Så arbetade vi

STOCKHOLM: De bägge journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är nu fria.

Under hela denna process har jag – som bekant – varit relativt återhållsam med olika typer av offentliga kommentarer i ämnet.

Men när nu ärendet förts till en lycklig utgång finns det skäl att redovisa något av de överväganden som vi gjort.

I samband med att de bägge greps i Etiopien den 1 juli 2011 hade vi möjlighet till snabbt ingripande genom att vår ambassadör Jens Odlander råkade befinna sig i samma region. 

Det innebar att UD omedelbart kunde etablera direkt kontakt med ansvariga etiopiska myndigheter. 

Vår inriktning var självfallet redan från början att försöka få dem frisläppta utan en rättsprocess så snabbt som möjligt, men de etiopiska myndigheterna insisterade på att driva en juridisk process i enlighet med sina terroristlagar.

Denna rättegång inleddes i Addis Ababa tisdagen den 18 oktober.

I det läget var det viktigt att genom ambassaden och utsänd speciell personal ge Martin och Johan så bra stöd som möjligt under rättegången. 

Vi var också angelägna om att andra länder genom diplomatisk närvaro under processen skulle markera sitt engagemang. 

Domen föll sedan onsdagen 21 december och vi valde att omedelbart reagera genom ett uttalande av statsminister Fredrik Reinfeldt. 

Det var viktigt att tidigt och tydligt lägga grunden för den nya diplomatiska fas som då måste följa. 

Statsministern förklarade att vi såg ”med stort allvar på domen”, att ”vår utgångspunkt är och förblir att de varit i landet på ett journalistiskt uppdrag” samt att ”de bör så snart som möjligt försättas på fri fot för att också kunna återförenas med sina familjer i Sverige.”

Statsministerns uttalande låg till grund för den presskonferens jag hade senare samma dag. 

Då kunde jag också tydligt deklarera att Sverige eftersträvade goda relationer med Etiopien trots de skilda meningar som fanns i olika frågor. Det var en viktig signal.

Dagen efter skrev statsministern direkt till Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. Vi ville på detta sätt försäkra oss om att budskapet i alla dess delar nådde fram.

Ambassadör Odlander fick företräde för premiärministern måndagen den 2 januari för att överlämna statsministerns brev och förde ett längre samtal i ärendet. 

Det gavs inga öppningar, men vi bedömde att det inte heller fanns några absoluta låsningar.

Tisdagen den 27 december meddelades straffets längd – elva års fängelse. Domen var hård, men dessvärre inte alldeles oväntad.

I samband med detta gjorde bl a Europeiska Unionen och USA i samråd med oss viktiga uttalanden. Vi hade också kontakt på hög nivå med en rad andra länder som vi bedömde hade goda förbindelser med regeringen i Addis Ababa.

En avgörande förutsättning för att lyckas få till stånd en frigivning var att vi kunde etablera en direkt dialog med premiärminister Meles, och en möjlighet till detta erbjöds i samband med den stora internationella konferensen om Somalia i London i februari. 

Redan tidigt inriktades våra ansträngningar på att få till stånd ett direkt möte där.

I samband med den Afrikanska Unionens möte i Addis Ababa hade kabinettssekreterare Frank Belfrage den 29 januari möjligheten till ett samtal med premiärminister Meles Zenawi där vårt önskemål om ett möte också framfördes.

Det var under detta skede också viktigt att i olika kontakter klara upp olika missförstånd som fanns och som försvårade frågan.

Viktigt var att det också fanns ett intresse från etiopisk sida för en högnivådialog i frågan.

På kvällen onsdagen den 22 februari träffade Fredrik Reinfeldt och jag premiärministern och hans närmaste medarbetare på ett hotell i London.

Det underlättade samtalen att Fredrik Reinfeldt och Meles Zenawi samarbetat nära tidigare. Det hade då gällt klimatfrågorna inför konferensen i Köpenhamn.

Under detta möte förbättrades tydligt atmosfären i frågan, men fortfarande saknades konkreta öppningar. 

Premiärministern sade att han hade förståelse för vår ståndpunkt, vilket knappast varit fallet tidigare, men att han inte kunde agera i en situation där det kunde uppfattas som att han gav vika för påtryckningar.

Utan att det sades direkt framkom dock att han var öppen för en framställan om nåd.

Till bilden av förloppet hör självfallet också att vi upprätthöll en nära kontakt med föräldrar och anhöriga och att ambassadör Odlander vid regelbundna besök i fängelset informerade om vad vi gjorde och samrådde om agerandet.

Torsdagen den 10 maj sammanträffade så jag själv med premiärminister Meles Zenawi i Addis Ababa. Vi bedömde att det nu fanns förutsättningar för en avgörande kontakt på denna nivå, och jag hade möjlighet att åka till Etiopien på en annan inbjudan.

Ett timslångt möte gav till resultat att premiärministern var tydlig med att benådning nu skulle ske, men de skulle släppas fria vid en tidpunkt då det kunde ses i ett större sammanhang. 

Han respekterade våra starka synpunkter, och jag sade att vi respekterade hans syn på hur och i vilket sammanhang ett frisläppande skulle ske.

Den tidpunkt som nämndes var de första dagarna i september. 

Självfallet försökte vi få det tidigarelagt, men premiärministern var tämligen bestämd på att ett frisläppande knappast kunde ske tidigare. 

I denna bestämdhet om datumet låg dock också ett tydligt åtagande, och det förmedlade jag också när jag besökte de två i fängelset senare samma dag.

Under det besöket förde jag även samtal med den dåvarande utrikesministern och den nuvarande premiärministern Hailemariam Desalegn.

Beskedet den 21 augusti om premiärminister Meles Zenawis bortgång var självfallet oroande. Man kunde inte bortse från risken att frigivningen skulle skjutas upp.

Det var mot denna bakgrund jag beslöt att åka till Addis Ababa för att närvara vid statsbegravningen söndagen den 2 september. 

Vid denna hade jag möjlighet till ett kort samtal med då tillförordnade premiärministern Hailemariam Desalegn, som alldeles uppenbart satte värde på min närvaro.

Jag förde också samtal med andra internationella företrädare med goda kontakter med Etiopien bl a USA:s FN-ambassadör Susan Rice.

Åtskilliga positiva signaler följde, men det var inte förrän lördagen den 8 september som ambassadör Odlander officiellt informerades om att man stod fast vid vad som hade sagts. 

Det hör också till bilden att vi sedan en tid tillbaka hade fått information om att nåd hade beviljats. Men avgörande var självfallet frigivande och att Martin och Johan snabbt och smidigt fick lov att lämna landet.

Efter ambassadör Odlanders samtal hade Fredrik Reinfeldt i söndags ett samtal med premiärminister Hailemariam Desalegn som bekräftade att de skulle komma att frisläppas under de allra närmaste dagarna.

Under samtalet berördes också den ömsesidiga strävan efter bättre relationer mellan våra bägge länder.

Under måndagen den 10 september skedde så frigivandet.

Från etiopisk sida var man angelägen om att vi inte skulle gå ut med kommentarer för tidigt, och vi hade dessutom en överenskommelse med Martin och Johan om att vi inte skulle säga någonting förrän de officiellt meddelat att de lämnade Etiopien.

På sina håll ledde detta kanske till viss irritation i media, men vi har under hela denna process prioriterat resultat framför rubriker, och det fick gälla ända in i de sista minuterna.

Många har arbetar för att vi skulle nå detta resultat.

Ett successivt etablerat förtroendefullt samarbete med Etiopien har varit viktigt. De avgörande besluten om nåd och frigivning fattades av dåvarande premiärministern Meles Zenawi, men har förts vidare och verkställts av premiärminister Hailemariam Desalegn.

Vår ambassad i Etiopien under ledning av Jens Odlander har gjort ett fantastiskt och krävande arbete som under det gångna året konsumerat huvuddelen av ambassadens tid och resurser.

Och till detta har kommit stora insatser av den konsulära enheten på UD i Stockholm.

Till alla dem finns det anledning att framföra ett stort tack.

Det finns också anledning att framföra erkänsla till föräldrar och anhöriga. Deras tålamod och förståelse har varit en viktig del i det resultat som nu uppnåddes.

Andra länder har också varit till stor hjälp, men den fullständiga historien om detta bör kanske skrivas först senare. 

I ärenden som dessa är det nationella intresset avgörande, och det är självklart att vi löpande har informerat ledningen för den parlamentariska oppositionen om utvecklingen. 

Dess förståelse och stöd har också bidragit till slutresultatet. 

Snart är Martin och Johan hemma i Sverige för att förenas med sina anhöriga och berätta sin historia. Det har vi all anledning att vara tacksamma för.

Men för alla mina medarbetare och mig själv fortsätter det dagliga arbetet för att hjälpa andra svenska medborgare runt om i världen som inte är lika lyckligt lottade. 

Ofta kan vi inte i detalj redovisa vad vi gör för dem alla.

Det kunde vi heller inte i detta fall, men jag tror att de flesta i dag inser att det varit klokt och riktigt.