länder – inom de naturliga ramar som också medlemsskapet i EU och det nära partnerskapet med Nato utgör – har under senare år blivit allt starkare.

Och alldeles säkert finns ytterligare steg som skulle kunna tas under de närmaste åren för att stärka säkerhets- och försvarssamarbetet inom det nordiska och Östersjö-området i dess helhet. 

Att detta också innebär ett utökat samarbete med Nato krävs det bara en blick på kartan för att konstatera. 

Det förstärkta försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland är självfallet viktigt i sig, men kan också fungera som modell för vad vi kan göra med våra andra grannländer i regionen. Några principiella hinder finns ju knappast längre.

Men nu flyger jag tillbaka i Stockholm för att tillbringa de kommande två dygnen där med olika frågor. 


Helsingfors, Stockholm och Bryssel

15 mars 2015

STOCKHOLM: En härlig förvårsöndag, och självklart att också försöka att njuta lite av det goda vädret.

Veckan som kommer blir för min del en vecka blandad mellan Helsingfors, Stockholm och Bryssel med olika samtal och aktiviter med den europeiska utrikespolitiken i centrum.

I Helsingfors i morgon och på tisdag har vi styrelsemöte med European Council on Foreign Relations, och tillsammans träffar vi på tisdag också utrikesminister Erkki Tuomioja.

Men jag passar självfallet på att ha också en del andra kontakter när jag är i den finska huvudstaden. Om jag hinner med också ett sedvanligt besök på Akademibokhandeln återstår att se.

Efter två dagar hemma blir det så mot slutet av veckan dags för årliga stora Brussels Forum som ju samlar ledande tänkare, tyckare och aktörer från främst Europa och USA till några dygn av samtal och diskussioner i olika frågor.

Men det viktigaste som händer denna vecka är nog främst samtalen i Lausanne mellan främst USA och Iran om den nukleära frågan. Slutet av mars har ju satts som slutpunkt för dessa ansträngningar.

Viktigt i det sammanhanget blir också mötet i Bryssel med Irans utrikesminister Zarif och de europeiska utrikesministrar som i övrigt deltar i dessa samtal.

Där kommer med all sannolikhet frågan om avvecklingen av sanktionerna vid en överenskommelse att bli mycket viktig. 

Här har Europa all anledning att ligga på framkant. Vi har ett påtagligt strategiskt intresse av att satsa på en gradvis normalisering av och med Iran.

Här kommer det att krävas mycket av diplomati. Och det är ju inte uteslutet att Europa skulle kunna ligga på framkant också när det gäller att stimulera den dialog mellan Iran och Saudiarabien som är viktig för att kunna förhindra att olika konflikter i regionen förvärras.

På tisdag är det så val till Knesset i Israel, och skall man tro de sista av de opinionsundersökningar som publicerats har premiärminister Netanyahu och hans parti Likud förlorat mark under slutskedet, och det förefaller just nu inte osannolikt att det blir den s k zionistiska koalitionen under Isaac Herzog och Tzipni Livni som blir största parti.

I så fall återspeglar det sannolikt till stor del ett missnöje med interna förhållanden i Israel, men innebär ju samtidigt att skrämselpropaganda med Iran och allt annat tydligen inte har fungerat. Och det har måhända sin betydelse för den kommande israeliska politiken.

Veckan innebär ju också möte med EU:s stats- och regeringschefer med diskussion om attityden mot Ryssland, men måhända också med viss diskussion om vad som egentligen kommer att hända med Grekland. 

Landets vänsterpopulistiska regering, med sitt högerextremistiska inslag, förefaller att köra landet mot avgrunden.

På onsdag är det ett år sedan president Putins triumfatoriskt nationalistiska anförande i Kreml ok annekteringen av Krim, och säkert kommer man i landets allt mer bekymmersamma situation att göra vad man kan för att påminna om den triumf man anser att Krim-erövringen innebär.

Vad som egentligen händer bakom Kremls höga murat vet vi i dessa tider inte så mycket om, men allt tyder på att spänningar och motsättningar har skärpts i alla fall sedan mordet av Boris Nemtsov. 

Ryktena har som bekant varit många, men det ända som är riktigt säkert är att läget absolut inte varit normalt i maktens högre cirklar i Moskva under den allra senaste perioden.

Men sannolikt kommer olika händelser och uttalanden under de kommande dagarna att bidra till lite mer av klarhet om vad detta kan tänkas komma att innebära för landets politik.


Stimulerande i Köpenhamn.

12 mars 2015

KASTRUP-ARLANDA: Det blev en utflykt till Köpenhamn i dag för att på ett stort möte diskutera olika globala utmaningar med bland andra f d EU-kommissionären Connie Hedegard.

Men vi känner varandra väl sedan långt tidigare. För publiken berättade hon historier on vad jag sagt på ett möte i Paris 1990. Och det var ju vid det här laget ett tag sedan. 

Nu talade Connie engagerat och kunnigt om de globala klimatutmaningarna, och jag försökte göra detsamma om spänningen mellan geopolitik och globalisering i den farligare tid som vi nu kommit in i.

Intresset var i alla fall stort. 

Till det mest givande under min tid i politiken har faktiskt hört olika delar av det nordiska samarbetet. 

Vi är samhällen och länder som behöver veta hur nära vi är varandra, men också lära känns varandras olika identiteter och historia. 

Och i det europeiska och internationella arbetet var samhörigheten i den nordiska kretsen alltid en viktig styrka.

Ibland har jag en känsla av att insikten om detta har försvagats under senare år. Om det förr var en självklarhet att alla ledande politiker i Norden deltog i Nordiska Rådets sessioner är det tyvärr inte längre fallet.

Måhända är vi svenskar de största syndarna i detta sammanhang. Övriga nordiska länder följer bättre med vad som händer i Sverige än vad de allra flesta hos oss bryr sig om vad som händer i de övriga nordiska länderna. 

Köpenhamn verkar ligga långt borta från Stockholm. För många verkar det mest var en inspelningsplats för TV-serier. Och i media framställs dansk politik ofta som trångsynt och provinsiell.

Men så är det inte. Danmark är en imponerande global handelsnation. Maersk är ett företag som når varje hörn av världen. Och även om samhällsdebatt ibland har en annan nyans än hos oss är den ofta spännande och intressant.

Någon gång senast i september i år går man till val till folketinget. Fortfarande är det lite oklart när – drottningens 75-årsdag är hur som helst någonting som måste respekteras.

Det har inte varit en alldeles lätt tid för Helle Torning-Schmits lätt brokiga koalitionsregering. 

Och att man efter retorik till vänster lade den ekonomiska politiken på väsentligt sundare kurs kom inte att uppskattas av de socialdemokratiska väljarna.

Helle fick mycket av erkänsla för det sätt hon hanterade terrorangreppet i Köpenhamn nyligen. Men om det räcker till att påverka ett val ett antal månader fram i tiden är nog osäkert.

Så det kan man mycket väl bli regeringsskifte i Köpenhamn senare i år. Men val är alltid val, och ingenting är klart förrän allting är klart.

I Stockholm handlar mycket fortfarande om effekterna av regeringens minst sagt mindre lyckade hantering av det s k Saudi-avtalet.

Jag har inskränkt mig till att publicera en artikel i Dagens Industri i dag som i allt väsentligt följer de linjer jag skrivit tidigare på denna plats, och i övrigt avböjt alla kommentarer.

Men möjligen finns det anledning att återkomma om ett litet tag. Viktigast nu är, enligt min mening, att försöka att begränsa skadorna för Sverige. 

Och kan jag dra något strå till den stacken skall jag självfallet göra det.

I går var statsminister Stefan Löfven på arbetsbesök i Kiev, och de markeringar och åtaganden som gjordes där var både viktiga och bra.

Samma dag fattade IMF:s styrelse i Washington beslut om det nya stödprogrammet på omedelbart 17,5 miljarder dollar, och till det läggs nu också ety svenskt stödlån på ca 850 miljoner kronor.

Grunden till det ligger i en artikel som dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt och jag skrev på DN Debatt förra året. Men att den nuvarande regeringen fullföljt denna inriktning är självfallet någonting som är positivt och viktigt.

Däremot ser det nu allt sämre ut för Grekland, som jag noterar tidigare. Förtroendet för regeringens i Athen förmåga att hantera situationen är ytterligt låg. 

Skatteintäkterna har minskat dramatiskt, och den uppgång av investeringar och tillväxt som faktiskt fanns har helt och hållet försvunnit. 

Och nu håller pengarna på att ta slut – samtidigt som kommer med förstklassiga dumheter som att på nytt begära krigsskadesstånd av Tyskland. 

Däremot verkar det som om det går lite bättre för den europeiska ekonomin i övrigt. En resa tur och retur till Kastrup ger möjlighet att utbyta lite intryck också med olika företrädare för olika företag.

Euron har försvagats, vilket ju hjälper till lite med exporten. Att energikostnaderna minskat påtagligt är självfallet en fördel. Och den något kontroversiella politiken med ”helikopterpengar” från den Europeiska Centralbanken hjälper tveklöst i det korta perspektivet.

Strukturella utmaningar finns det dock åtskilligt av.

Och det påmindes vi ju tämligen brutalt om när först Sony i Lund varslar 1.000 personer och Ericsson därefter varslar över 2.000 personer. 

Detta kan man knappast lasta denna regering för, men att den i detta läge inte är mer aktsam om vår ställning på viktiga exportmarknader, eller att den går till härnadståg mot företagande och förnyelse i den också sysselsättningsmässigt viktiga välfärdssektorn är självfallet mycket olyckligt.

Sådant får dessvärre effekter. Negativa effekter, för att vara precis.

I morgon blir det så en arbetsdag i Stockholm. 

Frågor med anknytning till Ryssland står på min dagordning. Och förberedelser för olika aktiviteter under den kommande veckan – det blir mindre Stockholm för mig då.

Men det kommer säkert också att finnas anledning att se vad det är som regeringen sagt i försvarsfrågan under de timmar som jag befunnit mig på andra sidan Öresund.


Sverige har skadats.

10 mars 2015

STOCKHOLM: Jag ser i media att det finns de som närmast gläder sig över den verbala och politiska konflikt mellan Sverige och Saudiarabien som nu mobiliserat hela Arabförbundet mot oss och som mycket väl kan komma att trappas upp ytterligare.

Det finns det absolut ingen anledning till. Snarare till en betydande oro för de konsekvenser detta kan komma att få. Jag tror det vore oklokt att undervärdera riskerna.

Vad Sverige tyckt och tycker om situationen för mänskliga rättigheter i en rad olika länder i arabvärlden är ingen hemlighet och har knappast heller förändrats under senare år.

Det är knappast i detta allena – eller ens främst –  som roten till den nu tämligen dramatiskt upptrappade konflikten ligger. 

Det handlar i allt väsentligt om hanteringen av samarbetsavtalet på försvarsområdet. 

Vad jag tycker om det samarbetsavtal också på försvarsområdet som den svenska regeringen – en socialdemokratisk sådan – ingick 2005 har jag skrivit om här och också gett uttryck för på annat sätt.

Under vår tid i regeringen var det naturligt att respektera detta avtal. Det var Sverige – inte en enskild regering – som ingått avtalet. Och därmed handlade det inte minst om Sveriges trovärdighet som fördragspartner.

Den trovärdigheten är viktig för ett relativt litet land som Sverige. Skulle det skapas ett intryck att vi under trycket av den ena eller den andra debatten springer ifrån våra åtaganden skulle det vara allvarligt.

Mycket av det som Sverige exporterar av högteknologi kräver ju olika typer av långsiktiga åtaganden. Det gäller alls inte enbart försvarsmateriel. 

I sak innebär detta avtal faktiskt inte särskilt mycket. 

I media kallas det felaktigt för ett vapenavtal, men sanningen är ju att den försvarsmaterielexport som nu skett och sker regleras och avgörs på helt andra sätt och i formell mening inte har någonting alls med detta avtal att göra.

Men nu har utveckling gått dit hän att avtalet sägs upp på sätt som riskerar att uppfattas som en mer eller mindre avsiktligt ovänlig handling. 

Att Jonas Sjöstedt är ute och jublar över det han kallar ”en seger” gör ju inte saken så mycket bättre ur detta perspektiv.

Föreställningen att detta skulle förändra situationen för medborgerliga fri- och rättigheter i Saudiarabien tror jag, för att uttrycka mig försiktigt, är överdriven. 

Mer korrekt är väl att säga att det är en ren illusion. Det är väl sannolikt att vi i stället t o m förlorat möjligheten att under en obestämd tid ens tala med de styrande i landet.

Däremot finns en påtaglig risk att det, inte minst efter den upptrappning vi sett det senaste dygnet, kommer att drabba svenska intressen inte bara i Saudiarabien självt. 

Vi kan, i den värld vi lever i, vara alldeles övertygade om att denna utveckling studeras med glädje i olika länder som såväl på dessa som på andra marknader ser Sverige som en farlig konkurrent. 

Och de kommer knappast att undvika att utnyttja den.  De kommer med glädje och entusiasm att försöka fylla det tomrum som i värsta fall kommer att lämnas efter oss.

Omvandlingen i arabvärlden är alls ingen harmonisk eller okomplicerad process. Och vi har tragiskt nog sett stora bakslag under de senaste åren, om än det inte främst handlar om Saudiarabien.

I det Egypten som utrikesministern besökte, och uppenbarligen hade goda överläggningar med, fängslades den demokratiskt valde presidenten och omkring tusen personer sköts ihjäl på gatorna. 

Men jag tycker trots detta att det är viktigt både med handel och dialog med också detta viktiga land. Utan att göra avkall på vår uppfattning.

Våra möjligheter att vara aktör i fredsprocesser eller andra utvecklingar i denna region skall inte överdrivas. Det gällde förvisso också under alliansregeringens tid.

Men vi har ett intresse av att ha ett brett kontaktnät, kunna föra dialog med regionen i dess helhet och uppfattas som en intressant och relevant partner i olika frågor.

Och jag tror dessutom att vår handel och annat samarbete i det längre perspektivet är en positiv kraft när det gäller att utveckla dessa samhällen. Ju större och ju bredare desto bättre.

Det som inträffat är i alla delar olyckligt. Sverige har skadats. 

Men skyttegravarna får inte grävas djupare. Det ligger i vårt intresse att komma upp ur dem. För det krävs både diplomati och politik.

 


Inför veckan som kommer.

08 mars 2015

STOCKHOLM: Söndag kväll efter en angenäm helg hemma. Och vädret har tydligt visat att våren är på väg.

Med undantag för en utflykt till Köpenhamn kommer den kommande veckan för mig att bli en vecka av arbete här hemma i Stockholm. Angenämt och behövligt.

Men världen står förvisso inte still.

I östra Ukraina förefaller konflikten att rent militärt att ha gått in i ett lugnare och mer avvaktande skede.

Och det är självfallet bra. 

I Kiev har samtidigt parlamentet fattat de olika beslut om budget och annat som bör göra det möjligt för IMF att vid sitt styrelsemöte på onsdag ge grönt ljus till stödprogrammet och relativt omgående börja de utbetalningar som landet är i stort behov av.

Hur det går med hanteringen av den ekonomiska krisen i Grekland är då en mer öppen fråga.

Här har stödprogrammet förlängts med fyra månader, men samtidigt skulle den grekiska regeringen komma in med besked om vilka åtgärder de avser att vidta för att uppfylla kraven på reformer.

Men det som kom från Athen i fredags var nog inte i alla delar ägnat att inge förtroende för deras vilja och förmåga i detta avseende. 

Och det skall bli intressant att se hur detta kommer att hanteras under de kommande dagarna. Pengarna i Athen håller på att ta slut.

I Irak fortsätter offensiven för att ta tillbaka staden Tikrit från Daesh, men det finns samtidigt betydande frågetecken för vad den kommer att innebära på sikt.

Är det så att detta uppfattas som en operation huvudsakligen av shia-milis finns det en betydande risk för att den avgörande operation för att försöka att återta Mosul som planeras för senare i år kommer att försvåras.

I Riga i fredags diskuterade EU:s utrikesministrar situationen i Libyen, men kom knappast längre än till att uttala ett starkt stöd för FN:s pågående ansträngningar att få till stånd någon form av politisk lösning.

Att det nu talas om att det i Libyen finns mellan en halv och en miljon flyktingar som skall försöka att ta sig över Medelhavet när vädret blir bättre har inte gjort oron över situationen i landet mindre i de sydeuropeiska länderna.

Men vi minst lika berörda. De som tar sig över Medelhavet stannar mer sällan i södra Europa – mönstret är att det är Sverige eller Tyskland som är deras destinationer.

Samtidigt fortsätter diplomatin med Iran i den nukleära frågan. 

Mitt intryck är att den israeliska premiärministern Netanyahus försök att med sitt avgörande inför kongressen i Washington stoppa processen knappast lyckats. 

Kanske ledde det svarar till en ökad beslutsamhet i såväl Teheran som Washington att göra det yttersta för att försöka nå en överenskommelse. 

Låt oss hoppas det. 


EU:s närområde och gammaltroende i Riga.

05 mars 2015

RIGA: Det är alltid lika spännande och angenämt att komma till den lettiska huvudstaden på andra sidan Östersjön. 

Och detta halvår har ju Lettland också ordförandeskapet i EU. Mötena avlöser varandra i snabb takt.

Det var också anledningen till mitt besök. 

En konferens med företrädare för utrikesutskotten i parlamenten i alla de olika EU-länderna ville diskutera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens utmaningar. 

Och man hade bett mig att komma med synpunkter på närområdespolitiken.

Men innan dess blev det i går kväll tid med middag med gamla lettiska vänner från politik och diplomati, och i dag på förmiddagen besök hos och längre diskussion med Rigas borgmästare Nils Ušakovs.

Han leder det ryskdominerade ledande oppositionspartiet Harmonicentrum, men har självfallet en stark ställning också som borgmästare i huvudstaden Riga.

Och vårt samtal tog sin naturliga utgångspunkt i mordet på Boris Nemtsov och vad det kan komma att betyda. 

Han har, av lätt insedda skäl, många kontakter med Ryssland, och hade i tisdags också åkte dit för att närvara vid Boris Nemtsovs begravning.

Självfallet var tonen i vårt samtal kring detta ämne, och kring utvecklingen när det gäller Rysslands politik gentemot Ukraina, djupt bekymrad.

På sina håll i den internationella debatten har det funnits farhågor för att det nu skulle utvecklas ett mer eller mindre omedelbart ryskt hot mot de baltiska staterna.

Jag tillhör inte dem som tror på det, och finner knappast dessa spekulationer speciellt konstruktiva. 

Även de ryskspråkiga i t ex Lettland och Estland ser den stabilitet som dessa länder har, och ser nu dessutom den betydande skillnaden i ekonomisk utveckling i förhållande till Ryssland.

Och att Ryssland skulle ta till omedelbar militär aggression gentemot dessa länder förefaller trots detta mycket osannolikt.

Det innebär inte att det inte finns problem och utmaningar. 

Den ryska propagandan mal på med sina mer eller mindre förvridna lögner, och delar av detta når självfallet in också i det lettiska avhäller.

Den ekonomiska krisen i Ryssland påverkar också, även om alla de jag talade med var ense om att det inte främst handlar om effekten av sanktionerna, utan om frånvaron av ekonomiska reformer i kombination med de klart lägre priserna på olja och gas.

Det blev en intensiv diskussion om närområdets olika utmaningar på den parlamentariska konferensen, och de diskussionerna kommer att fortsätta när EU:s utrikesministrar samlas här i morgon för sitt informella s k Gymnich-möte.

Ryssland, Ukraina och Libyen kommer med all sannolikhet att dominera diskussionerna där.

Och när jag åt lunch med utrikesminister Edgars Rinkevis på en förnämlig liten fiskrestaurang mitt inne i Rigas gamla stad var det rätt självklart förberedelserna för toppmötet med det Östliga Partnerskapet i maj som dominerade vårt samtal.

Innan jag ger mig iväg hemåt har jag på eftermiddagen också hunnit med att göra ett fascinerande besök hos de s k gammaltroende i deras helgedom i utkanten av Riga.

Det var den stora schismen i den ryska ortodoxa kyrkan i slutet av 1600-talet, där de s k gammaltroende vägrade att acceptera de anpassningar till den grekisk ortodoxa kyrkan som då gjorde, som ledde till att många tvingades att fly brutal förföljelse.

Och de kom till del att finna sin tillflykt inflika delar av det dåvarande ryska imperiets periferi. 

I dagens Lettland lär finnas kring 90.000 gammaltroende, varav ca 10.000 i Riga.

Helgedomen här är faktiskt de gammaltroendes största i världen i dess helhet.

Så det blev en fascinerande tur tillbaka i den ryska historien och i de religiösa tolkningarnas ibland svårfångade kraft. 

Den uthållighet och ihärdighet som de gammaltroende, med sin i många avseenden mycket konservativa syn, demonstrerat under dessa århundraden är det svårt att inte känna en viss beundran för. 

Och många av dem har också varit ekonomiskt mycket framgångsrika. 

Lettland är ett samhälle av mångfald, och de rysk-ortodoxt gammaltroende är är en fascinerande del av denna mångfald mitt i detta europeiska samhälle.

Men nu bär det dock hemåt till Stockholm. 

Air Baltics plan förefaller synnerligen fullbokat av en kombination av skolklasser och sammanträdesmänniskor. 

Snart återupptar också SAS flygningarna mellan Stockholm och Riga, och då får vi inte mindre än sju dagliga flygningar mellan den lettiska och den svenska huvudstaden.

Det visar på dynamiken i vår relation.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 634 andra följare