Om Trump och Davos och vår än mer stökiga värld.

TABIANO CASTELLO: Detta var veckan där Donald Trumps återkomst förändrade världen. Hur mycket? Och med vilka konsekvenser?

Det återstår att se, men att det var detta som dominerade dagarna i Davos var knappast förvånande. Världen i övrigt tonade bort – det allra mesta handlade om Trump och hans USA.

Det var på sina håll ett väldigt bugande för mannen och hans påfund. Delvis handlade det väl om sedvanlig opportunism, men på sina håll nog dessutom om en viss rädsla för vad som kunde hända om man hamnade fel i körsången.

Hans installationsanförande var lite mer strukturerat än utbrottet för åtta år sedan, men grunddragen förblev desamma.

Amerikansk hypernationalism och exceptionalism tillhör lite standard vid dessa tillfällen, men vreds här ytterligare några varv. I måndags, fick vi veta, inleddes en ny gyllene era för USA.

Och den handlar om USA och USA allena. Här skall det borras efter olja och gas som aldrig förr, byggas bilar och annat, migranter i mängder skall kastas ut och tullar mot omvärlden skall ge gigantiska nya inkomster. Allt kommer att gå bättre än någonsin tidigare.

Åtskilliga i Davos såg förvisso en möjlighet att avregleringar och sänkta skatter ger ttterligare kraft åt en redan stark amerikansk ekonomi, men ekonomer varnade samtidigt för att tullar, underskott och statsskuld kan ge högre inflation och lägre tillväxt längre fram.

Tullar är hans älsklingsinstrument. På något sätt tror han att de betalas av omvärlden, men det är faktiskt den som importerar, inte den som exporterar, som betalar dessa tullar, och de är ju i detta fall per definition amerikaner. De får helt enkelt betala mer för de varor som importeras.

Exakt hur det blir med dessa tullar vet vi ännu inte. Han har slängt olika siffror och förslag kring sig, men än finns inga beslut. Först i fokus är sannolikt Canada och Mexico, där 25% till skulle få dramatiska effekter på tillverkningskedjor som ofta korsar dessa gränser, men därefter kommer alldeles säkert både Kina och EU.

Främst Kina, men också EU, har ju ett betydande handelsöverskott med USA, och sådana tycker han inte alls om. Han tycks leva i den gammaldags föreställningen att handeln med varje land måste vara balanserad – och sättet att komma dit är att använda tullar.

Och på en rad andra områden vill han gå samma väg och lämna det man inte minst från amerikansk sida brukat kalla en regelbaserad global ordning, t o m ibland en liberal sådan. I ordalag som skulle kunna användas av Putin säger han att USA nu är en suverän nation, och i detta ligger att man inte accepterar att vara bunden av andra regler och hänsyn än de egna intressena.

Därför lämnar han Paris-avtalet om klimat, och därför lämnar han Världshälsoorganisationem och dess samarbete mot också pandemier. Och det kommer alldeles säkert att läggas till mer till den listan.

Mycket av det han hade att säga låg i linje med vad han sagt tidigare, men överraskande var att han sade att USA nu vill ”utvidga sitt territorium”, och alldeles uppenbart är det Grönland och Panama som han har i skottgluggen. Även Canada finns möjligen där, men det är ännu mindre seriöst.

För Europa och EU är utmaningen fundamental.

EU är i sig en strikt regelbaserad ordning, och egentligen byggd för en värld som också är mer eller mindre regelbaserad med allt från FN:s stadgar till WTO:s bestämmelser och myriaden av internationella överenskommelser i övrigt.

Och det har sin grund inte bara i att EU inte är en hegemon som kan styra och ställa efter eget gottfinnande i världen, utan att man bygger sitt välstånd på handel och samarbete över gränserna som ju tydligt kräver ett regelverk som är mer eller mindre accepterat av alla.

Nu står EU i ett läge med å den ena sidan Putins stridsvagnar och å andra sidan Trumps tullar, och att vifta med regelboken hjälper dessvärre nog inte i något av fallen. Det är nog bara genom att visa styrka som det blir möjligt att vinna respekt.

I Davos var det mycket tal om att EU riskerade att försvagas genom för mycket av regleringar och för lite tillväxt. Den allmänna tyska pessimismen har blivit en vidare europeisk åkomma.

Ursula von der Leyen levererade dock ett anförande som var tydligare än vad jag väntat med att sätta dessa frågor i centrum. Det har gått månader sedan Draghi lämnade sin rapport, men nu väntas ett konkret program från kommissionen för att följa upp dess olika rekommendationer. Minskade regleringar och mer integrerade kapitalmarknader lyftes fram i anförandet, vilket var viktigt.

Sedan återstår att se hur mycket som medlemstater och parlament är beredda att göra. Förhoppningsvis innebär förändringen på andra sidan av Atlanten, i förning med den rasande snabba tekniska utvecklingen, att man inser att kuren i viktiga avseenden måste läggas om, och att tiden är knapp.

Men i alla fall Polens premiärminister Donald Tusk visade i sitt anförande i Europaparlamentet i dagarna tydligt europeiskt ledarskap.

När Europeiska Råders nye ordförande Antonio Costa veckan efter den kommande samlar EU:s stats- och regeringschefer till informella överläggningar i Bryssel kommer det, milt utrycka, att finnas en del att diskutera.

Från europeisk utgångspunkt är det självfallet av mycket stor betydelse hur Trumps politik gentemot Ryssland och Ukraina kommer att utformas.

Om detta vet vi inte mycket, men ser dock vissa tecken.

Han förefaller medveten om att hans ambition att uppnå i alla fall en vapenvila inte är möjlig att uppnå om han inte sätter ökat tryck på Putin. I detta ligger förhoppningsvis att de hårdare sanktioner som nyligen beslutats ligger kvar.

Därtill hotade han – surprise, surprise – med tullar, vilket är ett slag i luften eftersom Rysslands export till USA är högst obetydlig, och sedan vädjade han till Saudiarabien att få ner oljepriset för att på det sättet minska Rysslands intäkter. Jag skulle tro att den saudiska förtjusningen över detta var begränsad.

Samtidigt är det tydligt att Kreml förbereder sig på det möte mellan de två presidenterna som kommer inom de närmaste månaderna, och det gör man inte minst med grovt smicker.

Putin har nu plötsligt instämt med Trump i att valet 2020 ”stals” av Biden, och också instämt med honom om att det aldrig hade blivit något krig om Trump hade suttit vid makten. Självfallet renodlat struntprat i bägge fallen.

Tydligt är att Putin siktar på att ställa sig in hos Trump så att han i personligt samtal kan manövrera honom till att acceptera huvuddelen av de ryska kraven på Ukraina. Han vet att han lyckades vid det beramade toppmötet i Helsingfors 2018, och tror förmodligen att han kan göra om bedriften. Han saknar inte självförtroende.

Från Kreml meddelas att man vill förhandla med USA och USA allena. Zelenskyj vill man inte veta av, och européer i övrigt kommer inte på fråga. Hur frestad kommer Trump att vara av detta?

Än så länge är det mesta oklart. Vi får nog vänta några veckor på en tydligare amerikansk politik. Den traditionella säkerhetskonferensen i München i mitten av februari blir utomordentligt viktig.

Intill dess kommer mycket att hända.

Trumps fortsätter att upprepa sina krav på Grönland. Vart leder detta? Och nu är han också ute och föreslår en etnisk rensning av Gaza med allt vad det skulle leda till. Man känner säkert fasa i Köpenhamn, Kairo och Amman – för att nu bara nämna dessa fall.

För mig blir den kommande veckan en ny resa till Abu Dhabi. Gulf-staterna spelar en allt viktigare roll både regionalt och globalt, också i den globala kraftmätningen om teknologierna.

Davos innebar också i dessa avseenden intressanta samtal.

Tillsammans med Comfort Eco från ICG träffade jag den nye syriske utrikesministern, och vi hade dessutom diskussion i mindre grupp med också den saudiske utrikesministern och den iranske vicepresidenten. Jag fick nästan ett intryck av att Saudiarabien just nu är mer inriktat på att normalisera med Iran än med Israel.

Efter Abu Dhabi blir det för min del ett snabbt besök i valrörelsens Tyskland innan det bär hem till Stockholm.

Innan dess har säkert nya uttalanden från Vita Huset ställt till ytterligare åtminstone verbal politisk oreda på den globala scenen.