Dagens fokus i Stockholm kommer för min del att ligga på utvecklingen i Mellersta Östern.
Egyptens utrikesminister Ahmed Aboul-Gheit kommer på besök, och förutom de mer formella överläggningarna blir det för min del både lunch och middag med honom.
Egypten är den dominerande nationen i arabvärlden och spelar en betydelsefull roll i den politiska och ekonomiska utvecklingen i hela regionen.
Sedan Camp David-avtalet och den israeliska reträtten från Sinai har ju landet också diplomatiska förbindelser med Israel. Och det bör läggas till att landet genom sina speciella kontakter också spelar en betydelsefull roll i möjliga palestinska försoningssamtal.
Just nu pågår samtal mellan främst USA och Israel om ett återupptagande av de israelisk-palestinska fredsförhandlingarna.
Men liksom vi i den Europeiska Unionen är USA tydligt med att den israeliska bosättningspolitiken, inklusive i östra Jerusalem, är ett avgörande hinder för möjligheterna till framsteg.
Om detta – liksom om möjliga arabiska steg för att underlätta framsteg – kommer vi säkert att tala i dag.
Innan dess kommer jag också att gå igenom en rad aspekter på utvecklingen i ett planerat telefonsamtal med Tony Blair.
Alla Dessa Dagar 
Israeliska ambitionerna i östra Jerusalem kan endast hejdas i utbyte mot normalisering med arabvärlden och palestinaaraberna. Endast detta offer är i paritet med stadens symbolvärde som fredsstaden ”Ir shalom”. Att nöja sig med mindre vore ett föräderi.
Speciellt är formuleringen ”avgörande hinder för möjligheterna till framsteg” för vagt.
”…Men liksom vi i den Europeiska Unionen är USA tydligt med att den israeliska bosättningspolitiken, inklusive i östra Jerusalem, är ett avgörande hinder för möjligheterna till framsteg…”
Det har stårt klart för var och en att den israeliska regeringen följer den svenska hållningen och ståndpunkten såsom den redovisas på ‘alla dessa dagar’. Det har diskuterats om detta är en Janisblogg dvs om det är Hr Carl Bildt samt utrikesminster Carl Bildt sida vid sida. Självfallet är den pågående prematura inflyttningen av israeliska medborgare till ett framtida Palestina ett problem på samma sätt som återvändadet av flyktingar till nuvarande Israel är ett problem. För nog är det meningen att israeler kan bo i Palestina eller ska den framtida staten vara Judenrein? I den balansgång som jag som lekman ser i den goda diplomatin är ett tvåsidigt språkbruk att föredra. Det faktum att det inte är en självklarhet från alla paletinsak falanger att erkänna statens Israel exsistens, retroaktivt per 60 år, bör nog även det räknas in som ett hinder. Jag förväntar mig att det alltid sägs tydligt när Sverige låter sin röst höras i täten för Europa. Det är vad jag förstår av Varen Svensk anno 09 , en omdömesgill neutralitet.
Det förminskar på intet sätt det krav som framställs på Israel men det är ett å ena sidan – å andra sidan som kanske är vägen framåt. Ett AV FLERA hinder förefaller det att vara eller hur?
Och –
I efterdyningarna av tidningens Aftonbladets kulturella svårighet att förstå nyanser i judisk medicinsk etik, såsom den är en del av den israeliska statens syn på liv och död vill jag framana en bild för läsaren hur alla likdelar skrapas upp vid självmordsattackerna för att begravas & att se det absurda att släpphänt delge antydningar att staten snor åt sig delar av människor olovandes, just för att det är vibrerande likdelar av en angripare i en intifada.
Så Hr utrikesminster var tydligare, övertydlighet kan kanske öppna en dörr?
Det är en framgång att man enats om att bosättningen och ockupationen i den aspekten är olaglig och ska bort. För att nå någonstans i fredskampen verkar det vara av stor betydelse att det finns en stark enighet. Det är förmodligen inte lätt att enas inom både EU och USA eftersom det finns krafter som kämpar emot. Krafter som stöds av ekonomiska intressen blandat med mindre klartänkta motivationer.
Så grattis till den framgång man hittils nått! Må den utvecklas!
I första hand förhandlar men med Israel vilket vrider till perspektiven. Det finns ett vacum i Palestina (om man tillåter sig att kalla det så som en stat som ännu inte finns men som ska bli) Abbas ramlade in efter Arafat och anses av många som både styrd av väst och för svag att leda folket. Hamasfraktionen är mer motståndsrörelse än politiker. De ledare som skulle kunna ena Palestina och föra en bra dialog med Israel sitter i israeliskt förvar. Israelerna är inte dumma. Därför borde man nu koncentrera sig på att tvinga Israel att släppa dessa. För övrigt borde man starkt fokusera på frågan om vilka som sitter i israeliska fängelser, hur de behandlas och varför. Bl annat sitter där ett stort antal barn.