SARAJEVO: Strax bär det av hemåt igen efter några dagar i den bosniska huvudstaden, dels för styrelsesammanträde med International Crisis Group, men dels för samtal med gamla och nya vänner här.
I år är det trettio år sedan fredsavtalet efter närmare fyra år av krig i Bosnien – som i sin tur var en del av en serie av konflikter över ett decennium när gamla Jugoslavien bröts sönder och ersattes av dagens stater.
Just dessa dagar för trettio år sedan pågick fortfarande intensiva strider, inte minst i västra Bosnien. Vapenvilan låg ytterligare ett par veckor framöver, men belägringen av Sarajevo hade hävts och de politiska samtalen pågick för högtryck med intensivt resande. Tre veckor senare skulle det bli tre veckor av fredsförhandlingar industrin i USA.
Till slut blev det ett ambitiöst och inte okomplicerat fredsavtal, och i allt väsentligt har det avtalet hållit under decennierna sedan dess. Rör man sig runt i dagens Sarajevo gör det knappt att finna några spår av kriget. Människor rör sig obehindrat mellan landets olika delar.
Med politiken är det lite mer komplicerat. Den spelar alldeles för ofta på nationalistiska och splittrande strängar, med en kris och mycken retorik då och då, och resultatet är att landet utvecklas alldeles för långsamt.
Man ligger nu på en ekonomisk nivå ca 35% av medelnivån inom EU, medan närbelägna Serbien ligger kring 55% och Kroatien, som ju blev EU-medlem 2013, ligger en bit över 75%.
Och en konsekvens av detta är att alldeles för många unga människor lämnar landet. Befolkningen har nu minskat från ca 4,5 till ca 3,5 miljoner människor, vilket är illa, även om det skall sägas att trenden är tämligen likartad i regionen i dess helhet.
Men det var trevligt att vara tillbaka. Då och då blev jag igenkänd vilket ofta ledde till trevliga samtal. Två gånger bjöd privatpersoner mig på gratis transport när de såg att jag letade efter en taxi. Sådant uppskattas.
Diskussionerna på IGC spände dock över betydligt vidare fält än bara Balkan. För trettio år sedan låg mycket av den internationella krishanteringens fokus här. Nu brinner det på många ställen i världen.
Med de 20 punkter Trump med stöd av arabstaterna fick Netanyahu att acceptera finns det i alla fall en antydan av väg framåt för Gaza. En vapenvila kan nu ligga nära, liksom ett frisläppande av gisslan och olika palestinska fångar.
Men därefter ter det sig mer oklart. Vissa viktiga punkter är vagt formulerade och de tolkningar som görs av Netanyahu respektive de olika arabstaterna är på dessa punkter mycket olika.
Hamas har nu accepterat att styret av Gaza skall ske av en grupp palestinierna, och hur dessa utses och vilka befogenheter de utrustas med blir självfallet tämligen avgörande, liksom deras möjliga länk med det palestinska styret i Ramallah. Den säkerhetsstyrka från olika arabstater som förutses måste också förses med ett mandat och befogenheter, och hur det blir med dessa i förhållande till ockupationsmakten Israel kan bli en annan knepig fråga.
Men en möjlig väg framåt finns i alla fall. Vi får nog utgå från att den kommer att bli påfallande knagglig.
Och den grundläggande konflikten är ju nu snarast längre från sin lösning. Ett middagssamtal i Sarajevo mellan en framträdande israelisk och en framträdande palestinsk personlighet försökte vara konstruktivt, men slutade i att det pessimistiska konstaterandet att vad gäller opinionen på bägge sidor är tillbaka t o m till 1947, d v s före FN-beslutet om ett delat palestinskt område och ett Israel.
Så illa behöver det inte vara – men vägen till fred är mycket lång. Trump säger visserligen nu att han övervunnit en konflikt som pågått i tre tusen år, men det uttalandet säger mer om mannens brist på bildning än någonting annat.
Det blev också långa diskussioner här om framtiden för det internationella samarbetet i stort, och FN i all synnerhet, i ljuset både av en mer komplicerad värld och en amerikansk administration som i bästa fall är likgiltig och i värsta fall fientlig.
Själv skrev jag nyligen en debattartikel där jag föreslog att FN-högkvarteret skulle flyttas från New York i en situation där USA inte ens betalar medlemsavgiften men där FN bidrar med både inkomster och fastighetspriser till New York. Större delen av FN-familjen finns ju redan på andra ställen, och det kunde säkert bli en intressant tävlan om vilket land som kunde bjuda på det säkraste och bästa värdskapet för FN-sekretariatet.
Men innan den frågan möjligen får aktualitet skall det under det kommande året utses en ny generalsekreterare för FN, och det blir med all sannolikhet en komplicerad process.
I Latinamerika anser man att det är deras ”tur”, men med det komplicerade system som gäller kan det också finnas en möjlig öppning för någon från östra Europa. Allmänt har det tidigare ansetts att det är dags för en kvinna, men ju lär det ha kommit uttalanden från USA som säger att det är en vit man som det skall vara. Föga förvånande.
Dramatik kan nog förutses – och en överraskande kandidat alldeles i slutskedet av processen.
På fredag skall så den norska Nobel-kommittén kungöra årets fredspris.
Ingen torde tro att det kommer att gå till Donald Trump, men frågan är om man vågar utse någon alls i ljuset av möjlig ilska från Vita Huset. Jag tycker priset skulle gå till de FN:s humanitära organisationer som trots alla svårigheter dock arbetet med att få fram hjälp till Gaza. De förtjänar ett pris.
Men vågar Nobelkommittén det?
Nu bär det strax hemåt igen för en vecka som för min del blir i Stockholm och Visby.
Alla Dessa Dagar 