Per Unckel

NEW YORK: Det är en tung dag.

Det var bara någon vecka sedan jag talade med Per och tyckte att han kanske kunde ta det lite lugnare. Behandlingen var tuff, och han behövde hushålla med de krafter han hade.

Men Per ville inte riktigt lyssna på det örat. Han hade mycket att göra. Han ville vara med. Han ville inte ge upp.

Säkert hade han rätt också i det.

Nu kom han att bli verksam ända in i det sista på ett sätt som kanske inte var klokt men som var beundransvärt och som var – Per Unckel.

Listan över vad han gjort och uträttat under decennier i politik och samhällstjänst är lång.

Lång inte minst därför att Per alltid ställde upp. Inget uppdrag var för litet, inget möte för obetydligt, ingen fråga för periferi för att inte Per med frustande energi skulle kasta sig över den.

Han var ett mycket framgångsrikt statsråd i den regering som tillträdde för vid det här laget 20 år sedan. För honom var forskning och högre utbildning nyckeln till nationens framtid, och det lyft han gav dessa frågor har vi alla sedan dess haft nytta av.

Tillsammans ledde Per och jag den IT-kommission som 1994 satte de nya teknologierna i centrum och sade att Sverige år 2010 skulle tillhöra de ledande i världen när det gällde användningen i samhällslivet i dess helhet av dessa teknologier.

De flesta fnös väl åt den saken då – men steg för steg blev också det verklighet.

Men sedan blev det för Per ett starkt engagemang för Norden, för Finland och inte minst för de baltiska staterna.

För en månad sedan stod han på Norrmalmstorg som general för firandet av minnet av att 20 år gått sedan dessa stater återetablerade sin självständighet.

Det kom att bli det sista av hans stora offentliga uppdrag.

Men för många av oss handlar den djupa sorgen inte om politikern eller samhällstjänaren Per Unckel. Många kommer att tala om det. Många kommer att tala om alla uppdragen och alla insatserna. Och det med rätta.

För mig och andra handlar det om en nära vän som var mycket mer av vän för sina vänner än vad som annars ligger i detta ord.

I vått och torrt. I med- och i motgång. Men alltid med förmågan att skapa glädje.

Han gick med sitt skratt genom livet. Och gav inte minst genom det så oerhört mycket till oss som hade förmånen att vara just hans vänner.

Det är en tung dag i dag. Nu får vi leva på minnena – och de kommer att leva länge.