Ramadi, Sangin och Tripoli.

STOCKHOLM: Efter juldagar i ett soligt och alltid lika sympatiskt Paris anlände vi tillbaka hit just när snö och sol gav oss en riktigt vacker vinter. 

Och nu talar prognoserna dessutom om mer bestående kyligt väder.

Nere i Irak har regeringsstyrkor med amerikanskt understöd nu återerövrat staden Ramadi inte långt från Bagdad från Daesh. 

Det har tagit sin tid, och var besvärligt mot bakgrund av den taktik Daesh använder, men förefaller nu att vara ett faktum.

Och ett mycket viktigt sådant.

Dels därför att det bidrar till att bryta den berättelse om kontinuerliga framgångar som inte minst rekryteringen till Daesh hitintills har byggt på.

Och hur den utvecklas tror jag kommer att vara avgörande för organisationens möjligheter att fortsätta expandera eller t o m behålla vad man nu har.

Dels därför att det visar att den irakiska armén måhända är på väg ut ur den kris som vi såg när man så plötsligt förlorade Mosul i juni 2014.

Och om Daesh skall besegras i Irak är det i grunden bara genom den irakiska armén som det i grunden kan ske. 

Andra – från USA till Iran – kan ge understöd, men på marken är det bara en armé som också har trovärdighet i landet i dess helhet som kan ge en varaktig framgång.

Det handlar ju inte bara om att kortsiktigt erövra ett område, utan också om att långsiktigt bibehålla kontrollen över det.

I dag har den irakiske premiärministern Haidar al-Abadi besökt Ramadi, och talat om framgången där som ett förspel till de än viktigare ansträngningarna att återta Mosul.

Men där är man knappast än. Mot slutet av 2014 talades om att det borde kunna ske under 2015, men svårigheterna i Ramadi har förskjutit den tidtabellen högst avsevärt.

Och problematiken med att inte bara erövra utan också hålla ett område illustreras väl av det vi nu ser i Helmand-provinsen i södra Afghanistan.

Här låg tyngdpunkten i den väldiga förstärkning av den amerikanska militära insatsen i landet som skedde från sommaren 2009 och in i 2010. 

Kilometer för kilometer återerövrade amerikanska divisioner kontrollen över huvuddelen av den viktiga provinsen. Också brittiska förband spelade en viktig roll.

Men nu är det talibanerna som är på offensiven i en provins som ju också på grund av sin dominerande roll i odlingen av opium är av mycket stor betydelse för rörelsen. 

Även om talibanerna uppenbarligen skakas av inre motsättningar efter Mullah Omars död 2013 är det tydligt att man förmår att mobilisera militärt.

Fokus ligger på kring den inte minst för opiumhandeln viktiga knutpunkten Sangin. Det rapporteras att den afghanska armén nu förstärker sina positioner i området, och det sker också med amerikanskt och brittiskt stöd.

I en annan region av central betydelse för kampen mot dessa rörelser – Libyen – finns det nu en tentativ och stapplande fredsuppgörelse som fått godkännande av FN:s säkerhetsråd men som också måste fås att fungera i den komplicerade libyska verkligheten.

Här har ju Daesh etablerat en av sina s k provinsen kring kuststaden…., men avgörande nu blir att den nya regering som fredsuppgörelsen ger verkligen kan etablera sig i huvudstaden Tripoli.

Det är nu närmare tre veckor sedan överenskommelsen undertecknades i Marocko, men hitintills har den tilltänkte premiärministern i samlingsregeringen Faiez Serraj ägnat sig åt besök i olika länder i regionen för att bygga upp stöd, medan rapporter talare om förnyade strider mellan olika grupperingar i huvudstaden.

När väl den nya regeringen börjar etableras i Tripoli är det långt ifrån osannolikt att den kommer att be om internationell militär hjälp. Och enligt min mening kommer det under ett skede knappast att vara möjligt för den att operera utan någon form av internationell militär närvaro. 

Det kan handla om att säkra nyckelfunktioner i Tripoli som flygplatsen och avgörande regeringsbyggnader liksom den mycket viktiga libyska centralbanken.

I dag har premiärminister Serraj varit i Rom för samtal med Italiens premiärminister Renzi, och det är högst sannolikt att detta varit ett av ämnena de talat om. Sannolikt kommer Italien att vara redo att ingå i en sådan operation, men alldeles säkert bara om andra är med också, och frågan är ju inte minst hur ledningen för en sådan skall utformas.

Är EU redo att leda en kvalificerad och krävande stabiliseringsoperation av detta slag? 

Frågorna är många – i Irak, i Afghanistan, i Libyen och annorstädes – när det gamla året nu går på sina sista dagar.

En kommentar till Ramadi, Sangin och Tripoli.

  1. pairis skriver:

    Jag har lärt mig i dag att nyårsfirandet inte exiterar i de länder som du skrev om i sista meningarna. Jag är godeman till en ensamkommande 16- årig pojke och vi skulle köpa kläder i dag. Jag återkom lite då och då till att snart är det Nyårsafton och vi rabblar upp veckodagarna som han håller på att lära sig. På torsdag är det nyårsafton, säger jag. 31.12.2015 .Sedan blir det 2016 vi byter år. Happy new Year! Jag låter som en raket samtidigt som jag far uppåt med armen. Nej, han förstår inte. ”Förstår inte”, säger han och skrattar.
    Jag frågar boendepersonalen när vi kommer hem. Nej, man firar i stället Muhammeds födelsedag och har tideräkning utifrån det. Nyår i Afghanistan faller någon gång 20.3. Jag har gett upp lite och försöker lära mig dari. Det är som om man pratade med någon från en annan planet! Jag visade en väggalmanacka för 2016 och vi försökte igen. Nej, han ville inte ha den. Han har en smartphone!
    Likaså försöker jag förstå skillnaden mellan shia-och sunnimuslimer. Det är visst en absurd konflikt om hur man tolkar islam och om vissa personer runt profeten från 600-talet. Sådana konsekvenser kan en sådan struntsak ha! Men jag lär mig hela tiden. Hennes och Mauritz kände han till i alla fall. Kedjan finns i Afghanistan också.

%d bloggare gillar detta: