Danmarks diplomati och försvar.

KASTRUP-WASHINGTON: Under ett par timmar över Nordatlanten ägnade jag mig åt att läsa den rappet med rekommendationer om Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik som publicerades tidigare i dag, och som jag nämnde när jag skrev här senast.

Det är en noga genomtänkt och väl formulerad rapport, som säkert kommer att ge betydande avtryck. Och den förtjänar att läsas också i andra inte minst nordiska länder.

Med viss grundlighet går den igenom vad politiken egentligen skall handla om. 

Men självfallet börjar det med att definiera landets position i världen:

”Kongeriget Danmark er en arktisk stormagt og et mindre europæisk land placeret mellem de regionale stormagter og en del af en nordisk og nordeuropæisk kulturkreds.”

I den formuleringen finns inte bara uppenbar geografi, utan dessutom en hel del av genklang av historiens olika utmaningar.

Och med denna utgångspunkt skriver man, att ”formålet med Kongeriget Danmarks udenrigspolitik er at forstå, påvirke og forholde sig til den internationale udvikling med henblik på at bevare og videreudvikle et sikkert, frit og velstående Danmark og det danske værdigrundlag til gavn for befolkningen.”

På denna grund måste landet föra en ”en interessebaseret, samtænkt og fokuseret udenrigspolitik”.

Betoningen av det intressebaserade är genomgående i rapporten, även om man understryker att danska samhällsvärderingar är en del av dessa intressen.

Men det är ändå tydligt att det handlar om en ansats som nog inte skulle kännas alldeles naturlig i delar av Sveriges utrikespolitiska debattklimat. 

Där det på sina håll hos oss kan finnas storslagna visioner om att med utrikespolitikens retorik omgestalta globen talas det här mer viss nykterhet om ”ett mindre europeiskt land” som måste tillvarata sina intressen.

Ett viktigt undantag finns dock. Med rätta påpekas att Danmark är en stormakt i ett Arktis som kommer att bli allt viktigare. Men med det som heter Rigsfællesskabet med Grönland och Färöarna är man världens till ytan tolfte största land.

Och här kommer det att krävas ett än mer aktivt danskt engagemang under kommande decenniet. 

Det är säkert riktigt av rapporten att undvika några av de besvärligare frågor som ligger i förlängningen när det gäller Grönlands situation, men alldeles rätt att föreslå ökade resurser för övervakning, kommunikation, närvaro och diplomati i och om detta väldiga område.

Den danska utrikesförvaltningen har sedan 2000 fått se sin budget minskad med ca en tredjedel, men medan rapporten talar om ökade försvarsanslag föreslås inget motsvarande på den mer direkta diplomatins område.

Mycket kommer säkert att koncentreras kring förslaget om att bättre samla och fokusera beslutsfattandet i dessa frågor i regeringskretsen. Men det är inte svårt att ana en betydande dragkamp mellan statsministerns kontor och utrikesdepartementet i rapportera formuleringar.

Jag är övertygad om att det också hos oss måste gå mot att inrätta någon form av nationellt säkerhetsråd med förankring hos statsministern. Vi står inför betydligt mer sammansatta utmaningar nu än förr, och det tror jag kommer att påverka hur dessa frågor hanteras i samtliga nordiska länder framöver.

Slående är hur tydlig rapporten är med att prioritera samarbetet inom EU liksom självfallet det inom Nato. FN finns självklart med också, men på tredje plats, medan nordiska dimensionen knappast är särskilt framträdande. 

Man noterar att besök i samband med framtagandet av rapporten avlagts i en rad huvudstäder runt om i världen – dock inte i någon nordisk eller baltisk sådan.

Det finns dock ett litet bekymmersamt drag i beskrivningen av Danmark i EU i och med den risk för gradvis marginalisering som ligger i att man vare sig är med i euron eller i samarbetet om migration. 

När det gäller inriktning för kommande år talar man om en europeisk, en atlantisk och en asiatisk axel, och ser sedan fem tyngdpunktsområden där Danmark skall koncentrera sina insatser.

Det handlar om närområdet, Europa, flyktingar och migration, ekonomisk diplomati och det som brukar kallas globala nyttigheter.

Och förvisso är det klokt att på detta sätt försöka att prioritera. 

Som de små nationer vi är – Sverige tillhör definitivt också den kategorin – är det en nödvändighet om vi skall kunna värna våra intressen och uppnå något också i övrigt.

Vad gäller den mer konkreta säkerhetspolitiken konstaterar rapporten att Danmark har en tydlig tradition av en ”aktivistisk säkerhetspolitik” dom tar sig uttryck i att man vill vata en allierad och partner i olika internationella operationer.

Och så är det. Också här ser vi skillnader mellan hur de olika nordiska länderna inriktar sin försvarspolitik.

Den danska försvarspolitik traditionen har sedan lång tid varit annorlunda, och för det modern Danmark är det otänkbart att dess försvar någonsin skall stå eller uppträda ensamt. 

Allt inriktas helt och hållet på allians- och partnerskapet. Däri ligger ”aktivismen” – att ständig vara med.

För likaledes Nato-allierade Norge är det dock så att man bygger ett försvar för att under en inledande period, kanske en vecka eller så, stå närmast ensam mot en angripare. Men sedan handlar det självfallet om att ta emot och integrera den allierade hjälp utan vilken man knappast tror att man klarar sig.

För Sverige var ju detta under långa decennier en känslig och nedtystad materia. Först under senare år finns ju en mer öppen diskussion om detta, även om konkreta förberedelser än så länge till större delen ligger på det retoriska planet.

För Finland, slutligen, är det närmast tvärt om. Erfarenheterna från framför allt vinterkriget har lett till en utbredd skepsis om möjligheterna till avgörande hjälp utifrån i ett kritiskt läge. Och jag tror knappast ett inledde försvarssamarbetet med Sverige rubbar detta i någon avgörande del.

Nu säger rapporten att Danmark står inför ”skarpare strategiska villkor” under de närmaste åren, att man är ensamt i regionen om att inte ha lyft försvarsutgifterna och att det nu i allra högsta grad är hög tid att göra det.

Och det handlar om att mer aktivt kunna medverka i alla tre av Nato-alliansens kärnuppgifter – territoriellt försvar, internationella operationer och partnerskap. Danmark måste kunna vara med. Inte med mycket, men alltid med något. 

Rapporten är mer allmän om vilka mer konkreta förstärkningar som krävs. Möjligheten av att utrusta någon eller några fregatter med långräckviddiga luftförsvarsmissiler finns tydligt med, liksom med avancerad radar för att möjliggöra medverkan i Nato:s missilförsvar.

Hur det kommer att gå med detta återstår att se. Det är först nästa år som landets partier skall samla sig till ett nytt femårigt försvarsbeslut. 

Men tydligt är att rapporten nu ger debatten inför detta en helt ny inriktning.

Och för mig var det en spännande läsning och anledning till några tankar på planet över Nordatlanten mellan strax norr om Orkneyöarna och Grönland en bit norr om Nuuk.