STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka efter huvuddelen av veckan i den amerikanska huvudstaden.
Det var åtskilligt som stod på min agenda där. Som vanligt mycket Kina men ofrånkomligen Ukraina och Ryssland.
Och till de många frågorna hörde självfallet hur Iran skulle svara på den israeliska attacken mot deras ambassad i Damaskus. Att någon form av svar skulle komma var nog oundvikligt.
Det blev en rätt omfattande attack med missiler, kryssningsrobotar och drönare riktad direkt mot Israel. Även om 99% av dessa sköts ner – också genom imponerande samverkan med Jordanien – är nog den psykologiska effekten på Israel betydande.
Och nu är frågan vad som blir nästa steg. Håller krigets logik nu på att ta över regionen helt?
Ett israeliskt svar kommer. Med betydande sannolikhet kommer vi att få se omfattande israeliska attacker mot mål i Iran. För premiärminister Netanyahu, som ju initierade denna nya fas i regionens konflikter med attacken i Damaskus, är detta nog ett efterlängtat tillfälle att göra det han länge velat göra.
Och sedan kommer frågan tillbaka: vad blir nästa steg? Kommer Iran då att kunna sitta still? Man har sagt att man i en sådan situation kommer att attackera också amerikanska baser i regionen.
Och vad händer då? Hur ser steget därefter ut?
Detta är den upptrappning av konflikten som inleddes med Hamas attack ut från Gaza och som inte minst den amerikanska diplomatin frenetiskt har försökt att förhindra. Den diskreta dialogen mellan Washington och Teheran har hitintills också lyckats med det.
Men nu är det ett nytt läge.
Jag tror att Teheran gjorde ett stort strategiskt misstag med denna attack. Man gick i fällan som hade gillrats. Nu fick Netanyahu – allt mer trängd inte minst internationellt om Gaza – den större konflikt som passar honom mycket bättre.
Att svälten håller på att sätta in i Gaza på grund av de fortfarande strypta hjälpleveranserna försvinner från dagordningen. Och samtalen om vapenvila och utväxlingar av gisslarna kommer vi nog inte att få höra så mycket om under de närmaste dagarna.
Men i sak är det nu dags för kraftfull diplomati för att förhindra att detta inte helt spinner ur kontroll. Bäst vore om Israels svar kunde modifieras till mer symbolisk nivå och eventuella svar på svaret till än mer symbolisk sådan.
Det har vi sett förr – men nu är situationen långt mer explosiv.
Men dialog pågår. USA och Iran kommunicerar via Schweiz och Oman. Säkert är Gulf-staterna aktiva också gentemot Teheran. Kina vill säkert dämpa – vad Ryssland vill kan man bara spekulera kring.
När EU- ledarna samlas till toppmöte i slutet av veckan var det redan ett möte med en tämligen så tung agenda. Nu läggs ytterligare en fråga till den.
EU:s strategiska agenda för de kommande fem åren är ingen liten fråga, med den ryska aggressionen och allt vad denna måste leda till, liksom EU-ekonomiernas konkurrenskraft i en tid av accelererande teknologisk omvandling, är ämnen som milt sagt kräver uppmärksamhet.
Och den f d italienska premiärministern Letta skall ju presentera sin rapport om hur EU:s viktiga inre marknad kan förbättras.
Men ofrånkomligen kommer den bekymmersamma situationen i den ryska aggressionen och den nya explosionen i Mellersta Östern att bli viktiga frågor.
De ryska angreppen mot Ukraina har trappats upp de senaste veckorna, och detta samtidigt som brister i det västliga stödet börjar att påverka situationen längs fronten.
Allvarligast är det vad gäller luftförsvar. Attacker av den sammansättning och storlek som Iran riktade mot Israel har kommit gång efter gång mot Ukraina under den senaste månaden, och effekterna inte minst på kraftförsörjningen har varit betydande.
Samtidigt som mycket skrivs om den överlägsenhet i artilleriammunition som Ryssland nu har är det tydligt att dess luftförsvar börjar att få problem vad gäller uthållighet.
President Zelensky vädjar om sju nya batterier av Patriot, i Washington trodde man att två skulle kunna vara möjligt, och Berlin skall ha heder för beskedet att man kommer att leverera ett utöver de två man redan gjort.
Men Europa borde göra mera.
Hur det går med det amerikanska stödet får vi möjligen klarhet i under den kommande veckan. Striden inom den republikanska gruppen i representanthuset är uppenbarligen hård, men i veckan borde talmannen Johnson visa sina kort – i fredags var han i Florida och träffade Trump och diskuterade även detta.
Kanske har den iranska attacken hjälpt i och med att stöd till Ukraina och Israel ju sannolikt ligger i samma paket. Men upplyftande är det amerikanska spektaklet sannerligen inte.
Och över allt hänger valet i november.
För ett halvår sedan var jag övertygad om att hade det varit val då hade Trump vunnit. Nu är bilden lite mer osäker, även om de ständiga mätningarna fortfarande visar ett tydligt övertag för Trump i de sex delstater som kommer att avgöra valet.
Trump har trasslat in sig i försök att ha en politik i den laddade frågan om abort, men Biden har samtidigt fått problem genom att inflationen inte fortsätter att gå ned, utan i stället i senaste mätningen visade en liten ökning.
Men det är långt kvar till november. Positivt är att Biden nu verkar samla in ungefär dubbelt så mycket pengar till sin kampanj som vad Trump hitintills klarat.
Det är mycket som händer också i övrigt. Portugal har fått en ny regering, och på onsdag är det val i Kroatien, men som det nu ser ut blir det sannolikt ingen avgörande förändring,
För mig blir det nu en vecka helt och hållet i Stockholm.
Jag börjar måndagen med morgon-TV om Mellersta Östern, fortsätter med den nya kommittén om Sveriges politik och Afghanistan, hastar sedan vidare till Google för ett samtal om AI och vår konkurrenskraft, har sedan ett regelbundet videomöte med olika internationella bedömare om Rysslands krig och till slut blir det middag med besök från Australien.
Och så fortsätter min vecka.
Alla Dessa Dagar 