EU-paketets fortsättning, Kina-politiken och det kommande valet i Belarus.

VID MEDELHAVET: Som sig bör har det varit dagar med lite lägre tempo under några veckor, och det har förvisso återspeglats även här.

För det övriga Europa är det ju först egentligen nu som den verkliga sommaren börjar. I denna sydliga del av Europa är temperaturerna tydligt på väg upp, och på sina ställen är det en utmaning att säkra nödvändig social distansering när många söker sig till stränder och svalka.

Och COVID-talen är förvisso på väg upp på Balkan, i Spanien och i Frankrike, även om nivåerna är relativt lindriga. När jag såg på siffrorna för några dagar sedan hade de i t ex Serbien nu ökat till den nivå som registrerades i Sverige samtidigt.

Generellt sett har Europa – med Storbritannien som det möjliga undantaget – klarat den besvärliga situationen än så länge avsevärt bättre än vad vi i dag ser i USA.

Värt att notera är ju dessutom hur EU-överenskommelsen om det stora ekonomiska stödpaketet lett till positiva och smått förvånade kommentarer runt om i världen. På Twitter har jag återgivit ledare i ärendet från såväl Washington Post som South China Morning Post, och de har varit tämligen representativa för den internationella reaktionen.

Detta kan man möjligen kontrastera med vad jag kunnat ta del av när det gäller kommentarer i Sverige. Här verkar det stundtals som det enda som är bra med vad EU har för sig är att man kan få rabatt på det. Perspektivet förefaller mig ofta oroande inskränkt.

Paketet är förvisso inte i hamn ännu.

Det skall godkännas av ett Europaparlament som är ytterligt mån om att markera sin makt och göra sitt avtryck, och jag skulle tro att det blir suddigheterna när det gäller hur rättstatskravet för hjälp skall utformas som kommer att stå i fokus i den processen.

Och till detta kommer också ratificering av inslag av paketet i de olika nationella parlamenten. Med inledningen av 2021 hoppas man att allt skall kunna bli operativt. Intill dess är dock den Europeiska Centralbankens massiva insatser av största betydelse för att stödja de europeiska ekonomierna.

På den andra sidan Atlanten rycker valet i november allt närmare, men eftersom det konsumerar så mycket av våra media lämnar jag det åt sida här.

Utrikespolitiskt är det dock det anförande som utrikesminister Pompeo höll om politiken gentemot Kina vid Nixon-centret i Kalifornien för ca tio dagar sedan som står i centrum. Det var ett försök att göra strategi av den allt mer konfrontatoriska politiken, men har som sådan fått ett påtagligt strävt mottagande i den mer seriösa debatten.

Att den kinesiska regimen är en leninistisk sådan med kraftfulla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna är väl bekant. Så har varit fallet sedan den etablerades 1949, och mycket tydligt inte minst när Nixon gjorde den historiska öppningen mot Kina i sina och Kissingers samtal med Mao Tsetung och Zhou Enlai under sju dagar 1972. ”En vecka som förändrade världen”, sade Nixon själv med endast en obetydlig överdrift.

Utrikespolitik handlar till betydande del om att hantera den existerande verkligheten, och försöka föra den i en på olika sätt bättre riktning, och det var det som Nixon och Kissinger gjorde på ett sätt som var historiskt banbrytande, och som Pompeo i sitt tal vill bryta med.

I Pompeos historieskrivning, och i mycket av den amerikanska debatten just nu, sägs att det då liksom i samband med att Kina kom in i WTO 2001 fanns en förhoppning om att landet snabbt skulle liberaliseras och demokratiseras. Måhända fanns en och annan sådan retorisk utflykt i debatten, men jag kan inte påminna mig röster av betydelse som trodde på någon så snabb och dramatisk förändring av grundarna i det kinesiska politiska systemet.

Det hindrar inte att den tydliga åtstramning, i förening med uppbromsningen av ekonomiska reformer, som skett under Xi Jinping har varit en betydande besvikelse, och att den också lett till nya spänningar både inom Kina och i relationerna med omvärlden. Detta år står inte minst Hong Kong i centrum, men också de upprörande uppgifter som kommer från Xinjiang.

Politiken gentemot Kina kommer att bli en stor och viktig fråga i USA under kommande år, likaledes men annorlunda för EU, och förvisso i den transatlantiska relationen. Såväl inom ECFR som i andra olika fora där jag har en roll kommer betydande möda att ägnas åt denna under de kommande åren.

Men de mer operativa slutsatserna blir dock annorlunda än dem som möjligen fanns i Pompeos tal. Det kommer att finnas viktiga frågor där vi måste sträva efter en konstruktiv dialog också med Kina. Klimatpolitiken inför det avgörande mötet med COP26 i slutet av nästa år är ett exempel – globala insatser mot t ex pandemier i framtiden tämligen uppenbart ett andra.

På närmare håll kommer helgen efter den som förestår att innebära presidentval i Belarus.

Vem som på ett eller annat sätt kommer att vinna – de starkaste oppositionskandidaterna har satts i fängelse och förhindrats att delta i valet – råder det nog ingen större tveksamhet om. Men alldeles uppenbart har stämningen i samhället förändrats, det finns en tydlig underström av krav på förändring, och vad som kommer att hända längre fram är svårt att förutse.

Ett ytterligt egenartat inslag är att under betydande publicitet ett betydande antal ryska legosoldater från den s k Wagner-gruppen arresterats och anklagats för att ha kommit till landet för att med terrordåd destabilisera detta.

Frågetecknen kring allt detta är förvisso många.

Om historien i alla dess delar är sann är den utomordentligt märklig och sensationell – vissa av de arresterade personerna har slagits mot Ukraina i Donbas. Om den är iscensatt för att få president Lukashenko att framstå som mer nationell inför valet är den inte mindre märklig – varför skulle Moskva ge grönt ljus för att spela på tydliga stämningar mot Kreml?

Den ryska ambassadören i Minsk har försökt säga att de hade missat ett plan när de var på väg till något annat land.

Belarus är strategist för Ryssland ett viktigt land.

Man har ett mer eller mindre integrerat luftförsvarssystem, men Moskva har med hitintills begränsad framgång pressat på för att utöka sin än så längre relativt begränsade militära närvaro i landet. En ukrainsk utveckling med tydlig vändning mot det demokratiska Europa är knappast sannolik i närtid i landet, men alldeles säkert finns farhågor för en sådan i mer paranoida sinnen längre österut.

Men det finns åtskilligt övrigt att intressera sig för också.

Nyligen skrev jag för Project Syndicate om utvecklingen i Turkiet, och inom något dygn kommer en artikel i Washington Post om vad som pågår i Libyen och vad som möjligen skulle kunna göras.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: