STOCKHOLM: Så visade det sig att Trumps avsikter med Venezuela var att föra dess president Maduro till USA för att ställa honom inför amerikansk domstol, och att förändra landets styre så att det mer harmonierar med amerikanska intressen.
Vilka slutsatser kan vi och Europa i övrigt dra av det som hitintills hänt?
En första är att Trump-administrationen menar allvar när den säger att den västliga hemisfären är dess första prioritet.
En gång var Europa den amerikanska säkerhetsstrategins prioritet. Sedan följde en gradvis allt starkare prioritering av Asien, och nu har svängt snabbt och rejält över till den västliga hemisfären.
De omedelbara konsekvenserna av detta rör självfallet främst hemisfärens länder. Uttalandena från Brasilien och México, dess största och viktigaste aktörer, har varit hårda mot det amerikanska agerandet.
Historiskt har USA då och då intervenerat i Centralamerika och Karibien – senast Grenada 1983 och Nicaragua 1989 – men detta är faktiskt första gången någonsin som USA intervenerar militärt i ett sydamerikanskt land. Det har noterats i regionen.
Prioriteringen får konsekvenser framöver.
Den kommande hanteringen av Venezuela påverkar åtskilliga länder i regionen. Trump engagerade sig tydligt och öppet i presidentvalet i Honduras för någon månad sedan, och det finns nog anledning att utgår från att det blir åtskilligt mer av den varan i årets presidentval i först Colombia och sedan Brasilien.
I Argentina har han redan en president i linje med sin politik, och snart tillträder efter valet där också en sådan i Chile.
I denna prioritering ligger ju också – även detta tydligt i säkerhetsstrategin – att Europa prioriteras ned. Engagemanget för Europas säkerhet eller intresse är marginellt, vilket ju hanteringen av Ryssland och Ukraina med stor tydlighet visar.
Och nu kommer den västliga hemisfären att kräva mer av uppmärksamhet.
Till denna tillhör geografiskt tveklöst Grönland. Två huvudstäder där de senaste dygnens dramatik skapat nya oro är med säkerhet Mexico City – Trump sade att ”någonting måste göras åt” landet – och Köpenhamn.
Utrikesminister Rubio predikar att vi skall utgå från att Trump gör som han säger. Är vi redo för det också vad gäller Grönland? Vi bör nog utgå från att det smids planer i Vita Huset.
Den andra slutsatsen – inte heller den sensationell – är att internationell lag och internationella institutioner knappt har någon plats i Trump-administrationens politik.
Maduro var åtalade i en domstol i New York för olika förmer narkotika-relaterade brott. En begäran om att Venezuela skulle utlämna honom hade väl haft begränsade möjligheter till framgång, men det är i alla fall den väg som gäller.
Via Interpol kan en internationell arresteringsorder möjligen utfärdas, och det hade i så fall ställt till åtskilliga problem för Maduro. Men att länder har rätt att militärt gå in i andra länder och arrestera personer är inte förenligt med internationell rätt som vi känner den.
Den tredje slutsatsen – lite mer övervakande – är att Trump uppenbarligen njuter av att kunna använda militär makt.
Det har varit tydligt i all hans retorik efter flyganfallet mot Iran – som han ständigt återkommer till – och det var mycket tydligt vid hans presskonferens efter den militärt tveklöst mycket lyckade operationen i Caracas.
Och strax innan hade han skickat några kryssningsrobotar mot ett fält i nordvästra Nigeria i tron att detta skulle hjälpa landets kristna.
Han gick till val på att det skulle vara slut på interventioner och regimförändringar, men nu verkar det som om han börjar få smak på saken. Historien visar att det kan gå bra – intill det plötsligt går mycket dåligt. Afghanistan och Irak har mycket att lära.
Hur det kommer att gå med Venezuela återstår att se.
Tron är tydligen att den nya varianten av regimen i Caracas under trycket av fortsatta sanktioner mot landets oljeexport och hotet om nya militära ingripanden kan tvingas att följa instruktioner från Washington.
Och dessa kommer i hög grad att handla om landets oljeindustri. Inte heller det är någon nyhet, men Trump förefaller beware av olja. Han skryter om att USA nu har världens största oljeproduktion, men han vet att Venezuela har världens största kända oljereserver.
Samtidigt har landet världens sannolikt mest misskötta oljebolag i PDVSA. De har ju ca 1% av den globala produktionen, vilket väl ca en tredjedel av vad de hade när förtaget var bättre skött.
Men att snabbt få in amerikanska oljeföretag och snabbt få strida vinster är enklare sagt – och Trump har sagt det – än gjort. Det kommer att krävas många miljarder av investeringar och kanske ett decennium att få upp produktionen till gamla nivåer.
Och i detta ligger dessutom mycket politik. Råvarunationalismen är stark. Det gäller inte bara Latinamerika. Förslag om att sälja LKAB till RioTinto eller någon annan skulle nog ha en brant uppförsbacke.
Frågetecknen är många, och det kommer att ta betydande tid innan de kan rätas ut. Men konsekvenserna – inte bara de jag försökt skissa ovan – bör vi vara medvetna om redan nu.
Den internationella reaktionen har varit blandad men övervägande kritisk. I morgon sammanträder FN:s säkerhetsråd, och även om det i sak betyder föga kommer det att ha sitt intresse att notera nyanserna.
Och det har gällt också i de olika europeiska uttalandena.
De flesta har noterat att Maduro var en skurk och hans regim saknar demokratiska legitimitet, och lagt till att internationell rätt måste respekteras, men utomordentligt få har dristat sig till att säga att så inte var fallet. Och det gällde också det som kom ut från Bryssels olika röster.
Men vissa har inte ens sagt det. Italiens Meloni utryckte t ex uttryckligt stöd.
Balansgången var inte enkel. Turkiet och Erdoğan har stått Maduro och hans regim nära, men dess uttalande är påfallande försiktigt och undviker varje hänvisning till internationell rätt. För Ankara har relationen till Trump nu prioritet – Gaza och Syrien är viktigare än Venezuela.
I skuggan av dramatiken kring Venezuela har diplomatin kring Rysslands krig fortsatt.
Ingenting tyder på annat än att Putin fortfarande är övertygad om militär seger. Ytterligare ett år av försök till stor offensiv har visserligen inte resulterat i mer än ca 0,8% ytterligare ukrainskt territorium under rysk kontroll, och detta till priset av kring 300.000 döda eller svårt skadade.
Men Putin verkar fortfarande fast i tron att detta är en bättre väg framåt än genuina kompromisser. Mycket talar för att allt färre i Moskva delar den tron, men hitintills betyder det föga. Jag skulle tro att det kommer att ändras under året.
I Kyiv har president Zelensky nu möblerat om rejält i din närmaste krets. Den militära underrättelsechefen Budanov tar över nyckelpositionen som chef för hans stab och därmed spindeln i nätet. Jag har träffat honom ett antal gånger, kan stötta såväl plus som minus i kanten, men tydligt är att säkerhetsfrågor nu allt tydligare kommer att hanteras av presidentadministrationen.
Om detta leder till att regeringen får mer av handlingsutrymme kan det vara en tydlig förbättring.
När Zelensky senast var i Florida kom de bägge presidenterna överens om at januari skulle vara avgörandets månad. Osvuret är nog bäst i den frågan. Putin rör sig inte, och Trump har många andra lösa trådar i olika delar av sin politik som kräver uppmärksamhet – uppenbart Venezuela, lika uppenbart svårigheterna med Gaza, och dessutom lite då och då lite inrikespolitik.
Golfbanorna kräver också sin tid.
Innan tillslaget i Venezuela var Trump dessutom ute och lovade att han skulle ”rädda” protesterande människor som råkar illa ut i Iran. Riktigt hur det skulle gå till lämnades klokt nog oklart.
Den senaste veckan har sett en ny protestvåg i Iran, och det har sin betydelse dels att den startade i den stora och viktiga basaren i Teheran och dels att dess tema vid sidan av de utlösande ekonomiska också utvecklades till politiska.
Än är protestvågen inte av samma styrka som 2022, när den senaste protestvågen svepte över landet. Regimen har nu också försökt att möta främst det ekonomiska missnöjet bl a genom att sparka centralbankschefen.
Men landets och regimens situation är tveklöst svår.
Med all sannolikhet argumenterar Israels Netanyahu för att tillsammans med USA ingripa mot olika militärmål i ett försök att försvaga regimen. Det skulle sannolikt bli kontraproduktivt i Iran, men i Israel behöver Netanyahu en konfrontation med Iran när nu det val som måste hållas senaste i oktober rycker allt närmare.
I andra delar av samma region har den gånga veckan sett en upptrappad motsättning mellan Saudiarabien och UAE centrerad kring södra Jemen. Även om man förnekar saken förefaller UAE stödja en strävan i södra Jemen efter självständighet, och det skulle ytterligare underminera den i någon mening legitima jemenitiska regering som huserar i exil i Riyadh.
Och denna motsättning kring Jemen skall ju ses i perspektivet av det jag skriv om förra veckan om utvecklingen kring Somaliland.
I veckan träffas ledarna i koalitionen för Ukraina åter i Paris för att diskutera främst frågan om säkerhetsgarantier för Ukraina, och Europakommissionen beger sig till Nicosia för att markera att Cypern vid årsskiftet tog över det roterande ordförandeskapet från Danmark.
I dessa dagar publiceras åtskilliga försök att se trender inför året som kommer. Åtskilligt av dessa är läsvärt, och jag ger mitt bidrag i Dagens Industri i morgon, och den texten finns då tillgänglig på dess webbplats.
Alla Dessa Dagar 