Den verkliga krisen

STOCKHOLM: Jag var i kvällens Agenda i SVT för att diskutera Yemen och terrorism, men det säger sig självt att det var socialdemokratins kris efter Mona Sahlins besked om sin avgång som kom att dominera sändningen.

Mycket kommer nu att handla om personer – men socialdemokratins egentliga kris handlar inte om kortsiktiga personfrågor utan om mer långsiktiga politiska trender och tendenser.

Jag tillhör dem som tycker att Mona Sahlin som person under mycket svåra förhållanden gjorde en riktigt hygglig valrörelse.

Niklas Nordström gjorde i Agenda det alldeles riktiga och mycket centrala påpekandet att partiet på några decennier gått från ett 45%-parti till ett 30%-parti.

Samhället har förändrats, men socialdemokratin har inte förmått att hänga med, och har framstått som en allt mer steril och allt mer bromsande kraft.

Någon ny idé har de knappast kommit med sedan de hittade på det där med löntagarfonder, och på sitt sätt var det den som blev inledningen i krisen. I ett och ett halvt decennium stred man för en idé som samtliga sedan dess fått medge att de egentligen aldrig trodde på.

Och sedan dess har det egentligen varit tyst. Kraften verkar ha sinat.

En gång var det nog naturligt att en mycket betydande del av de som arbetade – i det gamla samhället fanns en bred och stark arbetarklass – röstade på socialdemokratin.

Men det var nu rätt länge sedan.

Dagens Sverige bärs upp av den arbetande, ambitiösa och ansvarskännande medelklassen, och till den har socialdemokraterna egentligen inte haft så värst mycket mer att säga än att den har fel i sina strävanden.

Så har det också gått som det gått. I årets val var det bara ca 20% av de som arbetade som röstade på socialdemokraterna.

Brutalare än så kan knappast krisen beskrivas.

Den spännande frågan – också från vidare utgångspunkter – under de kommande månader blir självfallet om det är dessa frågor som kommer att dominera – eller om allt faller ner i person- och fraktionsstrider.