BRATISLAVA: Lördag vid Donau som sakta och mäktigt flyter fram genom betydande delar av Europa.
Den gamla järnridå jag minns så väl finns inte längre. Det går snabbt på nya motorvägen från Wiens flygplats till Bratislava.
Och i kväll blir det stor fest i regi av Slovakiens utrikesminister Miroslav Lajcak. Och här samlas då åtskilliga företrädare för denna del av Europa.
För mig är det en möjlighet till kontakter med dem och med de olika frågeställningar som just nu är aktuella i denna del av vårt Europa.
I morgon är det t ex folkomröstning i Österrike om värnpliktens vara eller inte vara, och debattens vågor går synnerligen höga.
En del av denna handlar om teknik och pengar, men i grunden är det ofta djupare frågeställningar som kommer upp till ytan.
Vad är säkerhetspolitik för ett av Nato-stater så gott som omringad land som fortfarande vill beteckna sig som neutral?
Och hur klarar man de uppgifter som kan ställas med försvarssatsningarna som är mindre än hälften av de vi ju gör i Sverige?
Omröstningen är inte bindande, men sannolikt kommer den i alla fall att bli politiskt avgörande.
I Tjeckien stundar snart den andra och avgörande omgången i valet av ny president. Min kollega och vän Karl Schwarzenberg är en av de två kandidaterna.
Också här bubblar historien fram.
Karl kommer från en av de förnämsta böhmiska adelsfamiljerna med en lång historia av framträdande positioner också i det gamla habsburgska imperiet.
Familjen tvingades av kommunisterna lämna Tjeckoslovakien, och Karl Schwarzenberg blev en av de ledande förkämparna för mänskliga rättigheter för länderna bakom järnridån.
Det var så jag lärde känna honom när vi träffades första gången i Wien i slutet av 1980-talet. Få visste så mycket om det som höll på att hända bakom järnridån som han.
Och när Vaclav Havel blev det åter fria Tjeckoslovakiens president blev Karl Schwarzenberg en av hans närmaste medarbetare.
Men mot honom riktas nu en mer inskränkt nationalisms förgiftade pilar.
Det antyds att han inte är tillräckligt tjeckisk, och att han vägrar att se enbart svart och vitt i t ex diskussionen om fördrivningen av landets sudettyska befolkning 1945.
För mig är Karl Schwarzenberg som en av de kollegor jag genom åren satt allra mest värde på.
Hans med djup historisk bildning kryddade observationer och synpunkter har gett honom en särskild ställning i kretsen av Europas utrikesministrar.
Valet av president är självfallet den Tjeckiska Republikens eget. Möjligen kommer det att säga oss andra en del om denna.
Också kring detta misstänker jag att vi kommer att samtala i kväll.
På samma sätt som vi har starka band mellan våra länder i Norden är banden mellan länderna här nere mycket påtagliga.
Historien förenar mer än vad den skiljer, och framtiden förenar än mer.
Alla Dessa Dagar 
Varför skriver utrikesministern om jämförelsevis
oväsentliga nyheter men avstår från att kommentera
den minst sagt oroväckande utvecklingen i Syrien
– inte minst den ryska kraftsamlingen i området?
http://www.en.rian.ru/military_news/20130120/178894932/Russia-Flexes-Muscles-in-Mediterranean-Amid-Syrian-Crisis——-.html
Ja, förutmot presidentvalet i Tjeckoslovakien, det första i sig, har vi snart ännu ett par intressanta val framför oss.
Det viktiaste är naurligtvis det i Israel, men även det i Jordanien, måhnäda förtjänar uppmärksamhet.
Jodanien är ju ett av de länder som får ta emot flyktingsrömmarna från Syrien och i det fallet får naturligtvis Assad hjälp av Ryssland att bevara sin maktställning till vilket pris som helst.
Samtidigt kan våra toppolitiker inte gå så långt att de gör olika uttalanden, som kan bli brännstoff i den inriespolitiska debatten.
Den tabben gjorde Obama när han sade att Israel är på fel väg, något som naturligtvis spelade Netanyahu i händerna.
Antagonismen visar sig på nytt dess herrar emellan.
Nu finns det till och med israeliska politiker, som tycker det är bättre att närma sig Kina och Ryssland.
Hör och häpna.
Och vad ska egentligen Obama ta upp i sitt Inauguration Speech, som kan göra intryck på amerikanarna.
Han måste nog koncentrerare sig på jobb och ekonomi och inte de vapenlagar, som USA har och som bara kan justeras marginellt.
Och vår omvärld vill ha svar på vilka utrikespolitiska problem som Obama avser koncentrera sig på under sin andra presidentperiod.
Dessa är som känt omfattande.
Terrorismen i länder som Mali och Algeriet är bara en mindre del av de hot som västmakterna.
Kampen mot terrorismen, som Bush gav högsta prioritet, kommer att bli långvarig,
Även vårt land måste medverka mot den i högre grad än vad som nu
tycks gälla.
Carl vet säkert hiur det ligger till med det.
Däremot inte svenska folket.
.
Väl talat, Per