Lite ovanlig torsdag

Via TV och Al Jazeera kan jag just nu i direktsändning följa presidentinstallationen borta i Kabul.

Säkerhetspådraget massivt, och intresset för vad president Karzai strax kommer att säga knappast mindre.

Men för min del blir det en dag i Stockholm i stället för i Kabul – trots allt var jag ju där förra veckan.

Det innebär dock inte att Afghanistan inte kommer att finnas på min dagordning. Det finns en hel del trådar från måndagens och tisdagens diskussioner i Bryssel som måste föras vidare.

Snart har vi sedvanligt regeringssammanträde och allmän beredning.

Och mot mitten av dagen beger sig Fredrik Reinfeldt iväg till Bryssel för det alls icke enkla möte som skall försöka utse dels den förste valde ordföranden i Europeiska Rådet och dels den nye s k höge representanten för utrikesfrågor.

Uppgiften är långt ifrån enkel.

I min krets av utrikesministrar finns det utan tvekan en viss farhåga för att en del av statsministrarna mer lutar åt en minimalistisk lösning i ordförandefrågan som skulle komma att reducera våra möjligheter att ha en tydlig röst i världen.

Det skulle – från vår utgångspunkt – innebära en historiskt missad möjlighet. Det är nu – när Lissabon-fördraget trätt i kraft och vi även i övrigt lagt en god grund – som vi verkligen har möjligheten att se till att Europa träder fram med ny kraft på den globala scenen.

Men Fredriks uppgift som ordförande är att lirka fram den lösning som faktiskt har stöd. Jag fruktar att han inte kan åstadkomma mer än vad det finns förutsättningar för i kretsen av stats- och regeringschefer.

Den som lever får se. Under tiden fortsätter arbetet i övrigt.