MEXICO CITY: Det tog sin lilla tid att ta sig hit från New Delhi, men i går på eftermiddagen kom jag i alla fall fram. Från 35 till 25 grader värme.
Den stora Raisina-konferensen i Delhi i år var fortfarande stor, men närmare tusentalet personer på väg till konferensen hade dock blivit strandsatta i Dubsi eller på andra av Gulf-regionens flygplatser.
Kriget kastade alldeles självklart sin skugga över konferensen.
Den indiska inställningen var inte alldeles glasklar. Premiärminister Modi hade varit på besök hos premiärminister Netanyahu i Israel bara dagar innan den överraskande attacken, och relationerna mellan Indien och Israel har inte minst under honom varit påtagligt goda.
Men också med Iran har Indien, trots markerat amerikanskt missnöje, haft goda relationer. Och relationerna med Gulf-staterna, inte minst Förenade Arabemiraten, har gradvis blivit allt viktigare. Omkring nio miljoner indiska medborgare lever och arbetar i dessa stater.
Relationen med USA har under Trump blivit allt mer komplicerad. Medan det på tidigare Raisina-konferenser varit tydligt att Indien manövrerade sig mot en allt närmare relation till USA fanns ingen sådan känsla detta år, och när jag talade mer privat med ledande personer om relationen lät det inte så annorlunda än vad det gör i Europa i dessa dagar.
Dagarna efter det att det stora avtalet mellan Indien och EU kommit i hamn förkunnade Trump att nu hade också USA ett avtal med Indien. Bortsett från allmänna uttalanden var så dock inte fallet, och när USA:s biträdande utrikesminister Landau talade på konferensen var budskapet att man inte ville ge Indien alltför stora fördelar.
Det gav rubriker.
Värmen mot Europa var dock påfallande. När jag i paneldebatt hade en rätt livlig konfrontation med en tydlig anhängare av Trump-administrationen var det ingen tvekan om var den stora indiska publikens sympatier låg.
På konferensen fanns också en vice utrikesminister från Iran som var mycket tydlig med att man såg kanske framförallt den israeliska attacken som riktad inte bara mot regimen utan mot Iran som sådant, och att man nu kämpade för sin överlevnad och skulle göra det med all kraft.
Försök på konferensen att diskutera en diplomatisk öppning föll platt till marken.
Vad kriget från amerikansk utgångspunkter syftar till förblir efter en vecka oklart. Inledningsvis talade Trump mycket tydligt om regimförändring som målet, men efter en intern process lades detta åt sidan och man preciserade ett antal mål som i grunden handlade om att slå ut alla iranska stridskrafter som kunde påverka regionen i övrigt.
Med all sannolikt hade de militära befälhavarna varit tydliga med att de ville ha mål som kunde uppnås.
Men i administrationen Trump är klarhet ingen självklart. Snart var presidenten ute med än mer ambitiösa mål, sade att han ville vara med och bestämma Irans framtida ledning och krävde ”ovillkorlig kapitulation”. Om man en dag ville begränsa målen gjorde presidenten dem någon dag senare än mer maximalistiska.
Om de amerikanska militära befälhavarna sannolikt ville ha tydligare och mer begränsade mål, tyder allt på att de israeliska ambitionerna går betydligt mycket längre. De israeliska attackerna har också i betydande utsträckning skett mot vad som kan kallas regim-mål förutom uppenbara militära mål. Man vill slå sönder regimens förmåga att överleva.
Efter en vecka har man nog åstadkommit åtskilligt när det gäller att slå sönder kommandostrukturer och annat, men det finns ännu inga tecken på att regimen som sådan vacklar, och någon mobilisering mot den på gator och torg har men ännu inte kunnat se.
Med all säkerhet reduceras dess förmåga till motattacker mot Israel och andra länder successivt – frekvensen har ju redan minskat påtagligt – men det har föga med den interna stabiliteten att göra.
Så frågan förblir hur och när president Trump kan förklara att han nu är segrare och att krigshandlingarna kan upphöra? Stundtals talar man i Washington om att kriget kan komma att pågå ytterligare ett antal veckor, men frågan är vad som inträffar när en ny verklighet med påtagligt höjda olje- och gaspriser infinner sig, och när också allierade stater, med undantag av Israel, säger att nu är det dags att sätta stopp?
Inget vet – med all sannolikhet inte Trump själv. Han har nog förlorat kontrollen över det krig han satt igång.
Nervositeten för höjda oljepriser är tydlig. Inför mellanårsvalet i USA är priser och inflation en stor fråga, och den politiska känsligheten för bensinpriser är betydande. Mot denna bakgrund har Trump nu lättat på en del av sanktionerna mot Rysslands oljeexport, och man markerade också missnöje när Israel gjorde en stor attack mot oljeinfrastruktur i anslutning till Teheran.
Det som med betydande säkerhet kommer ut ur detta krig är en försvagad region och ett dramatiskt ytterligare försvagat Iran, och vad detta kommer att leda till är svårt att förutse.
En reducerad hård kärna av dagens iranska regimen kan sannolikt klara sig så länge den har tillräckliga säkerhetsstyrkor, men landets inte minst ekonomiska tillstånd kommer att vara sådant att långsiktig stabilitet framstår som osannolik.
Och samma sak skulle ju gälla om en mer reforminriktad grupp av det ena eller andra slaget skulle ta makten. Tysklands förbundskansler Merz varnade för kommande flyktingströmmar och hoppades mot den bakgrunden på ett snabbt slut på krigshandlingarna. Det finns all anledning att instämma i detta.
Olika europeiska regeringar har formulerat sin reaktion lite olika. Många upprepar formeln om att Iran inte kan tillåtas få kärnvapen, men det var ju knappast frågan. Alla tar naturligt nog starkt avstånd fron regimen i Teheran, men sedan spretar det påtagligt.
Den spanska regeringar har tydligt sagt att kriget är ett brott mot folkrätten och förbjudit USA att använda spanska baser för operationer som har samband med kriget. Frankrikes Macron har sagt att detta är ett krig ”vid sidan av” folkrätten, vilket är ett fint sätt att säga samma sak, och regeringen Starmer i London har lyckats inta flera olika ståndpunkt. Merz uttryckte tidigt långt gående förståelse, men har samtidigt klart sagt att nu måste det det ta slut..
Det har inte varit någon alltför imponerande europeisk uppvisning.
Rimliga ambitioner för Europa nu måste vara att få ett snabbt slut på krigshandlingarna och att därefter försöka formulera en politik för långsiktig stabilitet i regionen. Viktigt blir självfallet vilka som sitter vid makten i Teheran, men en politik måste formuleras bortsett från detta.
Här i Mexico City är avståndet till kriget något större, men närheten till en oberäknelig amerikansk president betydligt mindre. För något sekel sedan sade den tidens mexikanska ledare att ”stackars Mexico” var ”för långt från Gud och för nära Förenta Staterna.”
Men detta är också en möjlighet. Mexico är nu USA:s största handelspartner, och industriellt är de bägge länderna tätt sammanflätande. Till detta skall läggas kring 40 miljoner människor i USA med bakgrund i Mexico.
Översynen av det stora handelsavtalet mellan USA, Canada och Mexico detta år är en avgörande fråga för såväl Mexico som Canada och dominerar självfallet åtskilliga diskussioner här. Såväl amerikanskt som mexikanskt näringsliv vill fortsätta med en alt närmare relation, men vad den oberäknelige presidenten med hans förkärlek för tullar vill återstår att se.
Och till detta kommer självfallet betydelsen av narkotikasmuggling och kriminella karteller i Mexico och regionen för hur regimen kommer att utvecklas.
Der blir några ytterligare dygn för mig här innan det bör hem till Stockholm igen.
På onsdag har kriget pågått i 12 dagar, och jag nämner det för det var efter tolv dagar som president Trump förra sommaren satte stopp för det kriget med Iran. Rösterna för att han skall göra det nu också blir allt fler och allt starkare, men sannolikheten för att detta krig blir en bra bit längre än tolv dagar är nog dessvärre betydande.
Alla Dessa Dagar 