Så talade då Trump om Afghanistan.

STOCKHOLM: Så har då president Trump efter mycken tövan lagt ut texten om sin administrations politik vad gäller konflikten i Afghanistan.

Att han talar om sin ”frustration” över frågan är knappast ägnat att förvåna. Han gick på val med en politik, och blir nu ledare för en annan.

Och konflikten är på många sätt frustrerande. Den är efter 17 år nu det längsta kriget i USA:s historia, och det man satsat bara på utvecklingshjälp av olika slag överskrider vad Marshall-planen för att hjälpa Europa efter andra världskriget kostade.

Men att bara dra tillbaka de någon mer än 8.000 amerikanska soldater som nu finns i landet var ingen option.

På en viktig punkt ger Trump nu politiken en inriktning som fördelaktigt skiljer den från Obama-administrationens.

Medan den förra ägnade hektakomber av tid åt att diskutera truppnumerär och tidplaner för tillbakadragande säger nu Trump att det är slut med detta, utan att engagemanget kommer att bestämmas av utvecklingen på marken.

Vad detta kommer att innebära konkret återstår att se, men det finns i alla fall ingen tidpunkt som Talibaner och andra bara kan vänta ut, och sannolikt får berörda amerikanska militära befälhavare större flexibilitet vad gäller närvaron.

Det – liksom det faktum att han överger sin tidigare politik – måste noteras på det positiva kontot.

Ingen konflikt av dessa karaktär kan föras till enbart en militär lösning. På den punkten är historiens lärdom tämnligen entydig.

Det som dessutom krävs är dels en politisk strategi för att få den afghanska staten, inklusive dess säkerhetsstyrkor, att stå någorlunda på egna ben och dels en omfattande regional strategi som gör att alla aktörer drar åt samma håll.

När dessa faktorer är på plats ökar dramatiskt möjligheterna för en politisk lösning.

Hur den amerikanska politiken kommer att se ut i dessa avseenden är inte alldeles klart.

Å ena sidan säger Trump att nu skall det inte längre handla om s k nationsbyggande och lära demokrati, men å andra sidan säger han att reformer är mycket viktiga och måste till.

Det är t ex svårt att se att USA kan vara alldeles likgiltigt inför hur Afghanistans kommande val kommer att skötas – går de snett kan landet mycket snabbt hamna i ett än mer prekärt läge.

Vad gäller den nödvändiga regionala strategin nämner Trump inte med ett ord vare sig Kina, Ryssland eller Iran, trots att detta är länder vars inflytande och betydelse det inte går att bortse från.

En rimlig strategi måste snarare bygga på att engagera dem än mer.

Men Trump signalerar mycket tydligt en kyligare politik gerntemot Pakistan och en önskan om att engagera Indien tydligare i Afghanistans utveckling.

Och här ger han sig in i ett verkligt minfält.

Den indiska rollen är förvisso både konstruktiv och viktig, men om den betonas för mycket är risken betydande att de säkerhetsintressen i Pakistan som ser utvecklingen i Afghanistan mest i perspektivet av konflikten med Indien kommer att bli än mindre konstruktiva.

Just nu är vi dessutom inne i en fas i Pakistan där just dessa intressens inflytande torde vara mycket stort – politiskt tumult har försvagat den politiska makten.

Så det finns positiva drag i den nya ansatsen, men knappast någonting som skulle kunna förtjäna beteckningen ny strategi, och dessutom i det bredare regionala perspektivet ansatser som i värsta fall kommer att göra en lösning än svårare.

Vi bygger inte nationer – vi jagar terrorister. Så sammanfattade Trump.

Men långsiktigt är det genom att bygga stater med förmågan att själva bekämpa terrorismen som framgång kan vinnas.

Och egentligen bara så.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: