STOCKHOLM: Att president Trump beslöt att USA skulle lämna avtalet med Iran kom knappast som en blixt från klar himmel, men det var ändå påfallande att varje uns av hänsynstagande till europeiska intressen och argument bara viftades undan.
Inte minst president Macron hade ju vikt ut sig åtskilligt för att antingen försöka få en lösning eller att i alla fall minska de negativa effekterna.
Men för all sitt smickrande fick han absolut ingen utdelning alls. I Paris måste det närmast kännas som en örfil.
Trump valde hårdast möjliga linje, med så starka sanktioner som USA uppenbarligen hade möjlighet till.
Endast i undantagsfall – Boeing torde vara ett sådant – riktar sig dessa sanktioner mot amerikanska företag, utan det är i allt väsentligt europeiska företag som man vill drabba genom s k sekundära sanktioner. Och jag skulle tro att det är Frankrike som har störst ekonomiska intressen i sammanhanget.
Sekundära sanktioner av detta slag är någonting som EU tidigare motsatt sig med full kraft. Vi vill själva kunna bestämma vår politik – hur europeiska företag skall agera är inte någonting som skall dikteras från Washington.
Men sedan är detta enklare sagt än gjort, och det återstår att se om EU kommer att införa s k blockerande åtgärder. Logiskt borde det ske. Annars riskerar EU att förlora rätt rejält som allmän trovärdighet som utrikespolitisk aktör.
Från Teheran rapporteras, som väntat, olika former av reaktioner.
Chefen för revolutionsgardet välkomnade Trumps beslut eftersom det, enligt hans mening, visade att han hade haft rätt i tron att man aldrig kunde lita på USA.
Och den s k Högste Ledaren slog an samma tongångar. Intrycket var att han endast mycket motvilligt hade accepterat avtalet 2015, men att det nu visat sig att hans farhågor var berättigade.
Att det nu skulle vara möjligt att ta fram kompletterande avtal på andra områdena avvisade han bestämt. Går vi med på nya kompromisser här kommer de i alla fall att hitta på något annat därefter, var hans argument, och dessvärre fruktar jag att det kan ligga en del i detta.
Den hårda linjens män i Washington är inte intresserade av något avtal alls. Deras politik går i grunden ut på att med de medel de kan ha till sitt förfogande försöka att störta regimen i Teheran.
Detta sätter självfallet president Rouhani och utrikesminister Zarif i en synnerligen besvärlig situation.
De argumenterar uppenbarligen för att Iran skall fortsätta att tillsammans med bl a EU respektera avtalet, och har nu fått någon vecka på sig för att utröna om EU verkligen är kapabelt att göra detta med den press som kommer att komma från de brutala herrarna i Washington.
Utrikesminister Zarif kommer till Europa, och signalerna från EU-toppmötet i Sofia nästa vecka, som ju egentligen har en helt annan agenda, kommer att bli mycket viktiga.
Alldeles säkert kommer den redan skakiga iranska ekonomin att drabbas högst påtagligt av detta. Situationen vad gäller t ex valutan är redan påtagligt besvärlig.
Förhoppningar om att detta kommer att leda till revolt och förändring skall dock inte överdrivas. Den historiska erfarenheten är ju snarast att regimers stöd stärks av yttre tryck, och de har dessutom en möjlighet att skylla egna ekonomiska misslyckanden på den fientliga omvärlden.
Men både kort och långsiktigt är det självfallet utomordentligt bekymmersamt att den hårda linjens män i Teheran nu riskerar att stärkas. Det finns all anledning att räkna med ökad instabilitet i hela regionen som jag skrev i Washington Post för ett par veckor sedan.
I Kreml har man dock från en utgångspunkt anledning att glädjas.
Jag ser nu mitt på dagen att oljepriset klättrat upp till närmare 77 dollar, och det innebär tveklöst en välkommen injektion till den ryska ekonomin. President Putin får möjlighet att skjuta upp nödvändiga reformer och kan finansiera inte minst sina militära satsningar.
För mig har det blivit åtskilligt kommenterande om detta. I går i CNN och i kväll kommet jag att vara i både svensk och norsk TV för att diskutera följderna.
I morgon bär det så av till Washington igen för ett kort besök.
Alla Dessa Dagar 