Egyptens svarta dag

VID MEDELHAVET: Tidigt i går morse inledde de egyptiska säkerhetsstyrkorna det tillslag mot oppositionslägren i Kairo, och Egyptens utveckling tog ännu ett stort steg tillbaka.

Och det blev för mig en dag dominerad dels av att följa och värdera den information som strömmade in om det successiva händelseförloppet och dels att på olika sätt forma reaktionen på det.

Före den Eid-högtid som inleddes i slutet av veckan utvecklades ju en betydande diplomatisk aktivitet i Kairo för att försöka hjälpa Egypten att komma ur den situation som skapats också genom det militära maktövertagandet den 4 juli.

EU spelade en viktig roll i detta dels genom Catherine Ashtons tidiga besök och möjlighet att få kontakt också med den fängslade f d presidenten Mursi och dels genom vårt särskilda sändebud Bernardino Leons fortsatta arbete.

Och detta skedde koordinerat och delvis tillsammans med såväl USA:s biträdande utrikesminister Burns som de också i Kairo närvarande utrikesministrarna från Förenade Arabemiraten och Qatar.

Några genombrott nåddes inte, men när de alla med anledning av helgen lämnade Kairo var deras gemensamma budskap till regimen mycket starkt när det gällde att undvika varje ytterligare våldsanvändning mot oppositionsmanifestationerna.

Vissa möjliga öppningar för en dialog fanns också, främst från det Muslimska Brödraskapets sida. En förutsättning – rimlig sådan – var dock att de ledare som skulle föra dialogen släpptes fria.

Redan tidigt var det dock tydligt att regimen var starkt splittrad. Där fanns de som uppriktigt trodde på vad som hade sagts om försoning och en öppen politisk process, men det var uppenbart att det också fanns de med en betydligt hårdare agenda riktad mot det muslimska brödraskapet.

Under måndagen och tisdagen – helgen var över – hände ingenting, och det fanns kanske anledning till en mycket försiktig optimism.

Men när det brutala tillslaget inleddes i går morse var det tydligt att de mer hårdföra elementen inom regimen hade fått övertaget. Att vicepresidenten El Baradei senare under dagen avgick visade tydligt hur den riktning han hade företrätt helt enkelt hade körts över.

Hur många som miste livet under gårdagen i Egypten kommer det säkert att stridas åtskilligt om, och kanske får vi aldrig fram en riktigt korrekt siffra.

Att det nu också officiellt talas i termer av flera hundra döda visar dock omfattningen. Och vi vet ju att det sköts med skarp ammunition i stor omfattning under stora delar av dagen.

Våld föder dessvärre alltid våld.

Under dagen såg vi ju också hur koptiska kyrkor attackerades, och hur polisstationer blev föremål för det våld som spreds i olika delar av landet i spåren av det brutala tillslaget i Kairo.

För mig var det viktigt att tidigt uttala extrem oro, för att sedan kraftigt fördöma det som hände. Och att vara tydlig med att det var på regimen och dess agerande som det huvudsakliga ansvaret för våldet och dödandet låg.

Gradvis var det också i den riktningen som den internationella reaktionen i övrigt kom att utvecklas under dagen, även om en viss tveksamhet var tydlig i alla fall ett tag. Mot slutet av dagen fanns starka fördömanden från såväl FN som EU och USA.

Tyvärr tror jag att det finns skäl till betydande pessimism om den närmaste utvecklingen. Det vi nu ser kan kanske, med ett begrepp jag lånar från radions Cecilia Uddén, beskrivas som en ”den djupa statens” kontrarevolution, och i detta ligger sannolikheten för en period präglad av betydande repression.

Utegångsförbud på natten råder nu i Kairo, undantagstillstånd har proklamerats i hela landet under en månad och rapporter talar om ett stort antal arresteringar. Den avsatte presidenten Morsi anklagas vagt för delaktighet i olika mord med allt vad som kan följa av sådana anklagelser.

Det finns en uppenbar risk för att den utveckling vi nu sett av vissa kommer att tolkas som att den demokratiska vägen aldrig kommer att stå öppen för politiska grupperingar av mer islamistisk orientering. Och då kan vissa välja att söka sig andra vägar.

Al Qaeda har delar av sitt ursprung i en fas av stark repression i Egypten av det muslimska brödraskapet. Dess nuvarande ledare Al Zawahiri är ju av f d ögonläkare från Egypten med just denna bakgrund.

Tyvärr är det inte svårt att föreställa sig att han ser på denna utveckling med betydande tillfredsställelse, och kommer att göra vad som göras kan för att utnyttja den.

Men förr eller senare måste Egypten återvända till en öppnare och mer positiv utveckling.

Landets ekonomiska utmaningar med en snabbt växande befolkning har jag skrivit om åtskilliga gånger här, och de måste förr eller senare hanteras.

Och ett land med en så stark och mångsidig intellektuell och kulturell tradition, en medelklass med tilltagande öppenhet mot världen i övrigt och snabbt växande och ambitiösa ungdomsgrupper kan inte hur länge som helst hållas instängd i en repressiv tvångströja.

I detta Egypten, liksom arabvärlden i övrigt, måste självfallet också finnas utrymme för de som ser religionen som en viktig inspiration också i sitt politiska agerande.

Så har det varit och är på sina håll fortfarande i Europa, och inom ramen för samhällen som respekterar alla och deras respektive uppfattningar är ju detta snarare en styrka.

Men vägen från dagens Egypten till detta kommer nog dessvärre att bli längre och mer besvärlig än vad vi hade hoppats på – och vad jag tror hade varit möjlig utan den senaste tidens djupt tragiska utveckling.