Lite om Wuhan, depression, flygbolag och tvättmedel.

26 april 2020

STOCKHOLM: Veckorna går i denna den globala pandemins tid, och någon ljusning i mer fundamental bemärkelse är näppeligen i sikte.

Från Wuhan borta i Kina rapporteras nu att man inte längre har några nya fall.

Men en återgång till normalt liv handlar det sannerligen inte om. De rapporter därifrån jag tagit del av talar om fortsatta hårda restriktioner för att förhindra nya utbrott. Områden av staden är fortfarande helt nedstängda.

Den kinesiska ledningen är utomordentligt angelägen om att åter få fart på ekonomin. Mycket av regimens legitimitet vilar ju på att den kunnat leverera betydande ekonomiska förbättringar.

Och nästa år skall kommunistpartiet fira sitt 100 års-jubileum. Att nå de ekonomiska mål man nu satt upp inför detta år kommer dock näppeligen att vara möjligt. Efter det att mycket av produktion dragit igång i Kina igen är det nu bristande efterfrågan som börjar att bli ett problem.

I det som händer i Kina tror jag det i dessa avseenden ligger lärdomar också för oss.

Någon återgång till mer normalt liv kommer knappast att vara möjligt under en betydande tid framöver. Olika restriktioner kommer sannolikt att finnas kvar under betydande tid, och det kommer att handla om att anpassa sig efter ett i vissa avseenden förändrat sätt att leva.

Om ett tillförlitligt vaccin så småningom kommer, och om den saken vet vi ingenting alls, kan den saken förändras, men det är knappast i morgon eller övermorgon.

Och ekonomins nedgång blir med all sannolikhet djupare och längre än vad prognoserna hitintills sagt.

Den prognos från OECD som kom i mars är redan hopplöst akterseglad, och lyssnar man på de olika bedömningar som nu kommer fram verkar få tro på det som kallades baseline scenario i IMF:s prognos för bara två veckor sedan.

Det innebär att vi börjar närma oss risker för att det inte bara är en djup recession, utan att vi glider in i en direkt depression med ekon från 1930-talet.

Det som då inträffade var ju att en kraftigt nedgång på börserna 1929 ledde till politiska reaktioner i form av främst protektionism som ledde till den stora kraschen 1932. Innan det kom så långt, och det kan det vara värt att påminna om, hanns det med inte mindre än fem perioder av betydande uppgångar på bärsen. I slutändan hjälpte det ingenting alls.

Inte minst efter den stora finanskrisen 2008 var alla fast beslutna att inte upprepa misstagen från då.

Men nu?

Redan innan denna kris var vi i en situation där världshandeln drabbades av den inre protektionistiska åtgärden efter den andra, drivit framför allt av Trump-administrationen. Det handlade främst om handeln med Kina, men den var nog mest en tidsfråga innan det skulle klippas till mot EU också.

Risken är betydande att en i november återvald Donald Trump med ny kraft åter kommer att slå in på den vägen. Redan nu är det ju tydligt att valrörelsen kommer att bli en tävling mellan honom och Joe Biden om vem som är mest negativ mot Kina i olika avseenden. Och att Trump fortfarande har Europa i siktet är dessvärre uppenbart.

Och i en sådan situation finns det en risk för att misstagen från 1930-talet kommer att upprepas. Med allt elände det i så fall skulle komma att innebära.

Att delar av ekonomin kommer att ha svårt att återhämta sig är uppenbart.

Runt om i världen står ca 16.000 trafikflygplan uppställda efter det att trafiken ställts in. Det är fullt på uppställningsplatserna i Mojave-öknen i sydvästra USA, och nu byggs ut kapacitet för uppställning mitt i Australien. De flera flygplatsers parkeringsutrymmen är fyllda.

Men flygbolagen?

I USA har de tre stora flygbolagen fått massivt stöd. Därmed kommer de att överleva.

Konsortiet mellan holländska KLM och Air France får nu statsstöd med 11 miljarder Euro. En närmast hisnande siffra. Och under veckan får vi nog höra vad som krävs för att rädda Lufthansa – till vilken ju dessutom hör Swiss, Brussels Airlines och Austraian Airlines.

Summan blir sannolikt inte mindre.

Och SAS?

Det som hitintills talats om ligger inte i närheten av de stöd som dessa andra bolag nu anser nödvändigt. Skandinavien får inte plötsligt vakna upp utan egna flygförbindelser med omvärlden. I dessa dagar ser det ut som om en daglig avgång till Frankfurt är Stockholms enda direkta förbindelse utanför Norden.

Jag tillhör kanske inte dem som imponerats påtagligt av regeringens hantering av denna kris. Men jag ser att det nu börjar att bli en alltmer allmän uppfattning att den kommit på efterkälken när det gäller arbete med att rädda viktiga delar av vår ekonomi.

Det kommer då att kunna översättas i högre och mer långvarig arbetslöshet. Och det borde det satsas rejält på att undvika.

Under veckan som gick kom EU:s stats- och regeringschefer överens om också en tidtabell för arbetet med en stor s k Recovery Fund.

Och det ser nu ut som om en betydande om än tillfällig höjning av EU:s budget kommer att bli en viktig del av det paket som läge på bordet första veckan i maj.

Jag har svårt att se annat än att Sverige borde säga ja till det. Vi har knappast utmärkt oss för generositet med hårt drabbade europeiska länder i denna kris, och att vi nu skulle bli motvalls käring till ett rejält stöd skulle framstå som direkt ogint. Skulle jag råda Stefan Löfven till någonting så skulle jag råda honom till att i denna fråga snarast hålla Angela Merkel i handen. Det gynnar Sveriges långsiktiga intressen bäst.

Längre bort i världen fortsätter president Trump att överraska med sin hantering av krisen.

Att offentligt fundera på att man borde dricka tvättmedel för att bekämpa COVD19 är mer än lovligt bisarrt. Tillverkare fick ju omedelbart gå ut med varningar att detta t o m kunde vara dödligt.

Han har dessutom hunnit med att säga att rapporterna om att det är något problem med Nordkoreas Kim Jung Un är felaktiga.

Vi får väl se.

Man får väl hoppas att han i alla fall inte druckit tvättmedel.


Ny vecka i den globala karantänens märkliga tid.

19 april 2020

STOCKHOLM: Så har då ytterligare en helg under denna minnesvärda vår passerat. Och nyhetsflödet handlar så gott som enbart om COVD19 och den globala megakris vi står mitt uppe i.

Att jämföra hur det går i olika länder – och varför – är en känslig materia. Man märker snabbt att olika ståndpunkter är förknippade med påtagligt starka känslor.

Men när jag ser på det ser sannolikt är lättats att mäta – antalet döda – så är ju skillnaderna mellan olika länder rätt frapperande.

Här uppe i Norden är antalet döda – även om man justerar för skillnaden i storlek mellan länderna – påtagligt mycket högre i Sverige än i våra grannländer. I DN i dag är det nio sidor med dödsannonser.

Och ser man på trenden förefaller det snarast som om skillnaden håller på att öka.

Och vidgar man det europeiska perspektivet finns det också påfallande skillnader. Belgien och Österrike är av ungefär samma storlek som Sverige, men för det förra landet har det hitintills i detta avseende gått betydligt värre och för det senare betydligt bättre.

Och jämför man Tyskland och Storbritannien är skillnaden betydande. I det senare skenade utvecklingen iväg därför att man inledningsvis inte tog den på tillräckligt allvar, medan man i det förra tog till restriktiva åtgärder relativt snabbt. Och skillnaden syns tydligt i människoliv.

I Italien, som ju drabbades först i Europa, sjunker nu de dagliga dödssiffrorna, men från en mycket hög nivå. Och samma tendens finns möjligtvis också i likaledes hårt drabbade Spanien.

På torsdag denna vecka är det så dags för EU:s stats- och regeringschefer att via video ha ett nytt toppmöte.

Och där kommer diskussionen om olika gemensamma stödprogram säkert att bli intensiv.

Åtskilligt har man redan nått enighet om mellan finansministrarna, och därtill kommer de mycket omfattande insatserna från den europeiska centralbanken ECB.

Men nu kommer det att handla om den s k Recovery Fund som man anser dessutom behövs och om hur denna i så fall skall finansieras. Och här är det, som jag skrivit om tidigare, betydande skillnader mellan de olika länderna med en tydlig skillnad mellan EU:s nordliga och sydliga delar.

Hur detta kommer att lösas ut, med begränsad sannolikhet för att det sker redan på torsdag, kan komma att bli av stor betydelse för samarbetets framtid. Antingen kommer det att börja att luckras upp på ett sätt som snabbt kan bli farligt, eller så kommer det att ta ännu ett betydelsefullt steg framåt.

I åtskilliga länder diskuteras detta nu med betydande styrka. Frankrikes Emmanuel Macron framträda med en stor intervju i Financial Times härom dagen. I Italien diskuteras praktiskt taget ingenting annat. Och i Tyskland är frågan av lätt insedda skäl stor.

Men i Sverige har jag knappt sett en rad i ärendet.

Också Sverige måste dock ha beredskap för de ställningstagande som kan komma. Vi står ju fortfarande utanför både bankunionen och den gemensamma valutan, och det är ofrånkomligt att detta också i viss utsträckning begränsar vårt inflytande.

För min del handlar många samtal, videokonferenser och intervjuer i dessa dagar om den vidare globala utvecklingen och dess konsekvenser. Och vart det lider får jag väl samla ihop tankarna tydligare kring hur Den Nya Oredans Tid nu kommer att utvecklas.

Det är inte enkelt att producera några mer optimistiska scenarier för de närmare åren.

Många ekonomer tycks betraktar de ekonomiska prognoser som IMF producerade och som jag kommenterat tidigare som alltför optimistiska när det gäller ekonomiernas återhämtning.

I dagarna återstartar Volvo sin montering av personbilar i Torslanda-verket i Göteborg och annorstädes. Det är förvisso ett gott tecken.

Men finns det köpare till dessa bilar? Det talas om att det finns månader av lager hos europeiska återförsäljare och ytterligt få nya kunder. Och då kommer det ju knappast att gå att fortsätta att producera i snabb takt särskilt länge.

Och detta är nog dessutom situationen också för delar av den kinesiska ekonomi som man nu håller på att återstarta. Den globala efterfrågan kommer mycket tydligt att gå ner. Prognoser talar ju om en dramatisk minskning för de globala handelsflödena i år.

Mycket av diskussioner just nu handlar ju om Kina och vad som kommer att hända med dess makt och våra relationer till dem.

Den kinesiska ledningen har varit tydlig med att den behöver en betydande tillväxt – kring 6% eller däröver per år – för att klara de olika politiska mål man har satt upp, men sannolikheten för att man snabbt och varaktigt kommer att komma upp till detta är sannolikt inte hög.

Och vilka konsekvenser detta möjligen kan få på den interna utvecklingen kan vi än så länge knappt ens spekulera kring.

Det vi vet är att ett antal mot ledningen mycket kritiska texter har börjat att cirkulera – trots censurens idoga arbete. Samt att dess författare i två fall förefaller att ha försvunnit.

Men också landets möjligheter till extern maktutveckling kan komma att påverkas. Tydligt är ju nu hur man försöker att utnyttja den situation som är just nu till att stärka sina internationella position. Ett skäl till detta är sannolikt att man ser framför sig en successivt allt hårdare konfrontation med USA.

Det är inte självklart att detta kommer att lyckas.

När man i Guangzhou i södra Kina börjat att diskriminera och utvisa afrikanska gästarbetare har detta t ex lett till en skarp reaktion tvärs över det Afrika som man ju investerat så påtagligt i.

Och diskussionen om vad som egentligen hände i och kring Wuhan under de kritiska veckorna har vi inte sett slutet av. Den australiska utrikesministern har nu sagt att hon tycker att det behövs en oberoende utredning om vad som egentligen hände. Vi får se hur det kommer att gå med det förslaget.

President Trump har i allmän skepsis mot Kina frusit alla amerikanska bidrag till världshälsoorganisationen WHO, eftersom han anser att de litade för mycket på kineserna i början.

Det kan sägas, men det ligger lite i FN-systemets natur att man är beroende av vad medlemsstaterna bidrar med också i form av information.

Och hur som helst är detta sannerligen inte tidpunkten att försvaga WHO. Dess insatser kommer att bli av mycket stor betydelse inte minst för att hjälpa fattigare länder att klara utmaningen. En utvärdering kan det förvisso finnas skäl för, men den kan komma senare.

Och det är nog inte bara Kina och WHO som kan anses ha fallerat i inledningen till denna pandemi.

President Trump kan med rätta kritiseras för att ha nedvärderat riskerna. I Storbritannien har motsvarande debatt börjat, och går man så småningom igenom vad som sades av olika svenska företrädare i det inledande skedet är det inte säkert att man kommer att bli imponerad av någon klarsyn.

Men mycket framöver kommer alldeles säkert att handla om Kina.

Tidiga tecken tyder på att Trump-lägret kommer att göra Kina till en del av sin kampanj också mot demokraternas Joe Biden. Han har förvisso talat också om vikten av samarbete med Kina i viktiga frågor, men knappast i de kärleksfulla termer som Donald Trump i ett visst skede hade.

Och allt detta kommer att kräva viss eftertanke i hanteringen i Europa.

Hur blir det med det tilltänkta stora toppmötet mellan Kina och EU:s medlemstater i september? Jag skulle inte tro att det finns någon som är beredd till ett bestämt svar på den frågan i dag.

Trots alla svårigheter och frågetecken har vi ett ömsesidigt beroende med vad som är världens näst största ekonomi samtidigt som vi med större tydlighet måste slå vakt om våra direkta intressen.

Så inleds en ny vecka i denna den globala karantänens märkliga tid.


När kommer hjulen igång igen?

13 april 2020

STOCKHOLM: Så är då denna något annorlunda påskhelg slut, och i morgon återgår livet till vad det var före påskhelgen, d v s inte så värst annorlunda alls.

Pandemin fortsätter att öka i huvuddelen av Europa, även om Italien och Spanien möjligen lyckats att ”platta kurvan” om än på en förfärande högt nivå. I Storbritannien förefaller det fortfarande att gå brant uppåt, medan Tyskland möjligen har en något mindre alarmerande utveckling.

Och i Norden fortsätter talen att vara värre för Sverige än för våra grannländer.

Jag hör att dessa kanske kommer att tvingas att lätta på sina hårdare restriktioner och närma sig den mjukare svenska linjen, och att deras relativa dödstal då skulle börja att komma ikapp våra. Kanske – men kanske inte.

I Tyskland har man på onsdag stort möte om att lätta på vissa restriktioner, och i USA vill president Trump att saker och ring skall börja att normaliseras kring det kommande månadsskiftet, men hans sakkunniga och vetenskapliga rådgivare håller emot. Mycket av avgörandet ligger i det amerikanska systemet dessutom på delstaterna, så det kan komma att se lite olika ut. Precis som det ju alldeles säkert kommer att göra inom EU.

Men under tiden fortsätter pandemin att härja. Också på ställen som man skulle kunna tro var relativt isolerade.

På det amerikanska hangarfartyget Franklin Roosevelt, som ligger stilla vid Guam, är det nu mer än 500 smittade och dödsfall har börjat registreras. Det enda franska hangarfartyget Charles de Gaulle fick återvända till sin hamn i Toulouse sedan man konstaterat smitta ombord. Och jag såg att till Murmansk anlände flygplan med specialutrustning för att försöka hantera smittan på stödbasen för de stora gasprojekten uppe i Sibirien.

Den kommande veckan blir intressant när det gäller utvecklingen av den globala ekonomin.

I morgon publicerar IMF sin årliga World Economic Outlook, och även om mycket är högst osäkert är det den mest auktoritativa bedömningen av vart den globala ekonomin kan vara på väg. Och på onsdag möts G20-gruppens finsnsministrar i ett videomöte som ju bl a skall försöka dra mer operativa slutsatser av denna bedömning.

Att den globala ekonomin nu går ner snabbare och djupare än under den globala finanskrisen 2008-2009 förefaller de flesta nu eniga om, men den avgörande frågan är vad som inträffar därefter.

Och den diskussionen förs ofta i termer av om uppgången kommer att likna ett V, om det snarare blir ett U eller kanske ett W med lite upp och ner under ett längre skede. Och i värsta fall blir det ett L – inte mycket till uppgång alls.

Massiva stödprogram finns nu på plats – starkast sannolikt i USA, med mer varierande styra i de olika europeiska länderna och något svagare i Kina. Det är nog så att det massiva stödprogram man satte in där – mer än 10% av BNP – i samband med den globala finanskrisen har skapat skuldproblem som något minskar handlingsfriheten.

Hur mycket dessa massiva stödprogram kommer att hjälpa återstår att se. USA ser nu en dramatisk ökning av arbetslösheten, med den starka uppgången dämpas något i Europa genom olika korttidsarbetsprogram. Fortfarande, och det gäller inte minst Sverige, förefaller det mig som om programmen inte når fram med tillräcklig kraft till de små och medelstora företag som kanske behöver detta allra mest.

Om vi får en V-liknande uppgång som börjar att skönjas mot slutet av detta år kanske de underskott och skulder som alla dessa program resulterar i kan hanteras rimligt under de kommande åren. I de andra scenarierna kan det bli en betydligt mer problematisk utveckling med finansiella kriser och spänningar som också får påtagliga politiska konsekvenser.

Inte minst riskerar detta att bli fallet inom EU, som jag ju redan delvis skrivit om. Den politiska situationen i Italien är uppenbart besvärlig, och även om de EU-program för stöd som finansministrarna kom fram till förra veckan var utomordentligt både stora och generösa finns det i Italien en tendens att säga att allting som inte innebär att andra länder på ett eller annat sätt garanterar Italiens upplåning inte är acceptabelt.

Och här går EU en besvärlig balansgång. Italien har, nu tillsammans med Spanien, hitintills drabbats väsentligt hårdare av COVD19 än andra EU-länder och man har berättigade krav på stöd och hjälp. Italien sände sina flygplan för att bekämpa skogsbränder i Sverige när vi inte fullt ut klarade det själva, och på motsvarande sätt vill man nu att EU och dess länder ställer upp.

Blir intrycket att så inte sker kan de politiska konsekvenserna också för EU-samarbetet blir besvärliga.

Det är först i slutet av nästa vecka som stats- och regeringscheferna åter sätter sig framför sina skärmar, och då kommer mycket att handla om dessa olika hjälpprogram också mot bakgrund av de olika diskussionerna under denna vecka.

Det förslag till ny långtidsbudget för EU som man hade delade meningar om innan denna kris bröt ut kommer nu att arbetas om. Allt talar för att det då också kommer att handla om en högre utgiftsnivå, och i rådande läge har jag svårt att se att de s k snåla staterna skulle ha några möjligheter att på ett avgörande sätt motsätta sig detta.

Stöd genom den gemensamma EU-budgeten är ju ett konkret sätt att visa solidaritet.

Längre fram kommer i såväl detta som andra hänseenden att infinna sig frågan hur vi återgår till en normal ordning där det är rimligt att snarare minska skulder, hålla igen på utgifter och förhindra att såväl skatter som underskott skenar iväg med alla de negativa konsekvenser detta ju kommer att föra med sig.

Och den återgången kommer nog inte att bli politiskt okomplicerad, men den kommer att bli avgörande för hur vi klarar tillväxt, sysselsättning och välfärd i det lite längre perspektivet.

Det är genom att få hjulen att snurra igen, och inte lägga för många hinder i vägen för dem, som vi klarar framtiden.


I alla fall ingen jetlag.

08 april 2020

STOCKHOLM: Allt så gott som överallt fortsätter att domineras av COVD19 och dess olika konsekvenser.

Fast inte riktigt allt, trots allt.

Försöken att få ett slut på striderna i Libyen förefaller dessvärre knappast att ha lyckats. Den stora konferensen i Berlin var ett ambitiöst försök, men striderna mellan de två rivaliserande regeringarna i landets olika delar har knappast minskat, FN-representanten har kastat in handduken och vad som hänt med samtalen om vapenvila är okänt.

Just nu förefaller det som om såväl Turkiet och Förenade Arabemiraten förser respektive sidor med avancerade drönare, och med dessa attackerar de nu varandra. Rapporter talar t o m om att ett turkiskt örlogsfartyg utanför kusten skjutit luftvärnsrobot mot Haftar-regimens drönare.

EU börjar dock nu få igång den maritima mission som till sjöss skall övervaka förbudet att förse de olika sidorna med nya vapen. Det är bra, men ett problem är att åtskilligt tillförs med flyg, och även om man borde kunna se detta har man svårt att konkret ingripa mot det.

Men just nu ligger frågan om Libyen tämligen långt ner på EU:s dagsordning. Jag har svårt att se någon stats- eller utrikesminister lyfte på telefonen i den frågan.

I Irak ser situationen inte heller så ljus ut.

I Washington har man trots starka invändningar från de amerikanska militära befälhavarna i området beslutat att försöka att öka det militära trycket på de olika shiamiliser i Irak som man anser mer eller mindre styrda av Iran.

Men en upptrappad konfrontation kommer att göra Iraks situation än mer skör. Någon ny regering har man inte lyckats att få på plats efter det att den tidigare havererade, och landets redan sköra ekonomi drabbas nu ytterligare av det starka fallet av priset på den oljeexport man är helt beroende av.

Denna amerikanska politik är en del av försöken att ytterligare öka pressen på Iran. Medan London, Paris och Berlin säger till Washington att man av rent humanitära skäl bör lindra sanktionerna för att stödja den gemensamma kampen mot COVD19 vill man där tydligen inte lyssna på det budskapet.

Och i Afghanistan haltar den begynnande fredsprocessen betänkligt.

Jag skall ägna någon timme åt den saken i morgon, så det kan finnas anledning att återkomma.

Men i Bryssel, Washington, Peking och Moskva är det naturligt nog kampen mot COVD19 som dominerar.

Sverige med sin mjuka linje sticker tydligt ut.

Jag ser en av kolumnisterna i Financial Times tackar Sverige för att vi gör detta experiment som andra sedan kan lära sig någonting av. Men om det är så behagligt att vara experimentnation återstår att se. I dag rapporterades att närmare 100 personer dött under det senaste dygnet, och någon avmattning är mycket svår att se i de kurvor som presenterats.

Att vi just nu ligger sämst till i vår del av Europa är dessvärre obestridligt, och sedan går det alleles säkert att ha olika uppfattningar om varför det är så.

Hur det ser ut om en månad eller så blir viktigt. Då vet vi mera.

Här hemma får nu regeringen riksdagens stöd för ändringar i smittskyddslagen så att den kan fatta ”snabba beslut”. Det går dock inte att undvika reflektionen att det ju inte har varit så mycket av ”snabba beslut” hitintills – och det trots de möjligheter som ju faktiskt redan finns.

I EU-samarbetet förefaller man nu med gemensamma ansträngningar ha kommit tillrätta med huvuddelen av de nationella inskränkningar som förhindrade den gemensamma marknaden och den fria försörjningen med läkemedel och medicinsk utrustning. Och det är mycket viktigt.

Att varje land skulle kunna vara självförsörjande med allt är självfallet en illusion, och därför är den inre marknaden av så stor betydelse i en situation som denna.

Mer spänt är det inom eurogruppen om hur det ekonomiska stödet till hårt drabbade länder skall utformas. Att det behövs ett sådant och att det behövs ett sådant i stor skala råder det ingen tvekan eller oenighet om.

Diskussionen gäller i ställer metoder och instrument, och är till betydande delen är det en fortsättning på diskussionen under eurokrisens besvärliga dagar. Då ledde den till slut till att påfallande kraftfulla nya instrument för att stödja länder i svårigheter sattes upp, men nu vill vissa att dessa inte används utan att man ger sig in i en ny process för att skapa nya instrument.

Hur kommer att sluta återstår att se. Nya instrument kan sannolikt någon gång komma ifråga, men intill dess förefaller det mindre klokt att inte använda de instrument som ju faktiskt finns, som kan användas snabbt och som dessutom har betydande finansiell styrka.

Men i EU-samarbetet krävs ibland en kris eller två innan man kommer fram till en för alla gemensam lösning. Det mönstret har vi sett åtskilliga gånger förr.

I såväl Italien som Spanien finns nu tecken på att utvecklingen har passerat sin kulmen, men den försiktiga vägen tillbaka kommer inte att bli vare sig kort eller enkel. I Storbritannien förefaller situationen fortfarande att försämras – man kom ju igång med åtgärder relativt sent – medan det försiktigt talas om att Tyskland möjligen är bättre.

I Kina öppnas nu Wuhan försiktigt, men det innebär fortfarande inte mer än att man fortfarande har kvar restriktioner som med våra mått mätt är mycket hårda. Ledningen i Peking är dock mycket angelägen om att få igång ekonomin igen, och till ca 70% förefaller så också att ha skett.

Men att vägen framöver är besvärlig visar bl a utvecklingen i Singapore och Japan, där tendenser till nya utbrott nu lett till nya hårdare restriktioner. Relativt sett är dock deras siffror avsevärt bättre än vad vi ser i Europa i dessa dagar.

För min del fortsätter dagarna med en blandning av mediakontakter och globala digitala sammanträden.

I dag har jag varit på Deutsche Welles TV-sändningar om det brev som ett antal f d statsministrar skrev om vikten av starkare globala satsningar genom bl a tydligare finansiellt stöd till FN:s världshälsoorganisation WTO – det borde vara en självklarhet att inte bara virusets härjningar utan också arbetet mot det skall vara globalt – och dessutom i Niklas Svenssons veckoprogram på Expressen TV.

Men det har också blivit samtal med EU:s nya Balkan-sändebud Miroslav Lajcak om de utmaningar som finns i den regionen.

Och dagen avslutas inte förrän ett tidigt kvällsmöte med en rådgivande global grupp inom Eurasia Group. Problemet är bara att det är New York-tid – och det blir efter midnatt för oss européer som är med.

Men vi slipper i alla fall jetlag.


Nej, några resor blir det inte.

05 april 2020

STOCKHOLM: Så närmar vi oss påsken, och förhoppningar i olika länder om att COVID19-krisen skulle vara överstånden tills dess har dessvärre kommit på skam.

I Italien finns de första försiktiga tecknen på att situationen inte längre förvärras, och i Spanien efter de dramatiska åtgärder man vidtagit för att släcka ner landet finns det förhoppningar om en liknande utveckling i närtid.

Men samtidigt skärps åtgärderna i bägge länderna. Man utgår från att det finns en möjlighet att smittan plötsligt tar ny fart.

I Kina hävdar man att antalet döda uppgick till en femtedel av det som Italien rapporterat. Trovärdigheten i den siffran finns det nog anledning att ifrågasätta. Och det finns en hel del indikationer på att antalet var vida högre än så.

Men ledningen i Peking är utomordentligt angelägen att framställa situationen som varande under kontroll, och man är inte mindre angelägen om att få igång ekonomin igen.

Det finns all anledning att noga följa vad som händer där borta. En region förklarades i dagarna på nytt i karantän. Och restriktionerna i Wuhan lyfts mycket gradvis och med stor försiktighet.

Singapore såg intill nyligen ut att ha situation under kontroll, men för några dagar sedan beslutades om nya tämligen frakoniska restriktioner för att förhindra ett befarat nytt utbrott.

Och i USA rullar pandemin på. Det var inte några veckor sedan som president Trump sade att det inte var några problem alls, och ju är USA landet med flest drabbade i världen och ett snabbt stigande dödstal med världsmetropolen New York i centrum för utvecklingen.

Hur det kommer att gå här i Sverige återstår att se.

Hitintills har ju Sverige varit paradexemplet för den mjukare linjen. Och data från Google som DN presenterade i dag visade ju att det dagliga livet påverkats betydligt mycket mindre i Sverige än i andra europeiska länder. Inte minst i förhållande till våra nordiska grannländer är skillnaden betydande.

Nu vill regeringen dock ha en snabb dramatisk skärpning av de möjligheter smittskyddslagen ger, och de är redan nu betydligt mer långtgående i sina möjligheter än vad man hitintills valt att använda sig av. Det finns tydligen en insikt om att den mujuka linjen inte längre räcker.

Nu kommer så småningom de hårda åtgärder som andra länder redan sett. Men det kommer naturligt nog att leda till frågan om det då inte hade varit bättre att sätta in dessa tidigare. Risken finns att smittan redan bitit sig fast på alldeles fö stor bredd.

Det finns inga enkla svar på alla dessa frågor. Facit kommer senare.

Själv har jag frågan om varför inte regeringen går till riksdagen med konkreta förslag omedelbart i ställer för att ödsla tid med en process för att ge den ett mandat att längre fram göra det man nu tydligen ser som nödvändigt. Tid förloras, och det finns dessutom ett möjligt pris i demokratisk legitimitet.

Och det hela tyder dessutom på att det inte finns det öppna och kontinuerliga samråd mellan alla riksdagens partier som skulle vara alldeles nödvändigt i en situation som denna.

På EU-nivån förefaller man nu med skärpa ha ingripit mot de länder som på olika sätt begränsat den inre marknaden. Mölnlyckes leveranser av masker till Italien och Spanien stoppades tydligen i Frankrike, vilket är höggradigt anmärkningsvärt, men nu skall det fungera igen.

Också insatser från UD:s sida var viktiga för detta.

Den stora frågan inom EU de närmare dagarna blir samrådet mellan finansministrarna framför allt inom Euro-området på tisdag om olika omfattande ekonomiska stödåtgärder.

Här har känslorna under veckan gått höga mellan främst Italien, som förväntar sig mer än vad som är möjligt, och Nederländerna, som spärrar också det som faktiskt borde vara möjligt. Tyskland har klokt nog hitintills hållit en lägre profil i konfrontationen.

Och i Sverige har knappt knystats ett ord i ärendet. Här lyser EU-flaggan fortfarande med sin frånvaro från alla regeringens olika presskonferenser.

På ett eller annat sätt kommer EU-diskussionen sannolikt att sluta i ett mer solidariskt paket av betydande insatser även om de s k coronabonds som diskuterats sannolikt är en för komplicerad konstruktion, också politiskt, för att omedelbart vara möjlig. Men det finns en rad andra instrument som också innovativt kan användas för att uppnå den effekt man strävar efter.

Men vi har anledning att avvakta vad som kommer ut ur tisdagens diskussioner. Och det kommer förvisso inte att vara slut med den.

Men det kommer att bli åtskilliga diskussioner om EU-utvecklingen och EU-insatser i olika avseenden framöver. Är vi förberedda på dem? Sannolikt inte, och i någon utsträckning kan det vara försåtligt just nu, men saker kan komma att utvecklas snabbt, och då duger det inte att inte vara förberedd.

För min det blir det – av lätt insedda skäl – en vecka bakom datorn i Stockholm.

Nu tackar jag nej till alla förfrågningar från internationella media om att förklara Sverges mjuka och avvikande linje. Jag överlåter den uppgiften till regeringen och de som har ansvaret för dem.

Men det blir åtskilliga diskussioner också med internationella media om de mer globala politiska konsekvenserna av det vi sju står mitt uppe i. Slutsatser är knappast möjliga – alla resonemang blir med nödvändighet tentativa.

Och ett antal styrelsesammanträden blir det också.

I kväll skulle jag egentligen ha landat i Washington för styrelsesammanträde med RAND Corporation under måndagen och tisdagen, men så blir det – också det av lätt insedda skäl – inte. Så vitt jag förstår finns det i dag inte ens några flygförbindelser mellan Sverige och USA.

I stället det planeras i stället sex timmar framför videoskärmen med också olika föredragningar om det amerikanska och det globala läget.

Men innan dess blir det också andra möten i olika virtuella internationella grupperingar.

Vi sitter still hemma – men världen förändras.


En skogsbrand måste släckas överallt. Och så att den inte blossar upp igen.

29 mars 2020

STOCKHOLM: Sällan förut har så mycket förändrats så snabbt.

Det är lite mer än en månad som COVD-19 krisen började på allvar, och i Europa är det tydligt att vi ännu inte skönjer dess kulmen. I dessa dagar har Italien passerat 10.000 döda och USA med bred marginal passerat Kina som det land där antalet noterade smittade är högst.

Och ser man på de försök till jämförelser som görs mellan utvecklingen i olika länder är det svårt att se några avgörande skillnader i förloppet efter det att epidemin etablerat sig.

De två länder som möjligen än stå länge klarat detta bäst förefaller att vara Taiwan och Sydkorea, och detta utan att säga att krisen är över för dem eller att vi ännu har något facit.

Mycket omfattande testning, betydande restriktioner och aggressiv smittspårning förefaller vara faktorer av betydelse. Jag var ju något dygn i Seoul alldeles i början av denna kris och skrev då också här om en del av de åtgärder som då vidtogs.

Men min avsikt är inte att här försöka vara expert på hur förloppet kommer att utvecklas eller hur olika länders nationella strategier kommer att fungera. Att tidiga och bestämda åtgärder är mycket viktiga är dock en tämligen entydig slutsats av det som vi hitintills sett.

I de olika också globala telefon- och videodiskussioner jag deltagit i under de senaste dagarna har mycket handlat om riskerna för en andra våg av pandemin om man lättar på åtgärderna för tidigt. När det nu i svensk diskussion, liksom i uttalade av president Trump, talas om att relativt snart lätta på olika mer eller mindre restriktiva åtgärder med hänsyn till också de ekonomiska effekterna är detta en faktor som måste finnas med i bedömningen.

Jag skulle tro att inte minst de folkpsyokologiska effekterna av en plötslig andra våg – efter den enorma lättnad som skulle komma med ett besked om att det värsta är över – skulle kunna bli betydande.

Till det som måste diskuteras hör ju hur vi gemensamt kan undvika framtida och kanske än allvarligare utbrott av globala pandemier den dag vi lämnat denna bakom mig, och den artikel med bl a ett förslag om en ”responsibility to report” som jag skrev för Project Syndicate har publicerats i påfallande många tidningar runt om i världen – inklusive Sydsvenskan här på hemmaplan.

Och här tror jag att det längre fram finns ett viktigt område för framåtsyftande global diplomati från europeisk sida.

Det är naturligt att man i olika länder i dessa dagar i huvudsak fokuserar på hur det egna landet klarar av situationen, men det finns anledning att erinra om att problemen i slutändan måste hanteras globalt om det skall kunna hanteras alls. En skogsbrand kan inte släckas om branden plötsligt flammar upp igen i någon annan del av skogen.

Att situationen i Afrika måste oroa är uppenbart. Här är resurserna vad gäller hälsa- och sjukvård oftast långt ifrån tillgängliga. Uganda har fler ministrar i regeringen än man har platser för intensivvård, för att nu bara nämna detta som ett exempel.

I Indien med med än en miljard människor har nu premiärminister Modi beordrat stopp för det allra mesta under en tvåveckorsperiod i syfte att hindra smittspridning. Men bilder visar breda och täta jätteköer av människor som försöker att ha sig hem till sin egen delstat.

Och det finns anledning att känna betydande oro för hela bältet från Indus-floden till tvåflodslandet i Irak med de breda kontaktytor som finns över de nationella gränserna här.

I Pakistan med des 200 miljoner människor är kontakterna med Kina omfattande, i Afghanistan vet nog ingen hur situationen ser ut, och i det Iran där pandemin rasar, och där man ju också kämpar mot de amerikanska sanktioner som försvårar också det medicinska arbetet, finns mycket omfattande afghanska flyktinggrupper som ju dessutom har en tendens att röra sig västerut. Och Irak drabbas dessutom av den dramatiska nedgången i oljepriser i förening med Washingtons avsikt att mitt i allt detta militärt eskalera konfrontationen med olika grupper i landet man ser som allierade med Iran.

Det är svårt att se några ljuspunkter i detta.

I Egypten med dess mer än 100 miljoner invånare är det alldeles uppenbart att man fuskar med siffrorna och försöker att dölja den verkliga situationen. Det var ju också från en turistbåt på Nilen som COVD-19 kom till USA, och även om man sedan dess försökt ge intrycket av att allt är under kontroll har i alla fall två höga generaler dött i pandemin.

Till allt detta i denna region kommer ju effekterna av det kraftiga prisfallet på olja som en följd av kollapsen mellan Moskva och Riyadh.

En konsekvens är massa fall i inkomster för länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, och även om det finns betydande resurser räcker de knappast till för att som tidigare rädda olika regimer och länder i region, främst och dyrast av dessa Egypten. Dubai klarar sig inte utan vare sig turism eller sitt globala nav för flygförbindelser, måste sannolikt räddas av Abu Dhabi och kommer förmodligen tvingas att skjuta upp den stora världsutställningen i höst.

Att fokus nu ligger på de omedelbara insatserna för att begränsa pandemin i våra länder finns det anledning att se vad som möjligen kan göras för att hantera den ökade instabilitet som med all sannolikhet kommer att komma i vårt närområde. För svensk del skulle det kunna handla om en mycket betydande omläggning av vår biståndspolitik, men då företrädesvis i nära samarbete meed andra viktiga aktörer.

För egen del blir det naturligt nog fortsatta dagar i Stockholm.

Men ett förstärkt wifi-system ger bättre möjligheter att delta i olika diskussioner och överläggningar. I går blev det t ex en halvtimmeslång diskussion i Al Jazzera om det bristfälliga globala samarbetet i frågan, och mer också i media ligger i planering för de närmaste dagarna.


Den brutala verkligheten tränger sig på.

22 mars 2020

STOCKHOLM: Sakta börjar den brutala verkligheten att tränga sig på.

Det finns ingen vändning i sikte vad gäller den dramatiska situationen framför allt i provinsen Lombardiet i norra Italien. Sjukhusen går på knäna, och militära kolonner med döda kroppar lämnar hårdast drabbade Bergamo eftersom kremationerna där inte heller de klarar belastningen.

Och det kan finnas anledning att påpeka att det här handlar om en välmående och väl fungerande del av Italien. Den genomsnittliga inkomsten i Lombardiet ligger högre än i Sverige med undantag av Stockholm. Och hela regionen tillhör de regioner i hela EU som har den starkaste exporten.

Varför det kom att drabba så tidigt och så hårt just här kommer det säkert att ta sin tid innan vi kommer att få tillfredsställande svar på.

En stor del av den globalt framgångsrika italienska industrin med lyx- och modevaror har sina centra här, men har också en betydande del av sin tillverkning i Kina. Åtskilliga kineser arbetar i området, och andra pendlar fram och tillbaka också till det centrala Wuhan-området.

Och det tog ju åtskillig tid innan de kinesiska myndigheterna stängde ner Wuhan-området. Det var åtskilliga miljoner som hann lämna under den tiden, och de kom då att bära smittan vidare. Sannolikt också till dessa områden i norra Italien.

Sedan har lokala faktorer tillkommit.

Bergamo låg strax utanför den inledande spärrade s k röda zonen eftersom man då inte kunnat se några fal där. Efter viss diskussion tillät man en viktig fotbollsmatch mellan ett italienskt och spanska lag att äga rum inför stor och entusiastisk publik, och måhända är det där som orsaken till den katastrofal situationen nu ligger.

Men allt detta är historia. I dag har COVD-19 fått fotfäste i samtliga europeiska länder och en stor del av världen.

Och nu gäller det att begränsa smittspridningen så mycket det bara går samtidigt som sjukvårdens resurser förstärks så mycket det över huvud taget är möjligt. Det är bättre att göra för mycket än att göra för lite i detta läge.

Med all sannolikhet kommer det även med bestämda åtgärder att ta betydande tid innan en vändning kan börja skönjas. Därefter kommer det sannolikt att ta än längre tid innan situationen tydligt kan sägas vara under kontroll. Och innan ett vaccin finns på plats kommer faran för nya utbrott och vågor av pandemin hela tiden att vara där.

Därmed är det ju tydligt att den ekonomiska nedgången kommer att bli dramatisk. Och hanteringen av denna av utomordentlig vikt. Utomordentligt svåra avvägningar måste göras på såväl nationell som europeisk och global nivå.

Skakigheten på den globala nivån har jag redan skrivit om, och det har inte blivit bättre sedan jag gjorde det.

Också EU brottas mycket tydligt med den mycket besvärliga situationen.

När gränser plötsligt började att stängas började också möjligheter med försörjning med olika medicinska produkter att äventyras. Man kan tycka att ledare borde inse att det inte finns något land som med bara egna tillgångar och inhemsk produktion kan försörja hela sitt hälsa- och sjukvårdssystem, och att ett hinder snabbt skulle leda till ett annat med alla som förlorare i slutändan.

Nu försöker man att lirka upp alla dessa hinder och få försörjningen att fungerar också över gränserna. En videokonferens mellan EU:s stats- och regeringschefer i förra veckan tog steg på den vägen, och på torsdag är det dags för EU-toppmöte som ju också kommer att äga rum per video.

Mycket på det mötet kommer dock också att handla om den ekonomiska situationen. Ett tvärstopp i den europeiska ekonomin skulle även det drabba hårt både direkt och indirekt genom den utslagning av företag och annat som sedan skulle riskera att bromsa under betydande tid också efter det att den akuta COVD-19 situationen bringats under någon form av kontroll.

Åtskilligt har förvisso redan gjorts. Rubrikerna talar om mycket höga belopp i olika åtgärder.

Men når dessa fram?

Mycket av det som utannonserats i Sverige handlar om lån av olika slag försedda med olika villkor och kostnader. Det har nog sitt värde, men jag tror knappast att de når fram till pizzerian och frisören runt hörnet och gör det möjligt för dem att överleva.

Det måste till mer direkta och tydligare åtgärder inte minst för de små och medelstora företagen och olika egenföretagare. Jag ser att andra länder i viktiga avseenden har gjort mera.

Detta blir dyrt.

Försiktighet med offentliga utgifter är alltid en dygd, men i detta fall handlar det om en unik och förhoppningsvis relativt begränsad situation som kräver unika insatser. Det blir nödvändigt att låna stora belopp, men då tror jag att det är bättre att staten gör den upplåningen i stället för att lasta över den uppgiften på företag som har betydligt sämre möjligheter.

Det kan komma att medföra en rätt betydande ökning av skuldbördan, d v s statsskulden som andel av BNP eftersom ju BNP också kommer att sjunka. Men om vi räddar företagsamheten förbättras ju förutsättningarna för BNP att komma igen efter krisen.

Självfallet är det viktigt att försöka att hålla igång så stora delar av ekonomin som möjligt, men i just det skede vi är i nu är det nog åtgärder som förhindrar smittspridningen som måste väga tyngst när de svåra avvägningarna måste göras.

Signalerna på EU-nivån talar ju nu också om att underskottsmålen just nu inte är de avgörande, och det diskuteras dessutom olika gemensamma finansieringsformer för insatser nu och längre fram som då också Sverige kommer att ha att ta ställning till. Den diskussionen måste vi förbereda oss på och inse att detta är en situation där europeisk solidaritet är av utomordentligt stor betydelse.

Parallellt med den humanitära och ekonomiska krishanteringen dras nu ett visst internationellt propagandakrig igång.

Det var oklokt av Donald Trump att kalla detta för ett ”Kina-virus”, liksom det var oklokt av honom att börja att kritisera européerna. I en situation som denna, som ingen medvetet skapat, är ett element av medkänsla liksom en inriktning på samarbete det som borde gälla.

Ser vi på de motsvarande globala hälsoutmaningar vi haft att hanterar under de senaste två decennierna har de haft sitt ursprung i såväl Kina som Västafrika som Saudiarabien. Och den omtalade s k spanska sjukan för ett sekel sedan, som det nu allt oftare jämförs med, började ju trots namnet i USA.

Virus kan ha många hemländer.

Men nu slår Kina tillbaka med olika konspirationsteorier, även om jag skulle tro att man kommer att ha begränsad framgång med dessa.

Effektivare är då att man med betydande media skickar stora flygplan med hjälpsändningar till främst Italien. Också Ryssland rycker nu in och nio stora transportflygplan med militära medicinska team har i dag landat i Italien. Även Serbien, som inledningsvis drabbades av en EU-spärr på vissa leveranser, har varit föremål för denna typ av politiskt kraftfulla hjälpsändningar.

Vi kommer med all säkerhet att se mer av denna hjälpdiplomati under den närmaste tiden. Dess betydelse skall inte underskattas.

Nu inleds ju också kampen om hur världen efter denna kris kommer att se ut.