TEL AVIV: Sent denna kväll – avsevärt senare än planerat på grund av problem med en startbana i Frankfurt – har jag nu kommit hit och checkat in vid stranden av Medelhavet.
Här väntar nu två dagar på den årliga stora säkerhetskonferensen i Herzliya, där jag förvisso kommer att lyssna på mycket om utvecklingen i denna region, men inbjudits att delta i diskussioner om konsekvenser av det ryska anfallskriget mot Ukraina.
Men att komma hit ger också möjlighet till andra samtal av intresse kring detta.
Nyheterna från det stora G7-mötet i Hiroshima var i grunden inte särskilt omstörtande.
Den långa kommunikéns formuleringar om Kina var i slutändan försiktigare än vad en del rubriker lät antyda, och vad gäller kriget i Europa är det tydligt att det är tilltagande svårt att komma upp med nya sanktioner som verkligen biter.
Diamanter kan tjäna som en illustration på detta.
Såväl USA som Storbritannien ville ha stopp med handel med diamanter från Ryssland, men så långt är EU ännu inte berett att gå eftersom motståndet från Belgien fortfarande är betydande.
Antwerpen är en av knutpunkterna i den globala handeln med och slipning av diamanter, med dess judiska invånare i centrum. Och det belgiska argumentet är att ett stopp för handeln med diamanter här riskerar att leda till att den flyttar någon annanstans, med Dubai eller Indien som tydliga kandidater.
Det argumentet är sannolikt korrekt, men illustrerar en del av det fortsatta dilemmat. Sanktioner som denna kanske i slutändan inte får så stor effekt – men är det trots allt rätt att vi i EU tjänar pengar på en handel med Ryssland?
Att läkemedel är ett undantag är naturligt, men diamanter?
Frågan hänger i luften.
Från Hiroshima kom dock nyheten att USA nu ger klartecken till att börja att utbilda ukrainska piloter på avancerade stridsflygplan, och det sades också att därefter kommer beslutet om när och varifrån sådana skall levereras till Ukraina.
Och det är ett genombrott.
Åtskilligt återstår dock att lösa ut. Att lära piloter att bara flyga t ex en F16 är kanske inte så svårt, men sedan gäller det ju att bygga väl tränade system som kan hävda sig mot de ryska luftvärns- och flygsystemen, och den uppgiften skall inte underskattas.
Mitt i alla misslyckanden i detta krig har ryska luftvärnssystem och avancerade jaktrobotar skjutna på mycket långa avstånd visat sig vara påfallande effektiva.
Vilka F16 skall levereras? Det finns förvisso gamla F16 att tillgå, men är det rätt att leverera flygplan som varit i tjänst länge, kräver allt mer underhåll och kanske inte har radar och elektronik som lever upp till de krav som konfrontation med avancerade ryska system kräver?
Eller kan mer moderniserade varianter finnas tillgängliga? Och vilka moderna vapen- och radarsystem skall dessa flygplan utrustad med?
Med detta varde sagt att betydelsefullt som detta steg är kommer det att ta tid innan det får någon konkret effekt. Jag tror knappast vi kommer att se några F16 i luften över Ukraina detta år – även om jag gärna skulle se det.
Viktigt är att de är väl utrustade och väl övade när de verkligen kommer – annars kan resultatet bli bekymmersamt.
De ryska systemen skall inte undervärderas. De har nu t ex utvecklat sin förmåga att använda dem så att de är påtagligt effektiva mot de amerikanska Himars-system som ju sågs som något av ett undervapen när de började att användas i Ukraina.
Kortsiktigt mer betydelsefullt har nog president Zelenskyy resor varit. Först i en rad europeiska huvudstäder, och därefter i Riyadh på arabiskt toppmöte och i Hiroshima med G7-länderna.
Där hade han direkta samtal också med Indiens premiärminister Modi, som ju intagit ett förvånansvärt återhållsam inställning till konflikten av omsorg om relationerna till Ryssland.
Lägg till detta att de diskreta samtalen i Wien mellan Jake Sullivan och Wang Yi tydligen var konstruktiva, att ett kinesiskt sändebud om kriget nu cirkulerar mellan olika huvudstäder, och jag tror att det finns en tilltagande nervositet i Kreml över att man riskerar att komma under ett visst diplomatiskt tryck också från Peking och New Delhi.
Uppenbarligen pågår uppbyggnaden inför de omtalade ukrainska militära operationerna fortfarande, med omfattande spekulationer om vilka resultat de skulle kunna tänkas få.
Men bortom dessa – men med betydande påverkan av de resultat som dessa kan uppnå – skulle jag tro att vi kommer att gå in i en mer politisk fas av konflikten. Avgörande för den blir dock hur utvecklingen i maktens boningar i Moskva kommer att se ut, och om detta kan vi bara spekulera.
När det gäller viktiga val finns det anledning att notera den intressanta utvecklingen i Thailand, där ett nytt parti hade stor framgång efter åren av militärt styre, och där det nu finns förhoppningar om en ny och demokratiskt fas i landets utveckling.
Dagens val i Grekland vet jag ännu inte tillräckligt om, men som jag skrivit om tidigare talar mycket för ett nytt val inom några månader.
Och i valrörelsen i Turkiet inför avgörandet om presidentmakten kommande helg har oppositionsledaren Kilicdaroglu skruvat sin retorik i mer nationalistisk riktning i förhoppningen att med detta kunna vinna några ytterligare procentenheter.
I veckan som kommer fyller Henry Kissinger 100 år, och har med anledning av detta gett en längre intervju för The Economist som är mycket läsvärd och som också finns som pod.
Jag upprätthåller en sporadisk men dock regelbunden kontakt med honom, och hans skärpa och perspektiv imponerar alltid. Hans böcker – från den första briljanta skildringen av Wien-kongressen och framåt – är obligatorisk litteratur för varje student av internationella relationer.
Han senare om olika stora personligheter kom ut för något år sedan, och jag hör nu att han arbetar med två nya.
För några år sedan hade vi lite olika perspektiv när det gällde Ryssland, men där har hans tänkande utvecklats till att nu se det som naturligt att Ukraina en dag blir medlem i Nato.
Kina är dock den fråga som engagerar honom kanske allra mest, och han har ju en bakgrund från omfattande samtal med alla kinesiska ledare från Mao Tsetung och framåt.
Vi måste lära oss att leva med Kina är hans budskap, samtidigt som vi måste bygga en beredskap för om det skulle misslyckas.
Och vid sidan av frågor kring Kina är det konsekvenser av AI- utvecklingen som engagerar honom mest. Han är inte en 100-åring som nöjer sig med att blicka bakåt.
I torsdags hade vi ett långt möte per video med huvudmännen i ACT-A, d v s den mekanism för samordning av insatser som sattes upp alldeles i början av pandemin och där jag ju som en av två s k Special Envoy för världshälsoorganisationen WHO lett sammanträden kontinuerligt under de två senaste åren.
Covid är fortfarande hos oss, och ökar i olika delar av världen, men 5 maj gick WHO ut med meddelandet att pandemin inte längre klassificeras som en s k Public Health Emergency of International Concern – eller PHEIC som de insatta skulle säga.
Det har den varit sedan 30 januari 2022.
I det läget har vi också växlat ner aktiviteten i ACT-A, och har nu gått från omfattande och detaljerande videomöten varje vecka som gällt sedan våren 2020 till uppdateringar måhända månadsvis.
Men beslutet har blivit att bibehålla mekanismen som något av en reservfunktion, och få har man också bett mig fortsätta i min nu då betydligt mindre tidskrävande funktion.
För mig har det varit en utomordentligt intressant tid där jag fått umgåtts med frågeställningar och ämnen som jag tidigare knappast sysslat med, och där jag också efter en del strul fått vara med om internationellt samarbete när det är som allra bäst.
I sinom tid hoppas jag få tid att skruva något mer sammanhängande om detta. I dessa dagar möts i Genève WHO:s s k World Health Assembly för att dra erfarenheter för framtiden, och ett särskilt möte om de globala hälsofrågorna och bättre förberedelser för nästa pandemi med FN:s generalförsamling planeras också.
Men just nu är det ett par dagar här vid randen av det östliga Medelhavet som gäller för min del.
Alla Dessa Dagar 