Sammanbrott med Ryssland.

BRYSSEL: Något förhastat skrev jag i går att jag inte skulle återkomma här på ett tag, dock med reservationen att ingenting av större betydelse inträffade.

Sammanbrottet i de s k trilaterala förhandlingarna mellan EU, Ukraina och Ryssland i går uppmärksammas föga i media, men måste nog faktiskt räknas till den kategorin.

I sak har vi nu en situation där frihandels- och adsocieringsavtalet mellan EU och Ukraina kommer att träda i kraft fyllt ut i samband med årsskiftet, men att Ryssland samtidigt och som vedergällning säger upp det sedan länge gällande frihandelsavtalet mellan Ukraina och de övriga s k CIS-staterna med Ryssland i centrum.ä

Och det innebär högst konkret att den kvarvarande ukrainska exporten till Ryssland kommer att drabbas av de relativt höga tullar som landets ekonomi omges av. 

De facto torde huvuddelen av den kvarvarande exporten stoppas.

Vad det betyder kortsiktigt för den ukrainska ekonomin återstår att se. 

Förr var handeln mellan länderna självfallet mycket betydande, men olika främst ryska åtgärder sedan sommaren 2013, när denna kris inleddes, har reducerat den andel av Ukrainas handel som sker med Ryssland högst väsentligt. 

Det talas om en utveckling från ca 60 till något under 12%.

Ty följande förefaller man i Kiev att ta frågan med ett betydande lugn.

Mer långsiktigt innebär de ryska åtgärderna självfallet att den ukrainska ekonomins västorientering dramatiskt påskyndas. Om detta sedan ligger i Rysslands intresse eller ej kan ju diskuteras, men det är so oder so dit de ryska åtgärderna för situationen.

Ända sedan denna kris inleddes hösten 2013, med ett då plötsligt och militant ryskt motstånd mot avtalet mellan EU och Ukraina, har det från rysk sida förts fram en kaskad av olika argument för varför detta avtal skulle vara skadligt för Ukraina och än mer skadligt för Ryssland.

Någon skadlig grund för detta har knappast funnits, om man undantar att avtalet på sikt självfallet skapar förutsättningarna för en mer konkurrenskraftig ukrainsk ekonomi, och att en oreformerad rysk ekonomi då på marginalen kan få det lite mer besvärligt.

Men det man talat om är risk för att EU-varor via Ukraina skulle smyga sig in i Ryssland under därmed antagligen underminera ryska företags möjligheter.

Något sakligt stöd för den tesen finns inte. System med s k ursprungsregler förhindrar den typen av saker.

När EU förhandlade om frihandelsavtalet med Ukraina var det aldrig tal om annat än att detta var fullt förenligt med en fortsättning av frihandelsavtalet mellan Ukraina och Ryssland. 

Vår vision är ju faktiskt fri handel från Vladivostok till Lissabon.

Och det är inte alls ovanligt med situationer som denna. Mexico har t ex frihandelsavtal med såväl USA som med EU utan att detta leder till några problem, och samma sak är ju nu på gång med Canada.

Från rysk sida har man som bekant tagit till den ena dramatiska åtgärden efter den andra för att förhindra den ukrainska önskan efter närmare samarbete med EU. 

Detta är ju kärnan i den europeiska säkerhetskrisen sedan hösten 2013.

Från vissa av medlemsstaterna väcktes i ett visst skede tanken att inleda förhandlingar mellan Moskva, Kiev och Bryssel för att se om det gick att hitta någon form av lösning.

Några av oss var väl inte övertygade om att det från rysk sida främst handlade om hanselsteknik, men förhandlingar blev det.

Och inte mindre än sex rundor av förhandlingar på ministernivå har sedan dess ägt rum innan det slutgiltiga sammanbrottet i Bryssel i går. Från EU var det Cecilia Malmström som ledde detta.

Redan förra veckan deklarerade Putin att man tänkte säga upp friahandelsavtalet med Ukraina 1 januari, och mitt under gårdagens förhandlingar meddelade premiärminister Medvedev att Ukraina nu kommer att omfattas av de ryska sanktionerna mot EU.

Ryska krav under förhandlingarna har gränsat till det bisarra. 

Man har t o m krävt att Ukraina skulle ansluta sig till Rysslands motsanktioner mot EU, och en rad andra krav som ligger helt utanför avtalet mellan EU och Ukraina.

Avsikten har hela tiden varit den ursprungliga – att stoppa avtalet helt och hållet. 

Man accepterar helt enkelt inte Ukrainas klart uttryckta vilja – en vilja som utryckts av samtliga de fem presidenter landet haft under sin självständighet.

Så nu kompletteras den militära aggression man ju bedrivit mot landet sedan i februari 2014 med förstärkt också ekonomisk krigföring. 

Och det är en utveckling som det förvisso finns anledning att både notera och uppmärksamma.