Om Trumps och Netanyahus nya krig, bakgrunden liksom alternativ för Irans framtid och sedan lite också om Ukraina.

STOCKHOLM: Varje vecka i denna den nya oredans tid bjuder nu på ny dramatik.

När jag skrev för en vecka sedan trodde jag att en israelisk-amerikansk attack på Iran kunde komma inom en vecka, och så blev det ju också. Tidigt i går morse startade de omfattande flyganfallen, och de kommer sannolikt att fortsätta under en betydande tid.

Och det är det tredje stora kriget med stora insatser av flygattacker i regionen under de senaste åren.

Uppgifter talar om att Israel attackerade kring 4.000 olika mål i Gaza med kring 85.000 ton av bomber, med en enorm förstörelse som resultat. I de olika flygoperationerna mot Jemen handlade det också om mycket stora insatser – det talas om över tusen anfall.

I bägge fallen är det tveksamt vad som egentligen uppnåddes. Den absoluta huvuddelen av befolkningen i det förstörda Gaza kontrolleras fortfarande av Hamas, och i Sanaa styr fortfarande Houti-regimen.

Tolvdagarskriget mot Iran i juni förra året – inlett av Israel och fullföljt av USA – ledde enligt Trump till att Irans nukleära program ”tillintetgjordes”, men något politiskt avslut blev det inte. Och därför är vi nu i ett nytt och betydligt mycket större krig.

Det har varit en besvärlig resa ända sedan den iransk revolutionen för 47 år sedan. Den auktoritära men sekulära Shah-regimen vältes över ända och imploderade och efter ett tumultartade skeende kunde en auktoritär islamistisk regim ta kontrollen över landet.

Den iranska revolutionen då hade revolutionära mål för regionen i dess helhet, och dess chockvåg kom också att påverka alla dess länder. Ett tag såg det ut som om t o m Saudiarabien skulle hotas av dess verkningar.

Men gradvis förändrades bilden. Regimen i Teheran överlevde Saddams Husseins försök att välta den över ända i det blodiga krig som varade i sju år, och som i hög grad kom att forma regimens fortsättning. Man startade ett kärnvapenprogram inte minst därför att man hörde att Saddam Hussein hade ett sådant, men avvecklade det när den amerikanska invasionen av Irak 2003 avvecklade Saddam Hussein.

Men omvärldens frågetecknen kring regimens nukleära ambitionerna fanns – i förening med en djup och berättigad misstro mot den.

Det var inte minst europeiska diplomatiska ansträngningar som beredde vägen för det s k JCPOA-avtal 2015 som med långt gående iranska åtaganden och omfattande internationella inspektioner lade den nukleära frågan till ro. En försiktig yttre och inre öppning för regimen framstod som en påtaglig möjlighet.

Men så blev det inte. Trump vann valet och mot de flesta av sina tunga medarbetares råd valde han 2018 att lämna avtalet och slå in på en politik av ”maximalt tryck” men med tämligen oklara mål.

Den misslyckades, och Iran svarade med att påtagligt öka sin anrikning av uran, sannolikt i syfte att försöka pressa fram ett nytt avtal med inte minst lyfta sanktioner.

Men något kärnvapenprogram handlade det inte om. Det var t o m de amerikanska underrättelsetjänsterna i sina offentliga bedömningar tydliga med.

Israels premiärminister Netanyahu har ständigt talat om ett överhängande iranskt hot, och till det har bidragit att Iran ju gett stöd till såväl Hezbollah i Libanon som Hamas i de palestinska områdena. Men det har också handlat om att leda bort omvärldens uppmärksamhet från den palestinska frågan – den vill Netanyahu som bekant inte veta av.

Med Trumps återkomst gavs Netanyahu en ny möjlighet att få med USA i ett krig mot Iran. Det lyckades delvis förra sommaren, men ledde knappast till något avgörande. Det korta kriget var en tydlig teknisk och militär seger för Israel och USA, men regimen överlevde och betraktade sig därmed som segrare.

Om bakgrunden till detta krig kommer det att skrivas mycket. Förnyat israeliskt tryck är tveklöst en viktig faktor. Reaktion mot den brutala repressionen av protesterna i Iran mot slutet av förra året en annan. En ny aptit på att använda den amerikanska militära makten hos president Trump säkert en tredje.

I amerikansk debatt skiljer man ofta mellan ”war of necessity” – krig man tvingas in i – och ”war of choice” – krig som man väljer själv. Och detta är ett kristallklart exempel på det senare.

I sitt första uttalande om kriget talade Trump om ett ”överhängande hot” från Iran, men något sådant fanns inte. Han försökte säga att Iran utvecklade interkontinentala ballistiska robotar för att kunna anfalla USA, men det påståendet saknade saklig grund. Och han upprepade ständigt att Iran inte fick skaffa sig kärnvapen, därmed antydande att de höll på att göra detta, vilket också saknade saklig grund.

De förhandlingar som i ett antal omgångar fördes mellan Iran och Vita Huset, med Oman som medlare, framstår i efterhand mest som en rökridå. Trots detta förefaller det som om Iran i dessa hade erbjudit eftergifter som skulle kunna ha lett till ett klart bättre avtal än JCPOA.

Men de krav som inte minst Israel tvingat fram var maximalistiska, och därmed var förutsättningarna för en uppgörelse dåliga. Och i Tel Aviv ville man definitivt inte ha någon sådan.

Så inleddes det stora anfallet – och frågan är vad detta kommer att leda till.

Såväl Trump som Netanyahu har nu gjort klart att man vill ha en ny regim i Teheran. Det är i och för sig starkt önskvärt, men hur vägen dit skulle se ut är långt ifrån klart. Utifrån påtvingade regimskiften tillhör inte vanligheterna.

Den iranska regimens omedelbara mål just nu är att överleva attackerna. Netanyahu talar om att det är ”tusentals” ytterligare mål som man kommer att anfalla under den kommande veckan. Och skall regimens möjligheter att överleva krossas kräver det sannolikt någonting sådant. Varje polisstation i landet måste förstöras.

Den högste ledaren Khamenei har nu dödats, liksom en rad andra befälhavare, och frågan är om regimen kan samlas kring nya ledare och en ny struktur.

Trycket utifrån gör det nog sannolikt att det kommer att ske. I en lugnare situation hade kanske de spänningar som finns mellan olika riktningar och intressen i regimen kommit fram, men nu handlar det om gemensam överlevnad, och det tvingar dem sannolikt samman.

Sedan är frågan om man kommer att kunna kontrollera tillräckligt av säkerhetsstyrkor för att kunna möta möjliga folkliga protester.

Bilder inifrån landet visar nu människor som jublar över nyheten om Khameneis död och bränner hans bild, men också stora massmöten i olika delar av landet som ropar på hämnd.

Det kommer att ta ett tag innan vi vet om regimen klarar av att säkra sin maktställning trots anfallen. Det mest sannolika är nog dessvärre att man kommer att göra det – men säkert är det inte.

Skulle regimen kollapsa på ett eller annat sätt under trycket är ett skede av kaos det mest sannolika, och vad som kan komma ut ur det vet ingen. Det finns ingen samlad och organiserad opposition i landet, ingen samlande gestalt, och det historiska mönstret i situationer som dessa är att opposition utanför landet har begränsade möjligheter att komma in och ta över.

Skulle regimen däremot överleva har den att hantera ett än mer försvagat och förstört samhälle, och det kommer knappast att vara möjligt utan politiska förändringar. Möjligen kan det då öppnas upp för utvecklingar som hitintills är svåra att se.

Med Khamenei försvinner bäraren av den mer militanta traditionen från revolutionen 1979. Hans inflytande har blockerat mycket av möjlig förändring. Det finns personer inom eller nära regimen som försökt att reformera, misslyckats med det och som skulle kunna stiga fram.

Men allt detta är än så länge oklart.

Att regimen slagit tillbaka med omfattande robotanfall mot Israel och amerikanska baser runt om i regionen var väntat. Hur länge dessa attacker kommer att pågå är okänt – förrådet av robotar och startramper kan vara stort, men har ändå sin gräns.

Mer förvånande är attacker mot olika andra mål i Gulf-staterna. Det kan inte uteslutas att det vi ser är missiler eller drönare som kommit fel, vilket händer, eller skador av nedfallande nedskjutna robotar – huvudmålen är säkert de amerikanska baserna där – men bilden är trots detta tydligt oroande.

Till de som trots protester nog ser positiva inslag i utvecklingen hör Vladimir Putin.

Om USA kan anfalla ett land för att tvinga fram ett nytt styre finns det ju inga skäl för att inte Ryssland skall ha samma rätt. Europeiska klagomål om bristande rysk respekt för folkrätten har bombats sönder.

Därtill kommer ju att många hundratals av amerikanska Patriot- robotar som skulle ha kunna försvara Ukrainas städer nu måste användas i detta krig. Trump ville inte leverera dem till Ukraina – det var här de skulle användas.

Och sannolikt kan han dessutom glädja sig åt ett betydligt högre oljepris. Det behöver den hårt sargade ryska ekonomin.

Förra veckan var jag i Kiev i anslutning till att det var fyra år sedan sedan den ryska aggressionen inleddes, och jag mötte en stämning av lite större tillförsikt än vad som var fallet vid mitt senaste besök i höstas. Smärre framgångar vid fronten bidrog, men också att våren trots allt närmar sig efter en vinter som varit mycket svår med de ryska attackerna på energiförsörjningen.

Några framsteg i de s k fredsförhandlingarna ligger inte i korten. Det jag fick veta om hur de amerikanska insatserna ser ut ingav knappast något hopp. Kriget kommer att fortsätta.

Framför mig ligger en vecka av först någon dag hemma, sedan tillbaka till New Delhi för den årliga stora Raisina-konferensen där, och från Delhi till Mexico City för ett större arrangemang med nordiskt näringsliv.

Också om Mexico finns det åtskilligt att säga efter dramatisk utveckling där den senaste veckan, men det får anstå. Jag har denna vecka redan blivit för lång.