Prioriteter framöver

STOCKHOLM: Lite lugnare helg hemma, och det skadar ju inte lite då och då.

Det gav mig också möjlighet att mer i detalj gå igenom den utvärdering av den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken som tankesmedjan ECFR gjort, och som ju anser att Sverige tillhör de nationer som är mest pådrivande och bland dem med störst inflytande.

Om det förhåller sig så i alla detaljer eller inte finns det säkert olika sätt att bedöma, men klart är att vi tillhör dem som försöker att vara pådrivande när det gäller att forma en starkare gemensam europeisk politik.

Och att vi gör det utgår ju från det enkla förhållandet att detta är det bästa sätt vi kan se att hantera de stora utmaningar världen, Europa och vi står inför.

Självklart är vi också bland de pådrivande när det gäller att utveckla det globala samarbetet, inte minst inom FN och dess olika delar.

Men här har vi ju sett att ett allt större antal medlemmar – nu 193 stycken – medfört att den starka position som t ex de nordiska länderna tidigare hade gradvis har eroderats. Såväl Island som Finland och Sverige har ju under de senaste åren misslyckats med att bli invalda i olika FN-organ.

Och det är ju inte onaturligt att så blir fallet i en utveckling där andra delar av världen allt tydligare upphäver sin röst, och där det finns en inte alldeles oberättigad känsla av att de europeiska länderna alltför länge haft alltför stort inflytande.

I ett längre perspektiv vore det förvisso logiskt att ersätta dagens permanenta medlemskap för Storbritannien och Frankrike med ett motsvarande sådant för EU, men förutsättningarna för att London och Paris under överskådlig tid skulle acceptera detta är givetvis små.

Viktigt tror jag dock är att hålla också den visionen levande. Det handlar om att inse såväl den europeiska integrationens som den globala utvecklingens logik.

Men vi går mot en värld där regionalt samarbete och regionala grupperingar blir allt viktigare, och EU är såväl en inspiration till som en konsekvens av denna utveckling.

Och ju tydligare vi blir i vår gemensamma politik, desto större möjligheter har vi att denna politik blir någonting mera än bara en röst i rymden.

På onsdag har vi sedvanlig utrikespolitisk debatt i riksdagen, och jag presenterar den sedvanliga utrikespolitiska deklarationen.

Dokument som detta är sammanfattningar snarare än någonting annat, och även om det alltid finns en tendens att producera en julgran av olika ståndpunkter finns dock en möjlighet att ange vissa prioriteringar för det kommande året.

För två år sedan lyfta jag ju fram nätfriheten som en ny och viktig fråga, och i den har vi ju lyckats att påverka den internationella debatten på ett påtagligt sätt.

För ett år sedan berättade jag att vi utsåg en ambassadör för att hjälpa den syriska oppositionen i hopp om att Syriens tragedi kunde få ett snart slut, men på den punkten har ju utvecklingen blivit en grym besvikelse.

I år är det i något högre utsträckning det egna närområdet som kommer att stå i fokus. Ordförandeskap i bl a Arktiska Rådet och Nordiska Ministerrådet kräver betydande uppmärksamhet och viktiga insatser. Och vi ser ju dessutom en allt livligare debatt om inte minst det försvarspolitiska samarbetet i Norden.

Men detta skall ju också ses i ett bredare europeiskt perspektiv.

På onsdag nästa vecka samlar vi t ex utrikesministrarna från de nordiska, de baltiska och de centraleuropeiska länderna till gemensamma överläggningar i Gdansk vid Östersjöns södra strand.

Innan vi kommer fram till onsdagen denna vecka kommer president Obama i Washington att hålla sitt State of the Union-anförande, och det finns ju ett betydande intresse för de utrikespolitiska signaler detta kan innehålla.

Vår förhoppning är att han kommer att vilja gå vidare med nya steg när det gäller kärnvapennedrustning, men självfallet också att hans kommande resa till Mellersta Östern innebär en beredskap till nya insatser för att i samverkan inte minst med EU få igång en fredsprocess mellan Israel och Palestina värd namnet.

Samma dag kommer EU:s Stefan Füle att befinna sig i Tbilisi för att förmedla tydliga budskap om de krav som den europeiska integrationsprocessen ställer på ett land.

Fredagens våld och blockeringar av Georgiens president leder åter till frågor om vad den regerande nya majoriteten egentligen vill åstadkomma. Regeringsskiftet skall ju bekräfta, inte ifrågasätta, landets demokratiska utveckling.