President Obama till Sverige

VID MEDELHAVET: Av lätt insedda skäl har det varit en del telefonerande sedan det blev offentligt att USA:s president Barack Obama kommer på officiellt besök till Sverige onsdagen den 3 september.

Vissa media försökte envist att framställa det som att han beslutat sig för att resa till Stockholm ”i stället för” att resa till Moskva.

Jag försökte påpeka för dem att detta var fel, men det dröjde anmärkningsvärt länge innan ens TT korrigerade det i sak felaktiga telegram som man sänt ut.

Sakläget, föga förvånande, är att detta besök diskuterats under en längre tid, och att beslut om det fattades tydligt innan det att man av olika skäl fattade beslutet att inte åka till Moskva.

Och när vi fick det definitiva beskedet att presidenten skulle komma till Sverige var det uppenbart att ett besök i Moskva fortfarande fanns med i planeringen. När detta sedan bortföll försköts besöket i Sverige en dag.

Att besöket i Moskva nu inställts är självfallet beklagligt, men skälet var sannolikt att man just nu inte såg förutsättningen för de framsteg i olika frågor som jag från tidigare samtal vet att man strävade efter.

Det innebär självfallet inte att samarbetet mellan Ryssland och USA i olika viktiga frågor avbrutits.

I morgon möts t ex de bägge ländernas utrikes- och försvarsministrar, och säkert är det åtskilligt som kommer att stå på dagordningen där.

Och det är viktigt att den dialogen, med alla sina svårigheter, fortsätter. Inte minst måste den handla om situationen i Syrien och förutsättningarna för den s k Geneve 2-konferensen.

När president Obama landar i Stockholm blir det första gången någonsin en amerikansk president kommer till Sverige på ett bilateralt besök.

Det innebär förvisso inte att de inte skulle ha varit välkomna tidigare, och inbjudningar har förvisso funnits. Men i de hårda prioriteringar USA:s president alltid tvingats att göra har vi decennium efter decennium fallit bort.

Andra nordiska länder har besökts, och det har också våra tre baltiska grannar.

Danmark och Norge är allierade i Nato. Finland har varit platsen för viktiga möten mellan Öst och Väst. Och de tre baltiska länderna tog ju steget in i först Nato och sedan EU.

Amerikanska presidentbesök i vår del av världen i dessa sammanhang har varit betydelsefulla för oss alla.

Men Sverige har inte hunnits med eller varit tillräckligt prioriterat.

Vi var tidigt inriktade på att försöka att få president Obama att komma till Sverige sedan han hade återvalts för sin andra mandatperiod.

Och vår inriktning var att detta lämpligast borde äga rum just detta år 2013.

Efter det amerikanska presidentvalet förra året skrev Fredrik Reinfeldt ett brev till president Obama som, förutom gratulationer till återvalet, mer explicit tog upp frågan.

När jag i början på december besökte Vita Huset för samtal i olika frågor med främst hans dåvarande säkerhetsrådgivare Tom Donilon överlämnade jag brevet och lade ut texten för Tom och de övriga i Vita Huset som sköter dessa frågor.

Men så tidigt kunde självfallet ingenting alls bestämmas.

Sedan fortsatte olika samtal och kontakter under våren.

I början av april var jag åter i Washington och Vita Huset och träffade åter bl a Tom Donilon och sade att dagarna före presidenten skulle till St Petersburg och G20-mötet borde vara en god möjlighet.

Och när utrikesminister John Kerry var i Stockholm för samtal med både Fredrik Reinfeldt och mig, för att sedan fortsätta till Kiruna och Arktiska Rådet, tog vi självfallet upp frågan.

I mitten av juni skickade så Fredrik Reinfeldt ett nytt och mer konkret brev till presidenten också med utgångspunkt i viktiga frågor som t ex förhandlingarna om det atlantiska frihandels- och investeringsavtalet och med en mer konkret inbjudan att komma till Sverige just dagarna före G20.

Då hade vi ju också bl a i Washington firat att det gått 375 år sedan de första invandrarna från dåtidens Sverige – och därmed också nutidens Finland – landsteg i Delaware.

Old Swede Church i Wilmington bara ett stenkast från platsen där de steg i land är fortfarande den äldsta i bruk varande kyrkan i USA.

Och kontakterna fortsatte under sommaren.

Vår ambassadör Jonas Hafström talade direkt med president Obama i frågan i Washington i mitten av juli – och han sade att han gärna ville komma – och jag påminde också om detta när jag skrev och gratulerade Susan Rice till positionen som ny säkerhetsrådgivare.

Våra relationer har djupa historiska rötter men självfallet handlar de först och främst om dagens och morgondagens olika utmaningar. Och jag tror att det är korrekt att säga att en redan god relation under de senaste åren blivit både djupare och bättre.

Att samtliga amerikanska utrikesministrar under de senaste åren funnit skäl att få in också Stockholm i sina lindrigt uttryckt fullastade reseprogram är bara ett av tecknen på detta.

En del av detta är självklart att Sverige i Washington ses som en intressant och relevant aktör framför allt inom EU men också i olika andra sammanhang.

Och att vi tydligt ser den transatlantiska relationens stora betydelse i en rad olika avseenden.

Men norra Europa i dess helhet är ett viktigt område.

Det är viktigt och positivt att president Obama fredagen 30 augusti har inbjudit Estlands, Lettlands och Litauens presidenter till möte i Vita Huset i Washington.

Den relationen är viktig för oss alla.

Och vi har ju ett väl fungerande och viktigt nordiskt samarbete. I år är det ju Sverige som har ordförandeskapet i det Nordiska Ministerrådet.

I en relation som denna finns det självfallet frågor där vi kan ha olika meningar. Vår dialog också om dessa är öppen. Men det är ändå tydligt hur det som förenar är det som är långt viktigare.

När jag var i Washington omedelbart efter presidentvalet förra året var mitt budskap att jag hoppades att man nu skulle ge prioritet åt två avgörande strategiska ansträngningarna – dels förhandlingar om ett transatlantiska handelsavtal och dels en fredsprocess i Mellersta Östern.

Då var ingenting av detta givet och svårigheterna var betydande, men det är självfallet med stor tillfredsställelse vi ser de kraftansträngningar som president Obama och utrikesminister Kerry nu gör i bägge dessa så viktiga hänseenden.

Det visar att vi i viktiga frågor tänker parallellt vad gäller viktiga utmaningar vi står inför.

Vad samtalen vid besöket i Stockholm kommer att handla om, och hur besöket i detalj kommer att läggas upp, är det för tidigt att säga någonting om nu.

Men för det intresse det kan ha ville jag ge lite av bakgrunden här.