Mest om Gaza, Palestina och FN:s framtid.

MADRID: Det har varit en synnerligen kringflackande vecka för mig, med olika möten i Budapest, Warszawa och nu Madrid, även om det strax bär av mer hemåt, nämligen till Köpenhamn.

I Budapest hade jag en offentlig diskussion om Europas framtid med Balazs Orbán, som inte är släkt med premiärministern men dock är hans närmaste politiska medarbetare. Ett kritiskt val närmar sig, och regimen satsar stenhårt på att visa upp sig värn mot flyktingar och immigration.

Verkligheten är dock mer nyanserad. Ungern har ett seriöst demografiskt problem. Födelsetalen sjunker också i Sverige, men därtill kommer för Ungern att många unga människor lämnar landet. Därmed är det nödvändigt med immigration, och det ser man också i Budapest.

Motvilligt medgav Orbán detta, men talade om att stoppa irreguljär immigration. Där har ju dock inte minst det EU-samarbete som regimen ägnar sig åt att baktala inneburit att antalet som irreguljärt söker sig till Europa har gått ner högst påtagligt,

Det han inte ville tala om var korruption och rättstat. När jag sade att Ungern var EU:s med bred marginal mest korrupta land fick jag stormande applåder av den i huvudsak unga publiken.

Så det är där konfliktlinjen i det ungerska valet kommer att gå. Orbán kommer att tala migration som om det fortfarande var 2015, och oppositionen kommer att tala korruption. Och sannolikt kommer vi att se honom falla ut i alla möjliga former av attacker mot andra länder på det sätt han nyligen gjorde mot Sverige och som Ulf Kristersson lugnt effektivt bemötte i veckan som gick.

Efter Budapest var det Warszawa med våra regelbundna möten med ett informellt transatlantiskt nätverk. Från det finns näppeligen något mer positivt att berätta. Gapet över Atlanten fortsätter att öka.

Nu inleds en ny vecka som kommer att domineras av att i morgon inleds den s k generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York, och där kommer frågan om Gaza och erkännande av Palestina att dominera. Frankrikes Macron skulle ta initiativet i debatten i morgon, men ett flertal länder, bl a Storbritannien, förekom genom att redan i går utannonsera sitt erkännande.

Och när president Trump går upp i talarstolen i morgon kommer han att vara tydlig i sitt motstånd, även om han sannolikt undviker de rent extrema anklagelser som Israels Netanyahu nu riktar mot de länder som erkänner.

Frågan om Gaza och Palestina är stor runt om i världen, och det vi kommer att se är hur påtagligt ensamma och isolerade Israel och USA är. Det bidrar till det allmänna tapp av inflytande och möjligheter i det globala samarbetet som blivit en konsekvens av administrationen Trump.

På kort sikt kommer alla dessa erkännanden självfallet inte att betyda någonting alls. Som visades i bombningen i Doha fortsätter Netanyahu att göra i stort sett som han ville.

Ändå är det av stor betydelse.

Netanyahu är nu mycket tydlig med att han kommer att motsätta sig en palestinsk stat, men frågan är ju då vilken politisk vision han har för frågans lösning. Den extrema delen av hans regering är tydlig med sin vision av ett Stor-Israel där man på ett eller annat sätt gör sig av med palestinierna eller tillåter ett begränsar antal i ett fåtal enklaver.

Om detta är den enda eller den dominerande politiska visionen for frågans lösning kommer vi med all säkerhet ske än mer av desperation att breda ut sig bland palestinierna. Om de förvägras varje rätt till stat eller framtid finns det ju en tydlig risk att terror för en del av dem kommer att framstå som den enda möjligheten.

Inte minst därför är det viktigt att visa att det finns ett brett internationellt stöd för en lösning som erkänner palestiniernas nationella rättigheter utan att på något sätt inskränka på Israels. Den visionen kan förvisso inte förverkligas i dag, och det är dessvärre inte osannolikt att utvecklingen snarare kommer att gå i den motsatta riktningen under regeringen Netanyahu, men det gör den för den skull inte mindre viktig.

Den andra stora frågan i New York kommer att bli FN:s framtid. Med ett USA som inte betalar sina bidrag är organisationen i djup kris, och till den finansiella krisen, som ju också påverkar de humanitära hjälpinsatserna runt om i världen, skall ju läggas den politiska krisen med ett USA som drar sig ur allt mer av global samverkan oavsett om det gäller klimat, hälsa eller något annat.

Är ett FN med mycket mindre USA möjligt? Och finns det egentligen något alternativ? Stora delar av världen i övrigt strävar efter mer av samarbete, men de måste det kanske ske på andra sätt. Kanske är det EU som skulle kunna ta på sig rollen att tillsammans med en koalition av andra länder se över möjligheterna till ett nytt samarbete. Frågan är dock om man klarar detta med alla andra frågor, inte minst kriget, som dominerande.

Att Kina kommer att stiga fram är ofrånkomligt. Det handlar inte bara om politisk ambition, utan också om ekonomisk styrka. Man har redan publicerat ett antal mångordiga och allmänna dokument om kommande globala samarbeten, och har fått ett icke obetydligt antal länder att ansluta sig till dessa.

Mycket i dessa är inte svårt att ansluta sig till. Men som saknas är ofta det viktiga. Mest påtagligt är väl att hänvisningar till mänskliga rättigheter, som var centralt när FN bildades för 80 år sedan, saknas fullständigt.

Självfallet kommer också Rysslands krig mot Ukraina att finnas i diskussionerna i New York – President Zelensky är som alltid på plats – men vi skall nog inse att för större delen av världen är i dag vad som händer i Gaza och med Palestina en större fråga.

Efter några dagar i Köpenhamn och Lund är jag äntligen åter i Stockholm i mitten av veckan.