VISBY: Den årliga konferens som Hjalmarsson-stiftelsen har här har just gått till ända, och för min del väntar nu först ett plan till Stockholm och sedan ett därifrån till Rom.
Det var i början av 1990-talet som vi började med dessa konferenser här i Visby. Då var det de tre baltiska staternas situation och framtid som var vårt fokus, och då inte minst att försöka att få EU att öppna sina dörrar för dem.
Sedan förskjuts fokus mycket till utvecklingen i Ryssland och försöken att stödja en mer demokratiska utveckling där.
Innan han mördades tillhörde Boris Nemtsov de regelbundna besökarna på våra Visby-diskussioner, och även nu har vi fortsatt med traditionen med en solid rysk närvaro, med framträdande representanternas den ryska oppositionen utomlands.
Men nu är det självfallet det ryska angreppskriget och stödet till Ukraina som var i fokus. Också detta år hade vi Ukrainas f d president Poroshenko bland våra deltagare, och det blev livliga diskussioner mellan ukrainska, ryska, amerikanska och europeiska företrädare.
Och det fanns mer tillförsikt i våra diskussioner än för ett år sedan. Den ryska armén har inte lyckats med särskilt mycket under året som gått, och sannolikheten för att det skulle förändras på något avgörande sätt förefaller inte så hög.
Men så mycket mer kan nog inte sägas. Det ligger i naturen för möten som dessa att diskussionerna förs inom slutna dörrar. Annars är det knappast möjligt.
I morgon blir det då stora ceremonier i Sharm El Sheik om avtalet om Gaza med sannolikt betydande närvaro från alla möjliga håll. Och då borde också gisslan och palestinska fångar släppas, och begränsningarna för det humanitära tillträdet till Gaza hävas.
Vad som händer därefter återstår att se – det är då de svår frågorna kommer. Nu är man ju egentligen bara tillbaka till i mars i år när Netanyahu med Trumps goda vilja bröt den vapenvila som trätt i kraft i slutet av januari, och som sedan skulle ha följts av olika åtgärder i olika faser.
En internationell stabiliseringsstyrka skall på plats. Om den skall avväpna Hamas eller inte förefaller oklart. Israeliska IDF skall i något skede lämna Gaza helt. Ett palestinskt självstyre med någon form av relation till Ramallah, om Israel kan tolerera det, skall sättas upp.
Och sedan kommer självfallet en återuppbyggnad som kommer att ta åtskilliga år mot bakgrund av den omfattande förödelsen.
Ingenting av detta kommer att ske utan betydande problem och återkommande kriser – men allt borde trots detta faktiskt vara möjligt. Men det kan finnas anledning att vara uppmärksam på de olika nyanserna i de olika företrädarnas anföranden i morgon.
Till dem som tydligen skall dit hör också Frankrikes president Macron. Man skulle tycka att han skulle ha annat att ägna sig åt när den franska inrikespolitikens kris blir allt djupare och någon regering knappt kan skönjas. Men det internationella strålkastarljuset är kanske mer tilltalande i detta läge.
Situationen i Frankrike är oroande, och det finns ju en påtaglig risk för att en förlängd regeringskris där kommer att påverka handlingskraften i EU i viktiga frågor. Macron kan hålla tal, men de politiska instrumenten ligger trots allt hos regeringsmakten.
Och risken är nu att ett försvagat Frankrike kommer att stapplande försöka ta sig fram till presidentvalet 2027.
De senaste månaderna har sett ett försiktig dans mellan USA och Kina i ett försök att få en avspänning på handelsfronten. Högnivåmöten i Stockholm och Madrid har skapat ett intryck av små steg framåt.
Men i går blev det plötsligt annorlunda.
Kina kungjorde nya exportkontrollen på olika sällsynta jordartsmimeraler, med följd att Trump gick i taket och utannonserade en ytterligare tull på all import från Kina på 100%, vilket skulle leda till en total tullsats på lätt vansinniga 140%.
I grunden är det en kraftmätning Förhoppningen är att man ömsesidigt klättrar ner en bit för att förhindra att skadorna blir alltet stora. De höjda tullarna skall träda i kraft 1 november så det finns fortfarande ett utrymme för förhandlingar.
De bägge presidenterna skall ses på APEC-toppmötet i Sydkorea i slutet av månaden, och det återstår att se hur situationen kommer att vara då. Jag tillhör dem som försiktigt tror att det någon gång under nästa år efter några urladdningar letar sig fram mot en större uppgörelse.
Men osvuret är bäst – och mycket står på spel.
För min del går det nu vidare mot Rom för en Nato- konferens om Balkan i morgon eftermiddag och sedan en konferens med ECFR under tisdagen, men sedan blir det inte återkomst till Stockholm förrän senare under veckan.
Alla Dessa Dagar 