Om Ukraina och Afghanistan.

STOCKHOLM: Första dagen bakom skrivbordet igen, och den har dominerats av att gå igenom den nya listan med inbjudningar för hösten som kommit in under sommarens soliga dagar.

I sedvanlig ordning har jag som ambition att resa lite mindre, men det ser ut att bli rätt fullt i alla fall.

På den vidare scenen har i dag USA:s Kurt Volker och Rysslands Vladislav Surkov träffats i Minsk för att tala om Rysslands agerande i Ukraina och den s k Minsk-processen.

Denna hanteras ju huvudsakligen av Berlin och Paris, men det har hela tiden funnits ett parallellt och samordnat spår med Washington.

Om det kommer ut så mycket ur dagens möte är väl tveksamt.

Jag tror mig veta ungefär vad Kurt Volker tycker i frågan, och Vladislav Surkov hade jag möjlighet till ett omfattande meningsutbyte med i ärendet förra året.

Nu tror jag de mest känner varandra på pulsen för att se om det finns några öppningar.

Och Kurt Volker fortsätter sedan via Vilnius till Kiev där han träffar bl a USA:s försvarsminister Mattis för diskussioner i frågan.

Senare i kväll kommer president Trump att hålla ett tal där vi förväntas få större klarhet om den amerikanska politiken om Afghanistan.

Det blir viktigt.

När jag i annat sammanhang var i Washington i början av maj var senator John McCain öppen med de rekommendationer i den frågan som då lagts på presidentens bord, men sedan dess har det tydligen varit inbördeskrig i Vita Huset i ärendet och ingenting har hänt.

Militära förstärkningar är sannolikt nödvändiga, men sådana måste självfallet vara en del av en politisk strategi, och denna måste för att ha några som helst utsikter till framgång vara väl koordinerade med alla relevanta aktörer.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Diplomati har ju, för att uttrycka saken diplomatiskt, hitintills inte varit Trump-administrationens paradgren.

Men viktigt är att Afghanistan och de fortsatta utmaningarna där inte glöms bort.

Den läxan borde vi ha lärt oss.