Tibet och Taiwan

Med sitt värdskap för olympiaden är det ofrånkomligt att Kina har hamnat i en situation där dess politik på olika områden kommer att granskas noggrannare än vad som annars kanske skulle ha varit fallet.

I dessa dagar är det situationen i Tibet och övriga områden med tibetansk befolkning som är i centrum. De brutala upploppen och de brutala åtgärderna för att stoppa dem har åter satt fokus på frågan.

För mig är det svårt att förstå den motvilja som tydligen funnits i Beijing mot att inleda en dialog med Dalai Lama. Med sitt accepterande av Kinas överhöghet över Tibet och sitt bestämda avståndstagande från varje form av våld – och dessutom en mycket stark moralisk trovärdighet – borde han ha kunnat vara en idealisk samtalspartner för Kina.

Genom att ignorera och attackera Dalai Lama finns det en risk för att den kinesiska ledningen skapar en situation som långsiktigt kan bli långt värre. Andra ledare med program som verkligen innebär allt det som Beijing nu felaktigt anklagar Dalai Lama för kan träda fram med en långt mer besvärlig situation som resultat.

Detta olympiadens år borde ha varit året då en verklig dialog med Dalai Lama hade startats – och kanske är det ännu inte för sent.

Samtidigt som frågan om Tibet fokuserats har presidentvalet på Taiwan inneburit en klar seger för Ma Ying-jeou från gamla kinesiska nationalistpartiet KMT.

På hans program står en förbättring av relationerna med det övriga Kina genom bl a direkta flygförbindelser mellan t ex Taipei och Shanghai medan frågan om självständighet för ön inte finns med.

Därmed borde förutsättningarna för ett mindre spänt förhållande över Formosa-sundet finnas.

Skulle den kinesiska ledningen våga vara djärv i klokhet skulle den inbjuda såväl Dalai Lama som Ma Ying-jeou till den officiella öppningen av olympiaden.