Visafritt och segrar för Ukraina.

11 juni 2017

STOCKHOLM: Denna söndag är det viktiga parlamentsval i såväl Frankrike som Kosovo, och samtidigt den första dagen när ukrainska medborgare med moderna pass kan resa till EU utan att behöva visum.

Det är ett symboliskt mycket viktigt steg, och visar att EU, om än inte sällan med en viss tröghet, står fast vid sina utfästelser.

Och det kommer ju strax efter att det blivit klart att associering- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina nu fullt ut kommer att kunna träda i kraft – detta efter att senaten i Nederländerna som allra sista instans ratifierat avtalet efter de olika förklaringar av dess betydelse som skett.

Om historien om detta avtal och dess betydelse skulle mycket kunna skrivas.

Det började att förhandlas 2008, och i början av 2012 var det i princip färdigt och skulle så småningom också undertecknas.

Men sommaren 2013 började Kreml sätta in en brutal offensiv för att stoppa avtalet, och i stället tvinga in Ukraina i en ny union med Ryssland, och det var detta som ledde till först Maidan, sedan Yankovich-regimens sammanbrott och därefter den öppna ryska aggression mot Ukraina.

I sitt grundläggande syfte – att stoppa detta avtal och dess närmande mellan EU och Ukraina – misslyckades Kreml mer eller mindre totalt. I själva verket är det nog så att man stärkte just denna inriktning av Ukrainas politik för de kommande åren.

I varje rimligt avseende måste detta betecknas som ett strategiskt misslyckande av första rangen.

För Ryssland är Ukraina knappast vilket land som helst.

De historiska, mänskliga och kulturella banden är alldeles självklart starka. I Sovjetunionen var Ukraina alldeles tydligt den näst mest viktiga republiken.

Så det handlar om en försvagning av också Rysslands ställning långsiktigt när utvecklingen av dess relationer med Ukraina nu skett på det sätt som skett.

Och det finns anledning att påpeka att det alls inte hade behövt att bli så. Ukraina kunde mycket väl ha förenat detta avtal med EU med fortsatt goda och nära relationer med Ryssland.

Det hade i grunden välkomnats även av EU.

Men Kreml kunde inte acceptera detta, trodde att det stod i dess makt att med hot och sanktioner vrida Ukrainas politik åt ett helt annat håll, och kom i grunden att förlora.

Den ryska historiens dom över Vladimir Putins missbedömningar och misstag i denna fråga borde rimligtvis bli bli hård.

Noteras i detta sammanhang skall också en annan betydelsefull händelse för Ukraina som gått så gott som alla media så gott som spårlöst förbi.

För någon vecka sedan avgjordes ett skiljedomsmål i Stockholm mellan Ukrainas Naftogaz och Rysslands Gazprom.

Det var inga småsaker det handlade om.

Gazprom krävde att Naftogaz skulle betala 49 miljarder dollar mot bakgrund av ett kontroversiellt tioårigt gasavtal som undertecknades i början av 2009 av Ukrainas dåvarande premiärminister Yulia Tymoshenko.

Det var för att ha undertecknat detta för Ukraina mycket oförmånliga avtal som regimen Yankovich såg till att döma henne till sju år i fängelse, vilket självfallet var alldeles oacceptabelt.

Och det var i skräck för de ekonomiska konsekvenser detta avtal hade som Yankovich också var mottaglig för olika former av utpressning av Kreml.

Kreml sade att om han gick vidare med avtalet med EU skulle han tvingas att betala vad som stod i gas-avtalet, och detta skulle Ukrainas ekonomi inte klara.

Efter Maidan och efter det politiska skiftet i Kiev har Ukraina steg för steg frigjort sig från dels avtalet och dels beroendet av rysk gas.

Men risken fanns ju att dess juridiska position i ljuset av avtalet från 2009 inte skulle vara tillräckligt stark, och det kunde ha blivit ytterligt dyrt.

Nu vann man en juridisk seger som också är av stor både ekonomisk och politisk betydelse.

Viktigt är nu att Ukraina fortsätter på reformernas väg.

Om detta skrev jag ju i samband med att jag åter var där för någon vecka sedan.

Till dagens val i Frankrike och Kosovo kommer det att finnas anledning att återkomma.

Allt tyder på att Macron-vågen i Frankrike kommer att fortsätta. Och parlamentsvalet sker ju i två omgångar med den andra nästa söndag.

Därefter blir det dags för Macron att börja regera med de nya parlamentariska förutsättningar som då etablerats.


Brittiskt val – och globala städer.

10 juni 2017

CHICAGO: Mitt i den mycket både spännande och konstruktiva konferensen här om globala städer och dess olika utmaningar har det blivit många samtal dels om den rullande krisen i Washington och dels om den nya krisen i London efter valresultatet där.

Theresa May chansade på ett nyval, spelade dåligt och förlorade stort. Det finns inget annat sätt att se på situationen.

Hennes retorik om Brexit har varit hård och föga konstruktiv.

Och enligt min mening har hon vikt undan från varje försök att ge seriösa svar på de seriösa utmaningar som situationen innebär för Storbritannien.

Hur det nu kommer att gestalta sig återstår att se.

När jag intervjuades av CNN i ärendet tidigare i dag sade jag att det nu krävdes mer av både tankar och tid för att klara ut situationen.

Och det rimliga borde väl vara att söka en bred överenskommelse mellan partierna i Storbritannien om hur processen skall hanteras.

Förhoppningsvis skulle detta kunna leda till en mindre fyrkantig inställning i avgörande frågor än den som Theresa May hitintills getts uttryck för.

Och det skulle nog välkomnas brett såväl i Storbritannien som i det övriga Europa.

Men vad som verkligen kommer att hända – det får vi återkomma till.

Det är nog åtskilliga blad som skall vändas i London efter detta val.

Här i Chicago har det varit dagar med borgmästare från globala städer från världens alla hörn, och diskussioner om hur samarbete mellan dem kan föra arbetet med globala frågor framåt.

Och det har inneburit ett annat perspektiv på många av de utmaningar vi står inför.

Mindre av de stora frågorna om krig och fred – mera om frågor hur man skall möta högst konkreta utmaningar i människors vardag.

I inledningen av konferensen sade jag att urbanisering och digitalisering är de två megatrender som kommer att forma vår framtid.

För tvåhundra år sedan var det kring en procent av världens befolkning som bodde i städer.

För ett halvt sekel sedan bodde ca en tredjedel av världens befolkning i städer.

Nu är det hälften, och kring mitten av seklet räknat man med att det är två tredjedelar.

Vi ser hur Stockholm växer med ca 40.000 människor varje år.

Men det stora sker i andra delar av världen.

Kring mitten av sekelskiftet kommer ca 600 miljoner människor att bo i de 25 största städerna. Ingen av dessa ligger inom dagens EU.

Men där finns Karachi, Kabul, Khartoum och Kinshasa, för att nu bara ta fyra lite mer dramatiska exempel. Och de kommer också att digitaliseras med betydande hastighet.

Här har vi lyssnat på borgmästare från städer som Toronto, Lahore, Prag, Amman och Sao Paolo förutom självfallet värdstaden Chicago.

I mångt och mycket är utmaningarna och möjligheterna desamma.

Jag talade om tre områden.

Digitaliseringen och delningsekonomins enorma möjligheter att förändra och förbättra städer.

Hållbarhets- och energifrågorna som ju kommit i nytt fokus efter Trumps besked om klimatavtalet och det motstånd detta mött inte minst från viktiga städer i USA.

Och säkerhets-, migrations- och integrationsfrågeställningarna.

Kring dessa frågeställningar handlade också många av samtalen under dessa dagar här i Chicago.

Jag får se om jag är tillbaka nästa år – men alldeles säkert kommer konferensen att ha växt mer i betydelse tills dess.

Men nu bär det hem. SAS flyger direkt till Arlanda.

Och några dagar hemma blir förvisso inte helt fel.


Skakigt i Washington.

07 juni 2017

WASHINGTON: Det är lite mindre än en månad sedan jag senast var här i Trump-town.

Då fanns det åtskilliga som argumenterade för att administrationen höll på att gradvis normaliseras, och att vi gjorde klokt i att fokusera mer på vad presidenten gjorde än på vad han sade.

Men sedan dess har åtskilligt hänt.

Presidenten lämnade Washington bakom sig och gav sig ut på en åtta dagars resa till Mellersta Östern och Europa.

Utgången blev påtagligt blandad.

Efter tre dagar med president Trump utbrast Angela Merkel att det nu var dags för Europa att tydligare stå på egna ben. Att lita fullt ut på USA var inte möjligt – det var hennes föga inlindade budskap.

Och omedelbart efter detta kom beskedet om att Trump beslutat att USA skall lämna Paris-avtalet om klimatet. Det presenterades ju på ett sätt som jag kommenterat med viss skärpa.

Efterdyningarna av detta har förvisso märkts mycket påtagligt under mitt dygn hitintills här.

På Atlantic Councils stora middag i går framträdde vicepresident Mike Pence med ett anförande som alldeles uppenbart var avsett att ställa till rätta oklarheter som president Trump skapat vid Nato-mötet i Bryssel.

Det noterades med tillfredsställelse, liksom motsvarande anförande vicepresidenten höll i München i februari.

Men presidenten är fortfarande president, sitter i Oval Rummet och tweetar friskt om både det ena och det andra.

Att det här i staden finns en stark olust över hans uppträdande och uttalanden, och att denna sannolikt sträcker sig också in i Vita Huset, är alldeles uppenbart.

Och det sägs att han är en person som i dag är missnöjd med det mesta i sin omgivning. Kvällens TV-nyheter här handlar om starka motsättningar med justitieministern.

Just nu byggs också förväntningar upp inför den avskedade FBI-chefen Comeys framträdande i kongressen på torsdag.

Själv har min dag uppfyllts av det internationella rådet vid Atlantic Council.

Vi är ett 15-tal personer från olika delar av världen och med olika bakgrund, och har under dagen haft mycket öppenhjärtiga sessioner med bl a finans- och handelsministrarna, nyckelpersoner när det gäller inre och yttre säkerhet liksom ett antal senatorer.

Det har för min del också blivit diskussioner på och med några av de viktigaste europeiska ambassaderna här, och det fortsätter i morgon förmiddag innan jag tar planet till Chicago för den stora konferensen där om globala städer som globala aktörer.

Under tiden fortsätter dramat i Gulf-området.

Och Washington förefaller att famla i frågan.

Presidenten har tydligt – som väntat – kommit ut med mer eller mindre tydligt stöd för Riyadh i konflikten, medan State Department förefaller mer försiktigt och försvarsminister Mattis ringt till sin kollega i Qatar för att tala om det goda samarbetet.

Värt att notera är att medan Trump under dagens talat med kungen i Saudiarabien har Putin talat med emiren i Qatar. Och emiren av Kuwait gör vad han kan för att medla, i någon mån också sultanen av Oman.

Uppgifter i arabiska media i kväll talar om att Saudiarabien formulerar ett tiotal tydliga krav och krävt att Qatar går med på dessa inom ett dygn.

Och det förefaller mig inte osannolikt att de uppgifterna är riktiga.

Så vi får se vad som händer i morgon. Dramat kommer med all sannolikhet att fortsätta att eskalera.

Det handlar om Trump-administrationens första riktiga utrikespolitiska utmaning.

Dess agerande hitintills har med betydande sannolikhet bidragit till att utlösa den – nu gäller det dels att den inte spårar ur allt mer med allt vad detta kan innebära och dels att försöka åstadkomma någon form av lösning.

Mycket står på spel.

Jag återkommer från Chicago.


Terror i London och ny dramatik i Gulf-regionen.

05 juni 2017

KASTRUP: Snart är det dags för avfärd med SAS-maskinen till Dulles-flygplatsen, och efter mer eller mindre lång tid med passkontroll där är det raka vägen till Atlantic Councils stora årliga middag.

Gårdagens händelse var utan tvekan terrorattacken i London.

Mönstret är tydligt.

Medan Daesh förr koncentrerade sig på att bygga sitt kalifat längs Eufrat och Tigris, och ville att anhängare skulle komma dit, inser man nu att detta blir svårt, och uppmanar dem i ställer till just denna typ av fordonsattacker i sina olika länder.

Och i detta ligger nog dessvärre att vi riskerar att se mer av dessa när Daeshs fästen först i Mosul och så småningom Raqqa faller, även om offensiverna mot dem här visar sig mer krävande än vad man först trott.

Vilka effekter gårdagens attack får på det brittiska valet återstår att se.

Själv var jag mindre imponerad av att Theresa May i sin inledande reaktion återkom till sina tankar om att nu begränsa internet.

Att hon alldeles säkert applåderades i Peking, Moskva och Teheran illustrerar bara vart en sådan politik riskerar att leda.

Snarare är det viktigt att utnyttja nätet för att aktivt bemöta och bekämpa de extremistiska ideologier som driver terror och våld, och det har ju dessutom skett med tilltagande framgång under den senaste tiden.

Och mer direkta uppmaningar till våld och terror rensas regelbundet bort av olika företag.

I dag på morgonen detonerade så de latenta spänningarna i Gulf-regionen med av Ryiadh koordinerade åtgärder från en rad länder riktade mot Qatar.

Och det är inga småsaker. Avbrutna diplomatiska relationer. Utvisning av medborgare. Stängda luftrum.

Allt under nivån direkta krigshandlingar finns i den arsenal som aktiverades i dag på morgonen.

Bakgrunden till detta ligger förvisso djupt, men det är svårt att tänka sig att denna dramatiska eskalering av en gammal motsättning hade varit möjlig utan president Trumps besök i Riyadh och hans tydliga uppslutning bakom dess vidare ambitioner.

Att detta besök skulle leda till skärpta motsättningar i regionen var nog rätt uppenbart. Ändå kommer denna plötsliga eskalering nog som en överraskning för de flesta.

Olika syn på relationerna med Iran är en viktig del av situationen.

Qatar har en mjukare inställning, vilket väl delvis hänger samman med att man delar världens största gasfyndighet – Pars-fältet – med Iran.

Qatar står för en tredjedel av världens LNG-leveranser.

Det är ju också detta som gett Qatar de starka finansiella muskler som gjort att man kunnat driva en aktiv och stundtals aggressiv politik i en lång rad olika frågor.

Att man i denna ofta legat närmare en mer islamistisk agenda är uppenbart.

Nu talas det om relationerna mellan Hamas och Qatar, liksom om det muslimska brödraskapet, men även mer moderate palestinske ledaren Abu Mazen flyger runt världen med pass från Qatar.

Att Qatar i din politik stött militanta grupper råder det ingen tvekan om. Men ensam i regionen om detta har man knappast varit.

Libyen är ett av de områden där vi tydligt ser olika staters stöd till olika grupper – Syrien är ett annat.

Hur detta kommer att sluta tror jag ingen just nu är särskilt säker på.

Från Ryiadh och Abu Dhabi har man nu eskalerat så starkt att det inte är alldeles lätt att se hur en lösning skall se ut.

Till saken hör ju att i Qatar finns såväl USA:s största och viktigaste bas i regionen som TV-stationen Al Jazzera med dess både regionala och globala roll.

USA:s agerande blir viktigt.

Riyadh kan knappast ha tagit dessa steg utan att vara övertygad om att ha eller att få Vita Husets stöd. Men Doha har ju också möjligheten att hota att stänga den amerikanska basen Al Udeid.

USA:s utrikesminister Tillerson sade i ett första uttalande att han hoppades att motsättningen inte skulle påverka kampen mot Daesh.

Denna kamp leds mest konkret just från denna bas, och det var sannolikt oron för denna som låg bakom hans ordval.

Förutom Al Udeid handlar det om Al Jazzera, som man med all säkerhet gärna skulle se att det kastades en våt filt över, och i viss mån säkert också om konkurrerande Qatar Airways.

Men i grunden handlar det om att Riyadh tydligt vill etablera ett mycket bestämt kommando i regionen för att också kunna konfrontera Iran, och att man då inte längre tolererar Qatars politik.

På sin sida har man nu också mobiliserar Egypten, medan det finns andra som säkert känner olust.

Oman alldeles säkert, men håller en låg profil. Och säkert Irak som av många skäl aldrig kan bli del av en utpräglad anti-iransk front.

Hur som helst är det en dramatisk situation, vars konsekvenser är svåra att överblicka.

Men om inte annat så vet jag vad kvällens samtalen i Washington kommer att handla om.

Om inte annat så därför att stora delar av denna konflikt, med viktiga aktörer också utöver de jag nämnt här, dessutom utspelas i Washington och handlar om att påverka och få stöd av dess politik.


Lämnar Tallinn – och nästa vecka i USA.

03 juni 2017

TALLINN: Nu bär det hemåt igen efter några dygn här med frågor som alla varit relaterade till cybersäkerhet.

Först var det den stora konferensen CyCon som samlade ca 500 deltagare för att diskutera olika utmaningar med anknytning till konflikter på och med utnyttjande av nätet.

Och därefter var det första ordentliga samnanträdet med den globala kommission som skall fortsätta det viktiga arbetet med globala normer och regler för också staters agerande i cybersfären.

Att detta är frågor som blir allt viktigare behöver knappast påpekas, och diskussionerna här har givit åtskilliga exempel på de utmaningar vi står inför i inledningen av den digitala eran.

Estland tar dessa frågor på stort allvar, och har ju blivit något av en nod för den internationella diskussionen kring dessa frågor.

Här ligger ju också Nato:s s k center för excellens kring dessa frågor.

Och konferenserna i Tallinn kring de digitala frågorna förefaller att avlösa varandra.

I september skall EU ha toppmöte här kring de digitala frågorna. Det är ju Estland som efterträder Malta i ordförandestolen i EU under det kommande halvåret.

Nu blir det för mig en söndag hemma.

Men redan på måndag bär det av över Atlanten igen.

Och där händer det ju saker.

Jag reagerade på president Trumps anförande med utträdet ur Paris-avtalet om klimatfrågorna i torsdags med en rätt skarpt formulerad artikel för Washington Post.

Och det blir alldeles säkert fortsatta diskussioner kring detta.

På måndag kväll och tisdag är jag i Washington för bl a internationella rådet för Atlantic Council med diskussioner med också ledande företrädare för administrationen.

Ämnen saknas förvisso inte.

Och på onsdag bär det vidare till Chicago för den stora konferensen där om hur globala städer kan föra det globala samarbetet vidare.

Den konferensen har fått ny betydelse efter president Trumps besked om klimatavtalet.

Åtskilliga betydande amerikanska städer – liksom delstater, t ex Californien – har ju förklarat att de avser att fortsätta sitt klimatarbete alldeles oavsett vad Vita Huset har att säga.

Det kan självfallet inte helt kompensera den omläggning av politiken som president Trump gör, men är dock av långsiktig både saklig och symbolisk betydelse.

Först mot slutet av veckan kommer jag att vara tillbaka i hemlandet igen.

Då har vi också resultatet av det brittiska underhusvalet på torsdag.

Den allmänna förväntningen var ju att detta skulle leda till en överväldigande majoritet för det konservativa partiet, men nu är det tilltagande osäkert att så kommer att bli fallet.

Premiärminister Theresa May har, av allt att döma, snubblat i valrörelsen, även om sannolikheten för att hon kommer att sitta kvar fortfarande är överväldigande.

Hon har hela tiden velat tala om Brexit, men hon har aldrig velat säga någonting om Brexit.

Hon upprepar några fraser, men vågar eller vill aldrig gå längre.

Hur detta uppfattas av valmanskåren återstår att se, men för mig har det knappast varit imponerande, och har dessutom bäddat tämligen illa för de förhandlingar med EU som inleds 11 dagar efter valdagen.

Men på torsdag kväll vet vi hur det gått.

Ett av detta års mindre intressanta val i Europa – men valrörelsen har dock kommit att bli något intressantare än väntat.


Cyberkonflikter i Tallinn.

01 juni 2017

TALLINN: Så är jag då tillbaka i Tallinn igen efter något dygn hemma i Stockholm med olika saker.

Det var ju bara någon vecka sedan jag senast var här – då för Meri-konferensen.

Då tittade jag under den vackra flygningen ner på ön Odensholm ute i Finska Viken – en plats jag någon gång i Albert Engströms fotspår skulle vilja besöka.

Nu blickade jag ner på också fascinerande Dagerort – där Dagö skjuter ut i Östersjön och varifrån en av de äldsta och högsta fyrarna under svunna århundraden gav vägledning för sjöfarare på väg in mot Reval, Viborg, Narva eller Novgorod.

Men nu är det en mycket annorlunda värld, och nu är det cybersäkerhet i vid bemärkelse som står på min agenda.

Ursprungligen var det meningen att jag nu skulle ha varit på väg till Singapore för att som vanligt vara med på IISS:s stora årliga Shangri La Dialogue om säkerhetsutmaningar i Östasien och Stilla Havet.

Det helt säkert mycket intressant där i år också.

USA:s försvarsminister Mattis skall tala, och det kommer att noteras mycket noga hur han lägger orden när det gäller inte minst Nordkorea och Sydkinesiska Sjön.

Liksom det sedvanliga kinesiska svaret kommer att uppmärksammas.

Och sedan hur regionens alla andra länder manövrerar i utrymmet däremellan.

Men nu får jag följa med diskussionerna i Singapore på avstånd i stället – jag vill vara nära de diskussioner om cybersäkerhet som just nu har Tallinn som sitt globala centrum.

Först är det stora CyCon-konferensen med ca 500 deltagare från större delen av världen, med CyberConflict som tema och med Nato:s s k center of excellence för dessa frågor som värd.

Och i morgon och på lördag är det sedan möte med den Global Commission for Stability of Cyberspace som i alla fall i dessa frågor för vidare arbetet i den Global Commission on Internet Governance som jag ju ledde under några år.

Situationen i Östasien är förvisso både viktig och utmanande, men just nu tror jag att de allvarligaste säkerhetsutmaningar som våra samhällen står inför är förknippade med utvecklingen i den digitala världen.

Och det är därför det blev Tallinn i stället för Singapore för mig dessa dagar.

Men mycket annat står på den globala agendan dessa dagar.

I kväll inleds toppmötet mellan EU och Kina i Bryssel, som sedan fortsätter i morgon.

Det är premiärminister Li Keqiang som kommer dit efter besök i går och i dag i Berlin.

Och i ljuset av möjligheten av att Trump vill att USA skall lämna det globala klimat-avtalet kan vi där mycket väl komma att se något av en ”grön allians” utvecklas mellan Europa och Kina.

Det är f ö inte bara Kinas premiärminister som varit i Berlin under de senaste dagarna.

Till besökarna där har också räknats Indiens premiärminister Modi.

Mycket handlar också om vad Angela Merkel sade vid ett möte i München i dagarna, där hon efter tre dagar tillsammans med Donald Trump konstaterade att de dagar då man fullt ut kunde lita på allierade är över, och att det är dags för Europa att tydligare stå på egna ben.

Detta har förvisso legat i luften under de senaste månaderna, men blev nu plötsligt mer uttalat.

Svallvågorna av orden i München har varit betydande, och till dessa hörde också ett rätt aggressivt tweet av president Trump riktat just mot Tyskland.

Saken blev näppeligen bättre av det.

Om det kommer jag säkert att höra mera när jag åter är över i USA under den kommande veckan.

Men nu är det cybersäkerhet och Tallinn som gäller för ett par dagar.


Tillväxt igen i Ukraina.

30 maj 2017

KIEV: Intensivt värre har det varit under mitt dygn här i den sommarfagra ukrainska huvudstaden.

Anledningen till besöket just nu är diskussion om förberedelserna för den stora traditionella YES-konferensen här i september.

Vi är några vars råd man vill ha kring denna, och det ger också en möjlighet till en rad andra möten. Det var ett tag sedan jag var här senast, och det har ju inträffat åtskilligt under tiden.

Så det har varit nyttiga möten med inte minst president Poroshenko och premiärminister Groysman, men också med fristående såväl inhemska som utländska observatörer.

Reformprocessen har kanske inte samma tempo som under premiärminister Yatsenyuk, men den rör sig dock framåt.

En delegation från IMF befinner sig också i staden för att se hur den ekonomiska politiken fortskrider som förutsättning för fortsatta utbetalningar av lån.

Just nu är det en nödvändig reformering av det konkursmässiga pensionssystemet liksom ny lagstiftning om ägande till jordbruksmark som står i centrum.

Och till detta skall självfallet läggas den privatisering av misskötta statsägda företag som fått vänta alldeles för länge.

Premiärminister Groysman lät optimistisk på alla dessa punkter, men med ett splittrat politiskt landskap och en opposition med påfallande populistiska tendenser kommer svårigheter säkert att finnas.

Efter en svår period växte ekonomin med 2,5% förra året, men det innebär knappast att faran är helt och hållet över.

Det lågintensiva kriget i Donbas pågår dag efter dag. Och den totala blockad som nu införts drabbar också ekonomin. I april sjönk t ex industriproduktionen som en följd av att kolleveranser från Donbas upphört.

Men för året kommer siffrorna åter att visa plus. Hoppet har återvänt till Ukraina.

Viktigt är att det mesta fortfarande tyder på politisk stabilitet – i meningen inga nyval och sannolikt heller inga akuta regeringskriser – fram till det viktiga valåret 2019.

Då är det först presidentval i mars och därefter parlamentsval i oktober. Och då kan mycket komma att hända.

Innan dess är det dessutom presidentval i Ryssland, och det valet har man nu lagt till dagen då Krim annekterades den 18 mars.

Min tes är att det knappast finns några fötutsättningar för avgörande framsteg i den s k Minsk-processen fram tills dess.

Konflikten i Donbas är visserligen knappast populär i Ryssland, men jag trots detta inte att Putin vågar göra någonting som andas reträtt eller kompromiss innan dess.

Han är mån om sitt valresultat.

Under tiden fortsätter dock det lågintensiva kriget i östligaste Ukraina.

Och Ryssland tar steg efter steg i riktning mot en faktisk integration av området i Ryssland, trots att man säger att det är någonting man inte vill.

Värt att notera är dock att Ukraina inte längre köper någon gas från Ryssland, vilket mot bakgrund av hur infekterad den relationen var under åtskilliga år är remarkabelt.

I relationen till EU har beslut nu äntligen fattats om att ukrainska medborgare med moderna biometriska pass fr o m 12 juni inte längre behöver visum när de åker till EU-länderna.

Det är ett symboliskt viktigt och politiskt starkt efterlängtat steg.

Och förhoppningsvis kommer den nederländska senaten inom något dygn att fatta det sista av de många beslut som krävs för att associeringsavtalet med EU fullt ut skall träda i kraft.

Att genomföra i synnerhet den djupa frihandel som ligger i detta är lika viktigt som det är krävande. Här ligger nyckeln till Ukrainas europeiska ekonomiska framtid.

Och viktigt är att ett EU som tenderat att vara lite inåtvänt ser vikten av att ge hjälp mer att fullt ut genomföra detta.

Liksom i varje annan huvudstad i dessa dagar handlar åtskilliga samtal om vad USA:s president Trump egentligen tycker och vill.

Den risk för att Donald Trump och Vladimir Putin skulle göra upp om Ukraina över huvudet på Ukraina självt som många tidigare talade om torde dock ha reducerats högst avsevärt.

G7-mötet i Taormina var tydligt i sina slutsatser. Och nu återstår att se hur mötena med Vladimir Putin i samband med G20-mötet i Hamburg i början av juli kommer att utfalla.

President Putin torde dock knappast ha blivit uppmuntrad av sina samtal med president Macron i Versailles i går.

Ukrainas framtid är av alldeles avgörande betydelse för Europas – och inte minst Rysslands – framtid. Därför är stödet för dess europeiska reformpolitik så viktigt.

Allt är förvisso inte enkelt, och problemen skall inte underskattas.

Men det gör vårt engagemang så mycket viktigare.