Stigande förväntningarnas revolution

WASHINGTON: Det var en de stigande förväntningarnas revolution som efter dygn av accelerande dramatik ledde till det gågna dygnets dramatiska förändring i Tunisien.

När allt fler allt bättre utbildade fått allt svårare att få jobb gick tron på framtiden gradvis förlorad, och när samhällets utveckling dessutom upplevdes som kvävd av en repressiv och självfixerad regim blev situationen till slut ohållbar.

Utvcecklingen ställer plötsligt den sydliga delen av EU:s grannskapspolitik i fokus.

Dess syfte är ju att ge stabilitet genom successiva ekonomiska och politiska reformer i dessa länder. Och jag tror att en uppenbar lärdom av den tunisiska utvecklingen är att de måste gå hand i hand. Det ena utan det andra kommer förr eller senare att kapsejsa.

Vår förhoppning är nu självfallet att utvecklingen kan ledas in i demokratiska banor, och att detta i sin tur skapar förutsättningar för de ekonomiska reformer som är minst lika nödvändiga.

Utvecklingen i Tunisien har fungerat som något av en bakgrund till mina många diskussioner i mångfald av ärenden här under dagen.

Men allt ledde fram till minnesceremonin för Richard Holbrooke i Kennedy Center.

Vi var mer än 2000 personer som var där. Och från scenen bringade några av vår tids bästa talare – President Obama, Kofi Annan, Bill och Hillary Clinton – sin icke sällan humoristiska hyllning till Richard Holbrooke.

I den lokalen var det naturligt att känna anknytningen till Kennedy-årens gränslösa amerikanska optimism.

Richard var en av de unga män som inspirerade av John F Kennedys installationstal sökte sig till ”public service! i akt och mening att ”do a difference”.

Och det kom han också att göra. Men med också Vietnamkrigsårens bittra lärdomar ständigt närvarande.

Nu är utmaningarna vi står inför än mer komplexa. Och de kommer att kräva än mer av både intellektuell förmånga och konkret handlingskraft för att hantera.