Freden i Knäred

KNÄRED: Historiker förefaller att ha svårigheter att komma fram till en klar slutsats om vilka som är de två europeiska länder som fört flest krig mot varandra genom historien.

Sverige och Danmark tillhör avgjort finalisterna i den kampen, och jag skulle tro att Frankrike och England är den andra finalisten.

Efter det att Sverige 1523 definitivt brutit sig ur Kalmar-unionen räknar vi med i alla fall elva krig mellan våra bägge länder, och innan dess fanns det också åtskilliga som måste räknas.

Så jag skulle inte vara förvånad om det faktiskt är så att Danmark och Sverige är de EU-länder med den mest intensiva historien av krig mellan sig.

Men nu är det annorlunda. Kanske var det först med skandinavismen på 1800-talet som isen definitivt tinade mellan länderna, och sedan dess har vi ju växt samman med det nordiska samarbete, inom EU och bro över Öresund.

I dag är vi familj.

Och det är i den andan vi i dag här i Knäred firar den fred som slöts den i januari 1613 mellan Gustav II Adolf och Christian IV.

Med den avslutades efter två år av krig och två månader av diplomatisk kraftmätning det s k Kalmar-krig som skulle bli den sista av tvekamperna mellan det starka gamla danska riket och det då ännu långt svagare svenska.

Krigen därefter måste ses också i ett större sammanhang och hade också andra aktörer.

Det var en fred där i allt väsentligt Danmark drog det längsta strået, men där Axel Oxenstierna lyckades med den diplomatiska bedrift som blev det som kallats Älvsborgs lösen.

Men det var också en fred där Sverige tvingades ge upp Karl IX:s ambitioner att etablera den svenska makten uppe vid Ishavet mellan Tys- och Varangerfjordarna, och där man fick acceptera att Danmarks monark i sitt stora vapen fick föra också Sveriges tre kronor.

Och så är det ju – i bägge dessa avseenden – ännu i denna dag.

Här i Knäred inleds nu firandet av detta minne, och jag skall samtala om detta med bl a Danmarks f d utrikesminister Uffe Elleman Jensen.

Hit kommer också några av de framträdande ambassadörer vi har som har sina rötter i dessa sydhalländska bygder.

Sven Olof Pettersson är vår ambassadör i Canberra i Australien, och Torbjörn Pettersson har varit vår framgångsrika sådan i Kabul i Afghanistan. Och till listan av ambassadörstalanger från denna bygd kan läggas Lars Danielsson i Seoul i Korea.

När Axel Oxenstierna tillträtt som rikskansler två år före denna fred hade han i en PM sammanfattat sin syn på Sveriges läge och utmaningar.

Främst stod de utrikespolitiska. ”Alla våra grannar är våra fiender” – med det konstaterandet inledde han sin PM.

På några decennier skulle förhållandena i Norden ändras radikalt.

Den skickliga statsledningen i Stockholm byggde steg för steg en ny position för Sverige, medan den imponerande Christian IV:s utrikespolitik steg för steg havererade.

När förhandlare åter möttes vid Knäred 1624 kunde krig undvikas, men nu hade förhållandena förskjutits, och nu var det för första gången Danmark som fick göra eftergifter.

Det var en vändpunkt i Nordens historia.

Och vid det berömda mötet mellan monarkerna i Ulvsbäcks prästgård strax invid Markaryd misslyckades de att komma överens inför de stora kraftmätningar som tornade upp sig på kontinenten.

Ensam med sin armé steg Gustav II Adolf 1630 iland i norra Tyskland, och kastade Sverige in i det trettioåriga krig som skulle pågå till den stora europeiska freden 1648, och som inledde den s k stormaktstiden i Sveriges historia.

Christian IV hade byggt sina fästningsstäder – Halmstad och Kristianstad bland dessa – för att skydde sitt rike mot Sverige.

Men det hjälpte föga när de svenska arméerna anföll från Tyskland och till slut t o m tågade över Bältens is och dikterade den fred i Roskilde 1658 som gav dagens gräns mellan våra bägge länder.

1613 var Sverige ett land vars alla grannar var våra fiender.

Jag lärde mig en gång historien om mitt Halland inte minst som en gränsbygd där människor gång på gång drabbats av arméer, rövartåg, utskrivningar, fästningsbyggen och förstörelse.

S k bondefreder i gränsbygderna hade visat att det inte bara handlade om hat mellan folken, men missämjans kostnader var hög för de som bodde i dessa gränsbygder.

Trehundra år senare verkar allt detta avlägset.

Vi har lärt oss att i alla fall utrikespolitikens allra mest grundläggande uppgift är att se till att alla våra grannar är våra vänner, och i tider av accelererande globalisering är det ju detta som är något av kärnan i den Europeiska Unionen och dess politik.

Norden är nu för oss ett gemensamt hem, och vi ser på de tre kronorna i Danmarks vapen inte som någonting som skiljer oss åt, utan som påminner om allt det som förenar.

Fortfarande brottas både Sverige och Danmark från tid till annan med frågan hur vi skall förhålla oss till kontinentens numera mest politisks och ekonomiska dragkamper.

Men förhoppningsvis har vi lärt oss läxan från misslyckandet i Ulvsbäcks prästgård och inser att gemensamt engagemang med det övriga Europa är den viktiga vägen till fred för våra länder.

Så när vi i dag träffas i Knäred kan vi tryggt konstatera att vi lärt oss historiens läxor, tagit oss ur den mardröm Axel Oxenstierna övertog och gemensamt bygger vår framtid.

Fram mot kvällen flyger jag så vidare från Halmstad upp till Tromsö i nordligaste Norge.

Och där skall jag samtala om framtiden i de arktiska områden som ju faktiskt också diskuterades i de förhandlingar som ledde fram till freden här för 400 år sedan.