STOCKHOLM: Någon blixt från klar himmel var det knappast, men det fanns dock åtskilliga som inte riktigt trodde att Trump skulle göra allvar av sina hot om tullar och handelskrig.
Men nu klipper Trump till med 25% tullar på import från Canada och Mexico, och därtill 10% ytterligare på all import från Kina. Och han är tydlig med att härnäst är det EU som står i tur för hans omtanke.
De både ekonomiska och politiska effekterna av detta kommer att bli omfattande. Det talas om en sannolik recession i Canada, och den mexikanska ekonomin kommer att förlora åtskilliga procent. Och när såväl Canada som Mexico svarar med motsvarande tullar kommer effekterna på delar av den amerikanska ekonomin att bli kännbara,
Trump talar ömsom om att det kommer in illegal migration och fentanyl över dessa gränser och ömsom om att USA har ett stort handelsbalansunderskott med dessa länder och inte behöver deras produkter.
Det senare är alldeles uppenbart osant. Behövde man inte dessa produkter skulle man inte köpa dem. Nu får man fortsätta att göra det men med ett 25% högre priser, och det priset betalas självfallet av konsumenten.
En av Trumps villföreställningar är att tullar betalas av de som exporteras – han yrar om att väldiga summor skall komma från omvärlden till USA:s skattkistor – men så är det självfallet inte. Tullen betalas av den som importerar.
Frågan är nu bara hur detta kommer att fortsätta.
De olika högre tullarna träder i kraft på tisdag. Sannolikheten för någon lösning innan dess är nog försvinnande liten. Och då inträder en period av successivt allt högre kostnader. Kommer det därefter en uppgörelse – eller komet det snarare en ytterligare eskalering?
Det senare kan kan nog inte alldeles uteslutas.
I en kort konfrontation med Colombia om att återsända migranter hotade Trump med mycket långt gående också finansiella åtgärder och tvingade därmed fram en snabb kapitulation i Bogota. Han kan ha fått blodad tand av detta, och kan frestas till en motsvarande eskalation mot Canada och Mexico.
Ingenting kan nog uteslutas.
Han talar ju om att allt kunde lösas om Canada gick med på att bli en ny delstat i USA. Det är dock intill ytterlighet osannolikt – det vi nu ser är ett Canada som över politiska gränser mobiliserar för att försvara sig ekonomiskt mot ett land de tidigare sett som sin viktigaste partner.
Vad gäller Mexico kan man nog inte utesluta att konfrontationen kan gå ännu längre. Kan USA genomföra en ”speciell militär operation” mot karteller och smugglingsknutpunkter i Mexico? Uteslutas kan det inte. Saken har förvisso diskuterats.
Samtidigt är utrikesminister Rubio på en resa som också omfattar Panama, och har att där hantera Trumps tydliga krav på att USA skall få tillbaka kontrollen över Panama-kanalen. Finns här utrymme för någon kompromiss? Eller kan också detta gå mot ökad konfrontation?
Mer närbeläget för oss finns så situationen med Grönland. Under den gånga veckan har Trump varit så upptagen med sin konfrontation med Canada och Mexico att Danmark för ögonblicket inte omnämnts.
En opinionsundersökning på Grönland visade samtidigt att 85% av grönlänningarna ville vara kvar med Danmark medan 6% föredrog att i stället bli en del av USA.
Och opinionsundersökningar i USA visar ingen märkbar entusiasm över Trumps aggression i denna fråga,
Samtidigt vill de allra flesta på Grönland utnyttja dagens situation med självstyre i Danmark som en förberedelse för en kommande självständighet.
Det finns dock en insikt om att vägen dit är lång. Och man skall inte underskatta risken för att tumult initierat av Trump kommer att göra Grönlands väg dit mer komplicerad och konfliktfylld. Vill man ha självständighet om denna leder till att man omedelbart slukas av USA?
När EU:s stats- och regeringschefer i morgon samlas i Palais Egmont i Bryssel för informella överläggningar har de en osedvanligt diger och osedvanligt komplicerad dags ordning.
Europa är klämt mellan Putins stridsvagnar och Trumps tullar, och måste samtidigt ta sig ordentligt i kragen när det gäller sin egen ekonomiska konkurrenskraft.
I veckan som gick presenterade Ursula von der Leyen en s k kompass för konkurrenskraft. Det innehöll åtskilligt som var mycket bra, saknade fortfarande en del, men måste ju gå från ett allmänt papper på 24 sidor till högst konkreta förslag som ministerråd och parlament sedan har att fatta beslut om.
Det kommer att ta sin tid. Men kompassnålen pekar i alla fall i allt väsentligt i rätt riktning.
Högt på dagordningen i Bryssel i morgon står ju också frågan om försvar. Tump har ju friskt sagt att försvarsutgifterna i Nato måste öka till 5% av BNP, men den omedelbara realismen i det lämnar åtskilligt övrigt att önska. För USA skulle det innebära att man måste öka sina försvarsanslag med mer än 50% – det torde knappast ligga i korten.
Diskussionen i Palais Egmont är informell, men förhoppningsvis kommer stats- och regeringscheferna ut ur den med en gemensam insikt om hur utmanande situationen är.
Till den bekymmersam bilden hör ju också instabiliteten i olika medlemsländerna.
Belgien får nu efter åtskilliga månader en ny regering, vilket får skrivas på det positiva kontot, men läget i den tyska valrörelsen ser mer besvärlig ut och det kommer oroande signaler från Paris om vilka möjligheter att överleva som regeringen Bayrou har.
Till middagen i morgon kväll i Bryssel ansluter också den brittiske premiärministern Starmer. Fem år efter Brexit är det alldeles uppenbart att mycket gått dåligt, och det säger också nu en mycket tydlig opinion i Storbritannien.
Men vad göra?
Den försiktiga Starmer har i rädsla för debatten satt upp röda linjer som kraftigt begränsar hans möjligheter att på något mer signifikant sätt förbättra situationen. Han kommer säkert att tala om ett nödvändigt starkare samarbete i olika säkerhetsfrågor, men om han förmår så mycket mer förefaller dessvärre tämligen tveksamt.
Till utmaningarna i den politiska bilden i Europa hör också att det norska senter-partiet i veckan lämnade regeringen eftersom man inte kunde acceptera delar av Norges samarbete med EU i bl a energifrågor.
Statsminister Störe har nu att manövrera en parlamentariskt än mer försvagad regering fram till höstens val. Utsikterna inför detta har ju från hans utgångspunkt nu komplicerats ytterligare.
Jag var ett dygn i förra veckan i Tyskland, och det kom att sammanfalla med en dramatisk votering i förbundsdagen som kan ha kastat om spelplanen i valrörelsen en del.
Oppositionsledaren Friedrich Merz hade ursprungligen tänkt att fokusera valrörelsen på de ekonomiska utmaningarna – känslan av missmod i den tyska ekonomin är högst påtaglig – men ett brutalt knivdåd av en flykting som redan skulle ha utvisats förändrade plötsligt det politiska landskapet.
Hans drag blev då att lägga fram en plan i fem punkter i förbundsdagen och låta den röstas igenom med stöd också av extremhögerns AfD. Därmed, menade många, fanns det en risk för att den viktiga ”brandväggen” mot AfD skulle börja att rämna.
Svallvågorna har sedan dess gått höga. Att Angela Merkel, som annars håller stor distans till dagspolitiken, gick ut och kritiserade Merz har inte gjort saken bättre. Och avhoppare gjorde att en senare omröstning i förbundsdagen förlorades av oppositionen.
Nu får vi se hur detta går vidare. I morgon har CDU partikongress för att ge sin valrörelse styrka, men det är nog ofrånkomligt att denna fråga kommer att dominera. Och opinionsundersökningarna framöver kommer att granskas med lupp.
Förra veckan blev det för mig också några dygn i Abu Dhabi för diskussioner där naturligt nog också utvecklingen i regionen stod central. På tisdag är Israels premiärminister Netanyahu förste utländske besökare i Vita Huset sedan skiftet, och det blir ett viktigt möte.
Mycket där kommer att handla om övergången till en möjlig andra fas i vapenvilan i Gaza.
Men därtill är det nog ingen alltför vild gissning att Netanyahu nu helst skulle vilja se en gemensam amerikansk och israelisk militär operation mot Iran, och det finns åtskilliga röster i Washington som skulle instämma.
Men är Trump intresserad av ett ytterligare krig?
Kanske han snarare vill sondera om det skulle finnas förutsättningarna för att nu nå fram till någon ny överenskommelse? Tunga arabiska röster argumenterar snarare för detta. Och från Teheran hörs ett visste intresse kombinerat med frågan om man någonsin kan lita på USA efter det som hänt.
Medan dessa frågor dominerar rubrikerna pågår med all sannolikhet diplomati för inledande kontakter mellan Vita Huset och Peking, och det vore konstigt om inte snart inleds sådan också mellan Washington och Moskva.
Men intrycket är att det krig som ju skulle lösas på 24 timmar nu hamnat lite längre ner när Vita Huset märkligt nog är fullt upptaget med konfrontationen med sina närmaste grannar och allierade.
Till de stora samtalsämnena just nu hör självfallet också den kinesiska AI-modellen DeepSeek som vänt upp och ned på inte minst förutsättningarna för den amerikanska politiken.
Utgångspunkten för denna var ju att exportkontroller som blockade kinesisk tillgång till de mest avancerade chipset skulle säkra amerikansk dominans av den allra spetsigaste AI-utvecklingen.
Men nöden är som bekant alla uppfinningars moder, och ett litet nystartat kinesiskt företag visade att det trots dessa restriktioner gick att ta fram en AI-modell som var lika eller nästan lika bra som de mest avancerade amerikanska.
Det hela jämfördes med när Sovjetunionen 1957 chockerade USA genom att skjuta upp Sputnik.
Så vad göra? Nya ännu hårdare kontroller? Eller att inse att politiken behöver tänkas om? Utfallet av den debatten kommer självfallet att påverka även Europa.
Så inleds en ny dramatisk vecka. För mig blir det en vecka mest i Stockholm, men också med en kortare utflykt till Paris för olika kontakter.
Alla Dessa Dagar 