Om protesterna i Iran, allt hårdare Trump-hot mot Danmark, samtal om Ukraina och frågor i Lettland.

RIGA: Det nya året fortsätter att bjuda på betydande dramatik runt om i världen.

Hur situationen kommer att utvecklas i Iran kan ingen med säkerhet bedöma. Utgången av tidigare skeden av omvälvningar åt det ena eller det andra hållet i landet har regelmässigt varit mycket svåra att förutse.

Felbedömningar har varit legio – mest dramatiskt i samband med utvecklingen 1989 och den regimens fall.

Tydligt är dock att protesterna nu är större än 2022, och att de håller på att utveckla ett påtagligt momentum. Bilderna av statstelevisionens brinnande byggnad i Isfahan visade det mycket tydligt.

Den demokratiska omvärlden uttalar naturligt nog sitt stöd för en omvandling i riktning mot någon form av demokrati i landet, men har samtidigt en viss oro för kaos och möjligt inbördeskrig.

Det avgörande nu är vad som händer internt inom regimen. Det tillhör de historiska undantagen att en regim störtas från gatan, utan det är de interna konvulsioner som gatans protester leder till som kan bringa den på fall.

Men ett sådant fall kan också innebära en än brutalare diktatur. Exempel saknas inte.

Stolta uttalanden i omvärlden betyder sannolikt inte mycket när det gäller att påverka situationen, och varje typ av aktivt ingripande kommer med i lika mått risker och möjligheter. I Washington övervägs uppenbarligen också olika militära optioner.

Den islamska revolutionen, som 1979 hotade att omvandla hela regionen, har dock uppenbart kommit till vägs ända. Vad som kommer därefter, och hur, återstår dock att se.

Men under den givna veckan har i alla fall den europeiska uppmärksamheten kommit att fokuseras på Vita Husets ambitioner att på ett eller annat sätt ta över Grönland.

Uttalandena om avsikterna har blivit allt skarpare – Trump säger ju att får man inte kontroll över Grönland på ett lättare sätt kommer man att skaffa sig det på ett hårdare sätt.

Hotet är mycket tydlig. Och i ett läge efter Venezuela när han är berusad av sin makt finns det all anledning att ta hotet på allvar.

I den kommande veckan kommer nu Danmarks och Grönland utrikesministrar Lars Lökke Rasmussen och Vivian Motzfeldt att i Washington träffa USA:s utrikesminister Marco Rubio. Denne har ju utan att i grunden avvika från sin presidents ambitioner talat om att köpa snarare än invadera och ockupera Grönland.

Hur det samtalet utvecklas kommer att bli av stor betydelse.

Från dansk och grönländsk sida är ambitionen att engagera Washington i en dialog om konkreta frågor som t ex ambitioner att förstärka försvaret av Grönland och vad som kan göras i övrigt för att inom ramen för den existerande situationen möta amerikanska farhågor eller önskemål.

Om detta kommer att lyckas eller ej återstår att se.

Från amerikansk sida är ambitionen med all sannolikhet att splittra Danmark och Grönland.

Det handlar om att engagera Grönland i en separat diskussion där man lockar med olika möjligheter, och parallellt med detta hota Danmark med olika åtgärder om man inte är beredd att släppa Grönland.

Det är detta spel vi kommer att se spelas ut under de närmaste veckorna.

Att det skulle komma till något avslut i närtid är mindre sannolikt, och frågan är vad som händer när presidenten inser detta. Vi är i okända vatten.

För Danmark är detta den allvarligaste politiska utmaningen sedan den situation som ledde fram till 1864 och den traumatiska förlusten av Slesvig. Den förlusten förändrade i grunden Danmark, och på samma sätt skulle en förlust av Grönland göra det.

Av den gamla riksgemenskapen skulle då bara Färöarna vara kvar, och hur de skulle reagera är då nog också en öppen fråga.

Risken finns ju dessutom att en sådan situation också skulle kunna öppna upp andra och minst lika farliga frågor.

Om USA anser att dess säkerhet kräver suveränitet över Grönland kan det inte uteslutas att Ryssland anser att dess säkerhet kräver suveränitet över Svalbard.

Sannolikheten för att Ryssland i just detta läge har utrymme också för en sådan konfrontation är väl begränsad – Ukraina har omedelbar prioritet – men en möjlighet kan skapas för ett agerande längre fram.

Och då skulle denna allvarliga kris krypa ännu närmare oss än vad den redan gjort. Även Sverige är en del av Svalbards-traktaten.

Presidentens ambition vad gäller Grönland är kristallklar, hans berusning av makt är tydlig och det finns all anledning att utgå från att han menar vad han säger.

Samtidigt är det tydligt att Danmarks intensiva diplomati i kongressen börjar att avsätta resultat. Också republikanska senatorer uttalar oro för utvecklingen.

Venezuela var en sak – Grönland skulle vara en helt annan. Trump kan få också inrikespolitiska problem om han går alltför brutalt fram.

Det stundar val till representanthuset och delar av senaten i november, och det är långt ifrån säkert att alla väljare är förtjusta över ett dramatiskt äventyr också med Grönland. De trodde nog att presidenten skulle fokusera på deras egen situation hemma i USA.

Under veckan har också de europeiska länderna i Paris försökt att sätta lite kött på benen när det gäller olika möjliga s k säkerhetsgarantier för Ukraina.

Sådana är en förutsättning för att Kyiv skall våga acceptera de smärtsamma kompromisser som någon form av uppgörelse med Moskva oundvikligen kommer are medföra.

Om det som kom ut ur mötet i Paris var särskilt imponerande kan man säkert ha olika meningar om, men alldeles säkert var det mer än vad Putin är beredd att acceptera.

Han skall visserligen inte ha med saken att göra, men med all säkerhet kommer han nu att försöka bromsa hela processen i förhoppningen att kunna rulla tillbaka så mycket som möjligt av det som åstadkoms i Paris.

Så något omedelbart genombrott för de samtalen ligger knappast i korten.

På denna sida av Östersjön finns åtskilligt att diskutera. Lettlands säkerhet är en viktig del av Europas säkerhet.

Men det handlar då inte bara om den yttre säkerheten – där ju en svensk reducerad bataljon åter är på plats strax utanför Riga – utan kanske i lika hög utsträckning om den inre säkerhet som ligger i integrationen av den stora ryskspråkiga delen av landets befolkning.

Och på den punkten såg jag att ansedda The Economist hade kritiska synpunkter på landets politik med bl a nedstängningen av en viktig ryskspråkig radiostation.

De synpunkterna förtjänar att tas på allvar.

Också Sverige har ju ett starkt intresse av hur dessa inte alldeles enkla frågor hanteras. Säkerhet har många dimensioner.

Men efter ytterligare en del samtal här i morgon återvänder jag till Stockholm och förblir där under resten av veckan.