En federation av nationalstater

STOCKHOLM: Till dagens uppdrag hörde att tala lite om Sverige i Europa på ett seminarium som ordnades på Handelshögskolan i Stockholm i anslutning till utdelning av stipendium till elever vid Handelshögskolan i Riga i Lettland.

Och det fanns ett speciellt skäl till det.

Initiativtagare och eldsjäl bakom tillkomsten av skolan i Riga var Staffan Burenstam Linder, och stipendierna har också utdelats till hans minne.

Han var en mångsidig akademiker, politiker och intellektuell som under ett antal decennier berikade vår samhällsdebatt på ett sätt som fortfarande känns relevant.

Men jag erinrade också om den roll som Per Unckel som utbildningsminister i den dåvarande regeringen och Laila Freivalds i den regering som kom därefter spelade för tillkomsten av skolan i Riga.

De decennier som gått sedan dess har varit i allt väsentligt mycket framgångsrika decennier för Sverige, Europa och världen om man ser saker i ett lite längre och bredare perspektiv.

Men den situation vi nu är konfronterad med ter sig då mindre självklar och mer krävande. Och det är här det är viktigt att diskutera också det europeiska samarbetets roll.

Jag har nyligen först i ett anförande för SNS i Tylösand och senare i en artikel på SvD:s Brännpunkt tagit upp den alldeles avgörande betydelse det europeiska samarbetets framtid har för Sverige – och det i snart sagt varje avseende från nationes säkerhet till livsmedelsprisernas utveckling.

Just nu står vi mitt uppe i ett skede av ekonomisk krishantering och reformer för långsiktig konbkurrenskraft, och det är svårt att överskatta betydelsen av att vi gemensamt klarar av dessa uppgifter.

Jag säger gemensamt, därför att på ett eller annat sätt sitter vi trots allt i samma båt.

Men uppgifterna sträcker sig långt längre än så. På område efter område ser vi ju hur våra nationella stater håller på att bli för små för de stora uppgifter och utmaningar som vi ställs inför. Politikens kraft riskerar att förminskas om vi inte ger politiken kraft också över de gamla nationella staternas gränser.

Härom dagens talade Europakommissionens ordförande Barroso om att vi behöver gå vidare mot en ”federation av nationalstater”, och på sina håll ledde det till viss debatt.

Det var precis det begrepp jag själv använde när jag skrev en bok kring dessa frågor för snart ett decennium sedan, och i avgörande delar står sig det resonemanget fortfarande.

Den nationella staten – inte minst om jag i denna ligger in de olika lokala och regionala ”statskonstruktioner” som på lite varierande sätt finns i olika länder – kommer förvisso att förbli den dominerande politiska nivån under överskådlig framtid.

Men lika säkert är att främst den europeiska nivån kommer att bli av större och större betydelse på ett antal – och sannolikt tilltagande antal – områden.

I vissa avseenden har vi redan i dag en federation av nationalstater. På utrikeshandelns område gäller det alldeles tydligt. På den inre marknadens allt viktigare område likaledes.

På andra är det nog mer adekvat att använda begreppet konfederation. När det gäller den fria rörligheten och de yttre gränserna tror jag detta begrepp kan vara passande.

Och på ytterligare ett antal områden är samarbetet fortfarande huvudsakligen mellanstatligt, men inte sällan med institutioner som drar i en påtagligt fördjupande riktning. Utrikes- och säkerhetspolitiken tillhör denna kategori.

På sina håll vill man nu ha en diskussion om nya institutionella abrovinklar i det europeiska samarbetet. Just nu är det populärt med olika tankar om hur EU-kommissionens ordförande skall utses.

Den diskussionen kan förvisso ha sitt värde, men viktigare är att med utgångspunkt från de olika utmaningar i sak som vi kommer att ställas för diskutera var i den federation av nationalstater som vi i viktiga avseenden redan är en del av de avgörande besluten bäst fattas.

Det handlar om demokrati, och vi skall inte glömma att demokratin får legitimitet också genom sin effektivitet.

Lokala stormöten kan vara både pittoreska och demokratiska, men som instrument att möta globala utmaningar är de föga effektiva och förlorar därmed också snabbt sitt intresse.

Frågeställningarna kring allt detta är alls inte enkla, och svaren kan bara formas i en öppen och framtidsorienterad politisk debatt.

Och det är mer av en sådan jag är övertygad vi behöver också i vårt land under de kommande åren.

I morgon står dock den nationella politiken i högsätet även för mig i och med riksdagens högtidliga öppnande i Stockholm.

Det blir riksdagshus, Storkyrka, riksdagshus och konserthus fram och tillbaka utan avbrott under dagen.

Och på onsdag bär det sedan av till Bryssel…