Om valet i Turkiet, TTC i Luleå, överläggningar i Moldavien och lite annat.

STOCKHOLM: Inte oväntat efter vad vi sett under de senaste veckorna blev det till slut Erdoğan som blev segrare i det turkiska presidentvalet.

Den senaste veckan av valrörelsen blev något av en tävling i nationalism, där utmanaren Kilicdaroglu plötsligt gjorde frågan om att tvinga alla syriska flyktingar att lämna landet till en huvudfråga, och började att anklaga Erdogan för att vara i maskopi med olika kurdiska intressen.

Det var ingen alldeles uppbygglig syn.

Och resultatet blev som det blev, om än det var en snävare vinst för Erdogan än vad det såg ut att bli efter den första ronden.

Det kommer att bli en bitter debatt i oppositionen. De hade bättre och mer populära kandidater, men Kilicdaroglu och CHP- partiet krävde trots detta att det skulle bli han i tron att deras övertag i opinionsundersökningarna gav tillräcklig marginal för en något sämre kandidat.

Det var ett fatalt fel.

Från svensk utgångspunkt är det självklart att frågan om vår Nato-ansökan står i centrum för intresset, men i Ankara skulle jag tro att det är de ekonomiska frågorna som måste stå överst på agendan.

Pengarna håller bokstavligen på att ta slut, och det förefaller som om Erdogan klarat sig genom valrörelsen med pengar från Gulf- stater men möjligen också från Ryssland, och vilka beroenden som det skapar återstår att se.

Han kommer att göra sitt yttersta för att undvika att behöva gå till IMF och be om hjälp, men det kommer sannolikt att medföra att han måste skaffa landet finansiella resurser från annat håll.

Hur Nato-frågan kommer att hanteras återstår att se.

Nära medarbetare till honom har i Washington skapat intrycket att den kommer att lösa sig tämligen omgående, men samtidigt var Erdoğan själv i veckan ute med kommentarer som snarast pekade åt det andra hållet.

Och även den ungerske premiärministern Orban har sänt starkt tveksamma signaler i ärendet. Det kan noteras att han var allra först att gratulera Erdoğan till valsegern.

Den frågan kommer med all sannolikhet att stå på agendan för de bilaterala samtalen när USA:s utrikesminister Blinken på tisdag landar i Luleå för det tredje mötet med TTC – Trade and Technology Council – mellan USA och EU.

TTC möttes med stora förväntningar när det etablerades, men har väl inte riktigt kunnat leva upp till dem inte minst i ljuset av att USA saknar en handelspolitik värd namnet och att agerandet också i teknologifrågor från deras sida stundtals varit väl ensidigt.

På agendan står också olika åtgärder när det gäller översyn av investeringar från och till Kina, vilket USA är pådrivande för, men där ju riskerna är att vi bygger upp regelverk som försvårar för ett ekonomiskt utbyte vi verkligen vill ha inte bara med Kina utan också med andra länder.

Från USA kommer förutom utrikesminister Blinken också handelsminister Raimondo, och det har ju sitt intresse också mot bakgrund av att han i veckan i Washington haft överläggningar med sin kinesiske kollega.

Sverige har formellt ingen roll i TTC-samtalen, men står värd och kommer självfallet att sätta en del av de stora satsningarna på främst fossilfritt stål i centrum för uppmärksamheten.

Men sedan blir det också bilaterala samtal, och då kommer det sannolikt att handla också om Turkiet, Sverige och Nato.

Och Blinken fortsätter från Luleå först till Oslo för ett informellt möte med Nato:s utrikesministrar – det kommer att handla om förberedelser för toppmötet i Vilnius – och därefter till Helsingfors.

Samtidigt med detta har vi i Stockholm möte med det som heter Stockholm China Forum som ju är de informella samtal om den kinesiska utvecklingen som Sverige tog initiativ till för åtskilliga år sedan, men som gradvis har blivit allt intressantare.

På torsdag är det så dags för möte i Moldavien med det som kallas European Political Community. Det var ju ett initiativ från president Macron att samla alla Europas stats- eller regeringschefer – med ett notabelt undantag – för informella samtal, och hade sitt första möte i Prag förra året.

Mötet denna gång blir ju främst betydelsefullt för att markera solitt stöd för Moldavien, där det är tämligen uppenbart att det finns ryska försök att destabilisera landets tydligt europeiska reformkurs.

Möjligen kommer vi också att få se ytterligare framsteg mot en överenskommelse mellan Armenien och Azerbajdzjan, där ju konflikten om Nagorno Karabach lett till en serie av mer eller mindre omfattande krig.

Intressant här är inte minst att se Rysslands minskade inflytande. Förr var det rysk diplomati som skötte allt i denna relation, och ingen annan gjorde sig besvär. Men nu falnar det ryska inflytandet, och det är också det som möjligen leder vidare till framsteg i denna utdragna och svåra fråga.

Sker så kommer det också att öppna upp förbindelserna mellan Armenien och Turkiet. Med all sannolikhet kommer också president Erdogan att försöka att hålla sig framme i det diplomatiska spelet.

För min del blir det en vecka helt och hållet i Stockholm – detta är kanske den allra bästa tiden på året.