Om Italien, stödet till Ukraina, krigets olika fronter, Putins uttalande och lite annat.

ROM: Med julen snart hör har jag utlokaliserat till den eviga staden för en tid i lite mildare klimat och med alltid fascinerande historia.

Men nutiden finns ju alltid närvarande. Europa – och Italien – står inför stora utmaningar.

I dag har vi den lite oväntade situationen att Italien har en stabilare regering och, åtminstone om man tittar på underskott, bättre statsfinanser än vad Frankrike har.

Och även om premiärminister Meloni svävade lite på målet i viktiga frågor vid den gånga veckans viktiga EU- toppmöte, och president Macron höll sedvanligt hög verbal profil, är det lättare att se också utrikespolitisk stabilitet här än i Frankrike också under kommande år.

Perspektiven i Rom kan förvisso vara annorlunda.

Italien ligger vid Medelhavet – inte vid Östersjön. Nordafrika är nära och berör Italien direkt, inte minst genom migration över Medelhavet. Balkan är bara ett stenkast över Otranto-sundet. Banden till USA är mångfasetterade – från omtalad siciliansk migration till ett pärlband av viktiga militära amerikanska baser i landet.

Ryssland ligger längre bort. Så mycket av historia finns det inte i relationen. Det finns en Putin-falang i italiensk politik och debatt som har svårt att förstå vad som står på spel.

Men bekännelsen till Europa är stark och enig. Det var Messina-konferensen som lade grunden till Rom-fördraget om det EEC som sedan blev dagens EU. Och ständigt är italienska ledare måna om att finnas med i centrum när Europas öde avgörs. Ofta, om än inte alltid, lyckas de med det.

Och därmed har också premiärminister Meloni lagt Italien på tydlig EU-kurs när det gäller Rysslands krig. Locktoner från annars närstående trumpister på andra sidan Atlanten har sjungit förgäves.

Förra veckans EU-toppmöte kom inte fram till beslut om det stora lånet till Ukraina baserat på de frusna ryska tillgångarna, men beslutade instället om i stort sett samma lån säkrat av EU:s egen budget. Och det var ju att det blev ett solitt tvåårigt stöd till Ukraina – inte den exakta mekaniken – som var det avgörande.

Det var 24 av de 27 som stod bakom detta, och det demonstrerade att obstruktion från Ungern och dess gelikar inte längre fungerar. Och till de 24 när det gäller politiken skall ju i Europa också läggas Storbritannien och Norge.

De frusna ryska tillgångarna finns kvar och är nu säkrare frysta än tidigare. Det innebär ju också att möjligheten att göra någonting baserat på dem finns kvar inför kommande år. Det behöver inte vara en nackdel. Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att bli kostsam.

Men det var utomordentligt viktigt att det europeiska stödet till Ukraina nu säkrades. USA har ju som bekant sagt upp sitt. Europa avgör.

Samtidigt fortsätter det diplomatiska spelet. Samtal i Florida under de senate dagarna har avslutats utan att mycket verkar att ha åstadkommit. Åtskilliga av de grundläggande motsättningarna finns fortfarande kvar.

Frontlinjen förändras föga trots den ryska propagandans ihärdiga påstående om frontlinjen. Och jag noterade att den något omdiskuterade amerikanske underrättelsechefen Tulsi Gabbard var ute och sade att deras bedömning var att Ryssland inte hade militära möjligheter att kuva Ukraina.

Men andra fronter tillger i vikt.

Ryssland är nu mer målmedvetet när det gäller att slå it ukrainska energiförsörjning. De senaste dygnen har attacker som syftar till att isolera Odessa också tilltagit.

Ukraina fortsätter att attackera den ryska ekonomin genom attacker mot raffinaderier, men har nu också slagit till mot fartyg i skuggflottan i såväl Svarts Havet som Medelhavet och mot en oljeplattform i Kaspiska Havet.

I veckan som gick har president Putin dels haft sitt årliga anförande inför den ryska militärledningar och därefter sin också årliga stora tillställning med att bevara frågor från olika delar av landet.

Någon antydan till kompromiss- eller fredsvilja gick knappast att urskilja. På en fråga på den senare tillställningen om han kände något ansvar för ukrainare som dödades i kriget svarade han att han alls inte gjorde det eftersom det inte var Ryssland som hade startat kriget.

Om uppenbara lögner som dessa får fotfäste i den hårda censurens och repressionens Ryssland är svårt att veta, men för omvärlden befästs ju bara bilden av en person där avståndet mellan vad han säger och sanning ofta är mycket betydande.

I andra delar av världen fortsätter president Trump att sätta tumskruvarna på regimen Maduro i Venezuela i förhoppningen att Maduro och hans närmste skall kasta in handduken och ge sig av. Men om så inte sker – vad gör han då?

Om detta vet vi intet, och sannolikheten för att Trump vet det är väl inte särskilt högt. Men om Maduro biter sig fast måste nog Trump förr eller senare trappa upp – att bara ge upp ligger nog inte mycket för honom, samtidigt som militära optioner kan komma att leda till betydande politiska problem.

Nu infinner sig julen, och förhoppningsvis ett antal lugnare dagar. Förr eller senare är jag väl trots detta tillbaka med olika kommentarer här.

God Jul!