Dagar i skuggan av Egypten

STOCKHOLM: Sedan några dygn är jag ju nu tillbaka i Stockholm, och i morgon tar den första arbetsveckan efter det att jag varit utlokaliserad till sydligare delar av Europa vid.

I fredags blev det tidig avstickare till Harpsund för diskussioner med såväl statsministern som andra kollegor där, och i lördags var jag så med när Fredrik Reinfeldt i egenskap av moderatledare höll sitt s k sommartal vid Gustavsberg en bit utanför Stockholm.

Men också i dessa avseenden har det varit dygn dominerade av tragedin i Egypten.

Det har varit utförliga samtal med främst Förenade Arabemiratens och Turkiets utrikesministrar om situationen just nu och vad som möjligen kan göras för att styra in den i bättre banor.

Tyvärr visade det sig inte möjligt att samla EU:s utrikesministrar till extra möte redan i morgon, vilket jag hade tyckt varit lämpligt, men min förhoppning är att överläggningar i morgon leder till att vi får ett möte i Bryssel under den kommande veckan.

Jag tycker att det hade legat ett starkt budskap redan i ett tidigt möte.

Alldeles självklart måste det som nu hänt påverka vår relation. En central del i vår grannskapspolitik är principen ”mera för mera”, d v s ju mer de respekterar värden vi ser som centrala desto starkare och större blir vårt stöd.

Och när mer än tusen personer dödas på tre dygn och åtskilliga tusen till godtyckligt arresteras är det självklart ”mindre för mindre” som blir konsekvensen.

Om detta i det korta perspektivet kommer att ha någon större positiv påverkan på de som fattar besluten i Kairo är jag dock inte övertygad om.

Men det handlar om en principiell markering som är en moralisk nödvändighet i ljuset av det som skett, och som möjligen bevarar mer av vår trovärdighet i det längre och bredare perspektivet.

Omedelbart efter kuppen mot president Morsi talade den nya regimen om en relativt snabb övergång till en konstitutionell och demokratisk process, men i ljuset av det som skett sedan i onsdags är det mycket svårt att se hur detta skall vara möjligt.

På TV såg jag en agiterad egyptisk premiärminister säga att han inte kunde tänka sig någon försoning med dem som enligt hans mening hade blod på händerna. Med detta menade han det muslimska brödraskapet.

Och det är dessvärre inte svårt att se att samma känslor med en än större kraft väller fram hos dem som direkt eller indirekt drabbats av det våld och den massiva repression som ju också premiärministern bär ett tydligt ansvar för.

Allt tyder på att de hårdare krafterna inom regimen är inriktade på en fortsatt stark repression för att på ett eller annat sätt eliminera det muslimska brödraskapet möjligheter.

Vilka följderna på lite längre sikt blir av detta kan man bara spekulera om, men de olika möjligheterna är alla tämligen dystra och allvarliga.

Till detta kommer så de ekonomiska konsekvenserna av de senaste dygnens repression.

Det var med tungt hjärta vi i torsdags fattade beslutet att nu avråda från alla onödiga resor till Egypten.

För några år sedan var det ca 200.000 svenskar som varje år kunde njuta av de olika möjligheter som Egypten innebar antingen i form av sin fantastiska historia eller de olika fina turistorterna längs Röda Havet.

Turismen svarade för ca 12% av Egyptens BNP och gav sysselsättning, försörjning och nya möjligheter åt utomordentligt många runt om i landet.

Nu raseras många av dessa möjligheter, och ny fattigdom och bitterhet riskerar att breda ut sig. De som startat detta våld har ett tungt ansvar för alla de konsekvenser som det lett till.

I morgon blir det med all sannolikhet diskussioner om Egypten som kommer att dominera min dag.

Men dessutom får jag besök av Hilde Johnson som är chef för den stora FN-missionen UNMISS i Södra Sudan.

Jag ser fram mot att höra hennes bedömning av den komplicerade situationen i det nya landet.

Förutom politiska motsättningar i huvudstaden Juba har vi ju under de senaste månaderna sett interna mer traditionella konflikter som lett till att det i ett fall talas om kring 100.000 som fördrivits och flytt.

Och detta är självfallet mycket bekymmersamt. Den nya statens möjligheter att fungera på ett rimligt sätt hotas inte bara av kvardröjande motsättningar med Sudan, utan kanske än mer av dessa interna rivaliteter och motsättningar.

Mönstret känns dessvärre tämligen bekant.

Annars blir de närmaste dygnen dominerade av planering för de kommande veckorna och månaderna.

Vi har ett digert program av olika inkommande besök, med det amerikanska presidentbesöket i centrum, med alla de möjligheter som detta innebär.

Och gradvis börjar ju också arbetet i Bryssel att komma igång.