Putin, Finland och Nato.

HELSINGFORS: Två dagar av spännande diskussioner i det sommarvackra landskapet vid Finska Viken är till ända, och jag styr nu tillbaka till Stockholm.

I går gästades Finland dessutom av Rysslands president Putin som besökte president Niinistö på Gullranda strax utanför Åbo.

Det var tre år sedan han senast var i Finland, och besöket tilldrog sig av lätt insedda skäl åtskilligt intresse.

På presskonferensen kom frågan om Rysslands inställning till ett möjligt finskt medlemskap i Nato att dominera. Och det var kanske inte så underligt.

Och Putin återkom till ett resonemang vi hört tidigare.

Dels att det är Finlands – eller Sveriges – eget val, och att man respekterar det val vi träffar.Dels att om Nato:s militära infrastruktur flyttas närmare Rysslands gräns kommer det att leda till att man vidtar sina egna militära dispositioner.

Särskilt sensationellt är detta knappast.

Lite förbryllande på presskonferensen var att han tre gånger upprepade att Ryssland dragit tillbaka sina militära styrkor 1.500 km från Finlands gräns.

Det är ett faktiskt felaktigt påstående som tedde sig mycket underligt. Rimligen måste Rysslands president veta hur det förhåller sig, och rimligen vet han att man i Finland också vet detta.

Uppe i Alakurtti bara 50-60 km från den finska gränsen har man t ex nu förlagt såväl ett nytt arktiskt förband som ett nytt förband med attackhelikoptrar.

En möjlig förklaring till det märkliga uttalandet är att han menade att det i närheten av den långa finska gränsen från ungefär Alakurtti i norr och söderut inte längre finns några substantiella militära förband.

Och då stämmer både siffran och sakförhållandet någorlunda. Dock förblir det underligt att han blandar bort saker i ett resonemang så viktigt som detta.

Värt att notera är dock att vad han sade om Nato-medlemskap var milt i förhållande till det han hade att säga om de amerikanska antirobotsystem som nu utplacerats i Rumänien och som planeras utplacerats i Polen 2018.

Här är det tydligt att man ser ett hot som man knappast kommer att vara likgiltigt för.

Och på denna punkt råkar det vara så att jag tillhör dem som anser att det vore klokt av USA och Nato att iaktta större försiktighet.

I kombinationen av det han sade ligger att det är mindre medlemskap i Nato i sig och mer faktiskt militär infrastruktur av visst slag som föranleder ryska tydliga reaktioner och dispositioner.

Det har sin betydelse också för diskussionen om Finlands och Sveriges möjliga medlemskap i Nato. Om ett sådant förenas med restriktioner mot vissa typer av infrastruktur eller system skulle detta innebära ett klokt hänsynstagande till rimliga ryska intressen.

Huvuddelen av de finsk-ryska diskussionerna förefaller dock ha varit fokuserade på olika aspekter av den ekonomiska relationen.

Och jag utgår från att president Niinistö i de mer interna diskussionerna var tydlig när det gälle kravet på att Ryssland fullt ut skall respektera Minsk-avtalet.

Vi får ju inte glömma at det pågår ett utnötningskrig på låg nivå i östra Ukraina. I juni dog inte mindre än 27 ukrainska soldater i detta – jag tror knappt det blivit en rad om den saken i svenska tidningar.

Nu blir det en kväll i Stockholm, men i morgon eftermiddag bör det iväg till Gotland och diskussioner där på kvällen med i alla fall två av utrikesministrarna från de baltiska staterna.

Det kommer säkert till del att handla om Ryssland, men till än större del att handla om konsekvenserna av den brittiska folkomröstningen.

Under tiden fortsätter knivarnas tid i det brittiska konservativa partiet. Förräderi, komplotter och ambitioner blandas i ett drama värre än vad någon TV-serie skulle kunna hitta på.

Uppbyggligt är det sannerligen inte. Och vi får nog vänta ett bra tag på att någonting liknande stabilitet kan resas ur det brittiska politiska livets rykande ruiner.

Kommentarer är stängda.