Det verkligt oroande…

06 januari 2020

MILANO: Det nya året började med ett brak när en drönare dödade chefen för det iranska revolutionsgardet IRGC när han landade på flygplatsen i Bagdad för att bl a träffa Iraks tjänstgörande premiärminister.

IRGC tillhör den iranska regimens själva kärna, med en bakgrund idet långa och plågsamma kriget mot Irak, men sedan dess både hårdför trupp för att kontrollera den inre situation som ansvarig för olika utrikes operationer främst i regionen.

Hezbollah i Libanon och framför allt dess operativa del för utrikes operationer är mer eller mindre en del av IRGC:s imperium, och har med olika milisförband spelat en viktig roll för regimen Assads överlevnad i Syrien. Också av IRGC rekryterade olika miliser från Iran självt har varit betydelsefulla i det avseendet.

Mindre känt är att IRGC var viktigt för att stoppa ISIS under dess omedelbara framfart sommaren och hösten 2014. Från kurdisk sida framhålls att utan dessa insatser fanns det en risk för att den kurdiska regionen KRG:s huvudstad Erbil hade fallit, och måhända var i detta kritiska läge också Bagdad i farozonen.

Bakgrunden till det är ganska enkel. ISIS dödar shiamuslimer varhelst man ser dem, och var för Iran ett dödligt hot som måste stoppas. Mobiliseringen av shiamuslimer i Irak var också viktig i ett läge där den irakiska armén närmast hade kollapsat.

Från USA:s sida ses IRGC som en farlig del av den iranska regim man ser som sin tydliga fiende. Och förvisso har IRGC i vissa skeden gjort sitt till för att med leveranser av stridsmedel och sprängämnen göra livet svårare för de amerikanska stridskrafterna i främst Irak.

Det vi nu ser är det senaste utslaget för den omorientering av amerikansk politik som skedde när man lämnade det nukleära avtalet med Iran och i stället slog in på en politik av ”maximalt tryck” med oklara målsättningar. Sedan dess har osäkerheten i regionen ökat påtagligt, den hårdföra linjens män i Iran stärkts, landet börjat att aktivera viss nukleär verksamhet igen och stabiliteten i Irak allvarligt hotas.

Jag minns hur jag i ett samtal med en central person i dess frågor i Washington för ett par år sedan gjorde det tämligen enkla påpekandet att en upptrappad konfrontation mellan USA och Iran med största sannolikhet skulle leda till starka spänningar och problem i och för Irak men möttes av förvåning över detta påstående.

Men nu är det där vi är.

Generalen Soleimani var förvisso inte populär överallt, och det finns en växande reaktion i delar av Irak mot en iransk hårdhänthet i olika frågor, men detta kommer nu i bakgrunden i jämförelse med en ilska över att USA anses missbruka sin roll i landet till ett krig som inte ligger i Iraks intresse.

I grunden är landets stabilitet beroende av en stabil region, och inte minst av en viss stabilitet i relationerna med det stora grannlandet Iran. Därför har den irakiska regeringen också varit aktiv i ansträngningarna att minska de farliga spänningar man sett byggas upp under det senaste året. Det har handlat om omsorgen om det egna landets säkerhet.

Att vi nu får en upptrappning mellan Iran och USA är ofrånkomlig.

Hur och när det kommer ett iranskt svar vet ingen, men man nå notera att de amerikanska stridskrafterna i Irak nu inställt all aktivitet mot ISIS och nu fokuserar enbart på att skydda sig själva. Och betydande förstärkningar har skickats till regionen i övrigt.

Iran utannonserade i går ytterligare ett steg när det gäller olika nukleära aktiviteter, vilket självklart inger bekymmer, men i motsats till vad en del rubriker anger har man inte lämnat det nukleära avtalet. Viktigt är att alla de internationella inspektörerna finns kvar och att man ligger kvar i sina olika principiella åtaganden.

Hur situationen i Irak kommer att utvecklas återstår att se, men blir mycket viktigt. Om landet blir ett slagfält mellan Iran och USA kommer det knappast att överleva, samtidigt som långsiktigt Iran sannolikt har de största förutsättningarna att förlora minst i en sådan konfrontation.

Om de amerikanska stridskrafterna kan vara kvar i landet återstår också att se. President Trump notar nu landet med sanktioner än kraftigare än dem mot Iran om deras möjligheter att stanna kvar i landet äventyras, vilket knappast är ett tecken på en förtroendefull och vänskaplig relation.

I en mer normal situation är det ingen tvekan om att en viss amerikansk militär närvaro i landet har betydelse för också den vidare stabiliteten. I en sådan är vi dock dessvärre inte just nu.

Alldeles bortsett från situationen i Irak och vart konfrontationen mellan USA och Iran leder – med en situation där inne vill krig, men ingen förefaller redo att bryta den onda cirkel som för dit – är det djupt oroande att ta del av olika informationer o, hur beslutsfattandet i denna viktiga fråga gått till i Washington.

Tydligt är att det inte längre finns några krafter som kan eller vill hålla emot när den enkelspåriga konfrontationens röster börjar höras i Vita Huset. Ingen tror att en handling som den vi nu sett hade kunnat ske med en stark försvarsminister som t ex Jim Mattis.

Men nu verkar allt vara möjligt och ingenting omöjligt.

Och det är det verkligt oroande i den dramatiska situation som inlett detta det tredje decenniet i det tjugoförsta århundradet.


Skiften i mångfald i Europa och i tiden.

30 december 2019

TABIANO: För min del innebär helgerna en tid under Italiens värmande sol, också med lite utflykter till några av de kulturella och historiska juveler som denna europeiska halvö är så unikt rik på.

Landets politik i dessa dagar är dock en lite annan historia.

En stapplande koalition mellan det något mer vänsterinriktade PD och populistiska 5Stelle har möjligen gett kortsiktig stabilitet, men knappast så mycket mer än så. Av reformer värda namnet, vilket detta lands ekonomi desperat behöver, syns inte ett spår.

Och i slutet av januari är det regionalval här i Emilia-Romagna.

Denna rika och i grunden framgångsrika del av Italien har traditionellt dominerats av den politiska vänstern – en gång styrdes regionen faktiskt av kommunistpartiet PCI – men nu finns det en tydlig risk för att högerpopulistiska Lega under dess karismatiske ledare Matteo Salvini kommer att ta över.

I avvaktan på det valet händer ingenting alls i landets politik. Och beroende på dess utfall kan i stort sett allting hända.

Och det är förvisso brytningstid i politiken i åtskilliga europeiska länder.

Frankrike lamslås fortfarande av de stora strejkerna riktade mot president Macrons alldeles nödvändiga föreslå att reformera landets mångfasetterade pensionssystem. I viss utsträckning handlar de protesterna också om de gamla fackföreningarnas försök att ta tillbaka initiativet från det förflutna årets s k gula västar och deras protest.

Om Macron lyckas eller ej blir av mycket stor betydelse.

Och det skall noteras att de reformer han hitintills gjort börjat att ge positiva effekter på den franska ekonomin och dess konkurrenskraft.

Mycket återstår dock, men Macron verkar inte vara mannen som kastar in handduken i första taget.

I Storbritannien återstår att se hur Boris Johnson kommer att hantera det mandat han nu fått av väljarna. Utträde ur EU, ja, men vad händer sedan?

Det skall noteras att han fört kampanj med en retorik som lovar mycket av offentliga utgifter, och hur detta kan förenas med en EU-politik som ju försämrar förutsättningarna för landets ekonomiska utveckling framöver är inte alldeles lätt att se.

Uppgiften att forma en ny relation till EU i olika avseende kommer dock att bli den som dominerar det kommande året från brittisk horisont. Det kommer säkert att talas vitt och brett om alla möjliga andra handelsavtal, men det är ju detta handelsavtal som är det alldeles avgörande för framtiden.

Och kommer detta att klaras av inom ett år eller tvingas han fram mot sommaren att begära ett år till? Han säger det förra och många tror det senare.

Men med det starka valresultat han fick sitter han säkert under de kommande åren. Och med det elände som Labour försänkt sig självt i genom sin vänstersväng och oförmåga att formulera en tydlig EU-politik kan han t o m börja att tänka i termer av mer än en mandatperiod.

Den skotska frågan kommer att fortsätta att finnas, men sannolikt blir den akut först efter de skotska regionalvalen 2021.

Tyskland har tydligt kommit in i ett övergångsskede som handlar om vem och vilka som kommer att regera landet efter eran Angela Merkel. Och osäkerheten på den punkten är så betydande att det nog är sannolikt att eran Merkel kommer att förlängds till att omfatta i alla fall hela det kommande året.

Men därefter?

Just nu spekuleras det i en möjlig kommande koalitionsregering mellan CDU och det det framgångsrika Gröna partiet som ju utvecklats i påtagligt mer pragmatisk riktning.

Det finns t o m de som tar spekulationerna så långt att de säger att det kan bli en grön förbundskansler i Tyskland i den kommande perioden.

Socialdemokraterna SPD har efter sitt allra senaste skifte mer eller mindre uteslutit sig själva från seriösa spekulationer om de närmaste åren. Och det hänger fortfarande en viss osäkerhet om vem som CDU kommer att föra fram som sin kanslerkandidat i det valet.

I Österrike kommer de senaste årens tumult nu att resultera i vad som kallas en blåsvart koalition, d v s mellan breda borgerliga ÖVP och det Gröna partiet.

Och många blickar kommer att riktas mot Wien för att se hur man i de regeringsförhandlingar som kommer att avslutas strax efter årsskiftet har löst ut kontroversiella frågor som migrations- och klimatpolitiken där avståndet mellan partierna tidigare varit betydande.

Många kommer säkert i utvecklingen i Wien att se en föraning om vad som skulle kunna komma att inträffa också i Berlin längre fram.

I Bryssel börjar de nya personerna nu att få fotfäste, och man ser fram mot först ett kroatiskt och sedan ett tyskt ordförandeskap under det kommande året, med Balkan mycket i fokus för det första halvåret och Kina för det andra.

Utrikespolitiken kommer att tränga sig på.

Angela Merkel planerar att åka till Ankara tidigt på det nya året. Flyktingavtalet med Turkiet knakar i fogarna, spänningarna ökar i östra Medelhavet och Libyen ser ut att bli en än mer komplicera konfliktzon med EU mest på åskådarläktaren.

Österut har det dock kommit till en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina, och därtill ett avtal om ny rysk gastransit samtidigt som Gazprom mot alla odds gått med på att betala de miljardskadestånd de ådömts i olika skiljedomsförfarande.

Alltid något. Om USA:s beslut att i sista stund rikta sanktioner mot NordStream 2 påverkat den utvecklingen är dock en öppen fråga.

Nu lämnar det tjugoförsta århundradets andra decennium plats för dess tredje.

För min del har jag sammanfattat en del av vad som hänt under det decennium som gått i en artikel i Dagens Industri i dag för den som möjligen kan vara intresserad.


Hem från ett dygn och lite till i Doha.

16 december 2019

DOHA: För mig blev det lite mer än ett dygn på stora Doha Forum, vilket dels gav möjlighet att delta i en av arrangemangets paneldiskussioner men framför allt en rad olika samtal.

Doha Forum samlar årligen ett stort antal personer – det rörde sig om åtskilliga hundra – från olika delar av världen för diskussioner i frågor som sträckte sig över ett mycket gott spektrum.

Här fanns Malaysias premiärminister, Armeniens president och Irans utrikesminister för att bara nämna några av namnen på de mer officiella personligheter som hade kommit.

Men därtill kom företrädare för företag, tankesmedjor och mycket annat. Och ECFR tillhörde dem som spelade en roll i arrangemanget, vilket var huvudförklaringen till min närvaro detta år.

Qatar som världens rikaste land om man ser till inkomsten per invånare har förvisso råd med ett arrangemang som detta, men därtill kommer betydelsen att att visa att man inte är isolerat efter den kraftfulla bojkott som grannländerna Saudiarabien och Förenade Arabemiraten utsatt landet för sedan juni 2017.

Rötterna till den konflikten ligger djupa, och det är nog obestridligt att när bojkotten mycket plötsligt och mycket totalt utannonserades var avsikten att få till stånd en avgörande politisk förändring i Qatar. Med sin rikedom hade landet visat en alltför stor självständighet i ett betydande antal för regionen känsliga frågor.

Men Qatar redan ut den omedelbara stormen. Man gjorde det till betydande del med hjälp av dels Iran som ställde sitt luftrum till förfogande när de andra staterna stängde sina, och dels Turkiet som svarade för snabba leveranser av bl a nödvändiga livsmedel men som också anlände rent militärt för att skydda regimen.

Och i dag förefaller situationen i denna del att ha stabiliserats. Bojkotten fortsätter även om det talas om vissa framsteg i försöken att lösa upp knutarna i relationen, men Qatars ekonomi fortsätter att utvecklas

Det lilla emiratet har ca 300.000 medborgare, ca 2,6 miljoner invånare totalt och världens tredje största reserver av naturgas efter Ryssland och Iran. Och som världens största producent av LNG – nedkyld naturgas som skeppas med fartyg – är rikedomen för landet mycket betydande.

Med Iran delar man vad som väl anses vara världens största kända fält med naturgas, och det är främst ur detta som rikedomarna kommer.

Kring detta har så ekonomin i övrigt byggts upp med aluminium – och stålproduktion, petrokemisk industri, turism, flygbolaget Qatar Airways och den stora flygplatsen med dess transittrafik och inte minst stora fonder för investeringar runt om i världen.

Men man sitter mitt i en region av spänningar.

I Doha ses inte Iran som det stora hotet på samma sätt som man kan höra i Riyadh eller Abu Dhabi. Här är det tvärt om de som är hotet och Iran som är den hjälpande handen.

Men hur situationen med Iran kommer att utvecklas förblir av största vikt.

Det talades mycket om de dramatiska bensinprishöjningarna, de dramatiska protesterna och de höga dödstalen när dessa brutalt hade slagits ned. Men de flesta såg dessvärre det som att den samlade utvecklingen nu stärker de mörkare krafterna i landet.

Och signalerna från Washington förefaller för ögonblicket vara att man inte är öppen för den typ av delavtal för att undvika en fortsatt upptrappning av konflikten som var möjliga för bara ett par månader sedan. President Rouhanis kommande besök i Tokyo kanske kan innehålla en öppning för något, men de flesta insiktsfulla bedömare var påfallande pessimistiska.

På lite längre geografiskt avstånd, men ändå nära, trappas i alla fall retoriken i konflikten i Libyen nu upp. Generalen Haftar förklarar att hans styrkor nu skall inta huvudstaden Tripoli och kasta den FN-erkända regeringen där i havet. Bakom sig har han Egypten, Förenade Arabemiraten och i alla fall delvis Ryssland.

Men det skulle inte förvåna mig om vi kommer att se turkiska styrkor i Tripoli om så krävs för att förhindra att han lyckas med detta.

Det handlar om Libyen, men det handlar också om bredare regionala maktförhållanden, och landet har blivit den senaste av de olika arenorna för dessa i grunden högst destruktiva konfrontationer. På plats i Doha för samtal fanns såväl Tripoli-regeringens premiärminister som Turkiets försvarsminister.

I Madrid avslutades COP25-förhandlingarna utan att fullt ut lyckas med det man skulle ha lyckats med. Det talas om en besvikelse.

Det verkliga avgörandet blir dock vid COP26 i Glasgow kommande november. Nu sägs det tydligt att det är där som länderna skall redovisa ytterligare åtaganden för att världen i dess helhet skall kunna nå de uppställda målen.

Men ännu viktigare för frågan är sannolikt utgången av det amerikanska presidentvalet som äger rum bara dagar innan det stora mötet i Glasgow.

Kommer USA att fortsätta att stå utanför, eller kommer USA att komma med? Betydelsen av den frågan för de samlade klimatansträngningarna kan knappast underskattas.

När jag landar i Stockholm blir det för en vecka hemma innan julen gör sitt definitiva entré.

För min del kommer dock fortsatt mycket att handla om Kina.

Successivt kommer vi att få mer detaljer om den amerikansk-kinesiska begränsade överenskommelsen, men det handlar också om försök att bedöma hur relationerna med Kina i olika avseenden kommer att utvecklas framöver.

Att en ytterligare upptrappning av handelskriget undvikits är tveklöst positivt. En viss reduktion av vissa tullar lär också ingå i avtalet.

Och för detta skall Kina påtagligt öka sina inköp av amerikanska jordbruksprodukter. Om det innebär en återgång till nivån innan handelskonflikten påbörjades eller ej återstår dock att se.

Men när det gäller de strukturella sidor av den kinesiska ekonomin och politiken som också EU uttryckt bekymmer för är det tydligt att mycket lite om ens någonting alls har åstadkommit.

Och rent politiskt innebär det att de krafter i den kinesiska ledningen som satt sig till motvärn mot viktigare eftergifter åtminstone i denna omgång tagit hem spelet.

Med all sannolikhet kommer detta att bli av betydelse också för fortsättningen av denna kraftmätning.


Regntungt i Washington.

13 december 2019

WASHINGTON: Regnmolnen ligger lågt över Potomacfloden och den amerikanska huvudstaden i dag. Det är den årstiden.

Mitt ärende här var det s k Daimler forum som två gånger om året samlar ett antal personer från såväl viktiga tankesmedjor som viktigare regeringskanslier för att diskutera aktuella utrikespolitiska utmaningar för den transatlantiska världen.

Vi började med middag på den tyska ambassaden i går kväll, vissa fortsatte därifrån till valvaka på den brittiska ambassaden, och sedan har vi suttit på Brookings i dag och diskuterat en agenda med Kina, Mellersta Östern och Ryssland som de mest tidskrävande ämnena.

Och jag hann dessutom med ett möte på Vita Huset med den nye Europa – och Rysslandschefen där innan det var dags att bege mig av till Dulles-flygplatsen. Innan dess hade ett antal av hans företrädare deltagit i våra diskussioner.

Hit kom jag i går efter en kväll och morgon inBryssel som hade sitt värde när det gällde att känna av stämningarna där.

Men agendan i de bägge städerna är förvisso inte identisk.

I Bryssel i dessa dagar dominerar klimatfrågan och grön politik i en lång rad olika avseenden. Och med en polsk krumelur som säkert kommer att rätas ut anslöt sig ju stats- och regeringscheferna till ambitionen att till 2050 göra Europa till den första klimatsmarta kontinenten.

Att det kommer att vara lite lättare sagt än gjort är en annan sak. Ambitionen och inriktningen är dock tydlig.

I denna stad – och denna administration – finns klimatfrågan inte över huvud taget. Hur länge detta sakernas tillstånd kommer att råda återstår att se. Förr eller senare skulle jag tro att verkligheten hinner upp här också.

Här är det tydligt dominerande ämnet i utrikespolitiskt avseende Kina.

Därmed inte sagt att det finns en tydlig Kina-politik. Det är inte svårt att upptäcka olika infallsvinklar, och olika delar av administrationen har tydligt olika uppfattningar om hur politiken skall utvecklas. Vi hörde åtskilliga vittnesmål om hur diskussionen mellan olika departement är påtagligt svår ibland.

Men när det gäller den grundläggande inriktningen råder dock en bred konsensus.

Ett försiktigt delavtal om handel ligger nu tydligen klart, även om detaljerna i skrivande stund inte är kända. Det är ett positivt tecken, men löser knappast de grundläggande frågorna.

För Europa kommer det att bli en avgörande uppgift under det kommande året att formulera en mer sammanhängande Kina-politik. Om detta har jag skrivit på Project Syndicate i dagarna.

Och det skall i detta sammanhang inte glömmas bort att der finns en länk mellan Kina- och klimatpolitiken. Utan Kina finns ingen tillräckligt effektiv global klimatpolitik.

Det brittiska valet gav Boris Johnson en klar majoritet, och den omedelbara fasen av Brexit kommer nu att ske under de närmaste veckorna. Till den följande fasen kommer det att finnas anledning att återkomma.

Det är en betydande seger, och borde kunna säkra regeringsmakten för ett decennium framöver om inget dramatiskt inträffar. Det kommer att ta lång tid för Labour att ta sig ur den vänstersump som partiet kört ner sig i.

Och landets väg – och sammanhållning? Skottland? – under dessa kommande år blir självfallet av stor betydelse för oss.

Nu bär det för min del genom natten vidare till Qatar för stora Doha Forum där med olika diskussioner.


Laddad vecka – Ukraina, Grönt EU och val i UK.

08 december 2019

STOCKHOLM: Framför oss ligger en på många sätt laddad vecka.

I morgon träffas i Paris i den s k Normandie-gruppen Ukrainas, Rysslands, Frankrikes och Tysklands ledare för att se om det går att närma sig en lösning på konflikten mellan Ukraina och Ryssland.

Och det blir det första mötet mellan Ukrainas Zelensky och Rysslands Putin.

Medan den förra alldeles uppenbart vill se konkreta framsteg är det långt ifrån klart att den senaste har någon brådska i den frågan. Det är svårt att åtminstone i det som sägs utåt finna några tecken på rörelse i de ryska positionerna i konflikterna.

Däremot har man från Zelensky sida gjort en del positionsförflyttningar.

Risken är bara att det i Moskva uppfattas som om fler sådana kan komma om man bara väntar lite längre.

Det som möjligen kan uppnås är ytterligare överenskommelser om att dra bort trupper från konfrontationslinjen i östra Ukraina och en större utväxling av fångar.

Redan har man på två punkter gjort tillbakadraganden av denna art, och om det fungerar skulle det självklart vara en fördel om detta kunde utsträckas. Därmed minskar riskerna och frestelserna för de ständigt pågående mindre stridigheter som fortsätter att kräva dödsoffer.

Frågan om att hålla lokalval i de ryskkontrollerade områdena är av avgörande betydelse, och här kommer Moskva säkert att trycka på för att sådana skall ske i grunden på separatisternas villkor.

Det kan Zelensky rimligen inte acceptera. Han har antytt att han kan tänka sig val i dessa områden samtidigt med lokalvalen i Ukraina i övrigt kommande höst, men det kräver då rimliga demokratiska förhållanden i dessa områden.

Jag har tidigare skrivit om att detta inte är en omöjlighet, men att det Frode kräva en omfattande internationell närvaro kring och i valprocessen, och hitintills är det någonting som avvisats av Moskva.

En viss risk i dessa samtal är att president Macron ju talat vitt och brett på senaste tiden om någon form av strategisk relation med Ryssland, och det finns därmed en risk för att han kommer att utsätta Zelensky för press att gå med på sådant som han rimligen inte vill gå med på.

Man måste hoppas på att Angela Merkel, som ju liksom Vladimir Putin varit med i denna process från första början, kommer att fungera som ordningsman i detta avseende.

I går skedde ett viktigt genombrott i övrigt för Ukraina när man säkrade en ny uppgörelse med IMF om fortsatt ekonomiskt stöd. Förhandlingar har pågått ett bra tag, och nu måste de återstående komplicerade frågorna ha lösts ut på ett sätt som uppfyller kraven från IMF.

I Paris kommer man sannolikt också att tala om transit av rysk gas genom Ukraina i och med att flerårsavtalet om detta löper ut vid årsskiftet och förhandlingarna om ett nytt avtal ännu inte förts i hamn.

På rysk sida hade man säkert hoppats att Nordstream 2 genom Östersjön skulle vara klar nu och att man därmed så gott som helt skulle kunna avstå från transit genom Ukraina. Så är dock inte fallet, och man inriktar sig nu från rysk sida på ett kort avtal för att klara den omedelbara situationen.

Ukraina vill däremot ha ett längre avtal, vilket också Berlin arbetar för.

I vågskålen ligger dessutom tydligen det faktum att Naftogas i Ukraina vunnit en serie av internationella skiljedomar mot ryska Gazprom och nu på olika sätt försöker att driva in ca tre miljarder dollar som Gazprom har en skyldighet att betala.

Någon avsikt att göra det har man dock knappast.

Sannolikheten för att man löser ut allt detta i Paris är mycket litern. Jag skulle tro att det nya samtal i Bryssel i försök att lösa den knuten.

I den staden blir det annars klimatfrågan som kommer att dominera.

På onsdag presenterar kommissionen sitt stora klimatpaket, och på torsdag samlas stats- och regeringscheferna till toppmöte för i alla fall en första diskussion kring det. Detta är ju den just nu högst prioriterade frågan för EU-samarbetet.

Vid det toppmötet finns knappast Storbritanniens Boris Johnson med också därför att det är dagen för parlamentsvalet i Storbritannien.

När jag skrev om utsikterna inför det för några veckor sedan tyckte jag att mycket talade för att det skulle bli ett oklart parlamentariskt läge, men sedan dess har såväl opinionsundersökning som vadhållare pekat på en konservativ majoritet i underhuset.

Såväl Financial Times som The Economist har förklarat att de inför detta val inte kan stödja vare sig de konservativa eller labour, och det är tämligen så unikt. Invändningarna mot bägge dessa partier är allvarliga.

Men vi får se hur det går.

Jag kommer att vara i Bryssel på onsdag när klimatpaketet presenteras, men sedan blir det för min del brittisk valvaka i Washington i samband med ett besök där. Och därifrån bär det sedan vidare till Doha i Qatar under den kommande helgen.


Fler frågor än svar efter dagar i Kina.

05 december 2019

STOCKHOLM: Så har jag då återvänt hit efter ett antal dygn med olika diskussioner i olika delar av det stora kinesiska landet.

Och frågorna är många. Vart är Kina och våra relationer med denna växande makt på väg?

Några dygn först i diskussioner med främst multilateralismens framtid som tema nere i Guangzhou och sedan något dygn som inkluderade ett möte också med den allra högsta ledningen i Peking ger föga förvånande knappast något entydigt svar på de frågorna.

Ytligt sett är den inre situationen i landet stabil, men under ytan märks i olika sam,tal dock en viss nervositet för att en ekonomi vars tillväxt måhända börjar att avta kommer att göra den politisk situationen svårare att hantera.

Att så gott som alla kineser fått en påtagligt mycket bättre ekonomisk standard inte minst under det senaste decenniet har säkert bidragit till en icke obetydlig stabilitet. Och i ett land där ojämlikheten sannolikt är större än i något annat mer betydande land i världen har säkert också den intensiva kampanjen mot korruption inom parti och stat gett en viss popularitet.

Samtidigt har den politiska situationen under de senaste åren kännetecknats av en allt hårdare kontroll. Partiets makt skall stärkas i alla avseenden, hävdas det, och i detta ligger måhända ett visst tecken på nervositet för den mer långsiktiga utvecklingen.

Hade ledningen varit mer säker på den långsiktiga stabiliteten hade det snarare varit naturligt att försiktigt öppna upp samhällsdebatten. Sådant har skett under tidigare skeden, men nu är utvecklingen tydligt den motsatta.

Och allt mer centreras kring partiledaren och presidenten Xi Jinping. Andra personligheter i ledningen spelar tydligt underordnade roller.

Hong Kong, Sinkiang och Tibet är utmaningar som med all säkerhet sysselsätter ledningen. Man är medvetenhet den internationella kritiken, vilket framgick av de samtal vi hade.

Och i alla fall i fallet Hong Kong är den ofrånkomligen en faktor i beslutsfattande. Men den fasta avsikten att kontrollera dessa områden ger man förvisso inte avkall på.

Påtagligt är hur den retoriska konfrontationen med främst USA håller på att trappas upp, och det vidtas också olika åtgärder som ytterligare späder på motsättningarna. Just nu är det den amerikanska kritiken mot vad som kan hända i Hong Kong och vad som sker i Xinjiang som driver upptrappningen i olika avseenden.

För den mera ytlige betraktare man ofrånkomligen är som besökare här är det svårt att upptäcka någon nervositet över effekterna av handelskonflikten med USA. Följer man media får man snarare intrycket av att ledningen här håller på att anpassa sig till att den kommer att trappas upp ytterligare.

Kanske blir det en begränsad överenskommelse för att förhindra än mer av nöjda tullar kring mitten av denna månad, men någon lösning av konflikten tror ingen att det skulle innebära.

Möjligen en paus i den pågående upptrappningen.

Att Huawei ses som något av en kronjuvel som är föremål för nationell stolthet är inte att ta fel på. Medias bild här är att den amerikanska offensiven mot företaget inte har förutsättningar att lyckas långsiktigt.

Dagligen rapporteras nya framgångar både för företaget och för kinesisk högteknologiutveckling i övrigt. Och med objektiva mått mätt går det inte att komma ifrån att landets utveckling i dessa avseenden är påtagligt imponerande.

Landet är naturligt nog fokuserat först och främst på sin egen utveckling, men relationerna med omvärlden är viktiga. Xi Jinping angetts ha besökt inte mindre än 84 länder under sin tid som högste ledare, och delegationerna strömmar in till Peking.

Jag noterade den ryske nationella säkerhetsrådgivaren Patruchev, med ett påtagligt varmt mottagande, liksom El Salvadors president bland huvudstadens mer prominenta besökare under mitt besök där. De tillhörde dem som förutom den grupp som jag ingick i som togs emot av presidenten själv.

Avsikten att bygga internationella relationer med stor bredd går det inte att ta fel på. Inte minst Afrika nämns påfallande ofta i olika samtal.

Relationerna till EU är tveklöst viktiga.

EU är Kinas största handelspartner, och Kina är EU:s näst största handelspartner. Dagligen handlar det om ca 1,5 miljarder euro i handelsutbyte, vilket är högst betydande.

Och såväl EU som Kina har ett starkt intresse av ett stabilt och ordnat regelverk för den relationen. Det finns en gemensam oro för att USA håller på att demontera inte minst det viktiga arbetet i världshandelsorganisationen WTO, och en gemensam vilja att finna vägar till reformer.

Också på andra områden är samarbete viktigt. Kina leder världen när det gäller klimatskadliga utsläpp, och även om det sker stora satsningar på förnyelsebar energi liksom kärnkraft fortsätter utsläppen att öka under åtskilliga år framöver.

Men i andra avseenden är relationen mer komplicerad.

Den kinesiska ekonomin har under de senaste åren blivit allt mer dominerad av stora statskontrollerade företag, och dessa kan uppträda på den globala marknaden med resurser och möjligheter som andra företag inte har. Och gränsdragningen mellan statliga och privata företag är inte heller i dessa avseenden alldeles klar.

Och till bilden hör alldeles självklart också frågorna om de mänskliga rättigheterna i olika avseenden. Att den kinesiska känsligheten är betydande går det inte att ta fel på.

Nästa år blir viktigt när det gäller relationerna med Kina. I september blir det stort toppmöte i Leipzig mellan den kinesiska ledningen och EU:s starta- och regeringschefer, och det blir viktigt att se om det tills dess går att komma framåt i de olika frågor som i dag leder till spänningar.

Hur som helst är det alldeles uppenbart att frågor kring Kina kommer att bli allt viktigaste i en lång rad avseenden under kommande år.

Och jag skriver ju också åtskilligt om detta i min bok ”Den Nya Oredans Tid”.

Efter den första upplagan tydligen tagit slut har den nu tryckts upp igen och håller tydligen på att tryckas upp ytterligare en tredje gång.


Och nu klimat, Nato och Kina.

29 november 2019

ISTANBUL: Sent på fredagskvällen passerar jag den nya jätteflygplats här på väg till den obetydligt mindre flygplats i Guangzhou en gång Canton – i södra Kina där jag kommer att landa framåt kvällen lokal tid.

Det blir några dagars dialog i Kina om villkoren för multilateralt samarbete i denna tid av nya globala utmaningar. Till en del är tydligen dessa diskussioner ett led i upptakten till högtidlighållandet av FN:s 75-årsdag i september nästa år.

Men möjligen ger diskussionerna också andra små inblickar i vad som händer i detta lands politiska system. Efter några dygn utanför Guangzhou blir det fortsatta diskussioner under ett kortare besök i Peking.

Och sedan bär det hem igen.

Efter skiftena i Bryssel dessa dagar blir det rivstart för åtskilligt under den kommande veckan.

På måndag inleder Ursula von der Leyen sin period som kommissionspresident genom att vara med när klimatmötet COP25 – fortfarande under chilenskt ordförandeskap, även om platsen ändrats – öppnas i Madrid.

Där kommer det rent konkret att handla om sortera ut en del återstående frågor om regelverket för att förverkliga de relativt försiktigt och allmänt formulerade åtagandena i Paris-avtalet.

Men utöver det blir det åtskilligt om klimatfinansiering, och dessutom ett högnivåmöte om skogar som med all sannolikhet kommer att fokusera på de aktuella utmaningarna kring regnskogarna i Amazonas.

Två veckor eller så räknar man med att mötet skall pågå.

Därtill kommer det säkert blir ännu en manifestation av hur viktig man anser att denna fråga är. Många ministrar flyger säkert in något dygn för att hålla engagerade anföranden.

Vackert, men i grunden är det ju konkreta åtgärder som gäller, och det är betydligt mer krävande.

På tisdag är det så dags för Nato:s s k ledarmöte ute i den engelska landsbygden, och det handlar då i grunden tre saker.

Vad säger Trump, vad säger Macron och vad säger Erdogan.

Den förste kan säga i stort sett vad som helst, men möjligen väljer han att gå armkrok med Macron efter dennes olika uttalanden om Ryssland och den relationen.

Härom dagen sade han att Ryssland ju inte kunde vara Natos fiende, utan fienden är i stället den Islamska terrorismen i Sahel och annorstädes.

Och korrekt är självfallet att ingen är fiende till Nato så länge fred råder.

Men den som kränker någon av medlemsstaterna territoriella integritet blir med automatik fiende till alla medlemsstater. Det är liksom det som är hela grundidén.

Och det har Ryssland gjort med såväl Georgien som Ukraina. Därför är Natos skydd för sina medlemsstater – och indirekt också för oss – av stor betydelse.

Frankrike kan tycka att man ligger lite längre bort, men det är en påtagligt kortsiktig syn på saken. Det handlar också om solidaritet.

Relativt sett har t ex Estland betydligt fler soldater i det franskspråkiga Afrika för att möta dess säkerhetsproblem än vad Frankrike har i de baltiska staterna. Hot möts i samarbete.

Att bekämpa terrorism är egentligen inte en uppgift som Nato är speciellt lämpad för.

Kärnvapen är ett påtagligt dåligt instrument, liksom mekaniserade bataljoner eller avancerat stridsflyg så länge det inte handlar om organisationer som gör anspråk på att kontrollera territoriet.

Och även detta är ju en uppgift som kräver betydande bredd i insatserna. Afghanistan kan ju tjäna som ett exempel på detta. Och för den delen också Sahel-området.

Möjligen kommer man ute på den engelska landsbygden att försöka att lösa ut den skuggstrid som utbrutit om olika försvarsplaner.

USA och några andra länder har stoppat ett dokument som refererar till att Turkiet ser YPG/PKK i nordöstra Syrien som ett säkerhetshot, och detta har lett till att Turkiet stoppat det formella godkännandet av Natos försvarsplanering för Polen och de tre baltiska länderna.

Det kommer nog att krävas en del diplomati för att lösa ut den knuten.

Att det är en milt sagt olycklig strid säger sig självt.

Men nu bär det av till Kina.

Allt mer och mer i våra dagar handlar ju på ett eller annat sätt faktiskt om Kinas utveckling, dess ekonomiska tyngd och dess politiska avsikter.

Just nu ligger mycket av uppmärksamheten på situationen i Hong Kong och spänningarna med USA inte minst i de handelsförhandlingar som har påtagliga svårigheter att komma ens till ett preliminär avslut.

Och lyckades det inte inom de närmaste två veckorna kommer nya Trump-tullar att träda i kraft med alla de negativa effekter det får på alla berörda.

Men nästa år kommer EU att ha Kina i fokus på ett helt annat sätt.

Först blir det sedvanligt toppmöte mellan EU och Kina i vår, men därefter följer ett toppmöte mellan alla EU-länderna och Kina i Leipzig i september.

Om man lyckats att lösa ut några problem tills dess återser att se.