God Jul! Från den eviga staden.

23 december 2017

ROM: Det blir den eviga staden för mig dessa juldagar. Solen lyser, temperaturen ligger hyggligt över tio grader och borden på uteserveringarna är oftast upptagna, även om det självfallet kräver ytterkläder.

Italien självt rör sig fram mot parlamentsval den 4 mars, men vad de kommer att resultera i är höggradigt osäkert.

En återkomst för ambitiöse Matteo Renzi som premiärminister är mindre sannolikt, men den icke-socialistiska sidan är samtidigt splittrad och saknad tydlig ledare.

Populiska Grillo håller sin position i mätningarna trots tydligt kaos på de platser i Italien där man lyckats få sin kandidat vald. Rom självt är ett exempel på det.

Men staden Rom bjuder alltid på mycket med sin rika historia. Också om man skulle ja främst svenska glasögon på sig.

Hit har svenskar kommit under århundraden, några för att söka tillflykt, många för att söka inspiration.

Den Heliga Birgitta är väl förmodligen den enstaka svenska personlighet som genom historien gjort starkast intryck på både sin samtid och sin eftervärld. Hon tillhör nu dessutom Europas skyddshelgon.

Och det lilla klostret vid Piazza Farnese där hon också dog är en del av Sveriges historia i många avseenden.

Till mäktiga Palazzo Farnese snett emot – numera Frankrikes ambassad, och sannolikt den mest imponerande ambassadbyggnaden i världen – kom trehundra år senare under en tid Drottning Kristina sedan hon avsagt sig både sin krona och sin protestantiska tro, och också hon kom att bli en betydande gestalt som satte sina avtryck i påvarnas stad.

Över porten genom den gamla stadsmuren vid Piazza del Popoli står fortfarande skrivet om hennes magnifika intåg i staden i slutet av 1655. Och hon fick sin sista vila i själva Peterskyrkan.

Och listan kan göras längre.

Gustav III med sitt starka kulturella intresse och sin fåfänga var alldeles självklart här, och århundradet därefter vallfärdade generationer av skandinaviska kulturpersonligheter hit för att inspireras av de klassiska arvet.

Ett elegant svenskt institut finns det självklart här för att föra vidare studier av inte minst det klassiska arvet, men också arkeologi har utvecklats till ett betydande intresse. Kung Gustav VI Adolf kom ju ofta hit för att forska i etruskiska fornlämningar, och institutets källare är fyllt av fynd från dessa insatser.

Den europeiska politiken brukar ju ta paus under dessa helger, och förhoppningsvis blir det så också dessa dagar.

Oroande tecken när det gäller den ryska konflikten med Ukraina kommer jag alldeles säkert att ha anledning att återkomma till. Det finns dessvärre anledning att befara att konflikten kommer att intensifieras när alla de olika helgerna är över.

På andra sidan Atlanten har Trump fått igenom en skattereform vars effekter säkert kommer att dominera den amerikanska politiska debatten fram mot kongressvalen under kommande höst. Inte mycket har gått hans väg i övrigt, men ekonomin går bra, och detta har han dock fått igenom.

Jag har ju här tidigare kommenterat hans nya nationella säkerhetsstrategi, och det har jag i dag gjort lite mer utförligt i en av mina kolumner för Washington Post. Länk till den finns genom mitt Twitter-konto.

Men med detta önskar jag alla de som av det ena eller andra skälet följer denna blogg en riktigt God Jul!


Där försvann alliansfriheten också…

20 december 2017

STOCKHOLM: Det är alltid jäktiga dagar så här strax innan julen och helgerna i övrigt lägger sin frid i alla fall över landet.

I går var det så Berlin för min del med diskussioner med utrikesminister Gabriel och olika tyckare och tänkare i den tyska huvudstaden och dessutom möjlighet att se på de nya lokaler som ECFR håller på att flytta in i efter förskjutningen av tyngdpunkt från London till just Berlin.

Och i dag har det varit strategidiskussioner med också företrädare för vårt näringsliv om utvecklingen i och våra relationer till två så viktiga och olika länder som Kina och Tyskland.

Ute i den något vidare världen har EU-kommissionen fyrat av en kraftfull varning till Polen med anledning av hur man där försöker att försvaga rättsväsendets oberoende.

Farhågorna är förvisso högst berättigade, men om detta tillvägagångssätt gynnar det uttalade syftet tror jag dessvärre är mer diskutabelt. Hitintills är det nog snarare så att de starka orden från Bryssel bidragit till att stärka det inhemska stödet för det regerande partiet.

Från Bryssel noteras i dag att rådet kommit överens om regler för det fria dataflöden inom EU och nu är redo att gå vidare med förhandlingar med parlamentet för att föra denna viktiga fråga i hamn.

Här hemma har försvarsberedningen presenterat ett förslag med fokus på totalförsvaret, och det förtjänar säkert att studeras.

Jag noterar speciellt att man i beskrivningen av Sveriges politik talar om ”solidarisk säkerhetspolitik” som nytt begrepp medan det gamla begreppet ”militär alliansfrihet” inte finns med.

Det var många år sedan den gamla neutraliteten försvann ur officiella texter. Sedan talades det om alliansfrhet, och sedan inskränktes detta till militär alliansfrihet, och nu försvinner för första gången alliansfriheten helt och hållet ur en synnerligen officiell text.

Det saknar förvisso inte betydelse.


USA:s nya säkerhetsstrategi i eran Trump.

18 december 2017

BERLIN: Efter en dag med sammanträden på Schiphol-flygplatsen i Amsterdam har jag nu dumpit ner i den tyska huvudstaden för en snabb serie av möten här under morgondagen.

Under de senaste timmarna har jag hunnit med att läsa den nationella säkerhetsstrategi som Trump-administrationen nu presenterat.

Det är ett dokument som man filat på med omsorg i Vita Huset. När jag var i Washington nyligen höll man just på att lägga handen vid dess formuleringar.

Och jag tillhör dem som anser att dokument som dessa förtjänar att läsas noggrant. De sänder budskap.

Medan motsvarande dokument från 2015 – det från Obama-administrationens andra period – central’s talade om ”a rules-based international order advanced by US leadership that promotes peace, security and opportunity through stronger cooperation to meet global challenges” finns ingenting alls av detta i dagens dokument.

Dess mer filosofiska utgångspunkt är radikalt annorlunda.

Att man talar om America First är inte så märkligt. I någon utsträckning sätter varje nation sina intressen först, och att Trump-administrationen gör det med versaler gör den i detta avseende inte fundamentalt annorlunda än tidigare administrationer i Washington.

Men där Obama talade om ”rules-based international order” talar Trump om en allt hårdare värld av kamp och konkurrens mellan stater. Strategin ”acknowledges the central role of power in international politics, affirms that sovereign states are the best hope for a peaceful world, and clearly defines our national interests.”

Och just begreppet ”suveräna stater” återkommer ständigt. Det är ingen tillfällighet att vare sig FN, EU eller WTO knappt eller över huvud taget inte nämns i dokumentet. De passar inte in i bilden av den trumpska världen.

Historiskt skulle jag nog vilja hävda att tesen om att en fredlig värld bäst främjas av konkurrensen och kampen mellan suveräna stater är i bästa fall högst tveksam och i värsta fall fullständigt felaktig.

Och för europeiska öron – krigens kontinent – är detta ord som skorrar både falska och farliga. 1914 är fortfarande ett begrepp som lever. Det var konkurrensen mellan självständiga stater i avsaknad av en fungerande europeisk eller global ordning.

Däremot är jag övertygad om att de läses med ett visst välbehag inte minst i Kreml. Där är den utrikespolitiska filosofin i viktiga avseenden påfallande snarlik.

Det innebär dock inte att dokumentet i övrigt stryker Kreml medhårs. Alls icke. Formuleringar om Rysslands revisionism och aggression mot främst Ukraina är klart tydligare än någonting som passerar presidentens mun hitintills.

Och det talas också om Rysslands informationskrig och försök att påverka våra demokratiska val.

Hur dokumentet kommer att läsas i Peking är dock en intressantare fråga.

Förutom skiftet från nationernas samarbete till staternas konkurrens på den globala arenan är det framhävandet av den ständigt närvarande kinesiska utmaningen som är det kanske främsta skiftet i detta dokument.

Ännu 2015 talade man om att välkomna Kinas framväxt som en stabil, fredlig och framgångsrik stat, samtidig som man underströk de frågor där intressen var motstridiga, men nu är det bara det senare och så gott som intet av det förra som finns med.

Och det sida upp och sida ner.

Man talar om den kinesiska militära makten som den näst USA:s starkaste i världen, även om det är kanske är tveksamt att den redan nått dit. Och man skisserar ett utökat samarbete inte minst med Indien och Japan för att hjälpa till att möta denna utmaning.

Här är ekot av Donald Trumps retorik under valrörelsen tydligt, även om det skall sägas att mer sofistikerade bedömare i USA inte sällan tenderar i samma riktning.

Däremot har ju Trump-administrationens faktiska politik i den direkta relationen med Kina hitintills sett annorlunda ut – förväntan att Peking skall sortera ut Pyongyang i förening med smickrande måltider i den Förbjudna Staden.

Detta är mina reflektioner efter att ha läst igenom dokumentet på planet från Schiphol till Tegel.

Presidentens tal – sannolikt i sedvanlig ordning något av en vulgärversion – har jag däremot ännu inte tagit del av.

Så det kan nog, också av den anledningen, finnas anledning att återkomma i ärendet.


Amsterdam och Berlin.

18 december 2017

ARLANDA: Efter angenäm helg hemma när det så på morgonen iväg igen på korta besök k dag och i morgon i Amsterdam och Berlin. Men därefter är det slut på i alla fall just denna typ av resande för detta år.

I slutet av förra veckan klarades så ytterligare ett EU-toppmöte av, med framgång på vissa områden och behov av ytterligare diskussioner på andra. I grunden är det ju så det brukar vara.

Samarbetet i vissa försvarsfrågor i olika grupperingar av länder godkändes nu och drar därmed igång.

Utomordentligt bra, även om jag har funnit anledning att varna för stt msn hör mera av detta än vad det faktiskt är.

De olika samarbetena kommer förhoppningsvis att resultera i ökad operativ förmåga på ett antal områden inom några år, vilket självfallet är välkommet. Men att demonstrera operativ vilja och förmåga är måhända än viktigare, och i dessa avseenden har jag ännu så länge svårt att se så mycket av framsteg.

Man kvitterade framgångarna i skildmässosamtalen med Storbritannien, och signalerade att man i mars eller så är beredd att gå in i samtalen om den långsiktiga och viktiga relationen efter det att Storbritannien har lämnat.

Däremot var det kärvare tongångar när det gällde mer tvingade fördelning av de flyktingar som kommer till EU, och här tror jag att kommissionen och rådet kommer at tvingas till mycket fotarbete innan de skall komma till ett avgörande i juni nästa år.

Det estniska ordförandeskapet med dess tydliga prioritering av de digitala frågorna går nu mot sitt slut, och man har tveklöst lyckats att röra EU:s politik i delar av dessa frågor framåt på ett förtjänstfullt sätt, även om åtskilligt återstår.

Första hälften nästa år är det Bulgarien som tar över, med bl a utvecklingen på Balkan som tydlig prioritering, och andra halvåret är det Österrikes tur.

Där finns det frågetecken efter det att den förväntade regeringen mellan ÖVP och FPÖ under ledning av Sebastian Kurz nu träder till. Och även om den försäkrar att den inte är EU-negativ finns det tongångar som inte kan undgå att oroa.

Men rider tydligt spärr mot allt som har med Turkiet att göra, inte på grund av omsorg om landets demokrati utan av den enkla anledningen att landet är muslimskt. Och sådana stämningar leder inte rätt i dagens Europa.

När det gäller den kontroversiella flyktingpolitiken säger man att man vill medla mellan Budapest och Berlin, vilket ju är ett annat sätt att säga att Wien nu förflyttar sin politik i riktning mot Budapest.

Mer finns att säga, men nu går planet i riktning Amsterdam.


Fälldin och nordeuropeisk säkerhet.

12 december 2017

STOCKHOLM: En kväll hemma och avnjuter SVT:s dokumentär om Thorbjörn Fälldin, som jag tycker är både välgjord och intressant. Att det handlad om en tid som jag i min ungdom mycket påtagligt levde med i har måhända sin betydelse.

Jag ser att en och annan på vänsterkanten har lite svårigheter med den bild av Fälldin som presenterats. Det är lite ledsamt. Att skilja på sak och person har jag alltid tyckt vara viktig.

Det finns viktiga frågor där jag förvisso inte delade hans uppfattning. Men det förhindrar inte att jag hade och har en djup respekt för ärligheten i de övertygelser han hade, och för de insatser han gjorde under sin politiska gärning.

Det är ett Sverige som till stora delar svunnit som träder fram i denna dokumentär. Inte minst det senaste kvartseklet har inneburit mycket betydande förändringar. Men det gör inte programmen mindre sevärda – tvärt om.

Min dag har annars till stor del tillbringats på ett seminarium här i Stockholm som Atlantic Council ordnade om den säkerhetspolitiska utvecklingen i det vidare nordeuropeiska området. Experter och debattörer från en rad länder fanns på plats med sina perspektiv.

Och det var en välbehövlig vidgning av perspektiven i en svensk säkerhetspolitisk diskussion som stundtals förefaller att ha fallit ner i en Gotlands-fixeringdom lätt leder för långt.

Här diskuterades allt från Thule-basen på Grönland över rysk bastionsstrategi i Norska Havet till asiatiska konflikter inverkan på amerikanska möjligheter vid europeiska konflikter och risker när det gäller nya kryssningsrobotar och nya missilförsvarssystem.

Förhoppningsvis kommer seminariet upp på webben så att de mer intresserade har möjlighet att ta del av i alla fall valda delar.

Och i morgon blir det tidig start – det är Lucia!


Och nu inför en ny fas i Brexit-tragedin.

11 december 2017

STOCKHOLM: Utomordentligt trevligt med en hel vecka hemma i Stockholm efter en hel del resande under hösten hitintills.

Men omvärlden knackar självfallet på i alla fall på olika sätt.

Härom dagen var jag med i CNN:s Business with Quest från New York för att diskutera Brexit, och i dag spelades in en längre TV-intervju med BBC i samma ärende.

EU-toppmötet på torsdag-fredag väntas ju ge klartecken till att nu gå vidare till den andra och förhoppningsvis avgörande fasen i de besvärliga Brexit-förhandlingarna.

Hitintills har det huvudsakligen handlar om skilsmässan, men nu gäller det att sorteras ut den långsiktiga relationen. Och på den punkten är det inte uppenbart att den brittiska regeringen lyckats samla sig till en enad linje. Häpnadsväckande nog är det först nu på onsdag som man skall ha den första diskussionen i frågan.

Självfallet har EU ett påtagligt intresse av en nära, långsiktig och konstruktiv relation med Storbritannien i framtiden, och det av såväl ekonomiska som vidare politiska skäl. Också säkerhetspolitiken har sin plats i detta, även om det ligger utanför just dessa förhandlingar.

Men vad som kommer att bli möjligt att uppnå återstår att se. Ett frihandelsavtal för industrivaror förefaller självklart, men därefter riskerar det att bli mer besvärligt, och kanske speciellt för delar av den för Storbritannien så viktiga tjänstesektorn.

Och därutöver behövs det en rad andra överenskommelser om allt från fiske och luftfart till dataregler och kärnsäkerhet. Allt detta kommer med nödvändighet att ta sin tid, och även om landet formellt lämnar vid utgången av mars 2019 kommer man de facto att ligga kvar i minst två år till för att göra det möjligt att söka lösningar på alla dessa frågor.

Annars är det åter utvecklingen i Merllersta Östern som är i centrum efter president Trumps beslut att säga att det är Jerusalem som är Israels huvudstad. Beslutet har kritiserats också av ett bortsett från USA enigt FN:s säkerhetsråd.

Och alldeles självfallet har det lett till att spänningarna i regionen har ökat. Även Saudiarabien, som annars är noga med att ligga nära USA i dessa dagar, har varit skarp i sin kritik.

I morgon har Atlantic Council seminarium här i Stockholm om den säkerhetspolitiska situationen i det baltiska och arktiska området, och där tillhör även jag de som skall lägga synpunkter på vägar framåt.


Vid kanten av Atlanten.

07 december 2017

KRISTIANSUND: På tre öar med den bistra Atlanten alldeles utanför ligger denna lilla stad – i tätorten ca 25.000 invånare – som genom historien har varit en del allra främst av den vidare världen.

Det var här man en gång började med ”klippefisk”, d v s saltad och torkad torsk, och därmed öppnade för en enorm export- och välståndsökning. Och fortfarande är det en starkt efterfrågad produkt inte minst i södra Europa.

Och därefter kom ett skede med varvsindustri för främst den internationellt inriktade fiskeindustrin.

Men 1997 hittade man det stora gasfält som gavs namnet Ormen Lange – det är ofta fornordiska namn på olje- och gasfälten – ett hundratal kilometer ut i havet och några tusen meter ner i oceanens botten.

Det tog ett decennium att få allt på plats, men 2007 började leveranserna av naturgas genom en pipeline som byggdes till Storbritannien.

Och i dag svarad leveranser från Ormen Lange för ca 20% av den brittiska konsumtionen av naturgas.

I dessa tider av nödvändig fokusering på klimathotet är det naturligt att det ställs frågor om produktion och användning av fossil energi. Inte minst här i Norge finns en livaktig debatt.

Men just när det gäller gas är det värt att notera att den ökande gaskonsumtionen i Europa – där Norge svarar för ca en tredjedel av produktionen – är nyckeln till att reducera det gamla beroendet av kol.

Och utsläppen från gas är i grova drag hälften av dem från kol. En halvering av dessa utsläpp är självklart utomordentligt eftersträvansvärt.

Min dag här var att tala om min bedömning av vidare globala utvecklingstrender – men gav mig också möjlighet att lyssna på andra som pratade om olika aspekter av norsk utveckling, och då inte minst när det gäller de olika havsnäringarna.

Det dramatiska fallet i oljepriserna 2014 ledde till många rubriker om kris längs den norska kusten. Men nu har de då skyhöga kostnaderna reducerats, och oljepriset gradvis klättrat upp till en nivå kring hälften av vad den var som högst.

Sakta börjar branschen att expandera igen. Och stora nya fyndigheter kräver nya enorma investeringar. Det nyanställs igen. Efterfrågan finns.

Men samtidigt finns självfallet medvetenheten om att slutet på den fossila eran måste komma. Gasen ses inte minst som sättet att överbrygga till nya teknologier längre fram.

Och Norge diskuterar intensivt var dess ekonomiska framtid ligger.

Olje-epoken har förvaltats väl.

Den norska oljefonden representerar i dag ett betydligt större värde – man äger ca 1,6% av världens och ca 2,5% av Europas samlade aktiekapital – än all den olja och all den gas som återstår att utvinna på den norska kontinentalsockeln.

Målet är att det kapitalet – världens största fond av detta slag – skall avkasta ca 6% om året. Det blir rätt mycket pengar.

Men det gäller sedan att de investeras i det som kan ge avkastning ännu längre fram. Nya teknologier. Nya tjänster. Den nya digitala världen.

Norge kommer att stoppa försäljningen av bensin- och dieseldrivna bilar 2025, och är i dag i topp i världen när det gäller försäljning och användning av elbilar.

Andelen elbilar i Finnmark i nordligaste Norge är högre än i Californien.

Sakta håller den politiska scenen på att absorbera resultatet av valet till stortinget tidigare i höst.

Erna Solberg sitter ohotad och stark som statsminister, och i dessa dagar diskuterar liberala Venstre om man skall gå med i minoritetsregeringen eller inte.

Ett landsmöte i helgen kommer att avgöra, men tipset är att de kommer att göra det, och att ytterligare regeringsbreddning kan komma senare.

Att spå om den politiska framtiden är alltid äventyrligt, men det ser ut att vara upplagt för en längre period av borgerligt styre i Norge.

Och samma utveckling ser man tydliga tecken på i jubileumsfirandets Finland.

Danmark är annorlunda. Och här ser vi ju antydan till ett nytt mönster med ett tydligt närmande mellan socialdemokraterna och också främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Men so oder so är de nordiska länderna våra närmaste och våra viktigaste grannar – mänskligt, ekonomiskt, politiskt och i alla andra avseenden.

Det är viktigt med kontakter, och med kunskap.

Men nu återvänder jag till Stockholm. Och det blir några dagar innan det bär av till Arlanda igen.