ROM: Julhelgen skall vara en tid av frid och lugn, när tempot i en hektisk tid går ner, och tid för eftertanke infinner sig.
Men så har det knappast varit under den gågna veckan.
Kontakterna om ett möjligt slut på den ryska aggressionen mot Ukraina har fortsatt i högt tempo. I dag är president Zelenskyj i Florida för att träffa Trump och försöka övertyga honom på ett antal punkter som fortfarande är öppna i försöken till en gemensam amerikansk-ukrainsk plan.
Under veckan offentliggjorde han de 20 punkter som samtalen nu handlar om, och det finns åtskilligt att säga om dem. Jag har ett visst öga för detaljer i fredsfördrag, och vet väl att det ofta är de som avgör. Och i dessa 20 punkter finns det åtskilligt att sätta frågetecken för.
Zelensky har tydligen låtit sig övertygas om en konstig konstruktion med en demilitariserad ekonomisk frizon i Donbas, med vilket måste avses den del av regionen Donetsk som Ukraina fortfarande kontrollerar, utan att det är klart om denna zon är en del av Ryssland eller av Ukraina.
Han talar om en internationell säkerhetsstyrka i området, men både realismen och relevansen i den tanken är högst tveksam. Trump försöker redan med hitintills begränsad framgång skrapa ihop en sådan till Gaza, och det är inte lätt att se vem som skulle vilja sätta soldater i detta område. Kina? Indien?
Avgörande är dock knappast frågan om militära stridskrafter, utan om polis, säkerhetsstyrkor och jurisdiktion i det aktuella området. Det kan inte lämnas oklart. Om Ryssland tar över det så tar man också över området. Tal om ekonomisk frizon är tomt prat.
Men han är tydligt på det sluttande planet i frågan. Kreml och Vita Huset vill att han lämnar över området till Ryssland, och i de 20 punkter han offentliggjorde undviker han den avgörande frågan men rör sig i riktning mot rätt ogenomtänkta amerikanska idéer.
Också frågan om framtiden för kärnkraftverket i Zaporizhzhia – Europas största – är inte utlöst mellan USA och Ukraina. Trumps team vill att det skall skötas av Ryssland och USA, medan Zelenskyj naturligt nog vill att Ukraina skall vara med. Mer eller mindre tillförlitliga uppgifter säger att Trump-teamet är angeläget om att kunna utnyttja kärnkraftverket för att producera kryptovalutor.
Och det finns åtskilligt övrigt i punkterna som framstår som mindre genomtänkt, eller återspeglar Trump-teamets speciella intressen, men det är den territoriella oklarheten som är den avgörande utestående frågan. Putin markerar ingen som helst beredskap till kompromiss – Zelensky gör det, om än med en konstruktion som knappast kan fungera.
Kring detta vill han ha en folkomröstning i Ukraina, och då vill han rimligt nog ha en sex månaders vapenvila. Men hela den avgörande frågan om när en vapenvila skall träda i kraft, och detaljerna kring denna, lämnas märkligt nog utan avgörande i de offentliggjorda punkterna.
Oavsett vad som möjligen kommer ut ur dagens samtal i Mar-a-Lago återstår ju sedan frågan om vad Putin i slutändan är beredd till. Med till visshet gränsande sannolikhet kommer han att kräva betydande ändringar i dessa punkter.
Frågan om hur processen ser ut efter det hänger – som så ofta med Trump – i luften, men något snart avgörande framstår inte som sannolikt.
Och under tiden fortsätter de ryska drönar- och robotanfallen mot Ukraina. Fokus förefaller ligga på att förstöra så stora delar av Ukrainas energiförsörjning som möjligt. Därmed slår man ju ut inte bara värme för vintern utan också förutsättningarna för betydande delar av ekonomin.
Men Ukraina står emot. Den absoluta huvuddelen av de anfallande drönarna skjuts ner. I går var dock hela Kievs del öster om Dnjepr utan ström.
När Zelensky lämnat det Trumpska lägret i Miami infinner sig i morgon Israels premiärminister Netanyahu för viktiga samtal.
Media som brukar veta vad de talar om har rapporterar att Trumps förhandlingsteam blivit tilltagande irriterade på hur Netanyahu bromsar viktiga steg mot den andra fasen av deras plan vad gäller Gaza, och Netanyahu skall nu tydligen försöka övertyga Trump om att det är hans hårdare linje snarare än deras som gäller.
Och sannolikt vill han dessutom förbereda Trump på möjligheten av nya attacker mot Iran. Iranska övningar med sina robotstyrkor nyligen har gett honom argument, och en upptrappad konfrontation med Iran torde väl dessutom kunna ha en för honom gynnsam inrikespolitisk effekt inför det val i Israel som måste komma senast i oktober.
Till dessa frågor kommer med all sannolikhet läggas frågan om Somaliland. Att Netanyahu utannonserade ett officiellt israeliskt erkännande av denna utbrytarstat ur Somalia bara dagar innan sitt besök hos Trump var knappast en tillfällighet.
Erkännandet är del av ett större spel i den vidare regionen kring Afrikas Horn och Aden-viken. Och det är många bollar i luften här.
I går kom ett unikt gemensamt uttalande med stöd för Somalias territoriella integritet och stark kritik mot det israeliska erkännandet där Saudiarabien och Iran liksom självfallet Egypten och Turkiet stod bland undertecknarna, men där Förenade Arabemiraten UAE och Etiopien saknades.
Dimensionerna är många. Inte minst handlar det om en upptrappad motsättning mellan Turkiet och Israel, där Syrien och Gaza är i centrum, men där en stark turkisk närvaro i Somalia också är en del av bilden. UAE opererar hamnen i Somalilands viktigaste stad Berbera, och tidigare har dess flagga vajat på installationer på ön Socotra.
Till den mångfasetterade bilden hör också en upptrappad konflikt i södra Yemen – tvärs över Aden-viken från Somaliland – där UAE och Saudiarabien alldeles uppenbart har olika intressen. Saudiska flyganfall i södra Yemen de senaste dagarna tillhör den bilden, liksom bekymrade amerikansk uttalanden.
Netanyahu vill nu alldeles säkert få USA med på sin linje om Somaliland, men sannolikheten för att han lyckas är nog begränsad. I värsta fall skulle det kunna ifrågasätta den viktiga amerikanska basen i närbelägna Djibouti – deras enda större på den afrikanska kontinenten – även om Netanyahu säkert tycker att den kan ersättas med en ny i Berbera, som en gång i den gamla världen var en sovjetisk bas.
Om detta blir det alldeles säkert upptrappad konfliktdiplomati. Ankara och Kairo kommer att lägga in överväxel mot det israeliska agerandet.
Till bilden skall läggas att en talesman för EU har uttryckt stöd för Somalias territoriella integritet. Det finns ett betydande EU-engagemang i landet.
Till de gångna dagarnas dramatik hör ju också att Trump utsett Louisianas guvernör till någon typ av särskilt sändebud till Grönland, och att vicepresidenten JD Vance i anslutning till detta kommit med uttalande mot Danmark som i aggressivitet har få motsvarigheter. Han lägger till att USA kommer att agera oavsett ”skrikande från européerna”.
Så uttrycker sig Vita Huset i dessa dagar om sina europeiska allierade.
Och bilden av amerikanskt agerande under de senaste dagarna kan kompletteras med sanktioner mot såväl domare vid internationella Brottsmålsdomstolen ICC som f d EU-kommisdionären Breton och ett brev till världshandelsorganisationen WTO som kritiserar dess grundläggande principer.
I dag är det val i Kosovo. Efter det tidigare valet i februari lyckades man inte bilda någon ny regering. Motsättningarna mellan regerande premiärministern Kurti och praktiskt taget alla andra är för stora, och om detta val medför en situation som gör det möjligt att bilda regering återstår att se.
Den serbiska minoriteten kommer nog till betydande del att avstå från deltagande. På rätt goda grunder anser de att Kurtis regering försöker att minimera dess möjligheter i dagens Kosovo. Delar av dem ifrågasätter ju också Kosovos självständighet, även om det är ett tåg som gick 2008.
Och med all denna osäkerhet avslutas det händelserika året 2025. Vi är snart inne på det fjärde året av Putins krig, och vi har haft 11 månader av den amerikanska administrationen Trump. Det återstår minst 37.
Lite i förväg och med en viss bävan ner jag att få önska ett Gott Nytt År.
Alla Dessa Dagar 