Tyst diplomati kan lyckas!

När jag förra veckan träffade ett antal chefredaktörer för att diskutera UD:s arbete med Dawit Isaak kom mycket att handla om det sätt på vilket vi arbetar med fall som dessa.

Även om det är viktigt att respektera respektive roller underströk jag att det från vår utgångspunkt ofta är större förutsättningar att nå resultat om vi inte skickar pressmeddelanden om allt vi gör.

Det är detta som ibland med en betydande förenkling kallas den tysta diplomatin.

Den innebär inte att man behöver vara tyst om det man vill uppnå och den vikt man fäster vid det, men den innebär att det ibland är bäst om delar av det konkreta arbetet kan bedrivas mer ostört.

När Fredrik Reinfeldt i maj 2007 var på sitt besök i USA och också träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger fick han mycket kritik för att han valde att inte ställa till stort offentligt ståhej kring fallet med den fängslade svenskan Annika Östberg.

När jag hade att försvara honom i en interpellationsdebatt med Mona Sahlin antydde jag i en formulering dock att sanningen kanske inte var fullt så enkel – men den nyansen var det ingen som uppmärksammade.

Vi hade då bestämt oss för att försöka nå framgång i ärendet på ett annat sätt än det tidigare.

Medan förr olika svenska företrädare gjort braskande utspel, spektakulära besök och annat – med enda resultat att ärendet låst sig helt och hållet – ville vi försöka en annan väg.

Fredrik tog upp fallet i ett mycket privat och ingående samtal med Arnold Schwarzenegger, och i förening med andra kontakter – bl a justitieminister Beatrice Ask – och inte minst ett mycket intensivt och diskret arbete av vår Washington-ambassadör Jonas Hafström är det nu detta som lett till framgång.

Att vi fick utstå lite kritik på vägen för tystnaden tillhör bilden.

Under de senaste veckorna har det varit lite nervöst. Skulle det hela komma ut för tidigt på ett eller annat sätt fanns det en viss risk för att det skulle komma att misslyckas. Vi hade sett hur publika utspel tidigare lett till motreaktioner som gjort allt svårare.

När jag med chefredaktörerna i förra veckan diskuterade vårt arbete förr och nu med olika komplicerade konsulära fall var jag mån att inte nämna just detta ärende – och djupt tacksam att ingen ställde någon fråga om det.

Men när Annika Östbergs straffverkställighet nu äntligen överförs till Sverige i enlighet med de önskemål som hon har framställt under så många år finns det  all anledning att glädjas åt detta. Inte minst ger det ju henne möjligheten till bättre kontakt med sin mamma.

Ett besvärligt fall har förts framåt. Utan stor offentlig dramatik – men med det resultat som vi eftersträvade.

Jag tackar alla dem som arbetat i tysthet för att åstadkomma detta.