STOCKHOLM: Vacker vinterhelg hemma mellan olika resor. Jag har just kommit hem från Indien, och nästa vecka bär det av till Ukraina igen.
Det stora globala AI-toppmötet i Delhi var imponerande inte minst vad gäller Indiens egna ambitioner på området. Man har gjort betydande och imponerande framsteg vad gäller digitalisering, och nu är det nästa steg som världens befolkningsmässigt största land är inriktat på.
Medan man i franskt USA har ett fokus på att logga på utvecklingens absoluta framkant – det viktiga är att Kina inte kan komma ikapp – är fokus i Indien mer på bredden av användningen av AI. Premiärminister Modi talar om att nå ut till alla med de fördelar som utvecklingen kan innebära.
Och i detta ligger självfallet också en politisk dimension när det gäller konkurrensen med Kina i det som kallas Global South.
En tydlig politisk dimension i de olika samtalen var strävan efter en viss självständighet. Kina är till större delen utestängt från den indiska marknaden, så nu handlar det främst om relationen till USA.
Gång på gång fick jag höra om hur Microsoft av vad mam betraktade som politisk skäl under en kort period hade stängt ner ett stort indiskt företag. Det ville man skapa framtida spärrar mot. Vad som faktiskt inträffade i det konkreta fallet är en rätt komplicerad affär, men oavsett hur det är med den saken var det mycket tydligt att händelsen hade satt djupa spår i det indiska tänkandet.
Utvecklingen går rasade fort. I sitt anförande på mötet sade Antropics chef Dario Amodei att vi snart är i en situation där dessa modellen överträffar allt vad människan förmår. Är vi förberedda på vad detta kan komma att innebära i en lång rad olika avseenden? Sannolikt inte.
När jag landade hemma noterade jag att regeringen nu äntligen hade lanserat en nationell AI-strategi. Efter det viktiga arbete som AI-kommissionen under Cael-Henric Svanberg gjorde fick jag ett intryck av att det hela stannade upp i Regeringskansliets processer, men nu har i alla fall ett dokument sett dagens ljus.
Vi har all anledning att lägga in en högre växel. Åtskilliga spännande nya svenska AI-företag fanns på plats i Delhi, ett antal av våra större företag gör egna stora satsningar, men politiken befinner sig nog dessvärre fortfarande på bakkant i förhållande till utvecklingen.
Så mycket av utrikespolitiska diskussioner hanns det inte med i Delhi. Jag träffade ju utrikesminister Jaishankar för någon vecka sedan i München, och kommer att träffa honom igen om ett par veckor i Delhi.
Hur mycket har Indien reducerat sina inköp av rysk olja? Trump säger att han tvingat dem att sluta helt, men så är det inte. De siffror jag hörde talade om en nedgång med ca 40% de senaste månaderna. Alltid något.
I Delhi var Frankrikes president Macron den store besökaren, även om man tydligen inte lyckades att föra det stora kontraktet på kring 140 franska Rafael-stridsflygplan slutgiltigt i hamn.
Annars är det till Peking som den stora strömmen av besökare verkar gå i dessa dagar. För någon vecka sedan var Storbritanniens premiärminister Starmer där och nästa vecka är det Friedrich Mertz från Tyskland som tas emot. Macron har självfallet varit där.
Och i månadsskiftet mars-april kommer Donald Trump.
När jag satt på planet hem kom så beskedet från Högsta Domstolen i USA att alla de s k reciprocal tariffs som Trump utannonserade 2 april förra året, och alla de motsvarande som han ständigt hotat med och delvis genomförts sedan dess, är olagliga. Med röstsiffrorna 6-3 förklarade domstolen att presidenten kraftigt hade överskridit sina konstitutionella befogenheter.
Det var ingen munter Trump som hade att kommentera detta. Han har ju förklarat att tull är det ord han älskar mest, och hot om tullar har ju varit hans utrikespolitiska älsklingsinstrument under det gånga året. Det har knappast gått en vecka utan att något land hotats med någon högre tull.
Och så vrids nu plötsligt detta vapen ur hans händer.
Glad var han inte när han kommenterade – störtsur är väl en mer passande beteckning. Han for ut i rent personliga anklagelser mot de domare som kommit med detta avgörande.
Men nu klipper han som kompensation till med tillfällig 15% tull på import från hela världen. Dem har han dock bara möjlighet att ha till mitten av juli. Skall den förlängas efter dess krävs det beslut av kongressen, och att komma dragande med ett sådant beslut när man är i upptakten till kongressval där kostnader och inflation kommer att bli en betydande fråga är nog mindre klokt.
Dock finns det en rad andra möjligheter för honom att besluta om tullar, men då inte så generella som varit fallet nu, och som regel efter utredningar och olik former av processer. Allt detta kommer han säkert att försöka att utnyttja till det yttersta.
Men det utrikespolitiska instrument han älskade har vridits ur hans händer. Högsta Domstolen har visat att det finns gränser för vad de kan tolerera. det var ett betydande nederlag.
Men tumultet om tullar kommer att fortsätta – möjligen blir det ännu värre när han skall skruva till olika sätt att tvinga fram inkomster till den amerikanska statsbudgeten.
Och det kommer att behövas.
På tisdag håller han sitt årliga stora anförande för kongressen. En del av detta kommer säkert vara att han vill höja försvarsutgifterna med inte mindre än 50%. Om det går att rationellt klara en så stor ökning kommer det säkert att sättas frågetecken för – liksom för hur detta skall finansieras.
Han har tidigare velat skapa bilden av sig själv som någon slags fredsfurste, men det är uppenbart att han nu fått smak på militära operationer. Under sitt första år har USA riktat flygangrepp mot sju olika länder, och vad som nu kommer vad gäller Iran kan komma att överträffa allt detta.
Uppladdningen tyder på att ett stort flyganfall mot Iran förbereds. Sannolikheten för att de diplomatiska samtalen leder till en uppgörelse är begränsad – inte för att detta inte skulle vara möjligt, men för att de av Israel framhejade amerikanska kraven är påtagligt maximalistiska samtidigt som möjligheten av att efter vad vi sett på gatorna i Iran nu ge betydande sanktionslättnader är begränsade.
Sedan återstår frågan vad ett anfall kan leda till.
Något program för kärnvapen fanns inte – det avslutades 2003 – och Trump förklarade ju att hela dess kärntekniska program utrotats i förra årets amerikanska attacker.
Men trots detta talar man nu på nytt om detta.
Iran kommer att försöka att slå tillbaka med sina robotar. Om USA och Israel hinner förhindra detta är en öppen fråga. En del av dessa robotar kommer ofrånkomligen att träffa sina mål.
Kan regimen fällas genom omfattande flygangrepp? Länderna i regionen tror det knappast, och varnar nu i starka ordalag USA för ett anfall. Men även om så skulle kunna bli fallet infinner sig snabbt frågan om vad som kommer efter. En regimkollaps leder sällan till omedelbar stabilitet. En utveckling som den i Libyen efter 2011, eller i Syrien under åren därefter, ligger knappast i någons intresse.
Ett avgörande kan mycket väl komma inom en veckas tid. Det kan ju dessvärre inte uteslutas att Trump vill komma bort från uppmärksamhet på både Epstein och Högsta Domstolen, och att även det blir en indirekt faktor i det kommande beslutet.
Någon fred i Ukraina verkar inte heller att ligga i korten. Samtalen i Genève visade på den politiska sidan en fortsatt rysk låsning vid kravet på kontroll över hela Donetsk region, och ett bisarrt amerikanskt tanke på gemensam rysk-ukrainsk administration av området föll på goda grunder platt till marken.
På tisdag går Putins krig in på sitt fjärde år. Att det skulle gå så dåligt för honom hade alldeles säkert vare sig han själv eller de i den lilla cirkel som var invigda i hans beslut föreställt sig. Mer än miljonen dödade eller svårt skadade och kontrollen av mindre än 20% av Ukrainas territorium.
Ryssland visade sig mycket svagare än vad nästan alla trott – och Ukraina mycket starkare.
Utvecklingen framöver är svår att förutse i detalj.
Tydligt är att de ryska svårigheterna kommer att öka, oavsett om vi talar om ekonomin eller om försörjningen av mänsklig kanonmat till fronterna, och det samtidigt som förutsättningarna för framgångsrika militära offensiva operationer förefaller fortsatt begränsade.
Men också för Ukraina blir situationen självfallet svårare. Det handlar ju delvis om ett utnötningskrig, men också med andra viktiga faktorer som påverkar. Den ukrainska moralen hålls uppe, medan mycket tyder på att den ryska börjar att svikta.
Jag återkommer om detta.
Så inleds en ny vecka av fortsatt utrikespolitisk dramatik. För mig blir det ett besök i Kiev, men sedan är det dags att vara hemma ett tag.
Alla Dessa Dagar 