Försvar, Bryssel och flyktingkris.

22 april 2015

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm som kom att fokuseras inte minst på olika frågeställningar kring de globala nätfrågorna.
Det händer mycket – och det kommer att hända ännu mycket mera.
Under dagen hade jag dessutom möjlighet att lite mer i detalj gå igenom det sakliga innehållet i försvarsuppgörelsen.
Mina tidigare kommentarer i det ärendet står sig, men möjligen med en lite positivare tonart. 
Det sker operativa förstärkningar, och det finns dessutom viktiga och explicita öppningar för de viktiga operativa förstärkningar lite längre fram när det gäller luftstridskrafter och kontrollen över Östersjön som jag argumenterat för tidigare.
Och det finns också andra positiva inslag som kanske inte är omedelbart uppenbara för den som läser dessa texter mer översiktligt.
Sedan hänger ju mycket på att det sakliga innehåll som beskrivs i uppgörelsen också kan förverkligas med de finansiella resurser som ställts till förfogande. Men det har försäkrats mig att de grundas i de beräkningar som försvarsmakten levererat.
Och då gäller det sedan att se till att dessa faktiskt håller. Budgetdisciplin är viktig i varje också statlig verksamhet.
I morgon bär det så för min del iväg till Bryssel, och det riskerar väl att bli en mindre mardröm.
Kombinationen av någon typ av stor strejk i staden och ett extra EU-toppmöte borgar för en röra väl utöver det sedvanliga. Det gäller nog att ha rejäla tidsmarginaler.
Där är jag först för att medverka vid lanseringen av den nya publikationen Politico.eu.
Förr fanns veckopublikationen European Voice, startad och driven av The Economist, men den tas nu över av amerikanska Politico som avser att göra för den politiska journalistiken i Bryssel vad man redan gjort för den politiska journalistiken i Washington.
Och man har redan visat en del av den nya stilen genom en inledande artikel kring kommissionspresidenten Jean-Claude Junckers närvaro – eller icke närvaro – i olika sammanhang i Bryssel.
Men där kommer jag att tala om ekonomiska utmaningar främst tillsammans med kommissionären Margaret Westager – som ju i dag inlett en process mot ryska Gazprom – och den liberala gruppens i Europaparlamentets ordförande Guy Verhofstadt. 
Sedan på kvällen blir det middag mer fokuserad på relationerna med Australien. Utrikesminister Julie Bishop har ju sedan jag träffade henne i Haag i förra veckan hunnit med att besöka bl a Teheran.
Utgången av toppmötet återstår självfallet att se, men ECFR kommer att publicera ett uttalande med olika förslag på hanteringen av flyktingkrisen som kommer att undertecknas av bl a Javier Solana och mig.
 


Om Finland och Medelhavet.

20 april 2015

STOCKHOLM: Det blev en spännande valvaka efter det finska valet i går, och de svenskspråkiga sändningarna på Finlands TV gav en mycket bra bild av utvecklingen, även om det blev en djupare belysning av resultatet i de mer svenskspråkiga bygderna.

Centerpartiet blev, som väntat, valets stora vinnare, om än något mindre så än vad de olika undersökningarna förutspått. Men att det blir dess ledare Juha Sipilä som kommer att leda Finlands kommande regering råder det knappast någon tvekan om.

Sammansättningen av denna regering i övrigt kommer det nog sannolikt att dröja innan vi får besked om.

En viktig fråga var hela tiden vilket parti som skulle bli näst störst.

För samlingspartiet var det uppenbart att man skulle förlora en del stöd. 

Den regering man lett sedan 2011 har varit ett rätt problematisk kapitel eftersom den ju inledningsvis inkluderade i stort sett hela det politiska spektrat. 

Inte minst har den haft svårigheter med att formulera en tillräckligt kraftfull ekonomisk politik, vilket inte minst avgående statsminister Alexander Stubb gång på gång påpekat.

Men när resultatet räknades blev samlingspartiets resultatet dock ett snäpp bättre än vad de flesta hade väntat. 

Problematiskt blev dock att medan samlingspartiet blev näst störst i antal röster medförde matematiken i valkretsarna att det blev de s k sannfinnländarna som blev näst störst i antalet mandat i riksdagen.

Riktigt illa gick det dock för socialdemokraterna, och det kan noteras att den samlade vänstern levererade ett svagare resultat än på många decennier i landets politik.

Med stor sannolikhet kommer Juha Sipilä,  att försöka att bilda en relativt bred regering för att kunna få ett så starkt stöd som möjligt för den ekonomiska politik som måste föras. 

Uppenbarligen är hans syfte att före den formella regeringsbildningen få till stånd någon form av bredare uppgörelse också med arbetsmarknadens partner kring detta.

Allt detta tyder på att det kommer att ta sin tid, och att utgången knappast är given. Efter valet 2011 tog det två månader att snickra ihop den regeringen.

Att spekulera i personfrågor lönar sig väl i detta skede knappast. 

Ett antal kompetenta namn cirkulerar i spekulationerna om utrikesminister, men det finns också någon ur den finska politikens vaxkabinett som förefaller att aspirera. Den nuvarande utrikesministern Erkii Tuomioja omvaldes med fina personvalssiffror i Helsingfors valkrets.

Och på posten som försvarsminister är det väl ingen tvekan om att Svenska Folkpartiets Calle Haglund gjort ett mycket gott arbete. Men om SFP kommer med i den nya regeringen eller inte är inte klart.

Den ekonomiska politiken blir tveklöst den nya regeringens viktigaste och svåraste uppgift. Den analys som b l a Anders Borg på den finske statsministerns uppdrag tog fram visade ju magnituden av de utmaningar man står inför.

Vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken tror jag att det kommer att bli en betydande kontinuitet. Vissa skillnader kom i dagens under valdebatten, men i slutändan tror jag att det skedde en konsolidering kring vad som skulle kunna kallas den nordiska linjen.

Frågan om ett möjligt kommande medlemsskap i Nato kommer man med all sannolikhet att hålla öppen, men om man tar några steg därutöver i den frågan återstår att se. 

Den typ av beröringsångest som finns i delar av Sverige har man knappast – det säkerhetspolitiska tänkandet i detta vårt östra grannland har historiskt ett tydligt drag av både klarsyn och rationalitet.

Nyhetsflödet under dagen har till betydande del handlat om de nya flyktingtragedierna i Medelhavet, och detta har utlöst sedvanliga mer eller mindre mediedrivna panikmöten i Luxembourg och Bryssel.

Det blir nu ett extra toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer i ärendet på torsdag, och det är väl sannolikt att det inte minst är krav från Italien som ligger bakom detta. Att man är mycket plågad av situationen är högst förståeligt.

Om man lyckas att åstadkomma någonting av substans till på torsdag är dock högst osäkert. Frågeställningen är ju dessvärre inte direkt ny, och har diskuterats vid åtskilliga tidigare tillfällen.

En möjlig och lämplig åtgärd vore ju att förstärka resurserna för den EU:s s k Operation Triton som nu opererar i området med främst isländska fartyg. 

Jag har i andra sammanhang sagt att här borde Sverige kunna ställa upp med något eller några av de större fartyg som Kustbevakningen numera har. Men om det finns någon beredskap för detta vet jag inte.

S k legala vägar in i EU finns ju inte minst genom FN:s system för s k kvotflyktingar, och logikt vore att åstadkomma en rejäl utökning av detta i förening med alla berörda stater att ta sin beskärda del. Och det handlar då inte bara länder inom EU.

Om det finns en politisk beredskap för detta i alla länder är dock en mer öppen fråga.

Jag har tidigare skrivit om att de bedömningar som görs inom EU:s myndighet FRONTEX är att det nu finns mellan en halv och en miljon människor som i det söndertrasade Libyen väntar på möjligheten att på ett eller annat sätt komma över till Europa.

Och det anger ju lite av dimensionen på den utmaning som nu det handlar om att hantera.

Till på torsdag, om jag har förstått saken rätt.


Lite om försvar och om Finland.

19 april 2015

STOCKHOLM: Solig vårsöndag hemma i huvudstaden. Men åtskilligt att både följa upp efter veckan som var och förbereda inför den som kommer.

Den breda försvarsuppgörelse som träffades i veckan som gick kommer säkert att skärskådas i detalj av åtskilliga. Och riksdagens mer detaljerade diskussioner av frågan återstår ju.

Det kommer att kunna sägas såväl att det var en mycket viktig framgång att det var möjligt att i stort sett fördubbla den ökning av anslagen som den rödgröna regeringen hade tänkt sig som att det egentligen borde ha varit mer.

Och bägge påståendena är både riktiga och viktiga.

Men efter den dramatiska neddragning av försvaret som beslutades 2000-2003, och som en mycket bra dokumentär i SVT i veckan beskrev i detalj, sker nu en tydlig fortsättning av det trendbrott vad gäller försvarsanslagen som faktiskt inleddes under alliansregeringens sista år.

Alldeles avgörande, enligt min mening, är att denna nya trend nu etableras för en längre tidsperiod.

Jag hade önskat, i linje med vad allianspartierna lade förslag om för snart ett år sedan, att det kunde ha inkluderats åtagande om beställningar såväl av fler Gripen E-flygplan som en utökning av antalet ubåtar.

Men den möjligheten tror jag dessvärre försvann när ÖB valde att formulera sitt underlag inför försvarsbeslutet på det sätt han gjorde.

Det är lätt att tala om de säkerhetspolitiska utmaningarna i dagsläget, och mycket av debatten hävdar ju om detta, men jag är betydligt mer bekymrad över vad som kan inträffa längre fram – säg perioden mellan 2018 och 2024 – och hade gärna sett tydligare markeringar av nödvändigheten av ökad operativ förmåga i detta perspektiv.

Och då är luftherravälde och kontroll över Östersjön, enligt min mening, av alldeles avgörande betydelse. 

Vad som kommer att komma ut ur den nya utredning som nu tillsätts också om Nato återstår att se. 

Socialdemokraterna fortsätter att vara närmast paniskt förskräckta över varje tendens till att ens tänka på den frågan.

Med rationellt tänkande har detta ingenting alls att skaffa.

Sverige säger ju nu tydligt att vi måste vara beredda att såväl ge som ta emot militärt stöd i olika konfliktsituationer också i vårt närområde.

Detta har upprepats från riksdagens talarstol åtskilliga gånger, och ingår nu i den centrala säkerhetspolitiska liturgin, men med visst undantag för relationen med Finland finns det inga konkreta förberedelser för detta.

Och det ser jag nog som den allra allvarligaste bristen i vår samlade säkerhetspolitik just nu. 

Att reparera den är en mycket viktig uppgift, och att göra det är ju dessutom någonting som tydligt ligger inom gällande säkerhetspolitisk doktrin.

Konkret handlar det om att med andra länder diskutera operativa planer och att göra operativa förberedelser. 

Sker inte detta blir ju deklarationerna i riksdagen bara tomma ord, och vi blir sittande med ett svart hål mitt i vår säkerhetspolitik.

Mer detaljerade diskussioner om denna del av vår säkerhetspolitik är – med all respekt för betydelsen av miljarderna – utomordentligt viktig.

I kväll kommer det alldeles självklart att bli spännande att se hur riksdagsvalet i Finland utfaller, och så småningom kommer det ju också att bildas en ny regering på dess grundval, även om det enligt finsk modell nog kommer att ta sin tid.

Säkerhetspolitiken kom att bli en viktig fråga i valrörelsen, och efter en del konstigheter är det nog mitt intryck att debatten stärkta stödet för såväl att stärka det nordiska försvarssamarbetet som för att hålla dörren till Nato öppen under den kommande mandatperioden.

Men vi lär få avvakta regeringsbildningen för att få definitiva besked på dessa punkter.

Och då bör det ju också ges besked om hur man kommer att utforma den ekonomiska politiken. 

Finland har ett rätt påtagligt behov av ekonomiska reformer just nu, och det trots att landets mer långsiktiga förutsättningar är mycket goda.

Jag ser nu fram mot en vecka som kommer att inledas med några påtagligt hektiska dagar i Stockholm – det har varit lite klent med tid för min del här under de senaste veckorna – innan det på nytt blir en längre period borta.

På torsdag reser jag till Bryssel, och därifrån bär det på fredag vidare till USA för ca tio dagar i New York och Washington med olika engagemang. 

Några dagar in i maj kommer jag att vara tillbaka här i Stockholm.


Mycket bra i Haag.

17 april 2015

SCHIPOL: Efter en vecka mest i Haag med de olika cyberfrågorna är jag nu i alla fall på väg hem till en helg som bortsett från TV4 i morgon förmiddag inte erbjuder något speciellt program.

Och det skadar ju inte då och då.

Men det blev en mycket bra vecka.

I onsdags förmiddag publicerade vår globala nätkommission den rapport om skydd för privatlivet och övervakning som vi ju arbetet på sedan den rätt grundliga diskussionen i ärendet vid vårt möte i Storbritannnien för någon månad sedan.

Och den kom att få ett mycket positivt mottagande. Alldeles säkert kommer den att ge eko i debatten i olika länder.

Noterbart var att när EU:s Federica Mogherini och Nederländernas utrikesminister Bert Koenders publicerade en gemensam debattartikel om nätfrågorna regerade man uttryckligen till kommissionens arbete.

Självfallet är det på ett jättemöte som det här under de senaste två dygnen – ca 1.800 personer från större delen av världen – mycket de informella samtalen och kontakterna som är viktiga.

Och sådana har det varit åtskilliga av.

Viktigt för mig var att kunna förankra en del av kommissionens arbete hos utrikesministrarna för vissa av de länder som numera har nätfrågorna högt på sin politiska dagordning.

Och de länderna blir ju på goda grunder fler och fler.

Innan vi lämnade Haag hade vi i dag också möjlighet till ett studiebesök på Europol för att konkret diskutera dess viktiga arbete med att bekämpa olika former av kriminalitet på nätet.

Det blev en delvis teknisk diskussion om vad som kan göras bättre i dessa avseenden utan att inskränka på de värden vi har om skydd av privatlivet och medborgeliga fri- och rättigheter. Kommissionen innehåller ju en hel del expertis på alla delar av detta.

Sammanfattningsvis var det en mycket bra konferens som den holländska regeringen har all heder av. Såväl organisatoriskt som vad gäller det mer politiska innehållet.


Från London till Haag.

14 april 2015

HAAG: Det blev ett snabbt men nyttigt besök i London i går eftermiddag och i dag på förmiddagen innan jag tog det rätt korta hoppet hit till Amsterdam och sedan Haag för veckans olika möten kring de viktiga nätfrågorna.

I London hann jag med att gå igenom olika frågor om planering med ECFR, och inte minst ett nyttig om än föga upplyftande diskussion om utvecklingen i olika delar av Mellersta Östern.

Betydelsen och fortsättningen av den saudiska offensiven i Yemen tillhörde det vi diskuterade mest. Och det ämnet kommer det att finnas skäl att återkomma till.

Annars blev det också i London diskussioner om nätfrågor och cybersäkerhet och vad detta kommer att betyda framöver.

Detta är också dagar när den brittiska valrörelsen drar igång på allvar.

När Labour presenterade sitt valmanifest i här var det tydligt att de främst strävade efter att återupprätta viss trovärdighet för sin ekonomiska politik.

De lämnade ett stort och besvärande underskott efter sig senast, och har väl knappast sedan dess gjort mycket för att reparera den skada deras trovärdighet då fick.

Nu talade Labour-ledaren Ed Milliband engagerat om att underskottet skulle minska varje år och att budgeten skall fås i balans under den kommande mandatperioden.

Gott och väl, men kräver ju samtidigt att man talar om i alla fall lite hur det skall ske, och på den punkten sades inte mycket. Kommentarerna från såväl politiska motståndare som andra var ty följande relativt kritiska.

Lite kändes detta väl igen hemifrån, där bristen på tydliga besked före valet nu lett till en situation med övergivet överskottsmål och starkt ökade skatter.

Och ur detta kommer knappast något gott att komma.

I dag på förmiddagen var det så Conservatives tur att lansera sitt manifest.

Och här låg fokus på förbättrade möjligheter för de som bor i allmännyttan att friköpa sina lägenheter. 

Det handlar inte bara eller kanske inge ens främst om att gå tillbaka till ett både populärt och betydelsefullt initiativ från Thatcher-tiden, utan också om att därmed också skapa ekonomiskt utrymme för att bygga ca 40.000 nya bostäder i allmännyttan främst för de med lägre inkomster.

Det handlar, som det brukar sägas, om att göra två flugor på smällen.

Att bedöma en valrörelse bara på dessa två manifest låter sig väl knappast göras. 

Opinionssiffrorna visar på ett tämligen dött lopp mellan de bägge stora partierna – en mätning gav dem 33% vardera – men i dag på morgonen kom mätningar som visade att Conservatives ökade något.

Och mitt intryck är att de fick mer momentum av sitt manifest än vad Labour, vars motsvarande ju hade ett till stor del defensivt syfte, gjorde.

Värt att notera att frågan om EU knappt verkar finnas i valdebatten. Uppenbarligen bedömar man att den inte tilldrar sig väljarnas intresse.

Och intrycket är också att UKIP och dess herr Farage har påtagliga svårigheter att få lyft i sin kampanj. Han kan ses som en effektiv underhållare och provokatör, men måhända inte så mycket mer än så.

Däremot går det uppenbarligen bra för det skotska nationalistpartiet SNP, som nu förefaller att äta upp åtskilligt av stödet för Labour i Skottland. De konservativa är ju redan närmast utrotningshotad ”north of the border”.

Valet är den 7 maj, så åtskilligt kan och kommer säkert att hända.

Redan på söndag är det dock val i Finland, och där är det ju uppenbart att det kommer att bli en ny regering med centerpartiet i ledningen.

Men vad som därutöver kommer att ske är fortfarande oklart. Undersökningarna nu tyder på att samlingspartiet och socialdemokraterna slåss om andraplatsen, medan sannfinländarna ligger påtagligt nära.

Slutdebatterna kommer med all säkerhet att bli viktiga.

Men nu befinner jag mig således i Haag för möte med Global Commission on Internet Governance, och tillsammans har vi middag i kväll med f d utrikesministern Uri Rosenthal som är den holländska regeringens särskilde representant för cyberfrågor och inte minst för den stora globala konferens kring detta som inleds här på torsdag.

Och I morgon förmiddag har jag pressbriefing här med ett längre uttalande kring frågor om skydd för privatlivet och övervakning som vi arbetat åtskilligt med, och som säkert kommer att tilldra sig viss uppmärksamhet.


Vecka i Haag med den nya nätpolitiken.

12 april 2015

STOCKHOLM: Den kommande veckan kommer för min del nästan helt och hållet att handla om de globala internet-frågorna, och det med Haag i Nederländerna som den viktiga knutpunkten.

På torsdag samlas där den Global Cyber Conference 2015 som är en uppföljning på tidigare konferenser som hållits i London, Budapest och Seoul och som kommit att bli allt viktigare för att diskutera de olika utmaningarna inom cyber- och nätpolitiken.

Ursprungligen var det mycket cybersäkerhetsfrågorna som var i centrum, men samtidigt som de ju blivit än viktigare har det också blivit ökat fokus på friheten på nätet och på dess potential för ekonomisk och social utveckling.

Som utrikesminister var jag med på samtliga dessa tidigare konferenser, eftersom ju inte minst frågorna om friheten på och för nätet var frågorna där vi kom att tillhöra de ledande.

Men när jag nu åker till Haag gör jag det därför att vår Global Commission on Internet Governance inbjudits av den holländska regeringen. Förutom ett eget möte där under tisdagen och onsdagen kommer vi också att ge vårt bidrag till den mer officiella CSSC2015 under torsdagen och fredagen.

För min del blir det emellertid en lite mer splittrad vecka. I morgon flyger jag till London såväl för diskussioner på ECFR:s högkvarter där som andra arrangemang, och beger mig sedan mitt på dagen tisdag till Haag. 

Dock skall jag också vara här i Stockholm några timmar under torsdag förmiddag, så det blir en del flygande fram och tillbaka. 

Men de frågor som diskuteras är viktiga och kommer att bli allt viktigare.

Den holländska regeringen har också satsat stort på konferensen som öppnas av premiärminister Mark Rutte och sedan leds av utrikesminister Bert Koenders. Som särskilt ansvarig för arbetet har man dessutom rekryterat f d utrikesaministern Uri Rosenthal, och det har ju gett förberelserna en extra tyngd.

Vid mötet i Seoul 2013 tog jag upp den då nästan än mer diskuterade frågan om övervakning och lade fram ett förslag om sju principer som borde accepteras av alla. 

I grunden handlade det om att det måste finnas ett förtroende hos medborgarna för att det som sker i dessa avseenden är strikt nödvändigt, att det sker inom ramen för tydliga lagar och att det finns mekanismer för kontroll av det som sker.

Vad gäller Sverige lever de lagar vi har vad gäller den s k försvarsaunderrättelsetjänsten upp till mycket höga internationella krav, och ses allt mer som något av ett föredöme. 

Om samma kommer att gälla vad gäller inhämtning, lagring och utnyttjande av s k metadata när det gäller mer inhemska förhållanden har jag inte haft möjlighet att bedöma. Ett nytt utyredningsförslag har ju nyligen presenterats efter att det tidigare EU-direktivet i frågan underkänts av Europa-domstolen.

Alldeles säkert kommer dessa frågor att återkomma också i diskussionerna i Haag. Från vår kommissions sida kommer vi att publicera vissa preliminära ställningstagande kring denna och andra frågor.

Men säkert blir det mycket kring säkerhetsfrågorna med diskussioner också om cyber- och nät-konflikter eller t o m krig.

Den nordkoreanska attacken på Sony mot slutet av förra året var en viktig och allvarlig händelse, och på senaste tiden har det ju kommit allt fler exempel på att de politiska spänningar vi ser också resulterar i olika typer av operationer och konflikter på nätet.

Och tydligt är ju att det också finns resursstarka stater som är djupt engagerade i detta.

Men min dag i morgon börjar således med London, och först på tisdag finns jag i Haag för veckan med nät- och cyberpolitiken.


Med presidentvalet som kommer närmare.

10 april 2015

PITTSBURGH: En gång var detta stålstaden före alla andra i denna del av världen, och vid förra sekelskiftet t o m USA:s andra största stad. Pittsburgh var en motor i den industriella revolutionen i Amerika.

Men allt förändras, och på 1980-talet drabbade strukturkrisen staden med stor kraft. På bara några år förlorade man kring 200.000 jobb när såväl stålindustrin till stor del kollapsade som samma öde drabbade en del av stadens andra anrika industrier.

Det var svåra år, men i dag ser läget helt annorlunda ut. Pittsburgh ses som ett av exemplen på framgångsrik industriell omvandling. 

Nu är hälsa- och sjukvårdssektorn större såväl i antalet anställda som i andel av stadens ekonomi än vad som gällde för stålindustrin under dess glansdagar. Och till det skall läggas stora och välkända universitet liksom ca 1.600 företag inom olika delar av högteknologi.

Men tyvärr har det för min del inte funnits mycket tid för att se staden eller regionen. Mitt besök här var ju för styrelsemöte med RAND, och det har det också varit från första minuten och intill dess att jag lämnar.

För mig var det värdefullt att återkomma till styrelsen i RAND efter att under åtta år ju haft ett annat uppdrag. 

Med sina ca 1.800 anställda, varav en majoritet har akademisk doktorsgrad eller mer, är RAND en fascinerande organisation när det gäller tankar, idéer och politik för framtiden.

Dess ursprung ligger i specifika amerikanska säkerhetspolitiska frågeställningar för ett halvt sekel sedan. Fortfarande är sådana en icke oväsentlig del av dess verksamhet, men numera är mer än hälften av dess arbete för uppdragsgivare utanför de sfärerna.

Och på detta möte har vi hittat på arbete inom så skilda sektorer som global energiförsörjning, kommande autonoma fordon och hur man bäst bekämpar användningen av tobak. Men också bl a sexuella övergrepp inom den amerikanska försvarsmakten liksom olika frågeställningar kring hur den s k Islamska Staten fungerar.

I den amerikanska utrikespolitiska debatten nu handlar det allra mesta rätt självklart om avtalet med Iran. 

Och det är tydligt att man på sina håll ser detta som ett sätt att komma åt Obama-administrationen. Att det råder olika tolkningar om vad man kommit överens om eller inte kommit överens om vad gäller lyftandes av olika sanktioner kommer nog dessvärre inte att göra debatten enkel.

Men de flesta bedömare jag talat med dessa dagar – och vid vårt möte fanns åtskilliga med tyngd i dessa frågor – trodde inte att kongressen i slutändan skulle lyckas att lägga några avgörande krokben för avtalet.

Osvuret är dock sannolikt bäst också i denna fråga.

Det kommande årets presidentval börjar allt mer sätta sin prägel på debatten. 

På söndag förväntas Hillary Clinton officiellt förklara att hon avser att kandidera, och få tvekar om att hon blir det demokratiska partiets kandidat. Viktigt blir hur hon nu omedelbart positionerar sig i debatten om avtalet med Iran.

På den republikanska sidan är bilden mer öppen och oklar, och kommer sannolikt att förbli så intill de första månaderna 2016. Frågan är bara om de olika republikanska kandidaterna kan undvika att förstöra varandra under den inbördes konkurrensen intill dess.

Under tiden fortsätter president Obama att regera. 

Det är ingen tvekan om att han ser avtalet med Iran som en viktig del av sitt ”legacy” och att han ty följande kommer att satsa hårt för att också få stöd för det. Och öppningen till Cuba är ännu ett tecken på de med amerikanska mått mätt mindre konventionella steg han är beredd att ta under sina avslutande år som USA:s president.

Nu öppnar sig molnen över Pittsburgh efter de åskregn som vi sett ett antal av över det senaste dygnet, och snart ger jag mig via Chicago av hemåt igen.

Men det har, som vanligt, varit intressanta dagar på denna sida Atlanten.

Och mycket snart komme jag att vara tillbaka här.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 650 andra följare