En bidrags- och skatteunion?

VID MEDELHAVET: Naturligt nog kommenteras det flitigt också i Sverige om det stora paket som EU-länderna kunde ena sig om i går.

Globalt – inte minst i USA – är kommentarerna fyllda av en viss kombination av beundran och förvåning. Efter en något haltande reaktion i andra kriser, och efter Brexit, fanns det många som framför sig såg ett EU som var mer haltande än djärvt. Men detta paket förefaller nu att ändra på den bilden.

Hos oss ser jag de som säger att detta nu innebär att EU håller på att utvecklas till en bidrags- och skatteunion, och att detta är ett fundamentalt nytt steg.

Ett stort steg är det förvisso – men inte just detta.

Bidrag mellan rikare och något mindre rika länder och områden är redan en viktig del av det som EU innebär. Det handlar om såväl de s k sammanhållnigsfonderna och de s k strukturfonderna. Ett Europa där skillnaderna är för stora ses som negativt, och att successivt försöka att minska dem ses som eftersträvansvärt.

Från svenskt perspektiv är detta knappast särskilt revolutionerande. Svensk regionalpoltik har genom decennier burits upp av i grunden samma syn.

Under det senaste kvartsseklet har mycket stora summor i form av dessa bidrag gått inte minst till de f d kommunistiska ländens i central och östra Europa för att underlätta för dem att successivt närma sig den ekonomiska standaren i kontinentens västra delar.

Inte minst har det handlat om att finansiera en närmast revolutionerande modernisering av infrastrukturen i dessa delar av Europa, och det är ingen tvekan om att dessa omfattande bidrag därmed också varit en fördel för Europa i dess helhet.

Därmed vill jag inte ha sagt att varje bidrag i svensk regionalpolitik eller europeisk samanhållninspolitik varit lyckat och framgsrikt i varje del.

Men det är en annan debatt – stora bidrag för att utjämna skillnader är ingen nyhet i EU-samarbetet.

Begreppet skatteunion används också detta tämligen slarvigt.

EU finansieras i dag alldeles självklart med skatter som i allt väsentligt tas ut nationellt. Tullar är ett exempel – de tas ut vid den nationella gränsen men hamnar i EU:s budget. En viss andel av de nationell momsintäkterna är en annan – det fungerar på samma sätt.

Därtill kommer att det finns en strävan att harmonisera det sätt på vilket olika skatter och s k skattebaser beräknas. Så har t ex skatt med momsen, där det ju också finns vissa bandbredder som de nationella momssatserna måste hålla sig inom. Detta är för att underlätta handeln över gränserna med de tydliga vinster som ligger i detta.

När det nu talas om nya s k egna resurser avses nya beslut om t ex någon form v digital skatt eller miljöskatter.

Det finns ingen anledning att i princip motsätta sig att man gemensamt fattar beslut om gemensamma skatter som används också för att finansiera EU.

Men begreppet skatteunion blir ju bara relevant om dessa beslut fattas med majoritetsbeslut av det ena eller andra slaget. Då skulle EU få en i verklig mening egen beskattningsrätt, och det finns förvisso de som förespråkar detta.

Av detta finns ingenting i det paket som nu överenskommits.

Här talas om att kommissions kommer att lägga ett förslag till någon typ av skatt på stora digitala företag. Det förslaget är inte nytt, men har hitintills på goda grunder mött motstånd från bl a Sverige, och därmed har det inte blivit någonting av med den saken.

Förr eller senare måste sannolikt den digitala omvandlingen få sin påverkan också på skattesystemet, men den digitala utvecklingen är global, och här krävs en vidare internationell samordning.

Samtal i OECD om detta har gått knackigt, och just nu har Trump-administrationen dessutom lämnat samtalen och hotat med åtgärder mot länder som ensidigt går detta väg.

Hur detta kommer att se ut nästa år när frågan mer konkret skall läggas på bordet vet vi inte, men enkel är det inte.

Men alldeles avgörande är att detta är beslut som kräver enhällighet. Och det innebär att det i Sveriges fall måste passera genom riksdagen på samma sätt som andra beslut om skatter.

Riksdagens beskattningsmakt – svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta, som det lite högtidligt brukade heta – ändras inte.

De som vill ändra på detta måste först få stöd för en ändring i EU-fördraget, vilket måste godkännas av samtliga parlament och i flera länder säkert leda till folkomröstning.

Aptiten för sådana förändringar runt om i Europa gränsar i dag mycket tydligt till det obefintliga.

Någon skatteunion har EU således inte blivit – i alla fall inte mer än vad den redan är. Och det lär den inom överskådlig tid inte heller bli.

Och en union som har bidrag till vissa medlemsländer och regioner som ett viktigt instrument är man redan.

Så är det.